Giv mig ej glans, ej guld ej prakt i signad juletid....

Så var då äntligen julen här....och jag får nypa mig i armen allt emellanåt för att faktist kontrollera om det är på riktigt på sant att jag får vara ledig..... hemma med familjen... utan dåligt samvete.... HELA helgen. Jag är såå inte bortskämd med det. Senaste gång var för tio år sdan då Emma var baby och jag var mammaledig.

Tiden nu innan har varit minst sagt stressande.... på jobbet har jag åkt runt som bara sjutton för att få alla dosetter delade innan jul, se till så att alla har sårvårdsmaterial för hela helgen, hämta ut mediciner på apoteket, ge alla injektioner innan jul ..  Jag har haft fulla dagar kan man ju säga och en massa saker i huvudet.... som jag bara inte får glömma.... mail jag måste skicka och samtal jag måste ringa. 

Hemma har jag försökt hinna med ett tag med julstressen och städandet och sånt... men jag fick förklara det slaget förlorat redan före lucia... jag kommer aldrig hinna. Ekvationen går inte ihop att jobba övertid och på riktigt mena få alla skåp och tvättrum städade. Det som stressat mest var julklapparna och julkorten... och hur märkligt det än är så är nog allt färdigt då julaftonsmorgonen kommer. Lite sent började jag med en del och vissa saker lämnade jag helt bort... Julen fick komma ändå... och så blev det. Och tänk... de ställde inte in julen i år heller fast jag inte hann tillverka så många egna julklappar iår....  Jag stickade några julsockor faktist åt Johan och Emma... och jaa... en julkudde åt mamma. ...sen fick det räcka.


Julen handlar inte om det egentligen.... Det handlar om att vara tillsammans och vet ni ju äldre jag blir är det de enkla sakerna som fyller mest glädje... Inga extra "blink-blink" ute i trädgården som det gör ont i ögonen av att titta på... inga dyra julklappar... En enkel Hyacint, en vit julblomma jag fick av mamma.... en gran i huset, julmat, en ynnest att få ha våra föräldrar här på julafton...och glädjen i Emmas ögon.  DET gav mig större glädje nu än en massa saker.... Hua dådi... jag håller på att bli gammal.

Detta till trots får det inte missförstås att jag inte tyckte om julklapparna jag fick.... Alla jag fick var "uttänkta" och personliga och jag tillbringar juldagen med att plocka med dem lite nu och då.  Min syster var faktist lite finurlig i år... förra året gav jag henne garn.... eftersom min systers ögon alltid brukar lysa till lite extra då hon får garn tänkte jag att det vore bra julklapp.... Iår fick jag tillbaka garnet... just det garnet jag gav henne... men nu i form av en alldeles härlig och mjuk sjal som jag älskar..... hihi... man kan ju inte ta illa upp av det ens en gång... bara lee stort.

Vi firade en riktigt rolig julafton tillsammans igår.... med faklor ute...antalet många.( Har det efter min mamma som tycker att om man ändå bara får ha ETT ljus får det vara helt och hållet....)  julklappar, julmat alá Johan och svärmor... skratt kring bordet och Emmas leende.
Juldagen börjar varje år hos Johnsons med tidig julbastu... vi var i julbast redan efter 7...och en liten toktradition hos oss är att på juldagen hämta en björkvast ur frysen.... Vi fryser nämligen alltid ner en björkkvast som vi plockar varje år på midsommarafton innan vi far till villan... och har den sedan i bastun på juldagen. Härlig doft i julbastun... som ett tips.....
Idag sitter 2/3 i familjen Johnson böjda över tok-svårt tekniklego och bygger lastbil... och jag kan nog inte avgöra vem av dem som är mest engagerad... det verkar som om Johan ett slag trodde att det stod JOHAN  på paketet. :)

Jag bara går runt i mjukisbyxor och  njuter av att inte vara på väg någonstans... får sätta näsan i en av de böcker jag köpte på Stockmans... Akademen....  Jaa visst ja... det har jag inte berättat... Johan och jag var på Mamma Mia musikalen luciahelgen.. UNDERBAR föreställning... Gå och se den... men far inte dit som vi gjorde med en busslast från nån sjukdomsförening .... då man trodde att nu kan de inte bli långsammare.... så blev de mirakulöst långsammare... i kassan.. på toaletten... bara med att komma sig in i bussen. Johan fick behärska sig ibland för att inte börja skuffa på bakifrån i kön.... En tumis resa som vi behövde och fick fungera som en upplevelsejulklapp.... så fort vi slapp umgås med resten av "de långsammas förening". 

Nu tillbaka till min bok....  Just gotta looove Christmas......

Vem hade du bjudit...?

Jag är ju till sinnes ibland som en tant.... med en tants intressen. Ett av mina intressen är fredagkvällar med Go Kväll programmet på Svt. Att efter bastu och god mat få bänka sig framför tvn och titta det programmet... Fredagsmyyys på hög nivå.
Nu tittar jag ju främst på boktipsen som alltid kommer då... en panel som presenterar böcker, nya eller annars intressanta. Man brukar få rätt bra tips på läsvärt där.  Men det som jag tänkte prata lite om är den programpunkt som kommer strax efter boktipsen... de har bjudit in en kändis som har fått bjuda in 4 personer... döda eller levande som på något sätt inspirerat dem i livet, eller som de sett upp till eller annars skulle vilja träffa. Det sitter alltså inga runt bordet annat än programledaren och huvudpersonen, bordet är dukat men ingen mat.
Johan himlar alltid med ögonen åt det där programmet... då han inte ser någon vits med att bjuda in folk som dött... och sen inte får riktig mat heller dessutom.  Och jaa.-... till en början följde jag med bara så där med ett öga eftersom jag väntade på mera boktips efteråt men när man faktist börjar lyssna så är det rätt intressant.

Den inbjudne kändisen börjar med att få välja plats.... en plats där middagen äger rum... påhittat eller verkligt ... och sen presenterar han vilka gäster han har och varför just denne... Det kan vara allt från Diana... Einstein... moder teresa... sin egen farmor som varit ens förebild.

Såå när jag börjar tänka mig i situationen har jag mer och mer tänkt vilka skulle jag bjuda.... och varför. Vilka skulle jag vilja träffa och prata med, vem har jag som förebild eller vem har influerat mig i livet, vem är viktig i mitt liv.

Såå nu tänkte jag bjuda in till min middag.

Ett bord dukat för 6.... eftersom jag inte har någon programmledare.... Jag på änden av bordet... Rätt enkelt dukat med  svarta tabletter under, vit servis... vinglas, vattenglas tätt intill, fint bestick, en glasgrönvas på bordet fulla med Pioner, rosa och röda sådana... Röd-rosa servetter till.... Vi skulle sitta i vår sommarstuga på skären... som är mitt paradis på jorden. Vi skulle äta en förrät med skagenröra på kavring med dillkvist på toppen. Marinerat nötinrefile till huvudrätt med potatisgratäng... efterrätt vitchoklad moussé med hallonsås....

1. Första gästen på min högra sida: Fredrik Backman... Svensk författare. Som skriver tokroliga böcker... "Boken om Ove" "Min mormor hälsar och säger förlåt."... "Brittmarie var här".... Han är bara bäst.. han liksom skriver som jag tänker.. Språket i böckerna lättläst, man sugs in i historien och han blandar skickligt stora känslor som ensamhet och sorgsenhet med humor. Han skriver hur det är att vara människa på riktigt med alla känslor som finns på riktigt.  Älskar hans böcker. Han förgyller mitt liv med sina böcker. Skulle gärna prata med honom om författande, hur bygga upp en bra story, hur börjar han, vet han slutet då han börjar skriva eller visar det sig liksom under vägen. Hur hålla historien levande ända till slutet.... Hur kom han på Ove... Han är min förebild i författande och skrivande.Fredrik alltså.... inte Ove.

                                                            


Min andra gäst på min vänstra sida: Alexander Lycke. Svensk musikalartist, medverkat i flertalet uppsättningar, Les Miserables på svenska teatern i Åbo... lika verksam i sverige som Finland numera, vilket jag tycker är modigt gjort av en svensk artist att våga komma hit till Finland och jobba. Han har en röst som jag bara kunde lyssna på hur länge som helst. Såå... jag antar att jag kanske inte skulle höra på så mycket VAD han sa bara sluta ögonen och ta in ljudet.... Hade såå velat träffa honom och prata med honom om hans jobb... pendlandet till Finland och höra hur en finsk publik skiljer sig från en svensk.  Hur mycket saknar man ensamblen och sin karaktär efter att ridån gått igen efter sista föreställningen. Hur mycket uppskattar man blommorna efter en föreställning....

                                     

Min tredje gäst bredvid Alexander: min mormor Selma. Som jag efter hörsägen liknar väldigt mycket till utseende.... jag lär ha hennes händer på pricken. Selma dog våren innan jag föddes på hösten, dog plötsligt och oväntat i hjärtproblem.  Så jag växte upp utan både mormor och morfar... hade såå velat lära känna henne...Hur hon var, se likheten i mig och henne, och likheten mellan mamma och henne... Höra henne berätta om sitt liv, få lite grund att stå på varifrån jag kommer. Foto saknas.. men tänk er en blandning av mamma och mig och... voilá där har ni Mormor Selma.

Min gäst bredvid Fredrik är Jenni Haukio... Presidentens fru. Jag vet inte .... men hon tycker jag är rätt intressant... de två ser ju så omaka ut... Jag skulle såå vilja veta vad hon ser i vår Sauli.... och så skulle jag vilja veta om han kan le utan att det ser ut att göra ont i ansiktet.  Om han kan vara glad "på riktigt". Hade varit lite roligt att även prata om åldersskillnaden dem emellan... hon är bara ett år äldre än mig född 77....37 år  och är gift med en man född 48, 66 årig gubbe. Jag har säkert lite fördomar men det hade varit roligt att veta om åldersskillnaden påverkar vardagslivet.  Jag tycker hon är väldigt representativ för vårt land och som presidentfru... Bra på svenska och verkar vara genuint intresserad av omgivningen och sakfrågor. Jag tror hon skulle vara genuint intresserad av vad mormor säger.

                                                               

Den sista stolen.... måste jag säga att jag har rätt många kandidater kvar.... en är Prinsessan Victoria... som jag tror hade varit lätt att prata med och hon verkar vara så vanlig... det hade varit roligt att veta om det stämmer... Hon och Fredrik skulle säkert hitta varandra i humorn. President Obama hade också varit intressant att prata med.. utan livvaker och ståhej... hur är han som person utan uppståndelsen runt hans ämbete.... Hur bevara familjelivet, vardagen med hans jobb, resor och åtaganden... hade varit roligt att veta. Saknar han inte att kunna gå på gatan utan livvakter... bara gå in på en Mac Donalds med barnen och bara vara en i mängden. Är det värt att offra det för att  vara världens mäktigaste man.
Min vän Marianne hade jag också velat ha med.... Jag har inte många vänner men hon jag har... vet mest.... och är mig så kär. Hon har jag på känn hade inga problem med att prata med alla kring bordet på ett lättsamt sätt. Hon är viktig för mig.
Hmmm... jag måste fundera på den sista stolen än...



                                                   

                                                         


Men tänk på saken själv... Vem hade ni bjudit... vem har influerat er i livet... vem hade ni gärna träffat.... lite roligt är det ätt tänka ut det... det säger också lite om en själv... vem man influeras av... bara en tanke om ni är utan att tänka på...Denna andra advent.... Önskar en vilsam söndag... med två tända ljus.

                                                        

Första Advent

Första advent.... och Julen är på intågande. Jag bara myyser, älskar denna årstid. vi börjar fira rätt fort här i familjen. Plockar fram lite ljusstakar att ha i fönstren... oj... här hittade jag en lampa till, Kan vi hänga den här någonstans...? så här håller jag på.
Kanske för att November har varit så pass mörk iår att man riktigt längtar efter de kulörta lyktorna och "mysljusen... julsånger... pepparkaksdoft och julstjärnebak. Faktist sa de häromdageni radio att denna november har varit rekordmörk med bara 17 timmar sol under hela månaden... Inte undra på att man varit trött och kanske humöret även fått sig en törn allt emellanåt.

 Jag har såå njutit av att få vara ledig hela helgen nu denna första advent. De lediga helgerna är mig sååå värdefulla och jag njuter varje långsam helgmorgon då man inte behöver upp och iväg eller ha bråttom någonstans.... och sen att kanske krypa tillbaka under täcket efter morgonkaffet och bara läsa morgontidningen lååångsamt är såå skönt.
 Jaa... kanske jag saknar helgtilläggen i pengar... men när jag ser vad det betyder i kvalitetstid har jag svårt att sakna det på riktigt.

 Denna helg hade vi adventstema. Vi var på julmarknaden i stan och jag unnade mig att köpa krans till dörren iår... istället för att laga en, tänkte inte ta nån stress över det iår då jag sällan hinner hem på dagarna innan det är mörkt igen där ute. Då de finns de som säljer så .... varför inte liksom.... faktist första året jag KÖPER en men jag tänkte faktist ha december tema iår: En Stressfri December".
 Jag är såå inte på långt när i farten som jag brukar vara. Jag brukar göra en massa klappar själv och baka och ha mig men nu tänkte jag faktist inte stressa med det iår. Det man inte hinner... hinner man kanske sen nån gång. Kanske jag hittar en liten köpt julklapp istället till de jag annars brukar sticka själv nåt litet till. Så får vi igen se nästa år hur jag hinner bättre.

Sen gick lördagen i pyntandets tecken... Emma och jag var ut och sågade av en grantopp ur vår granhäck... tog in den i en gammal mjölkhink... satte röda ljus i och voilá.. Happy Little Christmas. Johan gjorde Pulled Pork i ugnen så det luktade gott här hemma hela dagen. Kvällen firade vi med god mat och lite småpaket.... eld i öppna spisen, fötterna upp och sticksömmen.

 Nu söndag tog jag fram "baken" och bakade en cheeskake och mjukpepparkaka... kaffe på det och en stilla promenad med hunden kompletterade en redan perfekt helg. Jag har fått vara med familjen, fått pynta till julen.... och levat i Nuet.

Emma frågade mig vad jag önskar mig till julklapp iår... och jag sa: Jag har redan fått den bästa julklappen av dem alla... jag får vara med dig... och med Johan... och får ha ledigt ALLA juldagar... DÅ behöver jag INGET annat, det är det allra bästa.. Det BLIR inte bättre än så här. Fridfull adventstid önskar jag er Alla.

Rapport från den värdefulla vardagen.....

Ibland bara är tiden såå värdefull och såå full av innehåll och man tycks riktigt LEVA varje minut... Sedan torsdagkväll 20:30.... och Lördag kl 14:30.... LEVDE jag.... Jag har fått ha min andra halva barn här hos oss och vi njöt av att bara vara tillsammans. 
Det märkliga är att han lämnade oss i februari .... och 9 månader senare så visste han precis i vilket skåp vi hade leksakerna, vilken låda vi hade de små plast bokstäverna med magneterna som man kan rada på kyskåpet .... Han var som hemma direkt. Och egentligen ska det inte vara möjligt för en liten kille att minnas allt det här... men det gjorde han. Vi har kramats, myst och lekt. På lördag kväll kom han och sa " Jag sova Annika och Johan inatt.... och det gjorde han. Stunden var så värdefull att jag tänkte att nu kan man ju inte ens slösa bort tiden på att sova... jag bara låg där och tittade på gossen.. och plötsligt somnade jag ändå.

Sen kom då det som alltid kommer förr eller senare... avskedet... han åkte igen... och det är alltid lika jobbigt... men jag har liksom lärt mig att jag får så lov att leva med det... ta det när det kommer och inte gruva mig för det .. för då förstör jag nuet.  Kramade hej då... och lät gå. Så är  det med det... man får ta de stunderna man får och så får man lära sig leva med det.Lite gråtande i täcket och en stunds ensamhet brukar reda upp det efter en stund...


Nu är det också lite enklare eftersom Johan och jag är på väg neråt för lite teaterbesök kring Lucia... så då får jag träffa honom igen...  :)  Oh Happy Day.....

Livet annars då... jaa.... Mycket har liksom ordnat upp sig... Jag har landat i jobbet... landat i rutinerna... i dygnsrytmen....  Börjat klara mig mer och mer självständigt på jobbet.... förstått vad jag ska göra hos vilka klienter... och utveckla arbetet så där smått. Jobbet intressant och utmanande faktist. Jag har nog märkt att efter alla dessa år med att bara jobbat med wc besök får jag nog allt som oftast uppdatera mig på diagnoser och mediciner som jag faktist inte vet. Så det är också utvecklade hos mig... jag börjar vara genuint intresserad av att lära mig mer.

Men trött har jag varit.... onormalt trött i kropp och själ på kvällarna... lite så där att man som sjukskötare verkligen trott att jag är ALLVARLIGT sjuk.. Ni vet ..vi sjukskötare har aldrig någon liten obetydlig sjukdom... vi är alltid sjuka PÅ RIKTIGT!!! Jag har haft hjärntumör, cancer här och där... som flyttar runt... haft VÄLDIGT lite tid kvar här på jorden.   Men som Johan sa när jag sa att jag är såå onormalt trött att jag säkert är alvarligt sjuk.... " Skulle du haft allt som du trott att du haft så hade du dött för länge sedan... Det är Höst... mörkt, nytt jobb, nya rutiner, ny dygnsrytm... så enkelt är det!"....  Jaha.... där fick man ju väldigt mycket sympati tycker ju jag då.....

Novembermörkret är ju fakitst väldigt bra tid att "skryypa" upp sig med lite kulturella evenemang.... som andra finkulturella i min "krets".  Så det har jag gjort.... För en vecka sedan gästspelade Åbo svenska teater med sin pjäs " The last Five Years".... men ingen mindre än Alexander Lycke... och kommer Alexander inom en så där 100 km radie från mitt område är min närvaro ett måste. Jag bara såå tycker om hans röst... kunde höra på den hur länge som helst... att han sen också ser bra ut är ju bara en underbar kombination. :) Den här låten är bra..... May I present...The one and ONLY.... Alexander.... :

I Lördags bevistade jag premiären av den lokala teatergruppen Norrskenet som spelade en pjäs på Scala... "Efterspel" En mycket tankvärd pjäs.... om syskon som ordnar upp efter mammans död opch en hel del minnen ... bra och dåliga... kommer upp till ytan. Bra skådespelarinsatser... trots lite "snedhet.... " ;)  Men sånt kan jag leva med. Jag var också där i egenskap av sjukvårdare eftersom min medbesökare ibland behövde påminnas att andas... som sjukskötare märker jag färgskiftningarna i huden då det börjar skifta i blått. Jag rekommenderar verkligen pjäsen .... gå och se den om ni har möjlighet. 

http://arenan.yle.fi/radio/2493410

Jaha.... nu ska jag fortsätta njuta av söndagen.... göra lite mat... kanske läsa bok... bara ta dagen som kommer med familjen.... 

Släpp kraven.... Lev i Nuet!

Ibland kan jag få ögonblick då det verkligen slår mig att..... Jisses Annika .... NU är du mitt i livet. Jag har man och barn, hus, egen tomt och bil av familjemodell med pplats för både barn och hund. Jag är inte längre liten....

Det är NU.... Och den här veckan som varit har jag verkligen jobbat med att hitta nuet... för det tappade jag bort en aning nu här då allt nytt började. Jag blev aningens för "upp i varv" och sov dåligt, men ändå ville prestera... jag oroade mig för det som varit och oroade mig för det som komma ska..." Jag kommer inte vara skärpt imorgon OM jag inte sover bra inatt... Tror ni jag somnade... som ALLS? Noupp. . jag levde aldrig i nuet.  For till jobbet fast jag hade sovit bara nån timme och var alldeles skakis när jag åkte till jobbet. Så denna vecka har jag haft "Jakten på Nuet".

Och jag hittade det.... åtminstone mestadels av det.... jag prövade på akupunktur och jag fann att Nuu måste jag börja lyssna på min kropp och släppa oron, förväntningar och stress, för det har min kropp försökt tala om för mig en tid. Jag ville bara inte verka vara dålig arbetstagare. Jag tyckte jag borde komma in i arbetet DIREKT... snajja allt första gången och vara "duktig flicka"... helst försöka klara upp det mesta själv för sån är ju jag .... "jätte-duktig"..... Nu har jag försökt släppa det här... leva Här och Nu, och ta det lugnare och släpp kraven.... det går så där... men jag fortsätter vidare. 

På akupunktur kände han på mina organ pulser och konstaterade att jag har svag energi...... och det är då märkligt att fast man gör något som är jätte roligt och som man väntat på... så hinner liksom man ändå inte med riktigt mentalt....
 Omställningen har stressat, övergången från 11 års skiftesjobb till dagsjobb,  övergång från 85%-100% arbetstid. Bara nya klienter att lära känna på jobbet. Inte hinna nåt in i veckan men ändå ha ett eget krav på att hinna en massa här hemma också. Jag hade föreställningen om att det skulle gå så lätt allting.... bara skutta över till annat jobb... för "Soom jag har väntat på just det.... ge 100 %... få allt rätt första gången... och vara SKIIT duktig!

Sen var det lite för mycket att ta in på en gång.... och det jag trodde jag bara kunde ta in första veckan... visade sig ta mycket längre..... Sen också arbeta lite mentalt på mitt sovande ... lyssna innåt på kroppen och släppa kraven. Det krävdes en gråtattack hemma hos mamma, simmande i ångest och självdömmande innan jag bara måste börja fokusera på NU.  Släppa kraven... det tar den tiden det tar att lära sig jobbet.... att börja sova bra igen.... men NU... just nu ska jag göra mitt bästa. Låta livet liksom hända som det händer.... släpp kraven på att kontrollera både dåtid och framtid.

Utåt har jag väl försökt ge sken av att jag mår bra.... men inom mig har jag verkligen kämpat med mig själv. och det blev så tydligt när min bästa vän direkt frågade av mig då vi träffades för nån dag sen..... Hon frågade inte går allt bra på jobbet.... hur har du det utan hon frågade direkt: Hur sover du nu då när du bytt jobb....?  DÅ känner man mig PÅ RIKTIGT! 
 Sömnen brukar bli min egen fiende alltid när det är en stor omställning i livet.... vet inte varför... det bara är så... sen tar det sin tid innan jag har rett upp det.... och det är lite så med sömnen att ju mer du försöker hitta lösning på problemet .... gör man det större.  Så nu jobbar jag på att låta det vara som det är... leva i nuet... inte oroa mig så för dagen efter ej heller ta fast tanken på katastrof om jag inte somnar. SKIIT svårt... men här har jag varit förr så jag vet att det ordnar upp sig med tiden. 

Tro inte jag inte älskar mitt jobb för det gör jag.... jag bara måste försöka hinna med  själv... acceptera att allt har sin tid.... ta en sak i gången och släppa kraven på att jag måste hinna så mycket annat in i veckan... inte uträtta några stordåd. Utan leva i nuet... Carpe Diem.... undras varför jag glömt mitt motto nu helt plötsligt.... Det gäller bara att hitta det igen. 

Och annars.... Akupunktur ÄÄGER liksom.... skrämmande effektiv.

Jag har landat.... i Jeppo.... and I like it... A LOT!!

En lördagstradition hemma hon oss är att Emma och jag om vi har en helt vanlig lördag far en sväng till R-kiosken och köper en Ässä lott. ..... och varje vecka hoppas vi att vi vinner ... helst mycket.... för då skulle vi fara till Kanarieöarna... PuertoRico.. ligga på stranden och gräva ner fötterna i härlig solvarm sand.... Nåja denna vecka gick det inte så bra.... så vi jobbar väl en vecka till nu då så får vi hoppas på nästa lördag.

Detta till trots skulle jag för alla pengar i världen inte sluta jobba..... never.... för nu är jag på precis det rätta stället och jag stortrivs. Jag har nu jobbat 3 veckor i Jeppo, på hemsjukvården och jag har det hur bra som helst.  Jag har börjat kunna fara ensam på de flesta hembesök, jag delar dosetter, följer upp hur de mår hemma, ger injektioner, och tar blodprover.  Jag jobbar bara dagtid och vardagar det blir rätt sena kvällar.... och på den punkten har jag varit rätt blåögd och trott att man bara så där kunde ställa om sig till annat jobb system.... men faktist har den omställningen varit jobbigast. Jag är inte längre ledig alls in i veckan så det mesta på " to do" listan flyttas fram till lördag.... då man får börja kruxa i vart efter man åtgärdat nåt.  Men jag tror nog att allt eftersom tiden går blir man vanare och faller in i rytmen.

Jobbet då.... jaa från att ha jobbat i team är jag nu ensam.... och det är jag inte direkt rädd... det vågar jag vara , men jag kan tycka  att jag kanske kan sakna det där att fundera med nån om hur ska vi göra det här... hur brukar du göra..?.. Jag måste lära mig ta egna beslut och sen göra så... PUNKT slut. Det ger mig en känsla av frihet och kunnande men även en känsla av velande och osäkerhet.
 Nu börjar jag ha snajjat vilka dagar jag besöker vem och vad jag ska göra på ställen och det fyller mig också med en känsla av mer och mer säkerhet. En kommentar jag fick av en tant var så enkel... men betydde såå mycket för mig då hon sa: " Jaa.-... jag såg din bil uppe i backen så jag kom för att öppna dörren".  Det betyder att hon börjat känna igen bilen och mig och att jag var väntad... Jag blev faktist lite glad i hjärtat av den kommentaren.

En annan sak jag stött på är att allt måste bli rätt på det hembesöket jag gör.... dosetten MÅSTE vara rätt delad.... jag måste göra rätt.... för annars vet ingen om att det är fel innan jag kommer tillbaka... efter en eller två veckor. På avdelning är patienten hela tiden under övervakning och såklart har jag alltid velat göra rätt men nu måste man skärpa till sig och göra rätt... dubbelkolla medicinen innan man far hem, minnas ställa de rätta frågorna om måendet innan man far....och jaa.... vissa tar jag ju med mig i tanken då jag åker hem, för det vara BARA jag som var dit.... Hade jag behövt göra annorlunda.... ?

Jag tvättade min väst idag och vet ni.... jag ska erkänna en lite löjlig grej.... Jag kände mig ... hmm... riktigt stolt över att hänga upp den....Den var MIN... min väst... och jag är såå Stolt över den... Jaa det är bara tyg... men för mig är det vägen till förändring, ett erkännande att du kan visst än en massa Annika..... Jag är en stolt bärare av den västen... och den här möjligheten släpper jag aldrig.... aldrig!   Jag är glad över att få fara till jobbet, att det kunde vara så här roligt att jobba .. det visste jag inte. :)

                                                  

I am ready for the Dark Style- Jeppo Here I come

Förändring.... Förändring.... and I soo LOVE it!!

Tänkte uppdatera er lite om hur det går för mig och mitt nya liv.... för ett nytt liv är precis vad det är.
Har jobbat efter imorgon en vecka på Hemsjukvården i Jakobstad och har trivts riktigt bra när jag väl kom in i hur allt funkar och det är som det alltid är " När man väl börjar snaja nåt så slutar man".... Jyst typiskt.
Måndagen måste jag erkänna var rätt kaotiskt. Vi kom in i en korridor FULLT med folk, hemvårdare och sjukskötare om vartannat, den ena springandes med dosetter, den andra med nycklar och listor och jag skulle tydligen vara i Team 6.... Ok Var var det då?... Man kände sig rätt ivägen första timmarna och man visste ingenting... Det här var såå långt borta från min verklighet att jag försökte bara inte göra väsen av mig alls och bara sitta på min pall och försöka iakta allt till en början.
Jag fick jätte bra sjukskötare i Team 6 som har tagit hand om mig suuper bra hela veckan. Vi har åkt runt i Jeppis till en massa höghus, bostadshus och radhus som man inte visste ens fanns. I områden man inte alls visste fanns och hade jag stigit ur bilen där hade jag inte hittat tillbaka. :) Vi har delat medicin, skött om sår och en del annat. Eftermiddagen har gått i dokumentationens tecken, och det finns det MYCKET av, Vanlig patientdokumentation, statistik, och Rai.... så det har jag en hel del framför mig. Har försökt anteckna och minnas koder och program... för framtida behov. Har suttit på Team möten och rapporter sjukskötare emellan.  Och de som jobbar där är hur trevliga som helst, hade kunnat jobba där faktist när som helst. :)  Jag har märkt att det är inte alls långt till Jeppis... inte långt alls.... Varför for jag inte hit för länge sedan... det frågar jag mig.

Imorgon är min sista dag och då börjar min inskolningsvecka i Jeppo.... och jag är sååå Fit For Fight ! Det ska bli så roligt att komma igång.... I detta nu beställs skrivbord, stol, skåp och dator och telefon åt lilla mig... WOW!
För första gången på HUUUR länge som helst har jag sett fram emot nästa dag och faktist älskat jobba.... Det ni är en världsnyhet! Jag känner att jag är på precis rätta stället där jag borde vara.

Jag tycker också att alla år av erfarenhet gör att jag har ett självförtroende jag inte trodde jag hade visade det sig.... Jag har inga problem att vandra in till ny klient och jag pratar finska rätt ok om så fordras....  Är inte längre så rädd. Och allt det nya borde ju skrämma mig ooch det hade det säkert gjort för några år sedan men nu har jag en sådan längtan till just det här att jag inte förstår att vara rädd...  Som Pumba och Timon säger i Lejonkungen " Jag skrattar faran rätt i ansiktet: Ha Ha "!!

Sen är nog allt detta omställning i vardagslivet också.... och jag har upptäckt att jag måste börja planera bättre framåt, för kvällarna är lediga jaa, men går fort, och man kommer hem mycket senare än jag annars gjort då jag kunnat komma hem efter två redan. Nu är det redan för mycket om jag måste handla OCH koka mat på samma gång.... sen är det disken, tvätten, Emmas läxor, hundpromenad, allmän städning och så vill man gärna hinna sitta en stund också.  Måste tänka ut ett system med att göra mer mat på en gång och möjlighet att värma nästa dag så går det bättre. Sen är jag nog lite bortskämd med tanken att "Jag är ju ledig imorgon, så då kan jag göra det och det på f.m. imorgon"..... nu är det slut med det. Nu är vi två som jobbar hela dagen och bank besök och stadsresor måste planeras annorlunda.
Sen har nog det nya också tagit på denna vecka och man har varit jätte-trött i huvudet då kvällen kommit.  Imorgon är sista dagen och lite synd är det allt, för jag tänker redan i huvudet att medicinen till lilla tanken i gråa huset ska ju ha dosettbyte måndag... Men vänta nu... Då är jag ju inte längre där.... Hmmm... Synd! Men det betyder ju att jag snajjat tänket... och vad är väl bättre än det.

Som komplettering till mina förändringar bytte vi bil här hemma så där hux flux. Såg den på nätet torsdag, hämtade hem den Fredag... snabbt beslut, men vad då... man lever ju bara en gång. Numera kör vi en Svart Opel Vectra från 07, farmar modell. Jag färgade mitt hår Mörk-Mörkt så jag skulle passa bättre in med bilen.... köpte nya svart höst skor och Tadaa... förvandlingen är komplett... Jeppo Here I come!

P.S
Och jag  passar skiitbra i Hemsjukvårdarväst.... med nyckelrem om halsen och deciflaska i fickan.... tänkte bara säga det.... ;)
 Sa jag att jag älskar livet just nu.... Jaa det kanske märks! Jag är ett Hangökex hela jag..... :)