Rest in Peace Malaysian Boeing MH370

 


Jag tittade på Aktuellt nyhetsprogrammet igår kväll när jag kom hem från jobbet. Sändningen  innehöll till stor del nyheten att vrakdelarna de hittat i Indiska Oceanen troligen och med allra största sannolikhet är det försvunna flygplanet Malaysian airlines Boeing MH 370  Jag vet inte varför jag tänkt rätt mycket på detta mysterie.... man borde ju ta till sig nyheter om kriget i Syrien eller 100 talet dödsdömda i Egyptien också. Men man blir väl aningens avtrubbad här uppe i Norden, det blir liksom ett större problem här att dagisplatserna inte räcker till riktigt än att flera hundratusentals barn är utan hem och lider nöd i syrien. Man kan ju inte ta in allt elände heller....
Men det försvunna planet har förbryllat mig..... och förbryllat en hel värld faktist. Plötsligt var bara ett helt plan.... OCH 239 människor bara puts väck. Då tyckte ju jag då att man kunde hjälpa till i utredningen lite och tänka till.. och om man tänkte sig som ryktena sa i början att planet blivit kapat för att användas i terrorsyfte.... så kan man ju i ärlighetens namn tycka  det aningens för stort projekt. Lite för invecklat för att jag skulle börjat med det i alla fall.. ;)  Först landa ett plan som inte mera existerar på nån radar och en Boeing landar man inte direkt på en brygga precis.... sen alla människor i planet... vart gör man av dem, levande eller döda?  Så den teorin trodde inte jag på direkt. Vad är i såfall oddsen att inte någon av alla 239 lyckats meddela sin omvärld om situationen med alla mobiltillgångar idag?

Igår sa då en expert att det troligen handlar om en katastrofsituation ombord som slagit ut styrsystemet, med den påföljden att planet kan ha ändrat riktning och  var omöjlig att styra manuellt....sen även så långt ut att de troligen inte fick kontakt med omvärlden heller, inga mobiltelefoner fungerade . Planet flög så länge det hade bränsle och sen sjönk. Planet flög med säkerhet flera timmar efter att radarsystemet slagits ut, det vet man med säkerhet.
Låt oss ponera alltså att den teorin stämmer.....  Då försöker jag föreställa mig paniken i det flygplanet.... och jag försöker själv tänka mig i hur jag skulle reagera om jag själv satt fast däruppe högt över havet. "Vi kan inte längre styra planet.... vi kommer att flyga så länge vi har bränsle..... sen kommer det att störta och vi kommer troligen alla att dö."
Det är aningens för länge att veta det innan det händer. Skulle man få veta att bränslet räcker knappa fyra fem timmar.... sen dör du... HUR skulle jag reagera?

Skulle jag:

1. Bli helt galen av ångest och panik att jag inte skulle ha kunnat kontrollera mina beteenden eller känslor. skrika och springa runt....
2. Skulle jag förbrilt försöka få kontakt med mina nära och kära hem för att säga något viktigt som att jag älskar er och farväl.... få höra Emma och Johan  en sista gång...
3. Skulle man brottas bara med sin dödsångest inuti och faktist tyst börja gå igenom sitt liv... vad man hunnit göra, vad man aldrig hann, ta en medpassagerare i handen och sen bara hoppas att själva dödsögonblicket inte skulle göra såå ont, att man skulle dö direkt.

Antagligen en kombination av dessa. Jag kan ibland tycka det är en Gudagåva att man inte vet dagen eller stunden då man ska dö.... Man bara vet ATT man ska dö och bara det faktum gör ju att man hålls rätt varsam om livet.

Fast inne i ett plan kommer du ingenstans... du kan inte försöka rädda dig. Utgången är den samma på grund av den höga höjden så att säga.  Man bara vet ett med säkerhet: Man kommer dö. Mina tankar går idag faktist till de stackars människor som fick beskedet att de kommer dö.... inte just nu men om nån timme frammåt... deras dödsångest och panik därinne i planet.... och jag kommer faktist bara för det idag vara lite varsammare och gladare över livet. Jag  kommer att ta en stilla promenad med min hund i solskenet och bara leva. ... Jag lever och kan vara med min familj...och faktist  tacksam över att jag inte VET när det är min tid att lämna jordelivet.

Vila i frid alla ombord....jag kan tänka mig er ångest... .. ni är inte glömda.

Taurus

Jaja..... Jag fick ge mig.... Hade såå ont i nacken och skulderbladen i helgen att jag klarade mig nästan uteslutande på Burana....  Nåja.... det kom inte som någon överaskning precis, ont i nacken har jag faktist haft en tid, ofta haft huvudvärk, stel i axlarna. Har ju "tänkt" gå till massör/naprapat rätt länge... men jag kan ringa och boka tid imorgon.... eller dagen därpå... eller så sparar jag det till nästa vecka. Så har jag sagt nu rätt länge och det är nog därför jag nu betalar priset.

Igår var jobbigt... rörde mig som han Taurus i ett barnprogram som heter Didalos. Taurus är en sorts metalskrotsrobot som rör sig så där stelt och har en robotlik stel gång. Varje gång jag rörde på huvudet smärtade det till i nacken och ner i skulderbladen. Jag måste vända hela mig om jag ville titta till sidorna.  Johan tyckte redan då att jag borde kanske ta en dejourtid  men jag störtvägrade... det skulle vara bättre imorgon..... Det var det INTE...  Det var värre!! Jag hade behövt en nackkrage som han i Beckfilmerna.
Nu kunde jag inte varken titta uppåt eller till vänster sida utan att få ett diffust illamående och smärta i ryggen. Så idag for jag då till doktorn och jag har en rejäl låsning i en nackkota och inflammerade muskler runtom. Så att så att..... Kom ut med recept på Voltaren och Sirdalud.... Antiinflammatoriskt och muskelavslappnande...OCH ett sjukintyg för några dagar.
Såå..... den här veckan blev inte alls som jag tänkt. men varför tar jag förgivet att den ska bli som jag tänkt?? Efter några värkpiller får jag nu svängt huvudet liiite mera till vänster utan att det hugger till eller jag mår illa.... så liite bättre är det när jag fick bättre medicin.

Vad gör man då som roboten Taurus hemma.... Johan tyckte att jag skulle ha stickpaus som alldeles... och han kanske har rätt.... men jag tänkte om jag kanske skulle smygsticka litepå dagarna när han är på jobb men inte sen på kvällen... hmm... kanske såå inte värt det. Men märkligt vad man tycker det är tråkigt att "bara" sitta och titta tv en kväll utan något att ha i handen.  Nåja... kanske man kunde läsa nån av de många böcker jag har oläst...

En lite rolig grej annars idag: När jag skulle anmäla mig vid infodisken vid HVC idag så går de ju rutinmässigt igenom personuppgifter i datorn.... och lite komiskt tyckte jag det var när hon efter adressuppg frågade vem min närmaste anhörig var.... Jag tänkte utbrista " Är min nacke såå allvarligt dålig..... att det är sista resan..... Jag har ju för bövelen ännu inte sett Paris".... ;)

Garn håller mig mentalt frisk.....

Jag har sagt det många gånger men jag säger det igen..... Om jag inte hade möjligheten att handarbeta... skapa med garn stickor och med mina händer vackra saker hade jag inte samma livskvalitet som jag har idag. Jag hålls mentalt frisk när jag får skapa. Och ju mer jag stickar... desto svårare mönster vill jag ha. Jag bläddrar fort om basmönstren och dyker på de lite svårare.. bara för att utmana mig själv om jag klarar av det...om jag får det så fint som på bilden. Stickor börjar jag köpa de mera dyrare sorten... och det är sant som de säger: Betala mer och få kvalitet.. det gäller även på stickor. Liite fin i kanten har jag då ändå blivit. ... Fast jag har smutsiga skor. Roligast är att få beställningar. .. Det också för att man får ett erkännande om nån vill ha nåt så är det inte såå alldeles fult det man stickar.
Tänkte jag skulle visa mitt beställningsarbete som ÄNTLIGEN är färdig... Den har tagit mycket tid och pillande men nu äntligen är den klar... trådar fästade och knappar isydda.

BabyÅkpåse åt lilla Carin. Beställningsjobb. Ett sammelsurium av färger huller om buller och färgkombinationer som var helt crazy vid första anblicken.... vit möter röd som möter senapsgul... som sen helt otippat möter BLÅTT??!  Jag dubbelkollade mönstret flera gånger och tänkte att det här blir helt konstigt men slutresultatet måste jag i ärlighetens namn säga var fint.... finare än jag trodde.Den blev lite retrostil helt enligt önskat av Carins mamma.   Den är stickad i Drops Karisma bredden som 3 månader men jag förlängde längden en aning så man kan använda den längre. De röda prickarna skulle man sticka in även på huvan men det valde jag att vara utan. Blev inte nöjd med bålen där det röda garnet syns igenom. Därför är huvan helt vit.

De blåa "bollarna är "bubblor".... som jag klurade länge på hur jag skulle göra. Jag rådfrågade mina stickade vänner och slutresultatet blev helt ok. Det syns kanske inte men de blåa bollarna står upp en aning som bubblor. Knapparna kunde man ha satt enfärgade men jag hittade knappar i exakt samma färgtoner och valde blanda dem..... Carins mamma får byta dem om hon tycker de är för röriga.

Dessa gjorde jag som gåva åt en vän. Stickade i  mitt favvogarn Fabel. Mönster från Drops Garnstudio . 

Även dessa ett beställningsjobb.. Byxor stickade i babyMerino ull storlek 0-3 månader med stickad förlängning på bakstycket.

Dessa masstillverkade jag till julklappar... Dessa bara ett urvalsplock... De vita gjorda i Huopanen dubbelt garn och grova stickor.... De gråa blandade jag Novitas Teddygarn och 7 bröder i samma ton.... Gick suuper fort att sticka.

Dessa gjorde jag i Marks och Kattens Samoa Palett... det var färdig randat garn så knepigast var det att få dem att randa sig på "rätta" stället.... Blev en julklapp till vårt stödbarn.

Dessa är fotade efter att blivit använda några gånger... därav den lite "nötta" looken.... Ett par sockor åt Emma. Gjorde dem enfärgade men mönstrade till dem en aning då jag körde lite aviga maskor på några varv så det bildade ett randmönster. Karisma..... just löööv it!

Det här är det nyaste projektet... eller jaa... nåt av det nyaste.... har många projekt men  det här tänkte jag faktist göra till mig själv för en gångs skull. En Pippi-tröja i Drops Paris bomullsgarn. Stickor nr 5 så aningens för grova stickor för mig men det går aningens fortare faktist. Tänkte randa med grön och lila och frångå det klassiska blå och röda. Blir en "skäri-tröja" åt mig själv till sommaren.

Att missta och sakna är som att dö en smula...

 Det sa en god vän till mig idag då jag pratade med henne om stödfamiljsarbetets bra och sämre sidor.  Och det är såå sant.

Sorgen kommer över mig allt emellanåt.... det kan vara då jag går om kylskåpet där vi har hans kort hängandes.... eller man hittar plastbokstäverna han lekte med då de kommer fram från under soffan då man städar, eller då man hör muminsignaturen i tv. Eller då man städar undan barnmatstolen ute iförrådet för att ingen mera behöver den.... Och det är nästan det värsta.... att städa bort alla saker. ... så därför har jag dem kvar. traktorn står framme i hörnet, barnstolen i bilen är kvar så den kör jag runt med fast ingen behöver den.... jag förmår mig inte att städa undan nåt.... för då är det lättare att leva med det faktum att han inte kommer på en tid och man kan inbilla sig att han är bara borta lite längre  men han kommer tillbaka.  Nåja vardagen börjar och jag måste försöka koncenterera mig på jobbet, familjen, Emmas läxor.... jaa livet... men det känns som om det går uppförsbacke.  Jag väntar på den dagen det slutar göra ont i hjärtat.

Det bästa med min väns ord idag var att jag fick ett erkännande..... att det är OK att få känna så här och att jag får säga att det gör ont... för i ärlighetens namn så känner jag att jag inte har rätt att tjata om min sorg hela tiden.... att jag inte riktigt har rätten att få sakna...  Ger man sig in i det här uppdragen så ska man vara beredd på avsked och att de far vidare....jag har ingen roll i hans liv där jag har rätt att fodra tät kontakt..... så håll mun och gilla läget.... så känns det... att jag egentligen inte har rätt att vara ledsen.  Vi gjorde det vi skulle göra en kort tid .... gjorde det bra och sen är det slut... Tack för din tid... svälj gråten och kom över det någon gång.

Men jag måste säga att stödgossen gav oss en underbar erfarenhet att ta med oss i livet som stödföräldrar..... Det där med att man inte kan skydda sig och värna om sitt hjärta.... att inte ge fullt ut för att inte bli så ledsen sen.. Det är en myt som inte går att leva efter... Nåjaaa det kanske går... men då är du också rätt kass i ditt uppdrag och får inte lika mycket tillbaka. Vi lärde oss att vi skiiter i följderna, älskade fullt ut, och fick en hel hög med kramar, skratt och kärlek tillbaka. Fallet blev stort sen men det måste göras så.... utan att ge allt är du heller ingen bra stödfamilj.

Så nu tänker jag ge mig tillåtelse att vara ledsen ... precis så ledsen som jag känner mig ibland då jag stiger på hans legobil.... tillåta mig känna saknad.... för det är ok att vara ledsen då man mister någon.... det är ok.... för jag vet att efter jag har  sörjt klart så kan jag kanske igen börja le när jag ser korten... småfnissa när jag plockar i leksakerna och minns.
Jag måste ner först innan det går att komma upp. Så jag hålls här på botten ett tag.... men ingen fara.... jag sätter mig här ett tag...blir lite lerig och gråter någon skvätt.... sen kommer jag upp då jag är klar. KOm gärna och prata med mig ett tag men skynda inte på mig att komma upp.... hjälp mig inte. Jag kommer upp själv då jag är klar. Ska vi säga så?