Skräck-kammaren

Ok....Nu bara måste jag be att få lämna in klagomål om dåligt bemötande.
Jag hade ett sånt där obehagligt ärende igår  till en byrå i grannstaden. Tänkte inte hänga ut dem eller deras namn för då skulle de nog inte bli så glada på skattekontoret... så det tänker jag inte göra.

Jag hade dragit ut på besöket en längre tid faktist för skam att säga så förstår jag mig inte på skatte prat... den biten sköter min man.... det är förskottsinnehållning, brutto, nettolön, skatteprocentar, årsinkomst.... you name it... Jag har försökt men det intresserar mig nada... Jag är en sån som heller inte lusläser mina lönerimsor...jag tar det jag får..  Jag upptäcker aldrig fel i någon skatteprocent. Och faktist har jag heller aldrig varit något vidare på procenträkning heller... Ser jag en rea lapp... 40% bort tänker jag bara oj... det måste ju vara billigare än utgångspriset. Så såå skärpt är jag. Allt detta betyder att jag är rädd för skattekontoret... bara med att se emblemet på dörren Skatt/Vero får mig att andas lite tätare och pulsen går upp.  Jag befinner mig härmed på osäker mark och en skatte tant kan, om jag inte hela tiden riktar blicken mot ytterdörren och flyktvägen  sluka mig hel... skrattandes. Jag kan prata mig ur de flesta situationer .... men en skattetants frågor kan jag inte svara på... det blir ett enda stammande och nickande... " Ok... sä är det SÄÄÄKERT om du säger så... så är det väl såå... du vet bäst".

Ok.... Jag lämnade mitt trygga hem och påbörjade min resa till det osäkra och främmande landet Skattebyrån.... Min man hade instruerat mig i vad jag skulle säga.... Jag vill sänka min tilläggs inkomstsskatt eftersom  de nästan far med halva lönen. 
Jag upprepade meningen som ett mantra i bilen så att jag inte skulle glömma bort vad jag skulle säga. Jag tog i dörren, svalde någon extra gång och äntrade lokalen... fullt med folk väntade... jag tog kölapp och fick ett nummer med 15 personer framför mig... Jaja.... alldeles för lång tid tänkte jag... jag kommer glömma vad jag skulle säga på den tiden. Satte mig ner och väntade ... och väntade..... Jag satt en halvtimme ca tills det slutligen var min tur. Jag äntrade bås nr 1 som skylten visade att 239 skulle in.   Båset var till min besvikelse ett sånt där ni vet med glas runtomkring med ett liiitet hål att prata i framme nertill.... precis som om det var lika rädda för mig som jag för dem. Visste de kanske att jag.... som skrämmer livet av rävar var på väg ?  Jag HATAR sådana bås.... man hör inte vad den andra säger när man ska framföra sitt ärende åt en myndighet som sitter på den andra sidan. ... Man framför sitt ärende lite lutandes ner för att försöka rikta munnen i hålet... sen hör man inte svaret men man ser en läpprörelse som tyder å att man fått svar.  Sen nickar man så där smidigt som om man hört svaret och förstått.... och personen igen rör på läparna och sätter huvudet frågande till sida: Det har jag lärt mig betyder: "Man ska inte nicka jakande på denna fråga som kräver ett längre svar.... Hit med svaret människa!

Jag hade ävenledes inte Gudarna på min sida den dagen heller. Hamnade hos en " Jag-pratar-mycket-hellre finska-dam".... Jag lutade mig fram och upprepade mantrat Johan pränttat in i morse. Jag vill betala mindra skatt på bi inkomst... visade de papper jag hade med och hoppades på det bästa....Hoppades på INGA frågor. . Damen läste igenom pappren och sedan med en blick på mig och sen igen på pappren avfyrade alla de fruktade frågorna, brutto.... netto... årsinkomstgräns.... men ställda på dålig svenska.... Jag förstod ingenting... vissa frågor bara nickade jag på och andra chansade jag på jakande svar för det såg ut som att hon ville ha ett sånt.... " Hon konstaterade kort att mina båda löner kommer från samma arbetsgivare.... Rätt? och hon tittade frågande på mig... Så jag sa... " Jaa.... eller egentligen Nej"... Hon höjde rösten en aning och upprepade frågan.... ÄR det samma arbetsgivare eller INTE??....  Jaa viskade jag nästan...."mitt sjukskötar jobb och mitt stödfamiljsuppdrag....  samma men ändå inte.... "  Damen suckade ljudligt och skakade lätt på huvudet. Sen frågade hon efter ett till papper.... ett papper som jag inte i min vildaste fantasi kunde tänka mig att hon behövde ... och jag sa att det har jag inte med mig, och jag kan banne mig nästan svära på att jag hörde hennes himlande med ögonen.
Efter en tydlig suck förklarade hon resolut att utan det pappret kan hon inte göra något åt saken... välkommen åter.... VA?! Är du på allvar" hade jag lust att säga men jag bara steg förvånat upp och tackade för mig.... efter en halvtimmes lååång väntan. Varför gjorde jag det egentligen...tackade...  vilket tack hade hon förtjänat.... egentligen...  Sååå när jag kom hem igen.... outrättat ärendet.... fick jag lugnt konstatera att besöket inte alls hade varit så farligt som jag hade oroat mig för.... UTAN VÄRRE!!....  Jag förklarade för Johan  när jag kom hem att jag tänker inte inträda denne lokalen mera så länge jag lever och att nästa gång jag har ärende dit skickar jag min hushållerska Berit.  Jag betalar den högre skatten bara för att slippa eländet... fine by me.... det kan jag braa göra.........

Nåja.... jag sov på saken och idag tog jag mod till mig och tänkte att nej förbaskat... jag prövar igen...(för Berit var ledig idag)  och så får vi hoppas jag får tala med någon annan. Sååå där satt jag med min kölapp igen en gång.... och satt och upprepade i tanken... "Inte bås 1.... inte bås 1...... ".... Och lyckligtvis kom min nummer upp i bås 3... Prisa gud... ! Jag  förklarade igen mitt ärende med ALLA papper.... hon förstod genast.... ställde några ENKLA frågor och 3 minuter senare hade jag allt klart.... WOW!!  Tänk vilken skillnad det kan vara vem man råkar ut för. Den första damen och jag förstod inte varandra... som alls.... jag kunde lika gärna ha pratar kinesiska idet lilla prathålet .... lika lite förstod vi varandra... Säkert är hon bra också... för folk som har alla papper med och pratar finska... det tvivlar jag inte på.

 Nåja... slutet gott allting gott.... men jag behåller min rädsla för kontoret... och nästa gång skickar jag Berit.... :) !

Jag visste jag kan vara sceary... men inte sååå skrämmande...

Visst... jag vet att jag kan vara skrämmande när jag är arg och sååå men inte trodde jag att jag kunde vara sååå arg att nån börjar kramppa och bli till synes livlös....  Men jag hade fel....

Jag jobbade kvällen idag.... Hade tillbringat f.m. med mitt huvudlösa projekt inför julen.... tidsoptimisten i mig kommer alltid på liiite för sent att kanske jag ännu hinner sticka innan jul... och så sätter jag igång... och en bit in på projektet inser jag att jag inte varit riktigt klok... jag kommer sååå inte att hinna om jag inte stickar så stickorna är röda ALL ledig tid... så... sagt och gjort... idag f.m. stickade jag så utav bara attans.... 
 Klockan närmade sig just tid för avfärd... med lite tid inräknat att vända in till bokhandeln efter limstift.... tog med mig hunden ut i hagen.... och väl ute på gården börjar min hund skälla åt något under vår traktorsläpkärra... och där under var en farmräv. Det är inte ovanligt att några få alltid rymmer när det är pälsningstider så jag var inte direkt förvånad. Vår hund skällde så alldeles så jag tänkte att jag kan ju jaga iväg den i alla fall innan jag åker iväg så vår hund får ro. Försökte så där kvinnligt och grasiöst stamppa i marken men han bara tittade förvånat på mig... "VAD i hela friden håller hon på med" verkade den tänka. Ok... tänkte jag då... då hämtar jag artilleriet..... Greppade tag om en snöskyffel som stod lutad mot väggen och räven sprang en bit bort..... Jag hann tänka " Uppdraget utfört"... när han plötsligt stannade i snön ute på gräsmattan och började till synes skaka lite... Sen började dn skaka våldsamt... HELA RÄVEN.... den låg nere i snön och kramppade våldsamt.... Jag sa bestämt åt honom.: Sluta med det där... det där är inte roligt längre..." Men Räven skämtade inte... Kramppen fortsatte och den såg ut att ha ont... DÅÅÅ tog vårdearen i mig över handen och  förstod att han kramppar PÅ RIKTIGT ..... HJÄÄÄÄLP NÅÅÅGON:...... hann tänka ... Stesolidrectiol... hämta någon.... Vi måste få nån hjälp hit..... Nästan så jag fick hindra min impuls att ringa veterinären och fråga om jag kunde komma in medhonom. .... Sen plötsligt låg han alldeles stilla..... Försökte stiga upp men misslyckades och drattade på änden igen.... blev liggandes i snön.... först tittandes rakt på mig och sen somnade han... som om kramppen tagit all energi ooch han bara måste sova... Han ryckte till några gånger och andades oregelbundet.....  Och vet ni vad jag gjorde då..... Joo jag satte mig i snödrivan bredvid och bara satt där.... våt snöande runt omkring oss.... Jag tänkte .. om han ska dö ska han inte behöva dö ensam.. Jag var liksom lite ovan med att ha ihjäl nån så jag tänkte att åtminstone kunde jag ju sitta med så ingen behöver dö ensam. Så där satt vi...... och jag tänkte förbrilt ... KORV... kanske han är hungrig och dör av utmattning... min snöskyffel blev bara för mycket så kroppen inte klarade av det... Jag tänkte Korv... eller vad Äter egentligen rävar..??. jag vet inte.... Så plötsligt satt jag i snödrivan... blev mer och mer våt.. och jag tänkte Korv... bredvid en döende räv... Aningens komiskt om någon sett mig...... Jag ringde åt Johan och berättade att jag skrämt livet på riktigt av en räv med snöskyffeln den är i detta nu döende och att jag inte vet vad jag ska göra... men kan han ta hand om liket när han kommer hem....  Det blev alldeles tyst i andra änden av luren: ....... " Att va sa du att du gjort saa du?  " Räven har fått en stroke eller nåt... kramppat och jag tror han dör.... " Fortsättningsvis tyst i andra änden.... Jag tror han tänkte.... "  Nu mår Annika inte riktigt  bra.... mentalt.... M2 till Roparnäs prontto...... men han saa... "Ok"..?!   

Klockan blev mycket .. räven sov ryckigt och andades bara ibland... jag sa rätt ut sittandes i snödrivan... "Förlåt.... Jag menade inte skrämma ihjäl dig.... "   Sen  lyfte jag pulkan lite som ett snöskydd snett över honom.... För ska man dö så tycker jag man behöver få dö utan att få pälsen full av klibbig snö....

Jag tänkte på räven hela dagen... så jag ringde Johan ikväll och han kunde till min glädje berätta att han legat kvar ännu när Johan kom hem men att efter han varit och handlat hade han faktist farit  sin väg.. han var inte längre kvar. Så han levde... och jag blev sååå glad... Att man tar livet av folk ser inte så bra ut på ens CV....

Men trots att historien är rätt lustig..... så var det något märkligt i rävens blick sen kramppen avtagit och han tittade mig rätt i ögonen... en blick av tillit för människorna.... men även en rädsla för den samme.... men även kändes det som om bara två blickar möttes... en människa och en räv... mötet av två själar... En så underställd och mindre värd  och jag som företrädde den med makt.... men i rädslan och förlamningen möttes bara blickarna.. och våra blicka möttes för ett ögonblick..och vi var med ens mycket mera likvärdliga i nuet . Och hur konstigt det än låter så möttes två själar..... och DÄRFÖr satte jag mig ner med bara jeansen i snön.... och bara satt där. Jg hade ionte gjort mig så bra på en farm i pälsningstider tror jag....
Inte så att jag blir pälsmotståndare eller pälsaktivist.... men jag kan tycka där och då att det är lite sorgligt att man bara blir till i fångenskap.... lever sitt liv i fångenskap... och sen dör för att nån vill åt din "rock".... hmmm..... Sååå slutet gott allting gott... jag hade inte ihjäl någon ..... fast jag trodde det.... jag mötte en själ och ett par varma ögon.....  och jag kan inte sluta att tänka på vart den blev av... vart tog den vägen..... ?  Men jag önskar den allt gott och jaa... Förlåt också... ;)

Dagens citat..... dag 2

Dagen presenteras inte i bild denna gång utan i en mening som surrat mig i huvudet idag :

Mitt liv är rikt.... Det blir inte alltid som man tänkt sig.... det kan bli ännu bättre... ;) 

Jag behövs..... och DET är meningen med mitt liv just nu....

Dagens bild nr 1

Ok...... Tadaa.... Dagens bild... Grrr... I am a Tiger... Beware!  Hittat så härligt garn med djur mönster.. Hjertegarns animal garn. Direkt jag såg det så visste jag precis vem som skulle storgilla just djurmönstret.... så de är på väg sen till en 4 årig kille... Härligt garn, mjukt och skönt och förståss som alltid tunnt... stickas på 2,5 stickor.

Och det belyser alltså dagens tema eftersom jag haft ledig dag idag. Den sista av fem jag haft på raken. Det har varit så skönt och jag har fakitst hunnit landa i mig själv och bara unnat mig dagar av att göra det jag vill... därav temat stickning. ;)

Efter att jag använt ugnen idag då jag lagade mat lät jag den vara på och Emma och jag snurrade till en rulltårta till kvällskaffet... med egna hallon i och grädde. Emma slog en signal till sin farmor också och bjöd dem på kaffe så vi drack kvällskaffe tillsammans. Borde faktist spontanbjuda folk ibland.... det är riktgit roligt. Alla ska vi ju dricka kaffe så varför inte göra det tillsammans... helt ledigt sittandes med mjukisbyxorna på och bara prata... Varför måste det vara fest alla gånger innan man bjuder hem folk...hmm.... det där borde vi göra oftare. .

Jaja... så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter..... Imorgon jobb. Få se vad den dagen har att erbjuda.....

Helge är bara för bäst :)

Helge har gjort det igen.... Fångat min känsla .... ;)


Tänkte rycka upp mig litenu och försöka hitta humorn igen i livet.... Elsa hade inte velat att man grötat mer sig i ledsamhet hela tiden ......  hon var alltid glad och tyckte om att skoja så nu är det dags att hitta lite humor i livet också... och så sörjer man ibland lite nu och då....

Jag hoppas att jag inte förlorat så många av mina läsare pga min bloggpaus.... för det är roligt att ni läser och tycker om min blogg... Det är så mycket som kommit ivägen... och tillika när jag började känna skrivflowet igen.... så gick datorn sönder.... huvudkortet i datorn pajade och vi fick vänta en vecka på nytt kort. Så nu tar jag ny fart....
 
Vad har då hänt här emellan då... Njaa... jag fyllde 35 år mitt i uppståndelsen, sorgen och begravning.... så den passerade nästan helt obemärkt förbi.... Jag hade tänkt ställa till med ett hejdundrande kalas nu när jag fyllde " jämt".... men ingen hade lust med det mitt i sorgen... inte heller jag så jag hade ett litet kalas med mina föräldrar och Johan föräldrar den dagen jag fyllde och resten var grattisar på Facebook och teefonsamtal... blev glad för alla ihågkomster.  Men utan kalas känns det liksom som om jag inte ens fyllt år ... som alls... Nåjaa... Kanske jag firar 36 mycket större... Kanske jag då får min dröm uppfylld om att få fara på Bokmässan till Göteborg... det bara måste jag göra en gång i livet.... men kanske nästa år... kanske... eller när jag fyller 37..... Eller fara på teater resa till Stockholm och sova på hotell... allt sånt man inte anser sig ha råd med eller unnar sig annars.
Jag kan tycka att första delen av trettio.... fram till 35 låter rätt ungt... men senare delen av trettio... dvs efter 35 så börjar man använda uttrycket "snart 40..... och DÅÅ får man nästan ångest.
 
Häremellan har vi också haft fullt upp med mitt andra mål i livet... nämligen att vara stödföräldrar... Vi har en del uppdrag via socialen och det är sååå roligt och givande och faktist en utmaning för hela familjen.  Vi har hela familjen blivit vana med socialens besök lite nu och då och man har blivit med tiden lite mera "laid back"... Inför socialens hemutredning, första besöket,  for jag över hela huset som en virvelvind... ALLT skulle städas... t.om. ett skåp nere i källaren och kylskåpet torkades ur... dammet torkades.  Men nu har vi dem hit alltid lite nu och då.... och jag damsuger och plockar upp lite... annars är jag som vanligt.... och livet har blivit såå rikt... Endera dagen har vi nån som sover i vagnen ute, man fick plocka fram undangömda barnmatstolar och leksaker...och en annan dag är det fullt ös med ett dagisbarn.... eller så sitter vi i soffan och pratar med en tonåring..... Och jag har dem alla i mitt hjärta och de är mig så kär.... Det här att öppna sitt hem för de som behöver har blivit viktigt för mig. Emma är ibland "stora syster"och hjälper mig skutta vagnen  och ibland sitter hon uppkrupen i soffan och äter chips med sin "storasyster" och kollar film.... Det är lite roligt att se hur hon anpassar sig såå alldeles lätt till alla som vi "lånar" en stund. Några enstaka fall av upplevd avundsjuka och kamp om uppmärksamhet har vi haft men det brukar vi alltid prata om och vara öppna med vartefter de kommer. Det bara känns att det är såå rätt... och då vår fyraåring svänger i dörren och kommer tillbaka då han ska hem och kommer och ger mig världens kram.... Då känner man bara att det är sååå värt det... kramen var den bästa belöningen....Det ger mig såå mycket att få låna dessa underbara barn en stund... min famn saknar längre inte inte nån.

Nu tänkte jag att för att inte slentrianmässigt lämna bloggen lika länge.... att jag skulle ha en vecka då jag presenterar dagens bild.... eller låt.... En bild eller låt som belyser dagens händelser.... eller sinnesstämning... Vad sägs om det... Tänkte börja imorgon... så kolla in det om ni vill.... Nu tänkte jag fortsättningen av dagen njuta av ledigheten och kanske sticka lite eller läsa vidare min bok 1Q84 av Haruki Murakami... riktigt bra faktist.

Orsak till bloggpaus

 Det här skrev jag redanför någon vecka sedan.... men publicerade aldrig.... det kom så mycket annat emot... mycket jobb, skola... sorg över att Elsa var sjuk och sen dog... begravning. Så det här är skrivet innan Johans mormor dog... men jag publicerar det ändå....Vill lite belysa orsaken till att jag varit borta från bloggen ett tag. Livet går liksom vidare trots någon man älskat gått bort. Vi kommer alltid bära med oss Elsa i våra hjärtan....


Och så plötsligt blir man varse livets gång och att livet faktist är förgänglig.

Jag har länge levt med tanken att livet bara flyter på, vardagar kommer och går.... allt är sig likt. Man har föräldrar ännu i tryggt behåll, sitt soiala nätverk med familj, släktingar och vänner är i det närmaste intakt och oförändrad. Behööver man barnvakt tar man bara upp telefonen ochvips så hittar man alltid endera far eller morföräldrar som ställer upp....  Man tror att så här kommer det alltid att vara... alla andra blir äldre och Emma växer för varje år som går... men jag och den äldre generationen runt omkring mig ska lltid vara den samma....

Menså är det inte....plötsligt blir ens föräldrar pensionerade,  sååå gammal visste inte jag att de ens var kan jag tycka.... de har börjat pensionera ungt folk nuförtiden kunde jag tycka. Emma blir 9 år och går redan på 3:an... men jag och Johan blir ju inte äldre... nej nej.... Artister och skådespelare som visat sig på tv under hela min uppväxt börjar nu bli gråhåriga..  synas mindre och mindre och de nya "idol"tillskotten som man inte ens vet namnen på mera dyker upp..... man har lite lust att ställa sig upp och fråga .. vart i hela fridens dagar tog Tommy Nilsson.... Nicklas Strömstedt vägen....Och jag har faktist lite svårt att acceptera att folk runt mig blir äldre...och sämre... de ska alltid finnas där..... ALLTID.....

Nu blev  min mans mormor dålig  och vi kan liksom inte riktigt acceptera det faktum att vi kommer att mista henne.... hon har juliksom alltid funnits där.... grejandes... alltid upptagen med det ena eller det andra. Har det inte varit grejandes i pannrummet... å var det grejandes inomhus... eller så var hon ute  donandes med alltmöjligt... räfsa löv var en hobby... och när löven var borta kunde hon nästan fara och peta ner några löv bara för att de ska ju ändå ner så de kan ju lika bra komma ner när jag ändå håller på och räfsar.  Hon är en person som bara sååå älskar hela sin familj...  barn, barnbarn, ingifta, barnbarnsbarn.... Man kommer aldrig opassligt hem till dem.... alltid lika glad och älskvärd. Hon och Emma har haft en sådan fin relation... ALLT som emma berättar är intressant och följs med stort intresse.... Alltid när vi kommit in har Elsa klappat i händerna och sagt.. " Nej men Emma..... va roligt att du kom... nu ska vi ha glass.... Men haar du ny mössa....? En sån skulle jag också vilja ha.. säg mig.. får jag prova den.... ?? Så vi har provat många mössor ... den en och samma många gånger men vad spelar det för roll.. den är ju ALLTID ny.... ;)

Den här striden med cancern kommer hon inte att vinna och vi lever nu i det vakum alla anhöriga lever i då "sista tiden" är inne.... och vi får bara acceptera att hon kommer Dö... Så nu har vemodets och sorgens fågel landat på vårt tak.... Det är en sträng av vemod över hela huset... över allas sätt att inte riktgit orka vara glada... var och en drar sig tillbaka och sörjer redan nu.... och vi gråter mycket.... åtminstone jag som på dagen är hennes vårdare och ska vara proffessionelll... och redan i bilen på väg hem och hemma öppnar jag kranen och så gråter jag... floder... Nu är ju jag ingen "stillsam gråtare... nej nej... jag är en "Högt och ljudligt hulkande gråtare med tårar som sprutar, snoret som rinner och ljudligt inragande av luft däremellan gråtare....Jag hade önskat att jag varit en stillsam, tårar sakta rullandes ner för kinderna gråtare.... men Noupp... Tyvärr!.....

Elsa dog den 3.10. Du fattas oss.....

Helgen i Helsingfors

Hemkommen från en helg i Helsingfors. Vi fick vara med på Johans kusin Andreas bröllop. Bröllop är fina tycker jag. Det var ett vackert brudpar, mysig liten stenkyrka, bra ordnat och en riktigt rolig fest. Vi var bjudna hela familjen och det var ju roligt för Emma som fick komma med denna gång.Hela bröllopet gick på finska så mot slutet av kvällen och efter måltidsdrycken  var jag jätte bra på finska... så bra finska visste jag inte ens att jag kunde..... ;) Men jag pratade finska flytande... tänka sig... ;)

Vi övernattade på ett Hotell i Dickursby, riktigt bra hotell och nu måndag morgon här hemma tycker man ju faktist att någon kunde komma hem till en och ställa fram en likadan frukost.... med lika många alternativ och gott kaffe.... sen få lova att lämna allt porslin på bordet och faktist skiita i disken. men nej nej,... tillbaka till verkligheten... Det är riktigt bra att fara bort emellan... se nåt annat... vidga vyerna och sen konstatera som alltid att man trivs bäst hemma... lika som att man faktist passar bäst hemma också...  Om man sätter mig brevid en Helsingfors tjej... i tyyp samma ålder så kan jag nog försäkra er om att det syns men som är från landet. Jag passar kanske inte riktigt in där med mina röda studsiga skor, jeans och favortitröjan.... bredvid en Hesare... med smala svarta jeans .. lika smal i midjan som jag är runt låret... svarta höga klackskor.. till vardags... och en vit skjorta... och sminkad. Men nåjaa.... jag tänkte om man ler stort så upptäcker ingen att jag är lite slamsigt klädd... bara att jag är väldigt glad. :)

På hemvägen stannade vi till på IKEA i Tammerfors och skulle ju inte ha nåt skillt... vi skulle bara titta... som sagt.... Ut kommer vi med en byrå till villan och två hyllor ....+ lite annat smått och gott som vi tyckte att vi behövde. Rymdes i bilen precis... och då snackar vi precis.... Puhh.. va tur.

Så idag är vi tillbaka till verkligheten.... suck.... hade varit roligt att vara nån dag till... hade varit roligt att besöka Heureka i Dickursby, eftersom det låg alldeles nära hotellet och kanske ha tagit tåget in till Hesa och gå på stan och framför allt bokhandlarna där.... men nåjaaa... det blir en annan gång.

Denna vecka väntar lite jobb... men också lite skola i Vasa i slutet av veckan... och tills dess ska ett större jobb vara klart och jag har det faktist halvvägs men har ännu mycket kvar att skriva... så det är som de säger...  sent ska syndarn vakna. Det blir till att sitta kvällarna med det denna vecka men ingen omöjlighet....  Jag måste faktist säga att trots arbeten och sånt så har jag faktist fått lite mersmak för skola... hmmm.... kanske jag nån gång går utbildningen i ledarskap.... hmm.... vem vet...tanken finns faktist.

Och jaa  jag tänkte visa min nya frisyr.... svart och blått.... Njäää..... modet svek mig i sista stund och så tyckte inte min frisör att det var så bra ide ..... att det inte riktigt passade med min still.,... hmmm... undras vad hon tänkte på då....

Jag var inte ens orolig......

Jaja... så var helgen här snart då vi ska på bröllop ner till Helsingfors. Johans kusin ska gifta sig och vi är bjudna hela familjen. Vi ska passa på att semestra lite på samma gång eftersom vi inte gjorde en endaste liten utflykt med Emma i sommar så ville hon sååå gärna sova på hotell.... så sagt och gjort.. vi ska sova helgen på hotell... i Landets huvudstad.

När det kommer till stunden man får bröllopsinbjudan fungerar månget kvinnfolk så här: De börjar redan fundera ... ståendes med inbjudningskortet i handen och nyssöppnat.... " Vad ska man då ha på sig"..... Och man MÅSTE ju för allt i världen ha nåt nytt... för må förbannelse och död komma över den kvinna som VÅGAR inträda lokalen i en klänning man haft på en fest tidigare... med samma släkte.... det är etikettsbrott av den värsta graden.... sånt bara händer inte. Och man börjar leta efter klänning redan tre månader innan själva bröllopet.... för annars hinner man inte... rubbet ska vara färdigt fixat och klart SENAST två månader innan bröllopet...

.... MEN nu är ju jag inte som alla andra barn....Jag står med kortet i hande och tänker först på att jag borde minnas fråga ledig från jobbet den helgen då... och många gånger blir det ju så då  som min mor många gånger faktist suckat över....  " To e alltid uut i sista minutin to..... " och jag vet att min mor många gånger rivit sitt hår över just det faktum..... och visst har hon rätt... jag vet om ett datum... en deadline... ett klockslag... lever som vanligt ända fram ... till dagen innan.. och ibland timmarna innan... och då sätter jag igång med en sån fart att dess like inte setts.. och sen klarar jag deadlinen precis.... saker postas den dagen det ska postas... arbeten är inlämnade den dagen det ska vara in... jag står redo och klar som bröllopsgäst när klockorna klämtar och brudaparet träder in.... men jag tar ingen stress innan... har alltid tyckt det varit slöseri med tid.... jag hinner.

De flesta av mina ansökningar till det ena och det andra har åkt in på rätta dagen... inte förr.... men räknas ändå lika viktig som den som kom in två veckor innan.  Min mamma har många gånger nämnt den gången jag sökte Nordjobb när jag var 18-19 år.... Velade länge fram och tillbaka... ska jag ... ska jag inte.... samma dag jag visste brevet måste på posten bestämde jag mig plötsligt och hastigt skrev ner en ansökan... sprang till posten... 15 minuter innan postbilen hämtade upp posten från postkontoret.... nån dag senare ringde de från Stockholm och erbjöd mig jobb en sommar på Lidingö.... och mamma kunde ingentingannat än småleende skaka på huvudet... " Hon gjorde det igen.... flickan min"......  hon hann.....
När jag gifte mig hade jag inga skor till min klänning förrän två dagar innan.... då jag av en händelse gick om en skohylla i en butik och jag visste med ens att det är DE DÄR jag ska ha... hann inte ens vara orolig.

För nån vecka sedan skickade jag in en annan ansökan .... som jag plötsligt kom på att jag skulle söka, skrev ner ansökan kopierade papper... skickade Johan till posten med det 15 miuter innan postbilen skulle komma....  När de frågade om han ville ha första eller andra klass sa han inövat att det kvittar vilket... bara brevet är framme måndag... Första klass då konstaterade kassatanten... när han lämnade posten svängde postbilen in.. jag hann även denne gång. Kanske jag jobbar bäst under stress.

Nåja... tillbaka till bröllopsklänningen. Jag tänkte för nån vecka sedan redan att nu tar jag en dag i vasa och riktigt går ochköper mig en genomtänkt klänning... i tid för en gångs skull.... men noupp.. jag kom hem med ett paket strumpor. Jag beslöt mig för att "etikettsbrotta" och ta den klänningen jag redan har och som jag trivdes i... faktist struntade i vad andra tyckte ... fast jag haft den på ett bröllop tidigare... Jag skulle gå dit i den.. och bara ha roligt.. och så skulle de få tycka vad de ville... jag hade inte råd eller tid att söka efter en annan....

Johan var hem en sväng häromdagen och sa i förbifarten att han skulle köra iväg och lämna tillbaka en maskin han hyrt med jobbet.... till Jeppis... och jag kom bara på att fråga : " Får jag komma med så kan jag köpa strumpbyxor till mig och Emma.... ( strumpbyxor råkar jag tycka är Guds straff till människan... jag tycker sååå inte om dem... sega och går sönder.) .... såå sagt och gjort.. jag hoppade i bilen och åkte med. Jag fick följa med på villkoret att jag inte skulle vara länge... han skulle barara lämna in maskinen och så hämtar han mig. Jepp.. ingen fara .. Hur länge tar det ändå att köpa strupnbyxor... ??... så jag stiger av vid Lindex... går in.. går om en hylla där jag ser en riktig "Annika" klänning.... svart med vita småprickar.. och genast jag ser den känner jag instinktivt... DÄR  är bröllopsklänningen... hittar min nummer.... Tar den... fortsätter till strumpbyxorna och tar två pack... en åt mig och en åt Emma.  Johan ringer när jag är i kassan och jag säger.. !" Jag är färdig... jag ska bara betala..... Betalar och så sätter jag mig i bilen. Johan frågar om jag hittade det jag skulle ha... och jag säger.. "jepp.. jag hittade strumpbyxor och klänning...
 " Har du köpt oprovad klänning till bröllopet utbrister  JOhan förvånat...... Jepp säger jag... NU hittade jag bröllopsklänningen tre dagar innan bröllopet.... och jag var inte ens orolig.... ;) Johan skakar  lättroad på huvudet.. "Det ska minsann vara du till att hitta klänningen nån dag innan.... och inte ens haft panik över det... "

Såå jag hann innan fredag med en dags marginal... ochjag hann inte ens bli orolig.... det brukar lösa sig,  på nått konstig sätt löser det sig alltid. :)

Förändringens vindar.....

Dagens bästa i dagens ÖT enligt mig..... den är sååå på pricken vad jag känner ibland... för det mesta faktist... jaaa varje dag faktist... jaaa och ibland flera gånger per dag.....
Jag tror jag har en liten livskris... eller... njaaa... jag känner förändringens vindar blåsa och faktist tänkte jag följa med dennegång. .... har lite på gång.... för jag känner mig som Helge mest hela tiden nu... irritationen ska ut... Och det är mycket det... jag är irriterad på allt hädanefter...jag behöver förändring... allt från att kanske möblera om... tapetsera om.... flytta en av mina Hoyor från ett bord till ett annat. Jag har en massa planer i huvudet som jag bara känner att wow... det där borde jag också prova på.... träffa nytt folk... våga jobba med nåt annat... Jag tramppar vatten i distressen....

 Så mina förändringar nyligen är att min Hoya Kerii numera bor i söderfönstret .... jag har plockat om lite hyllor i köket.... jag ska till frissan imorgon och färga håret.... hmmm... becksvart hade jag tänkt mig.... med en lila rand i vänster sida....och blå  pannluggg..... sååå inne just nu har jag hört....

 Jag har en önskan om att göra det jag brukar men på ett annat sätt än annars... tänkte kanske borsta tänderna före jag sätter pyjamasen på nån dag....Köra till jobbet efter kvarnvägen istället för genom stan...  Tänkte göra... jaa.... kanske italiensk mat bara för att jag aldrig prövat.... kanske köpa tobak och börja röka......kanske anmäla mig till en kurs i bugg ... ensam bara för att lära mig dansa..... Gå en  språkkurs i ... jaaa.. spanska eller Serbokratiska.... vore användbart...... eller våga börja jobba med nåt helt annat.. hade varit roligt att vara prao med sopbilen en vecka.... kanske jag ska ta fast Nygårds sopbil nästa torsdag och fråga.... Tänk vilket lätt jobb egentligen... köra av och an och tömma soptunnor.. hur svårt kan det vara..???

Jag vet inte varifrån denna kris kommer ifrån... men den är jätte stark... kanske jag har en inneboende önskan inom mig att inte förvandlas tillen liten grå mus.... mitt i alltet och sluta mina dagar bitter på allt jag inte vågat prova.... jag vill kanske sticka ut litegran... synas... inte bara vara en i  mmängden.... eller så hör den till åldern... har min 35 års dag på kommande så ålderskrisen börjar väl. .Hmmm få se vad jag hitar på... men nu först då... frissan.... så börjar vi där och så handlar jag tobak på väg hem..... ;)

Villaavslutning... Tack och på Återseende!

Så var det då officiellt slut med villalivet.... suck.... men oåterkalleligt har vi sommaren bakom oss. Jag jobbade lördag morgon men åkte direkt ut efteråt till vår älskade sommarö.... Johan hämtade från andra sjön mig och mina föräldrar som även de kom för att fira avslutningen med oss. Det var roligt att de kom med.

 Vi firade med bastu, några faklor.... inga raketer pga. förbudet... till vår hunds stora glädje och vår dotters besvikelse. Vi åt svärmors marinerade kött, gravad lax, rökt sik, potatis och jätte god sallad.  Vi pratade, skrattade och åt.

Vi hade en rolig avslutning på en underbar sommar..... Och vädret var ju alldeles perfekt... vindstilla framför allt.  Men hösten börjar komma... vädret kallare och när det blir mörkt på villan så blir det MÖRKT... även för en Jeppobo... När man släkte ut ljusen så kvittade det om man hade fast ögonlocken eller inte... just the same.... Så egentligen är det helt ok att börja vara hemma igen.... på nåt sätt också skönt att få bo på ETT ställe och inte packa hela tiden...  Så på söndag packade vi ihop och lämnade huset.... med ännu en sista blick in för att tacka huset för en underbar sommar och på återseende nästa vår.

Semestern är slut.... Back to Buisness....

Jahaa... då var alltså den sista semesterdagen bakom mig.... och jobbet börjar imorgon måndag... och då måste man väl som brukligt är väl summera semester... vad man gjort ... hur vädret varit och det viktigste av allt... Hur bra man tycker semestern har varit... så här kommer det:
Semestern har varit rätt bra.... Jag har kunnat koppla bort jobbet riktigt bra... Jag har sovit ... sovit... sovit... och tagit sovmorgon då det har givits möjlighet.  Jag har hunnit vara en vecka med Johan och Emma på sommarstugan... en värdefull vecka som jag har sparat känslan av i en burk så jag kan lyfta på locket nån gång i vinter då vinden viner i knutarna. Jag har tagit rekord i att simma flest gånger... Jaa inte mer än Emma då men mer än alla andra... :)  vi har haft en toppen sommar i vår stuga...  men allt har sitt slut.. även sommaren och möjligheterna  för oss som familj att vara på villan...
 Jag har hunnit reda upp garderober och "must do" lista..... och jag är glad att jag gjorde det... kändes bra efteråt att bli av med en massa skräp... denna vecka har jag bara varit... varit till Vasa en sväng.. och träffat vänner... nya och gamla... ;) Jag har hunnit sitta ute i gungan och stickat.... prövat på bågskytte som jag menat göra länge... och kunnat vara på Juthbackamarknaden... OCH kulturnatten och inte behövt arbeta bort dessa kvällar som brukligt annars.

Jag har hunnit Tänka... framför allt reflektera på vad jag vill och vad jag inte vill... jag har faktist hunnit landa i mig själv...  Jag har kunnat ta dagen som den kommer ... bara för att jag vet att det jag inte hinner med idag... kan jag faktist ochskå göra imorgon.... ingen fara..
.Jag har njutit av de lediga kvällarna.... nätterna och framför allt... de lediga helgerna... och det konstiga är att ju flera man har av dem desto mindre viktigt är det med program.... när man jobbar och har EN ledig helg så ställer man oftast planer till just den helgen... Nu har jag kunnat ha flera helger i rad som vi inte direkt hade planer..... och det har varit skönt att en helt vanlig lördag få sitta och sticka ute i gungan om vädret tillåter eller ta en sakta promenad med hunden.... eller plötsligt komma på att köra hem till mamma och pappa... bara annars.

Man tillika är det helt ok... at återvända till jobbet... jag saknar lite min identitet som sjukskötare... min EGEN identitet.. inte mamma och maka hushållerska och familjens organiserare... jag får träffa mina arbetskamrater och så får jag igen träffa mina patienter... och faktist så kan jag ärligt säga att jag tycker om dem... jag tycker om de flesta av dem ..på riktigt... Sååå Back to buisness.... and it is OK!

Den "egna" dagen....

Vilken märklig dag det här blev..... Den blev lite annorlunda än jag hade tänkt mig.... inte alls dålig... bara annorlunda. 

Jag hade planerat en dag för mig själv denna min sista semestervecka... då jag skulle fara till Vasa... shoppa loss... prova kläder.... unna mig lite kläder åt mig själv... som inte hänt på länge..... Jag hade ordnat det så bra med farmor som hämtade upp Emma efter skolan så jag fick vara huuur länge jag ville...

Kände kanske redan när jag satte mig i bilen att jag också gärna hade varit hemma..jag käände mig inte riktigt 100%... men kunde inte säga vad som var fel heller... . men jag tänkte NEJ Annika... nu ger du dig själv den här dagen utan måsten och tjat om att "sluta prova nuuu maammmaa." ... jag skulle iväg.  Så jag backade och körde iväg... anlände till Vasa och utforskade GW gallerian i Stenhaga.... kollade runt... och med det samma som jag kom innanför dörrarna där rann all inspiration bara av mig... jag  hade INGEN lust alls att vara i stan.... jag var irriterad på allt folk som enligt mig bara sprang i vägen.... Jag bara snabbkollade utbudet... " Njaa.... inte min stil.... Hmmm... den här ser bra ut men njääää jag orkar inte börja prova ... Den här är fel färg... annars bra.... osv... jag brydde mig inte alls.... Jag började bli hungrig och kissnödig.... huvudvärken låg på lur och jag kände mig inte riktigt bra.... Nåjaa... ut kom jag med ett par jeans åt Johan... som jag tog bara i farten efter ögonmått på storleken.... ett paket strumpor till mig och ett åt Emma.... och jaaa... det vara allt jag handlade den dagen... Jag vet inte vad jag hade för fel.... Jag fortsatte in till stan och gick slött igenom några butiker men njäää..... fort ut tillbaka..... Jag struntade i shoppandet och lunchade med en vän istället.... mycket roligare än shoppandet... och vi hann prata om det ena och det andra.... riktigt roligt hur man ibland bara kan ta upp tråden med vissa vänner... precis som om det inte varit så länge sedan sist.... fast det varit det...

Tog sedan inte upp shoppandet sen heller utan åkte ut till syrrans istället,  för en pratstund..Mådde inte riktigt bra... svetten rann och jag när på kallsvettades... och pulsen hoppade på nåt så otroligt... vet inte varför... Det var lite otäckt. .. återvände in till stan och ,mötte upp en vän... och vi drack kaffe på ute servering... hur trevligt som helst..... och faktist började jag må en aning bättre vad dagen led....jag vet inte riktigt vad som spökade idag... . men jag kom hem utan klänning.... och som Emma uttryckte det.... "Fick jag bara strumpor".... Hon hade väntat sig helst en tröja som jag talat om innan jag for men hon fick nöja sig med strumpor denna gång....

Så slutsummering av dagen är....
 1. jag har ingen klänning för bröllopet jag ska på i höst.... men det löööser sig....
2. Jag tog mig tiden som planerat trots allt....
3. Jag fick träffa vänner och prata
4. Jag behövde varken betala min pizza eller min kaffekopp..... det måste ha varit mitt leende kan jag tänka... måste fara flera gånger till Vasa... och le... så kanske det lossnar en  och annan pizza eller kaffekopp....
5. En intressant dag.... en riktigt rolig dag ..... trots allt!

Sista semestevecka på G.... lite små alster

Ok ... sista veckan semester är här och på nåt sätt känns det som om jag varit ledig länge redan. .... men inte sååå att jag längtar efter jobb precis... snarare tvärtom.. semester är vanebildande...

 Jaa ... vad har jag då gjort.... hela förra veckan gick i städningens tecken... lite onödigt kanske men jag fick en del skåp och garderober städade och sorterade som bara skrek efter hjälp. Och jaaa... kanske lite onödigt att spendera sin semester inne i garderoben... men nu när det är gjort känns det en anings befriande att ha det gjort... sorterat och klart... jag har slängt duktigt och faktist gjort mig av med en del kläder.... två lådor till missionsstugan.... 4 kassar till Eko punkten.... en låda till min systerdotter..... och det känns faktist som om det inte ligger över mig längre och jag fick stryka det från min "to do" list.....  Så nu denna vecka har jag bestämt att jag bara gör roliga och avkopplande saker... saker som jag vill göra själv.... och som inte direkt kräver resultat....

På stickfronten tänkte jag visa lite alster jag hunnit med i sommar och det är faktist inte sååå mycket.... inga stora projekt eftersom vi åkt fram och tillbaka så mycket från sommarstugan och hem... så jag valde att göra små projekt som går lätt att ta med sig....  Det här är vad jag gjort.....

De här har jag gjort till fyra stolar.. stickt dem i Drops Eskimo..... tovat dem i tvättmaskinen.... De gjordes till våra stolar i köket på sommarstugan.... de var roliga  att virka.. och fort gick det då jag virkade med 10:ans virknål.... Men jag är rätt nöjd över slutresultatet. Tack Gunilla för att du lärde mig virka....!

En "huvmössa".... till Emmas småkusin ....Stickad i Drops Alpacka..virkat en mörkare kant runtom för att markera lite annan färg... det var inte på mönstret men jag satte till det ändå- Stickad i storlek 6-9 månader så man kan ha den längre.

....

Babysockar till en annan av Johans kusiner i Åbo som fått lilla Viktor.... storlek 6-9 månader... stickad i Drops Fabelgarnet... på 2,5 stickor.... lätta och följsamma sockor.

Babytossor på gång... i Baby Merino ull.... storlek 6-9 månader... alltid lika roligt att sticka ... och så går det så fort. Märk väl att jag unnat mig dyrare stickor... Karbon stickor.... obrytbara... lätta och sååå I wnat them all..... in every sizes.... köpta i Munsala på Garnstugan. Just gotta löööv them... nu vill jag inte ha andra.... som alls. har bara 2,5 storlek... och så fyller jag ju år snart... tänk va passligt... så det om det.... ;) 

Så inga stora projekt men lätta att ta med och roliga att göra allt emellanåt.

Inför hösten tänkte jag så småningom ta mig an en kofta i alpacka  åt Emma som bara ligger och väntar på mig..... mn först måste jag få iväg dessa till de små som väntar på värmande klappar. ....  Som jag brukar säga.... Tooo much yarn.... Sooo little time.... suck!

Vardagens kranka blekhet.....

Plötsligt var vardagen bara här....

 Den lediga tiden hann nästan inte ens säga adjö innan allt bara igen var "som vanligt"....

Emma började skolan på tisdagen, klass tre och hon hade väntat såå på den dagen...

 Hon hade börjat längta till de jämnåriga kompisarna och man får som mamma till en 9- åring se sig besegrad av mängden uppmärksamhet man får nuförtiden. Det sociala nätverket för henne utökas hela tiden ... och inte är det "hemmåt"...  Men å andra sidan fick jag lite egen tid i och med skolstarten.
Jag var plötsligt helt själv hemma... kunde göra vad jag ville... när jag ville.... och hur jag ville...
Tror ni att jag  tagit det till vara något nämnvärt...? Noupp... rätt gissat.... jag har haft "to do" lista.... Städat skåp... lådor... sorterat kläder... bl. a.... mest för att jag också ska kunna redogöra för saker jag "gjort" när alla andra haft ett resultat av dagen.... Man kan ju inte gärna säga och tycka att det är ok att idag läste jag bok på f.m. .... och hela e.m. satt jag och stickade. ..... Jag önskar sååå jag kunde lugna ner mig...........Man jag har ännu en vecka semester.... dååå kanske jag ska sticka.... men så har jag ännu centralgarderoben som behöver hjälp. Frågan är om jag ändå inte är lugnare till sinnes när jag jobbar än när jag är hemma....hmmm.....

Så för att lugna ner mamma i huset imorgon åker vi ut till vår sommarö för att hitta lugnet och friden och sånt...vi ska bada bastu, äta gott och umgås... och jag ska smyga ner min bok  OCH min sticksöm... och så ska jag i lördagens regn ligga på vår vind och mysa under filten med min bok..... utan dåligt samvete.... Jag har saknat det sååå....

"Undvik alla måsten-Dagen"

Tisdag då jaa.... Varmt och vackert.... och man är INTE på villan... Nej nej... Jag kan ju så braaa vara här hemma nu när vädret är fint och vackert... vilken himla tuuur att man kom tillbaka hit till måsten och sysslor Är det inte vinbären som måste syltas och saftas så är det kylskåpet som är tomt eller golven som måste damsugas... helst borde man hinna baka nåt också ...och Emmas klädskåp borde städas och sorteras... Jaaa.... Jag är ironisk just nu....
Men Jag ser bara sysslor så fort jag är hem och jag ger på som ett jehuu överallt och ger mig inte tid till att njuta ute i gungan en vacker dag.... sysslorna stressar mig.. det gjorde de inte på villan. Så idag har jag haft ett under-ytanliggande irritation ... irriterad på alla skor som ligger ivägen i hallen... irriterad på att Emma slänger jackan på golvet... irriterad över att NÅGON inte satt locket på smörasken i kylskåpet... inte satt korken på tandkrämen.... inte hörde när jag sa nåt FÖRSTA gången så jag måste upprepa det... Jag är irriterad på hela världen... och fast jag inte sa ett enda ord om villan  så upptäckte jag hur klok dotter jag har som när jag för hundrande gången fräste att "hon faktist kunde föra sin smutsiga tallrik på diskbänken... så JAAAAG inte behöver göra ALLT i detta hushåll"  då hon utbrister: " Inte är det MITT fel att vi inte kan vara på skären mera! " Hon satte huvudet på spiken med den kommentaren... Hon visste precis vad som grävde mig.... och jag bara ... var tyst... Kunde inte säga nåt... Hon hade alldeles rätt... Jag är Skit förbannad att vår "Vi-Tid" är slut... och jag inte hann med.

Jag måste tänka om ..... så Jag strunttade i alla Måsten och gjorde dagen till en tjej-dag med min dotter. Vi packade picknick korgen och tog cyklarna och cyklade iväg mot Grisselören....

Vi satt ute på piren och åt och drack saft. Och så satt vimed tårna i vattnet och drog in lukten av saltvatten... aaahhh... Precis vad jag behövde. Saknar havet!

På vägen hem kom vi på den brillanta idén om att fortsätta tjejdagen och undvika måsten så vi kollade upp lite biotider och for iväg till Jeppis och bio för att se Monster Akademin... Den var jätte rolig.....Rekommenderas!



Så alla "måsten" är kvar tills imorgon men vi hade lite time out idag... och än har bären inte fallit av buskarna... disken var kvar som jag lämnade den... inget farligt har hänt.... Det var en rolig dag!

Jag undrar hur jag ska undvika alla måsten imorgon också... ;)  Man har ju för sjutton semester! 

Vemodets dag....

Ju längre in på dagen vi kommit idag har ett oåterkalleligt vemod krupit in under skinnet på mig. Vemodet är väntat och kommer alltid när vi ska börja packa och lämna sommar-holmen för den här säsongen och som så många år tidigare kom dagen ännu detta år igen.....
Jag går runt i skogen på holmen ... ut till min ensam-sten.. på norränden... bara tar in sjöluften med en viss saltstänk.. ser de bekanta omgivningarna, simmar extra länge och känner vattnet runt min kropp och känner tyngdlösheten i vattnet, sätter mig på verandan och bara insuper utsikten... jag bara sitter och memorerar som om jag hade möjlighet att sätta känslan på burk och tar upp den i höst.... jag tar på något sätt farväl ännu en gång... på återseende nästa år....

Jag plockar ihop kläder och städar undan lite,  för ut saker till båten färdigt inför avfärden imorgon. Johan börjar jobba och skolkläder och grejer ska införskffas med dottern och vardagen börjar ohjälpligt för andra .... jag är bara i början på minsmester men alla andra har färdigt varit på holmen för iår.... det känns precis som om man kommit lite för sent till en middag och möts av orden: ".... visst... slå dig ner .. det finns mat kvar... Vi har förvisso ätit redan men sätt dig för all del ... vi kan vänta på dig"... och medans man sitter och försöker äta och njuta snabbt har man den bestämda känslan att de övriga redan ätit huvudrätt och efterrätt och egentligen redan i tanken önskar lämna bordetoch gå vidare.... jag har känslan av att jag kom för sent....
men så är livet... bara att gilla läget... hmm..... visst återkommer vi  men det blir till helgerna korta stunder... boendet upphör imorgon..

 Jag säger tack för de soliga dagarna, simturerna, bastukvällarna.... pratstunderna med Johan ute på verandan en sen kväll, stunderna med Emma mycket skratt och härlig sommarkänsla. Och jag går sakta än en gång runt vår nya stuga i skymningen och tittar in i fönstren på ljuskronan i taket och blir alldeles varm  i hjärtat....

Det är de här dagarna som får mig att orka vardagen igenom hela vintern.... Allt har sin tid... det står visst i bibeln också.....

WOW.... Det kommer vatten

...ur kranen.... va himla häftigt!

Vi har varit ute på vår sommarö i en vecka rätt så precis och efter att ha suttit ute i ihållande regn i en och en halv dag hade Annika nog....Jag satt och såg så inaktiverad och slö ut efter lunchen idag så Johan föreslog att "Nu åker vi hem så det börjar gå att prata med Annika igen.... låt henne sitta vid datorna och lyssna lite Erik Saade och fb en stund så är hon igen tillbaka....Vi far hem"
Han känner mig då alltför väl min Johan..... Efter en vecka är jag faktist rätt svältfödd på sociala kontakter och annat liv.... och faktist också ensamheten. På ön vill man gärna ha "gänget" samlat... och man är tillsammans 24 timmar.... man börjar längta till andra man har runt sig också... Idag bara MÅSTE jag hem. Jag hade lust att stanna utanför Torghallen och glatt ta folk ihand och önska dem en god dag.... Jag blir hur pratsam som helst när jag kommer mig upp.... kan prata med VEM som helst om VAD som helst.

Och nu mina vänner ska jag berätta för er om nåt HÄFTIGT! Vi har en kranliknande mojjäng hemma som man bara brider uppåt så kommer vatten ur den... lite till vänster så kommer varmt vatten helt av sig själv... och DET ni mina vänmner är en LYX!  Så har vi faktist en lådliknande sak i källaren också där man sätter ner sorterade kläder... efter färg... lite pulver och sen trycker man bara på en knapp.... så kan man göra nåt annat medans lådan låter en stund.... och sen tar man upp TVÄTTADE kläder medans man själv varit på en behövlig cykeltur..... är inte DET häftigt så säg.....Sen kan man stå under en duschkran där det kommer obegränsad mängd varmt vatten....Himla häftigt!

Man lär sig ute på ön att leva minimalistiskt.... utan mycket saker.... utan bekvämligheter och  man njuter också av det i stunden..... det kan vara lite rofyllt att elda för varmvatten.... spara på strömmen i datorn.... tända ljuskronan i taket och samtidigt kolla så att man har ljus kvar till nästa mörka kväll.... äta upp mera matrester från gårdagen bara så man får bort det ut det lilla gaskylskåpet... det är lite mera invecklat att leva.... eller kanske faktist tvärtom... Är det enklare...?

Jag har i min analys kommit fram till att lagom är bäst... av båda livsstilarna... Man njuter mera av stillheten och  varandra därute... man har inte tv och dator som tar någons tid.. man umgås.. man högläser för vår dotter mera än annars... man verkligen LYSSNAR till "En gåva i toner" på fredagkväll.... man är kanske mera närvarande i stunden,  griper tag i nuet och njuter av varandra som som en familj.  Man lever närmare naturen och hör till trädens sus och lär sig tolka vindens ljud och omvandla den till ett ungefärligt värde i m/sek..... Jag har ett "vindträd som jag läser av m/sek....  och det ni... att man som Jeppobo har ett "vindträd" är lite häftigt va?

Det som jag märkte med mig själv var att igår kväll var vi ensamma på ön... ingen annan såg det ens vettigt att vara ute i regnet.... och med regnet smattrandes på taket och vinden pinande i hörnen så kände jag faktist en rätt tvetydig känsla över villalivet.... Å ena sidan tyckte jag det var hur mysigt som helst att sitta där i stugan med tänd ljuskrona... eld i spisen mörkare än vanligt ute.... på samma gång som jag faktist kände en viss panikartad oro inom mig... Tänk om nåt händer.... om nån får nåt i halsen, eller bränner sig och man bara MÅSTE hem.... och man inte slipper pga. dålig sikt och vinden ... Då slog det mig plötsligt men HERRE GUD ... Vi är på en Ö helt ensam.... Jisses ... tänk om nåt händer.... ? Nu gör det ju för det mesta inte det och inte heller igår men tanken slog mig plötsligt.... och jag hade lite svårt att njuta av mysigheten.... Inget hände och faktist kom mysfaktorn tillbaka när man fick krypa ner under täcket och börja sova  i mörkret med regnet sakta droppandes på taket. Den kä'nsla kommer nästan bara då vädret är dåligt... annars har jag inte riktgit tid att tänka på hemskheter. 

Vi hade fyra dagar härligt varmt och soligt väder och vi har solat... simmat... badat bastu och bara tagit dagen som den kommit och njuuutit.... nu är vi uppe en sväng för att låta "mor i huset" glädjas över bekvämligheterna.... och prata prata prata.... så återvänder vi igen imorgon... 

Till vår ÄLSKADE stuga... Havet och gemenskapen med varandra... och jag griper nuet... Carpe Diem.....

Hälsningar från ön.... Semestern börjat!

Hälsningar från Råholmen...

Semestern har ÄNTLIGEN börjat och jag sitter i min faffas stuga och tittar ut och ser min dotter och min man spela ett mycket allvarligt badminton set.... Har fått spendera tre underbara dagar med min familj i solen och värmen i vår nya stuga.....Kan inte förstå att jag får vara borta från jobbet i fyra veckor... DET känns underbart. Jag har bara fått vara ute i solen,... ta i kaffekopp i solen på terassen och sen...jaa.... vad göra sen...jaaa...fortsätta ta dagen som den kommer utan några som helst planer.... jag läser bok, simmar då jag får för varmt, badar bastu, äter gott,  njuter med fötterna dinglandes i vattnet från bryggan... verkligen har tid att lyssna vad min dotter pratar... tar en öl om jag känner för det och har INGEN tid att passa... som alls.

Jag älskar livet just nu.... :) Man blir så där härligt omedveten om civilisationen också.... jag bryr mig inte direkt om nyheter... som alls... inte ens vad som händer i den egna staden.... nyheter här på holmen är om villagrannen fått en jätte sticka under nageln och sjukskötern på holmen ska assistera i borttagandet.... DET är nyheter här.... jag bryr mig inte så mycket i Jeppisdagarna som pågår för fullt... ej heller tåg olyckor ute i världen fast det också är en tragedi  men såå långt bort från min verklighet just nu.

Jag bara sååå behöver stillheten, gemenskapen med min familj, och ledigheten utan måsten och tidhållning..... Kommer tillbaka till slutet av augusti ungefär...;) Har skaffat internetmäjlighet nu till villan så jag ska försöka uppdatera er så smått emellan så ni vet  att jag inte dött.... jag bara lever livet.

Ensam ensamhet

En alldeles underbar helg är bakom mig... Jag jobbade lördag men mötte upp min dotter och mina föräldrar vid lastbryggan Andra sjön kl 15:30 lördag.... Veckans höjdpunkt när jag ÄNTLIGERN fick fara ut igen till min sommarö. Helgen var såå rolig. Fick umgås med min mamma och pappa och riktigt ha tid att prata och sen var ju vädret det allra bästa... en perfekt sommardag. Solen lyste från en klarblå himmel.... vi åt, badade, bastade, bara umgicks. Söndagen åkte jag hem när mina föräldrar åkte upp . Det var dags för jobb för min del måndag morgon . Johan som då började sin semester stannade ut med Emma och hunden. Det känndes surt att vara den enda som måste åka hem.... jag ville ju också vara där med dem.... men det vara bara att bita i det sura äpplet och gilla läget. 

Och att vara ensam hemma... hmmm.... har inte bestämt mig för om jag tycker om det eller inte..
Ibland när Emma är på gång med en massa lekar och man borde aktivera sig big time, eller när jag faktist vill se antikrundan på tv och man får kommentaren: "Men åååhhh.... kan vi inte titta på nåt annat...".... Dååå kan jag ibland lite längta efter ensamheten... att man skulle ges helst en kväll eller en dag så man skulle få vara helt ensam... höra vad man tänker och få titta antikrundan om man vill det... att bara få läsa en bok i utegungan fast en timme eller två och inte bli avbruten hela tiden...

Men då jag plötsligt måste vara hem ensam..... då är det inte lika roligt längre. Jag vet inte om det är det att jag är aningens avundsjuk att de får vara på sommarstugan och inte jag... om det är avundsjukan som gör mig lite rastlös hemma ensam eller om jag faktist inte är ämnad att vara ensam en hel dag.....

Jag kom hem... tyst i huset.... Jahaa..... Vad gör man sen tänkte jag... Hungrig var jag ändå inte än... Jag satte mig ner i köket ett tag. Vad gör man egentligen då man är ensam... det var alldeles tomt i huvudet med ideer plötsligt.... jag kom inte på en enda sak man kunde göra... va märkligt. Jaa... tänkte jag .. jag kan ju kolla runt på fb... gjorde jag i 10 minuter... sen var det också tråkigt... zappade tv kanaler... inget att se... fixade lite mat istället... bara för att uppleva det dötrist att sitta och äta ensam. ... Det var bara att äta snabbt som attans så man slapp sitta där nån lång stund ensam och tyst tuggande. Det enda jag hade riktigt ro med var att sticka en stund... och jaa... elda i pannan.

Allt det där jag längtat efter att göra just då "jag nu någongång skulle få vara ensam i lugn och ro".... var plötsligt inte intressant längre... hade inte ro med någonting... kvällen var ett enda seeeegt väntande på morgondagen och jobbet... för det var av den orsaken jag åkte hem....  Varför tog jag då inte chansen och levde lajbans medans jag hade chansen? Jaa det frågar jag mig faktist.... Varför bara njöt inte jag...av tystnaden... lugnet och den vackra kvällen... Kanske jag bara kände mig för missbytt... var avundsjuk på alla andra semesterfirare i min familj....för att riktigt njuta av den vackra kvällen...
Det slog mig ändå hur pratsam och sällskapssjuk jag egentligen är .... för när jag inte har nån att prata med då skulle jag ha huuur mycket som helst att säga... Jag började t.om. prata för mig själv för att fylla ut tystnaden... så jag sa högt ut i vardagsrummet efter att jag borstat tänderna och skulle gå och lägga mig .. : "Verkligen tack alla att ni kom ikväll men nu drar jag mig tillbaka... tack för att det kom så här mycket folk att prata med ikväll...".  

Ikväll har jag också spottat i taket och seeegt väntat på morgondagen så vi skulle med den igen vara en dag närmare semestern...... Imorgon kommer min familj hem och åhhh vad jag ska krama den... och prata så mycket sååå.....

Så summa sumarum.... Var försiktig med vad du önskar dig.... för du kan få det...


P.S. Till alla som är ensamma hela tiden.... frivilligt eller ofrivilligt.... Jag förstår er lite bättre nu.... men ät inte som jag gör när jag är ensam.... ger stressmage kan jag lova... Det borde finnas en sammhällstjänst man kunde anlita som heter " Lunch-sällskapet"..... som fungerar som sällskap under måltiden... som man kan prata med och äta tillsammans med... hmmm borde utveckla tanken... för behov finns... ;) 

Den bortsprungna hunden.... Tack för att du hälsade på Cliff!

Emma och "Cliff"..... De bästaste av vänner!

Idag var en helt vanlig dag på jobbet... slutade lite tidigare än annars och jag hämtade min dotter från farmors... Det hade precis innan varit världens åskväder.. ni vet den sortens åskväder då man inte ens hinner räkna till 1 mellan blixt och smäll...
När vi körde hem mötte vi en genomvåt och vilsen hund irra på på vägkanten. Jag kände inte igen hunden alls... inte sett den förut.. så jag stannade och ropade till mig hunden. Den kom glatt och jag sökte men fann inget halsband.
Rätt vad det var så hoppade hunden upp i bilen genom min öppna dörr och fortsatte vidare till baksätet och satte sig ner bredvid Emma... precis som om han faktist väntat rätt länge på den här beställda taxin... I REGNET....UTAN PARAPLY!

Jag satte mig ner i bilen och tänkte .... "Oj... Hur ska jag göra nu... vad fort det gick att få en till hund på nacken".
 Jag  förstod nog att kanske åskvädret skrämt den här stackaren.

Det var VÄRLDENS snällaste hund... tillgiven... lugn... och tydde sig såå till min dotter. Jag tillbringade således min eftermiddag ....OCH kväll med att försöka ringa runt och hitta ägarna... men inget napp. Under tiden jag försökte hitta hundens hem blev Emma och hunden de bästaste vänner.. de lekte med en boll... kastade pinnar... var ut på promenad... bara satt på gräsmattan och hade picknick.

Senare på kvällen körde ägarna in på gården och blev såå glada över att ha hittat sin hund..... men bilen hann inte ens backa från gården innan Emmas underläpp började darra...
 Hon miste sin vän... så nu ikväll har vi suttit ute i gungan och gråtit över hur bra den andra hunden var och vad VÅR hund INTE kan göra som den andra kunde... men mellan snytningarna hann jag ändå tänka vilken fin dotter jag ändå har... Hon har en värdefull egenskap i sin förmåga att så snabbt börja tycka om nån, hon tycker om människor ... och jaa... hundar på riktigt. Hon uttrycker saknad.... och fast det gör ont i hjärtast så visste hon ändå att hunden hade det bättre hemma. Hon låter det göra ont... och känner äkta saknad.

 Hon konstaterade att hon hann ju ändå leka med honom hela kvällen....och det kommer hon att minnas alltid. Konstigt vad ett barn och en hund kan verkligen BARA leva i nuet... inte tänka frammåt... eller bakåt utan de två på gräsmattan levde i nuet...

 Det var värdefull tid...Den var där och då... kommer inte igen...

 Det kan tyckas mig konstigt att ibland känns tiden innehålla vardagliga saker och tiden bara går som om den inte hade så jätte stor betydelse.... och ibland kommer en riktigt värdefull tid då man njuter av varenda ögonblick som om klockorna för ett ögonblick stannar och tiden blir ... viktig.... minnesvärd och värdefull. Kanske man borde samla på mera av de ögonblicken i livet... för det är väl dom man minns sen....

 Hunden var en tillfällig gäst i vårt liv... En värdefull sådan.

Det här är jag!

Jag har på senaste tiden märkt med mig själv att så länge jag är ärlig mig själv så har jag inga problem med att säga till. ... och numera gör jag det rakryggat... kort och konsist men jag vet min plats, vad jag står för och hur jag vill leva.... Jag låter ingen trampa på mig...

Jag hade när jag var några år yngre alltid en känsla av att vara tillags andra människor för att inte förstöra stämningen, jag kanske inte tyckte som de men höll med för syns skull... jag vågade inte säga ifrån för att göra andra människor besvikna och ledsna på mig... Nu säger jag till på direkten om nåt inte känns bra.... det kan tas på många olika sätt och faktist så kvittar det vilket.. Det kan tas som att ok... då vet vi i alla fall var du står i frågan... elller så kan det tas som fanken va hon blivit spydig och rent av otrevlig... Och faktist i en åler av 34 så kvittar det vilket.  Jag säger inte saker jag tycker på ett otrevligt sätt.... försöker jag i alla falll... men kan fort tolkas så eftersom budskapet ibland kan vara det motsatta från vad nån annan tycker.

Jag står för det jag säger, jag står förmin åsikt... och passar inte det den andra motparten så.... kan jag faktist säga att det bryr jag mig inte om... jag skvallrar inte vidare om saken för att samla medhåll för min åsikt... jag säger till... och sen har jag inget mer att säga.
Jag tror att jag när jag kommit över de 30 känner mig bättre nu än någonsin tidigare.... var jag står... vad jag tycker.... vad som gör mig till mig..  jag är mera självständig... tror mera på mig själv än någonsin tidigare ochjag har faktist inte känslan av att behöva vara älskvärd av alla.... Jag är den jag är.. så får folk välja själv om de tycker om det eller inte... Och vet ni... fast min nya insikt inte gillas av alla så är det lite läskigt men såååå skönt och sååå befriande att faktist våga stå kvar ... i min åsikt.. i min tro på det jag anser vara rätt .... och i mig själv.

OCh egentligen ger jag också mer respekt till en rak och ärlig människa än en som svänger kappan med vinden.... som ändrar sin åsikt för att behaga andra... allt beroende på situationen...

Ni behöver inte tycka om mig..... Roligt om ni gör det men inget måste för jag är Annika 34 år .... och det här är JAG. :)

Det var allt jag hade att säga.....

Du fattas oss.....

Jag förlorade en vän i helgen.....

 Jag hade inte förmånen att få känna henne så många år men den tiden hon var i mitt liv skapade ändå en känsla av att jag kännt henne länge länge...

Hon förlorade sin kamp i sjukdomen hon levt med länge. Jag kände henne bara under hennes sjukdomstid.... Men vi pratade just inte om sjukdom och lidande... vi hade bara roligt.. Det var känneteckande för henne... hon lät inte sjukdomen styra livet mer än det gjorde kanske kroppsligt... Själsligt verkligen LEVDE hon.... hon levde mera i nuet och tog vara på varje ögonblick av glädje och hade glimten i ögat mer än någon annan jag kände.
 Hon hade nära till skrattet, och tillsammans hade vi roligt, med en rätt vriden humor... :)
Visst hade hon gånger då hon sörjde sin sjukdom men hon lät det inte ta över hela hennes tankevärld. Hon hade "ledsen timmar" och sen försökte hon vara glad igen.

Hon må ha förlorat kriget.... men flertaget slag däremellan vann hon med sin livsgnista humor och personlighet.

  För inte så många veckor sedan lyssnade hon på en av sina många skivor och en av dem som spelades var Eros Ramazotti..... Hon tyckte om honom... och vi discuterade den nyaste skivan och hur hon nog borde skaffa den också.... så här är till dig M.. en av de nyare sångerna på Eros skiva.. Du hann inte köpa skivan... men vi kan lyssna i alla fall Questa nostra Stagione... " Denna vår tid..

Jag tänker inte säga Vila i Frid för jag tror i ärlighetens namn inte att du kommer att ha tid att vila särskilt mycket... det finns alltför mycket att uppleva nu när din sjukdom inte längre hindrar dig från att göra det du vill......

Men vi kan säga... Tack för att jag fick vara en tillfällig gäst i ditt liv, Tack för kramarna , skratten och dina kloka ord. Jag kommer verkligen SAKNA dig... på riktigt.

Du fattas mig redan... du fattas alla i din närhet .... Tack M för att jag fick vara din vän.... !

P.S. När vi träffas nästa gång... vilket jag hoppas vi gör kommer du möta mig med orden... "Duu jag har såå mycket att berätta.... " ;)

Spökskåpet .... muhahaaa.... Vi har väckt upp Elias

Ju längre in vi kommer på sommaren desto mer upptagen blir jag... och uppdateringen av bloggen går ibland jätte trööögt... De stunder jag inte är på jobb är vi ofta på villan... och donar.  Det finns hur mycket att göra där som helst och det är riktigt roligt att göra nåt annat ibland. Göra nåt kroppsligt... nåt kreativt.... och göra farfars stuga klar.

Tänkte uppdatera er lite med bilder därifrån.... för när Johan få stunder kommer sig ut dit händer det grejer.... Jag bannades i söndags när jag upptäckte att hans "bättre" sandaler var alldeles smutsiga i bygg damm och cement... och jag frågade lite förebrående varför han inte kunde byta till de sämre innan han började på och jobba....  Svaret kom medans han oberört tuggade en kaka och log stort... " Jag hann inte... " Så nu är det tredje söndagskvällen i rad som jag tvättar skor.

Vi börjar få inflyttning inom syn håll och det sporrar verkligen till att jobba ännu hårdare. Vi börjar få trångt där i vår bastustuga och verkligen längtar in i vårt hus.

Johan har öppnat upp taket... murat upp sista biten av skorstenen ... på med plåtbitarna . Nu är det nära att få lite värme i huset. Jag med andan i halsen ... som alltid då jag har någon av dem på taket.

En STOR dag för familjen Johnson.... vi får upp lite värme i egen stuga. Vi bara satt och tittade på elden första gången... alltså WOW... nu är vi så här långt...  Som ni ser har vi en massa material liggandes på golvet... bräderna i bild ska som takpanel till vinden... så vi har inget "mys" utrymme än faktist.. men snaart!

Då vi murade väggen bakom spisen hjälpte alla till.. Jag körde stenarna från stranden  i skottkärra, och Emma bar in dem vartefter Johan behövde dem... Team Johnson.... :)

Tadaaa..... Den rödtegel murade väggen klar.... och jag är helnöjd.... Kolla på samma gång in den vitrappade skorstenen...vilket verk... vilket hantverk.... Made by Annika herself... just gotta love vit antikbruk....

Kolla in skåpet i hörnet... Spökskåpet..  Ett skåp som varit på min farfars vind allt sedan jag minns och jag har alltid tyckt om det här skåpet... vet inte varför men det andades historia... och mycket riktigt är det en namnteckning av min farfars farfar 1882 skriven för hand bakom skåpet.  Det ser inte så speciell ut så här men dörrarna är borta än... är på renovering...  Och nu ska jag berätta att vi uppväckt spöken med detta skåp.... På riktigt. ... För att få det att passa i hörnet måte vi såga av 30 cm ungefär upptill.... helt rak träbit... blev faktist bättre än så här men det var efter att vi sågat som det började spöka... Vi sågade.. satte upp skåpet.. och när jag senare på kvällen kom in i stugan ensam faller en trä ribba i golvet med det samma jag kommer in... och det märkliga var att ribban var högt in på enhylla... såg ut som om den kastats ner... nåja... senare när vi satt i stugan Johan och jag och pratade hörde vi steg på den nya terassen.. någon gick riktigt tydligt... Jag trodde det var vår hund men när jag ropade på Donna kom hon från skogen... dvs ett helt annat håll än terassen. Jag sa åt Johan att vi borde inte ha sågat sönder hans skåp... vi har väckt Elias som han hette.  Muhahahaaaa...... När Johan for ut till ön den här helgen sa jag till honom ...att.... om skåpet av någon anledning fallit ner och kommit ner från väggen ..... lås dörren och kom hem..... Vi har inte sett det sista av spökeriet med det där skåpet... sanna mina ord.

Jaaa... vad har då jag gjort där i helgen.... Jaaa förutom en massa städande och servande material åt min man då han jobbade  så hann jag med att vitlasera fönstren... dööötråkigt men måste göras.

Johan har isolerat väggen med det stooora hålet ...om ni minns... Nu är det ingen mera som vet om det "stoora hålet"....

Johan har gjort vindsfönstren hemma i vinter ... en någotsåaär kopia av de ursprungliga fönstren  som hörde till huset innan.... Och vi satte in ett av dem i helgen... Öppnade upp vinden alldeles helt fantastiskt... i ljus.... Det här blir Emmas egna kryp in när det blir färdigt.

Johan började panela taket... vi har paneler i grått... och väggarna har vi vita breda paneler.... man får en liten idè om hur det börjar se ut sen...

Johans pappa hjälpte oss med terassen... och nu är den klar så här långt... Härligt viloställe i solen... Som gjord för en bra bok eller en intressant sticksöm.

.... och med den här utsikten är avkopplingen total.... Här laddar jag mina batterier, finner stillheten, drar i handbromsen... umgås med min familj, läser böcker, bara sitter och ...lever.... Här lever jag i nuet. Jag är sååå rik när vi har det här stället.... rik på stillhet och närvaro.... Älskar det här stället.

Vardagens kranka blekhet

Ibland.... rätt sällan, men det händer att man plötsligt blir varse sin egen vardagliga gråhet.
Det hände mig idag.

Jag vistades ett tag i samma rum som en väldigt välklädd dam. Ni vet med sidenskjorta... till vardags...sådana där hängbyxor... som var kortare  än vanliga byxor.... svarta strumpbyxor.... skor med klack.... håret topp fixat och sminkad....  Och hon pratar på om att hon jobbar delvist här men också  i Stockholm....

Hon känns med ens lite "bättre"......  och jag känner mig spontant mindre i sammanhanget. Jag menar om man sätter henne och mig bredvid varandra så framstår mina jeans rätt avtagna... för jag har inte unnat mig köpa sånt på läääänge, har inte haft råd faktist.... håret minns jag inte om jag kammat alls idag... Jag kom på mig själv sitta och fundera på just den detaljen när jag satt där....min tröja är gammal som gatan men min faviorit så jag har den ... fast den är noppig... och personen i fråga var lika smal runt midjan som jag runt ena låret. ....och jaaa smink.... det brukar gamlas i skåpet för mig. ...mascara använder jag när det är fest 3 ggr i året....Jag framstod som nästan sjabbig jämte henne... Och vissa människor känner jag mig bara lite mindre med... inte deras fel alls.... men min vardag känns med ens ....så vanlig... inga överraskningar.... jobb, handla mat, städa....

Och då kom jag att tänka på att man kan ta det på två sätt ....

 1. det kan hända att jag inte vågar mera.... inte vågar jobba någon annanstans.. klättra på karriärsstegen... våga utvecklas... ta chanser, fånga drömmar och jobba kanske två veckor i sverige på Sjukhemmet i Stockholm med döende  som är min dröm... två veckor hem..... vågar inte köpa byxor som är up to date.... och bära sidenskjorta till vardags.... inte vågar bära smink till vardags... Jag vågar inte....

2. Eller så är jag helt enkelt bara grå.... obetydlig... den gråa massan som måste finnas för att lyfta fram de som vågar ta för sig.... för vanlig... smutsiga skor, vanligt jobb, stannat kvar på samma arbetsplats i hemkommunen för att man inte vågat söka sig ut. Stannat kvar i någon sorts bekvämlighetszon och slutat försöka göra mig vacker med sidenskjorta och klackar.... Att kanske vissa är födda att sticka ut och vissa är födda till gråheten.... vanligheten.... valkar kring magen.

Så frågan är då denna.... Har man nöjt sig med för lite .... eller är min närvaro betydelsefull just där jag är... och att det är meningen att jag ska vara just på det ställe jag är för att jag fyller den funktionen som är viktig...  Elller borde man följa sina drömmar... börja sminka sig... klä sig annorlunda... våga byta jobb.... Skulle man utveclas som människa och bli mera sig själv då eller skulle man bli någon man INTE  är..... DET är frågan....

Tills dess jag vet fortsätter jag jobba där jag jobbar... klä mig som jag trivs, utan smink, och kammar mig när jag hinner och kommer ihåg det.... Sen om jag kommer på nåt annat blir ni nog varse....
 Börjar jag bära sidenskjoirta till vardags och klackar och smink.... då är det inte länge förrän jag jobbar delvist i Sverige.... Bara så ni vet....