Mitt möte med en "flyt-propp" anställd idag...

Har under mina veckor tillbaka på jobb igen utvecklat mitt "via" system till butiken... den där ni vet... jag sticker in till butiken "via" hämtning av dotter och så vidare. Idag var en sån dag. Jobbade till tre.... drog ut på tiden innan jag kom mig därifrån... drog mig till minnes i omklädningsrummet att kylskåpet var tomt så jag måste köpa nåt... tänkte spontant" nåt snabbt".... Föräldramöte stod på tur som nästa program kl 18:30. Det gav mig inte precis tid till att kocka koldolmar eller nåt sånt invecklat.
Jag tänkte frysdisken... franska och knackkorv... en mjöklkliter och sen ut... skulle ta max 5 minuter. Ack nej!

Jag hamnade bakom en väldigt märklig dam i kön... det måste ha varit en av statisterna i min livssåpa... som har till uppgift att störa mitt flyt i vardagen.. och jag måste säga hon gjorde det bra. Hon hade kanske tio varor i en korg, tog väääldigt långsamt upp var och en av varorna, sökte låååångsamt efter streck-koden och vände varorna med streckkoden mot kodläsaren på bandet. Alltså VAA??!! Vem gör det nu förtiden..jag bara slänger upp alla varor huller om buller och packar dem tätt så nästa får plats bakom mig i kön... . och inte nog med det... Hon plockade varorna i en prydlig RAD efter varandra med exakt 2 cm emellan varje vara... och om ni då ser frsmför er tio varor...I RAD.... Med streck-kod uppåt... och med 2 cm emellan så ryms inte MINA varor efteråt... jag fick inte ens rum med pinnen som markerar "ny kund"... nej nej... den damen var ute och HANDLADE.. till skillnad från mig då som skulle ha snabb käk.

Och man kunde ju tänka sig då att damen i fråga var ca 70 + men nehejj... damen var en väldigt precis klädd kvinna ca njaa 60. Jag visste inte att "streckkodsläsande- rada varor efter varandra på band"-kvinnor fanns överhuvudtaget... men de FINNS!

När jag ser sådan ordningssinne har ju jag då en vana att på sätt eller annat "störa ordningen"... eller hur Tommy??..... det liksom gläder mig i härtat när jag får röra till lite ordning bara för att se hur de reder upp saken... Så sagt och gjort... jag tog "ny kunds" pinnen i min hand och... haha... sätter det bakom hennes varor och liksom demonstrativt skuffar hela raden aningens frammåt. bananerna krockar med det rätt vända smörpaketet och välter .... salladen kommer faaarligt nära tomatpåsen... och jag kan se en lätt irriterad min av den precisa damen... Uppdraget utfört...jag störde ordningen en aning och kom ut ur butiken kanske 30 sekunder förr än annars... alltid något.

 Säkert skriver hon i detta nu ett blogginlägg om alla stressade barnfamiljer idag som inte kan bete sig i butiken. Bryr sig inte om kassörskan så mycket att de kan vända sina varor rätt väg.... och sen de stackars barnen till dessa föräldrar som inte får i sig tillräcklig med basföda utan får endast uppvärmd snabbmat... Hon hade minnsann träffat en idag.

Tack för denna säsong....

.... Säsongen är slut och vi stänger dörren och tackar för oss... för denna sommar.

Villaavslutningen firades traditionsenligt på vår sommarö. Vädret var en Gudagåva... nästan spegellungt på vattnet. Solsken och behagligt höstväder. Vi åkte ut på lördag förmiddag och man skulle ju kunna tro att vi endast hade mat och sovkläder med men ICKE! vi hade som vanligt lite byggmaterial med.... inte så mycket denna gång att vi inte hade rum att sitta. Jag blev så glad när jag märkte att jag faktist hade rum att sätta mig denna gång... det har inte hänt sig förr i sommar.

 Luften kändes kyligare nu oundvikligt och jag tackar egentligen min skapare och Gud att vi har fyra årstider och att en kyligare sådan är på kommande annars hade vi inte förstått att sluta dona alls. Åtminstone inte min man. Nu MÅSTE han sluta snart och det tackar vi Gud för. Vi börjar ha upp i halsen med att planera vad vi ska ha ut, bära bräder till och från båten, bära de samma från stranden upp till stugan.
Nu får vi börja vara hemma , tända mera ljus och tända eld i spisen hemma. Allt har sin tid som sagt. Men kvällen var ett fint avslut på säsongen, vi gjorde den till en liten taklagsfest också eftersom vi fått på plåttaket helgen innan.

Plåttaket är på.... Nu får det allt regna....

En lite Ernst Kirschsteiger variant av ljushållare... "Det robusta grova pelaren möter det lackade golvet... skapa kontraster.... " 

Vi dukade inne i vår stuga med förhoppning om att det inte skulle bli så kallt senare... eftersom vi i detta nu inte har något att elda i... men vi får tacka vädergudarna för det milda vädret så vi kunde äta inne. Vi tände massor av ljus inne och ute och mysfaktiorn var hög. Vi hade en trevlig kväll med god mat och levande ljus. Ute längs med stranden hade vi tänt flertalet facklor som brann och det var bara såå vackert. Man blev alldeles varm innombords när man efter det blivit mörkt står ute bland facklorna och tittar ut över vattnet och ser andra holmar som var upplysta på samma sätt.

Vi sköt lite raketer... och ämnet raketer var ett hett samtalsämne hos oss innan helgen. JAG tycker att vi lika gärna kunde ha tänt på en 50-lapp och se på när den brann... istället för att sätta penger på raketer... OCH jag tror faktist att min sedel hade brunnit lite längtre än raketerna. Jag tycker... man tänder på en raket... det pyser och fräser 3 sek... skjuts upp som ett litet eldklot... smäller till och ett färgskådespel syns i exakt 4 sekunder... sen ska man ju tycka "ÅÅÅhh... va vacker".... och sen är det slut... Men... jaja... min dotter och min man skulle ju nööööödvändigtvis ha dem så jag stod ju och tittade men jag tyckte nog också att vi lika gärna hade sett på grannens färgskådespel och haft 50-lappen kvar till annat. Men då är det ju MIN åsikt.

 Det som är annorlunda också med att sova ute på sommarstugan när hösten närmar sig är mörkret... och kombinationen mörker-utdass är lite mera invecklad om man säger så. Vi hade nån ficklampa med så den måste man först söka efter för att alls hitta dasset... så det fanns inte utrymme för akuta besök om man säger så. Sängkläderna är också fuktigare och kallare så vi hade eldat i bastun lite hela dagen för att få dem att torka upp.

 Jag sov inget vidare natten till söndag....och det berodde inte på de fuktiga sängkläderna...  Jag vet inte riktigt vad jag hade för skov... Nåja... har haft det förr men inte en enda gång under min semester.... märkligt... eller kanske inte .... Jag var jätte trött då jag lade mig men då jag skulle börja slappna av började hjärtat rusa iväg så utav bara den... jag hade världens hjärtklappning på gång. Pulsen snabb och hjärtat bankade jätte hårt... och länge... den lugnade inte ner sig förrän om nån timme och då var man ju så gång att man inte kunde sova p.g.a. stresspåslaget. Lite märklig samband ändå... när jag var ledig hade jag inte alls sådana skov men så fort jag börjar jobba så återkommer de... märkligt va?

 På söndag åkte Emma hem med farmor och farfar på morgonen och Johan och jag lämnade kvar en stund att sitta i solen på bryggan och njöt.... vi pratade om sommaren och projektet som blivit verklighet och drömmen som vi haft i många många år om egen villa som nu blivit sann. DET var den bästa avslutningen på hela helgen. Vi sa farväl av sommaren men ändå ett slags tack.... 


När jag höll på att duka på lördag i stugan kom min farfar Erik in.
 Jag sa "hej"... jag väntade att du skulle komma".... Vad tycker du...om stugan?" " Jaa... He vart bra... riktigt bra tycker jag sa farfar, tog av sig skorna och satte sig vid bordet... Har jag ryymi ti vara jäär ikväld så e ja...? 
" He klart he säger jag... jag ha räkna me de heila tiin.... Välkommen...till ditt nya vardagsrum ! 

 He va int naan ader som sååg an.....

Barndomens höbal

Ibland kan ett doft minne ta dig direkt tillbaka till barndomen på ett klick....  Och det gör det varje år denna tid....

På min promenad med hunden igår gick vi om grannens fält där höet var slaget och kört i strängar.... och jag bara ÄLSKAR doften av torkande hö. De höll på och körde runt med traktorn och svängde höet och jag bara stannade och drog i mig doften..... Jag hade lust att sätta mig pladask i en hö-sträng och bara titta och dofta... borra ner näsan i det och kasta runt det lite... men då tyckte Emma att då går hon hem igen.... så ingen kopplar oss samman...  ;)

Torkande hö doftar barndom, familj, "alla hjälper till-känslan", traktorer, höga hölass, varmt och svettigt både av värmen  och ansträngningen, picknick med mammas goda smörgåsar och saft på provisoriska sittplatser av radade höbalar , doften av kalja,  bromsar som biter, det monotona ljudet av balaren efter traktorn, den  som spottar ut små balar direkt ut på kärran bakom där min syster och mamma plockar och radar dem för kung och fosterland...och pappa som insisterar på att "he ryms noo meir" på ett redan överfullt lass...och mamma som bestämt säger "He gör int vi naa he ".... (mamma vann) .
och jag minns åskväder....

 Jag bara minnns... torkande hö får mig minnas barndom och trygghet, sammanhållning.....

Jag bara älskar de små balarna som är en utrotningshotad art, jag kunde ha gått dit och satt mig på en av dem. 

Jag minns de höga lassen, och jag minns den gången vi hade ett jätte högt lass som välte i en sväng när vi skulle åka hem... med mamma och syrran på lasset... de hann hoppa av men lite läskigt var det... sen började vi redusera lasset tyckte pappa med siså där en eller två balar mindre... 

Igår körde grannarna  ihop höet och jag bara måste fara dit för att höra ljudet av höbalaren..... det monotona ljudet och de små balarna som spottades ut... och jag hade så gärna hjälpt till men de var redan så många där men det riktigt kliade mig i fingrarna att börja plocka balar för kung och fosterland.

De måste tycka att det är lite konstigt att jag alltid dyker upp och smyger omkring dem så fort de har höbalning på gång... men då har jag ju också byggt bo där de eviga gökarna gal..... :)
 Jag ska fara ut nu då och av en händelse gå om där igen... kanske det finns en hösträng ännu kvar att sätt sig i... så om ni söker mig så sök på hölindan... det är jag som lyckligt ligger där och kastar hö omkring mig ....och ser lycklig ut... 

" Vi delar ut kramar idag.... Får jag ge dig en..."

..... Den frågan fick Emma och jag utanför stadens matbutik idag. Det var ett gäng med gula tröjor i stan idag. På tröjan stod det " Gratis kramar" Och de gick runt och kramade folk. Och det var den BÄSTA idén de någonsin kommit på. PÅ SANT!

 Jag sa att visst får du ge mig en kram... och jag fick en varm kram av en rätt okänd människa... (jag vet vem hon är och att hon jobbar åt staden men har då aldrig fått nån kram av henne nån gång). T.om. Emma fick en kram.
Samtidigt som vi pratade med henne kom en gammal tant och ställde sin cykel i ställningen bakom oss.. den samma som nyss kramat oss gick fram till henne och frågade samma sak... och tanten sa förvånat " Jaa visst får du krama mig." Och hon blev glad som solen ... Jag råkar veta att just den tanten är änka sen några år tillbaka och inga barn... hon är rätt ensam och jag tror att "kramar-dagen" betydde ganska mycket för henne... hon blev glad i hjärtat.
Ett jätte bra initiativ av staden må jag säga på kulturveckan.

 Johan tyckte ju att han hade nog bara kännt sig obekväm med att främmade människor kommer fram och kramar... (*viskar* men he too ja fort åv an..). En kram kan betyda rätt mycket.
 Jag sa åt Emma sedan att det där hade jag gärna medverkat i... för jag har hundra miljoner kramar till övers... Emma funderade då om mitt lager blir mindre då...om jag delar ut dem gratis till höger och vänster .. men jag sa att det bästa med kramar är att man alltid får en tillbaka när man själv kramar.... vilket betyder att man hela tiden är på plus...och aldrig på minus... Smart va?! Åhh... va roligt... jag blev glad på riktigt av det där... och en sån där tröja hade jag gärna velat ha... "Gratis Kramar"... WOW!

Annars då.... Här ska börjas skolan och vi kan inte vänta... ingen av oss egentligen.

 Och nu mina vänner ska jag presentera mitt bokslut över den här sommaren: med högläsning:

 Stycket heter:             ALLT HAR SIN TID 

 Att gå på kryckor har sin tid- att börja gå självständigt har sin 
Att bo ute på holme har sin tid- att bo bekvämt och självständigt har sin Att bygga har sin tid- Att ligga i hängmattan har sin. 
Regnet och kylan har sin tid- Och ..... solen och värmen ... njaa... den hoppar vi över 
Att vara tillsammans har sin tid- att vara ensam har sin 
Att ha sovmorgon har sin tid- att följa vardagens rytm med väckarklocka har sin 
Att leka med barbisar har sin tid - och Halleluja... att skicka iväg till skolan har sin 
Att gnabbas har sin tid- och ...jaa den här är den samma som föregående.

  och den sista jag inte trodde jag skulle komma till är denna:  

Att vara ledig har sin tid- och att jobba har sin. 

Amen 

 Jag funderade allvarligt där ett tag på om jag skulle stanna hemma och bli hemmafru men så där 7 veckor senare tänker jag.... njää.... det börjar finnas så mycket jag borde göra här hemma just nu så jag står och väljer mellan att bli lyxhustru och shoppa loss eller att återvända till jobbet... för annars borde någon ta tag i den överfulla garderoben... de två... njaa tre lådorna med dukar att strykas...
 Jag saknar kanske inte direkt jobbet.. men det är också på krypande fram ... hushållet är inget "tack ska du ha-jobb" Du går inte och sova med känslan... Fasiken va bra jag gjorde det idag.... och den känslan kan jag ha efter en dag på jobbet. Inte alltid men ibland....och den känslan saknar jag..
sen saknar jag det sociala med mina arbetskompisar. Och saken är den att hemma är jag "mamma" Annika... kokerska, städare, uppassare... hitta försvunna saker- person, lektant, koordinerare... men på jobbet är jag Annika.... sjukskötare Annika.... och man är aningens annorlunda på jobbet med arbetskompisarna än hemma... och så ska det vara. Så... lördag återvänder jag på jobb och jag kan faktist säga att det känns rätt ok... faktist rätt ok.... Allt har sin tid 

Stora färdigställarveckan....

Denna vecka har jag tagit mig i kragen och haft stora "färdigställar" veckan. Jag har plockat fram projekt som är så gott som färdiga men trådar är ofästade och ibland var tröjorna ej ihopsydda.....men nu har jag gjort dem klara...En hel del stick projekt har jag ju samtidigt på gång. Vad vore livet utan dem...? Tänkte visa några av dem.

Den här stickade jag till min systerson Melvin till hans förskolestart i höst. Modellen visade sig vara en aning bred åt en smal pojke men inte mycket att göra åt i detta skede. Gossen blev i allafall glad och skulle ha den på sin "Legofest".... tippa man är hedrad då.... Men nu tar vi paus från pippimönstret... höll på att få "leidon" av det enahanda mönstret där ett tag.... 

Denna tröja nu färdigställd som jag hade bild på tidigare i sommar.... Stickad i Drops Fabelgarn storlek 6-9mån. Den åkte iväg till min älskade fadderpojke på Åland idag.  Mönstret lätt och det gick fort att sticka... stickas på rundstickor 2,5... Tröjan fort och lätt färdig. Håller på med en i Rött-Vitt just nu till min systerdotter. Blir pigg tröja....

Dessa sockor har jag stickat färdig alldeles precis, till min dotter.... därav de ofästade trådarna ännu.... Roligt mönster... ser invecklat ut men är lätt att sticka. Falska flätor kallas mönstret. Garnet är Shibuiknits "Sock" garn. Härligt merinoullgarn från Garnstugan.

Denna faktist färdig redan för en tid sedan. En Babykofta ivägskickad till en arbetskompis som fått en gosse nu i sommar. Stickad i storlek 6-9 mån. Garnet är Drops Delight. ME LIKE garnet. Ska just påbörja en likadann till min systerson i rödflammig ton. Mycket ökningar och minskningar och mycket varvtal att hålla reda på men inget oöverkomligt alls. Kanten är sedan virkad runtom i samma garn. Använde den ljusare tonen när jag virkade bara för att leka lite med färgsättningen och göra kanten mera framträdande. 

Nu tänkte jag så småningom påbörja min julverkstad... sååå många planer och såå liten tid... och så har jag lovat börja med en Panda tröja åt dottern... ibland blir man förvånad.. Jag bläddrade häromdagen i en sticktidning och hittade en snygg modelll som skulle passa min dotter men ...njaaa.... plötsligt pekar hon på bilden mitt emot och sa: Den dääär vill jag ha... En gammalrosa tröja med en panda frampå magen... hmmm... och då sa jag ju att... OK....Då stickar vi en sån.  Har såå många projekt på gång...... och jaa.... hur mycket garn som helst. Men det kan man aldrig få för mycket av så länge man lever. 
Ok.... nu borde jag "sticka".....Haha.... ...

HEL ?

Jag undrar vad som gör familjen hel.... eller är den hel då man bestämt sig för att NU är den det. Eller ska det kännas hel innan den är det...... eller ska man bara acceptera det faktum att den aldrig någonsin kommer att bli det.

 Min familj är väl hel... men är den inte det då jag känner att jag har mer kvar att ge? lilla syskonets plats är inte fylld, och visst .... jag har ett tomrum i hjärtat... fast jag inte tänker på det hela tiden. Det är bara så konstigt att jag inte heller känner mig färdig.... som mamma... märkligt.Jag är nöjd men inte färdig... märklig kombination.
Visst har vi möjlighet med adoption men efter långt och moget övervägande hade vi tidigt bestämt oss för att det inte var vår väg... Jag bara saknar.... någon.... min famn saknar någon.... vår familj saknar någon.
Vet inte i vilken form... vår älskade hund fyllde upp en del men är ändå inte det samma... ..... nåjaaa...

 Har inte hört något om fosterföräldraskapet heller... ingen ringer. Hörde häromdagen att en familj häromkring bara helt appropå blivit uppringd och erbjuden två små... och de hade inte ens lämnat in intresse... Då blir man lite ledsen i hjärtat. Inte för barnen ... de fick det bra... men vart har mitt papper tagit vägen kan man ju fråga sig. Vi hade också kunnat ta emot... Jag undrar vad det är vi faller på... varför ingen ringer.... till mig. Borde de inte ringa i första hand till de som lämnat in sitt intresse??...Tycker man ju. Jag bara känner att vi har en uppgift där. KAnske vi är för grön... oerfaren.... men man måste ju börja någonstans. Eller så måste man bara bida sin tid... det som är meningen att hända händer. Kanske inte det är rätt ögonblick ännu.

Min familj.... kan jag väl runda av med känns lika hel ... som ett pussel ungefär... alla bitar på plats och bilden synlig helt ok och fyller sin funktion där den hänger. .... Hörnbiten uppe i vänstra hörnet fattas men det ser ingen då jag ramat in pusslet, för det har jag målat över med blå tusch i exakt samma blå.... och ju längre tiden går minns inte ens vi som byggde pusslet att biten fortfarande fattas... en blå uppe i vänstra hörnet ..... För bilden synes hel... bara på riktigt nära håll upptäcker man hålet.

Kanske man inte borde tänka så mycket.
 Det är väl bara att måla och rama in skiten antar jag.

Eftertanke.... men förnöjsamhet...

Vi bevistade ett bröllop i helgen och det var såå vackert. Och det finns hur mycket man kunde säga om det för det var såå roligt att få vara med.

 ... men i och med detta dyker en massa tankar upp om just lööv och bröllop och man och hustru och allt det där.

Vi gifte oss i samband med vår dotters dop på -04.... Vi hade tänkt igenom det och ville ha det så. Avskalat, enkelt och ett löfte mellan oss två utan det där stooora fokuset som på ett stort bröllop har med sig . Vi är verkligen inte sådana människor överlag... eller hur ska man säga... Vi tycker inte om att stå i fokus och sen tillika vara jätte-gule gull med varandra på beställning  inför allt släkt och vänner, det  är såå inte vi.

Dagen jag gifte mig var så där stillsamt planerat och enkelt. Klänningen var en vacker linneklänning från Björks klädbutik i Nykarleby... Håret fixat vid frissan och vita blommor i, sminkad vid en skönhetssalong.  Jag var vacker den dagen....  och det var en dag som jag har gömt i mitt hjärta. Vi gifte oss efter dopet och flera av våra familjemedlemmar visste heller inte om det ens. Överaskningsmomentet var också lite typiskt oss... inte för att det var oväntat. Vi har kännt varandra sen -95 men ändå.

Vi... eller nåja... JAG hade inte riktigt pallat trycket med planering för en fest med 120 pers... dukning, programblad, menybestämning, hyrandet av catering, band som spelar, planering... planering... planering... hyperventilering i papperspåse... och sen när dagen äntligen kommit hade jag varit så nervös att jag inte riktigt kunnat ta in allt heller. ...  och sen festen... pussas på beställning bara för att folk ska fota , leka en massa lekar... allt detta är inte heller "Johan och Annika".... Och vi har så liten umgängeskrets att "vänner" listan hade blivit kort. Så visst vi gjorde det som var VI , vi gifte oss och dagen var vacker...Löftena ville vi ha som "våra" och dagen var egentligen Emmas.

.... men ändå... om vi ska vara riktigt ärlig...nu flera år äldre och en aning visare...
  Jag skulle så gärna ha tågat in i kyrkan i en vit siden klänning... dörrarna hade öppnats och vi hade fått tåga in i en kyrka med släkt och vänner på plats, kameror som blixtrar... hade fått ris kastat i håret och fått ha en fest där vi stod i centrum.  Jag hade också velat sitta vid ett honörsbord med en skylt ovanför mig " Annika & Johan" . Vi hade fått bröllopsgåvor och lyckönskningar.  Och man hade fått fira sin kärlek på något vis.... Johan och jag diskuterade detta häromdagen och han sa att vi borde kanske ha en "kärleksfest"... och bjuda lite folk... men hur normalt är det egentligen fast tanken är vacker.

och det jag kanske saknar mest... Jag hade så gärna fått ett tal av mamma.... ett eget tal... inför andra.... Det hade varit roligt.....

 När i livet annars får man ett eget tal... om inte på ens bröllop och sen på ens begravning och det hör man ju inte... jyst tyypiskt... när det är det enda tal jag kommer få.

Nåjaa... det var nog bäst för allas nerver att vi gjorde så här och vår kärlek är ju den samma med eller utan bröllopsfest....

 Jag hade bara velat .... EN dag... få vara den vackraste i rummet ..... med fin vit sidenklänning med pärlor på och blommor i håret ......

Carpe Diem.. Wow jag hör mig själv tänka... !

Denna sommar så helt olika från andra somrar har när jag riktigt tänker efter varit en gåva. Jag tackar inte mitt fall och sjukskrivningen för det gjorde så pass ont att jag inte önskar den smärtan åt min värsta fienden ens... men sommaren överlag och ledigheten som förlängdes ioch med sjukskrivingen och jag kan nu.... 5 veckor senare säga att jag är lugn i själen... jag har behövt vilan och tanka tålamod...

 Jag har sovit som en stock på nätterna precis som om jag haft underskott på sömn... och haft det länge. Jag har kunnat somna en stund på dagen och faktist somnat... wow!.

 Jag har på sätt och vis gripit ögonblicket ännu mera nu än mitt i vardagen... eftersom jag nästan ansett mig ha obegränsat med tid. Jag har tillåtit mig att stanna upp med vissa saker lite längre för att... jaa bara för att jag kunnat. Jag har unnat mig dagar i gungan med en bok eller sticksöm ... bara för att jag kunnat... ingen fara, det jag inte hinner idag hinner jag kanske imorgon... eller så får jag någon annan att göra det i övermorgon... Skämt åsido...

Jag stressar inte hela tiden och tittar på klockan som jag gjorde i våras. Jag hinner kamma mig på morgonen, hinner tänka efter vad jag ska ha innan jag går och handlar, har lista med mig och går länge och väljer innan jag är vid kassan. Kan t.om. unna mig att prata lite med folk när jag plockar tomater. Jag har närmare till ett Hej och ett Leende när jag är i stan... jag är mera närvarande i nuet..jag pratar länge med grannen på min promenad med hunden, hunden får nosa och ta all tid i världen på vår promenad, jag tänker inte hela tiden framåt.
 Jag tar dagen som den kommer och konstigt nog har jag fått dagarna att gå riktigt bra utan att sakna jobbet. När de ringde en dag från jobbet för att reda ut något om semesterdagarna kändes allt jobb-prat väldigt avlägset.... som om jag inte jobbade där längre.

Och jag hade lite lust att med en gång säga att " Duu.... jag tror inte att jag kommer tillbaka".
 Jag föreslog åt Johan när jag pratar klart i telefonen att kanske jag säger upp mig på jobbet och stannar hemma som hemmafru....
 "Jaa"... sa han..." Nog finns här att göra också varje dag" sa han bakom tidningen...
Men då sa jag att inte en sån hemmafru utan en lyxhustru du vet.. som dom på Tv Hollywoodfruarna... De är bara hemma och shoppar och ser vackra ut.. Jag sa att det skulle ju passa bra med min nya image...som "märkvärdig".
Tidningen kom fort ner och Johan tyckte nog att jag för allt i världen inte skulle säga upp mig... Inte kunde det ju vara för att jag då hade blivit dyr i drift...och en inkomst bort ur hushållet.. Njäää.... Jag tror mera på det där att jag hade nog börjat se så alldeles bra ut att han inte hade fått hålla mig för sig själv... Jaa så måste det ju vara:)

 När man jobbar har man ju en eller tvådagar max ledigt /vecka.... och i och med det bara MÅSTE det hända allt just då... tvätten. disken... ärenden i Jeppis.. att då unna sig en dag i hängmattan bara stressar då man vet vad allt man BORDE göra.
 I måndags unnade jag och Emma oss att hälsa på hos syrran i Vasa... och en tre tiden hittade vi plösligt på att fara på loppis... den tiden brukar jag stressa hem så alla hinner med mat och läxor. OCh det var hur kul som helst då man kunde leva under devisen: Jag kör hem då vi är klara... det får ta den tiden det tar och det är helt ok... Så borde man fortsätta att leva även efter att man börjat jobba... för man är gladare till sinnet, lättare till skrattet och lugn i själen... jaaa helt jävla lycklig!

 Jag bryr mig inte om vädret som inte varit så alldeles bra... det är ju som det är... inget att göra åt. Jag bryr mig inte om långsamma turister i butiken som bara pratar en massa r och sc... nånting.... (holländska tror jag det var idag)... tänkte t.om. börja hjälpa dem nere vid mjölkdisken när de försökte reda ut vilken skillnad de kunde vara på laktosfri och vanlig mjölk... ordet " laktosfri".... lät väldigt lustigt med holländsk brytning... by the way.
Jag stannar upp och ser folk i min omgivning och jag bara ser saker som jag annars inte ser. Livet har liksom stannat upp och jag lyssnar mera till mig själv... jag hör t.om. vad jag tänker... jag lyssnar mera på min dotter som har en hel massa att säga varje dag... Jag lyssnar mera PÅ RIKTIGT. Kanske det där med hemmafru verkligen skulle vara min grej... Johan sa ikväll att det är så roligt att ha mig hem på kvällarna och helgerna och att jag är så glad då han kommer från jobbet...

Tänk vad lite ledighet kan göra åt en människa. Det är bara synd... jag är ju en så förbaskat bra sjukskötare också så kanske jag borde återvända till jobbet i höst... inte för min skull men vad skulle de göra utan mig där.... nån måste ju bära upp stället.. ... ;) Hihi.... Men två veckor är kvar ännu att fånga dagen...