Sista dagen på Året 2016

Sista dagen på 2016. Egentligen en helt vanlig dag kan jag tycka. Ändå är ju denna helg både ett avslut och ett välkomnande av nåt nytt, ett helt oskrivet blad kommer imorgon.... och man borde ju använda denna möjlighet till att göra en tillbakablick på 2016 och en massa livsavgörande löften om nästa år.

Jag kommer bara lova mig själv att inte lova nåt ;)  Inga beslut om bantning fast det kunde behövas, inga löften om att börja på gymma eller börja springa..... så bråttom får jag aldrig......och jag lovar att aldrig lära mig gå ner i spagat....
Meeen  jag ska försöka skriva lite mer.... det känns inte som jag har hunnit med min hobby alls på sistone... och nu börjar jag ha så mycket ord som väntar på att komma ut så jag borde ta mig tid för mera skrivande.
...OCH  jag ska försöka skratta lite mera, våga dansa i regnet, våga ta nåt annat vid Mac Donalds än det jag alltid tar... jag lovar att utmana mig själv liite mera, tänja lite på mina trygghetsgränser. Jag lovar också att försöka tycka om mig själv liiite mer och faktist lyssna innåt hur JAG har det.

2016 har varit helt ok..... men ändå kan man skilja ur några höjdpunkter:

1. Familjens resa till Kanarieöarna då Johan fyllde jämnt i februari.  Vi njöt av solen och stranden och såg ett hus som var till salu.... så vi pratar än om huset som ska bli vårt en dag.... då vi vinner lotto. Man ska ju ha drömmar. Vi var två veckor och fick ta dagen som den kom.

2. Emma fyllde 12 år och har förändrats mycket detta år.... Legon ställdes på hyllan och nu läses tjejtidningar, tvålval är JÄÄTTE viktigt och sminklådan är hennes käraste egodel. Hon mäter mer och mer hur mycket hennes åsikt väger jämtemot vår och därav ibland lägger sig emot bara .... för att..... Försmak av tonåren.... ibland smälls det i dörrar och man inte riktigt vet vad som orsakade det hela, och ibland vill hon vara kramgo och kramas. Och så har vi faktist blivit bästa vänner...vi har samma humor och kan tokskratta tillsammans. Ett äventyr bara av att föllja med hennes utveckling.

3. Jag gjorde misstaget att börja jobba 100 % igen..... BIG mistake. Lite sjukskrivning nu så här igen..... Den här gången stannade jag upp itid... Tack och lov.
Jag ska nog jobba lite mindre då huvudet vill mera än kroppen orkar.

4.  Har satsat på att lyssna mera på mig själv iår. Vad vill JAG.....? Hur hård är jag med mig själv? Hur ta hand om mig själv bättre. Och sen vikten av det för att kunna ge vidare både hemma och på jobbet. Jag har lärt mig lite mindfullness tänk och det är nog det bästa jag gjort detta år. Det finns mycket mer att lära och jag är så i början men jag har börjat LYSSNA mera innåt. Det och kombon öronakupunktur är GREJER det.
                                                  

Jag har för det mesta tänkt i första hand på andra.... vad andra tycker, vad andra gör....och sen följa snällt efter.... för så ska man göra. Nu förtiden funderar jag först vad jag tycker, tänker om nåt själv och sen kanske mäta det med andras åsikt och sen stadigt stå fast i min egen övertygelse. På sätt och vis har jag hittat mitt eget fäste.... och att det faktist är lika viktigt som alla andras. Jag har lärt mig stannaupp och njuta lite mer.... njuta av en bra låt på radion, njuta av dotterns glädje och skratt, njuta av ett förtroligt samtal med en vän, njuta av vinden mot ansiktet på promenaden med min hund.... njuta av doften av julgranen, hyacinten, njuta av en stund av ensamhet och jag kan koncentrera mig på en bok i godan ro.... Det finns liksom mirakel överallt... bara man stannar upp och lägger märke till dem.

                                          

Det ska bli så roligt i kväll.... just för att vi inte har några planer alls... Kvällen får bli som den blir, det vi vet är att vi ska bara vara hemma.... tillsammans.... äta gott... skratta ... titta lite tv och sen försöka peppa varandra att hållas vaken till 12 slaget då man äntligen får gå och sova....... för annars blir det ju inget nytt år... ;)
Jag har börjat tycka att de kvällar utan planer är de bästa kvällarna. ....

Ett Gott Nytt År allihopa Tack och Förlåt.

                                        

Gemensam semesterns vara eller inte vara....

N tänkte jag ta upp ett ämne som är lite känsligt. Ett ämne som jag egentligen inte allls borde beklä i skrivande form. Man borde viska det i en papperspåse och sen knöla ihop den och kasta den i elden.. fort fort innan någon har uppfattat dess innebörd. sånt här kanske man kan tänka nån enstaka gång men man säger det inte för guds skull...nej nej. Det är alldeles för känsligt och förr i världen kanske man sklle bli dömd och fängelse med vatten och bröd om man gick ut med dessa tankar....
ändå..... tänkte jag göra det med risk för att få lite kommentarer på ämnet.
Så here we go.....

Gemensam semester i all ära men man Nöter på varandra i längden... Gemensam semester där alla ska gå med ett lycksaligt leende på läpparna för att dansande glädja sig över alla veckor man har tillsammans.... är kanske aktuellt den första veckan... då vill alla samma sak... man försöker jämka så alla är nöjda hittar på nåt för alla. Redan andra veckan börjar man vilja olika saker. det  blir svårare och svårare att jämka och få alla nöjda. Då tycks viljorna vara lika många som man är personer. En dotter som närmar sig tonåren skulle man ju så gärna introducera i naturen och båtförar skicklighet.... sätta ut nät... meta... men hur man än försöker så får man efter två veckor bara konstatera att hon är mera intresserad av sin telefon, Sommarlovsprogrammen på teve och sin Ipad, Hennes favorit uttryck på senaste dagarna är " Det är så trååååkigt".... Resa är mannen i huset inte alls intresserad av.... Han kunde vara på villan oberoende väder hela tiden... och göra INGENTING.  Mamman i huset vill ha lagom mycket av allt... lite villa liv... lite hemma... lite aktiviteter däremellan. Balans liksom. Jag gillar villaliv men klarar tyyp två dagar.... jaa...sorgligt men sant.... jag måste hem emellan och se folk.... göra nåt.. vad som helst bara nåt händer.
Nu efter tre veckor längtar jag tillbaka till jobbet.... till vardagen, till mina arbetskompisar till MITT sammanhang. För visst är vi en familj och vi älskar varandra men vi ska inte vara tillsammans hela tiden 24/7... vi vill olika saker. Är det så hemskt att tycka så? Jag tror andra kan tycka så men man får absolut inte säga det högt. .....
Emma saknar sitt sammanhang... sina kompisar och skolan. Kompisar som tänker som hon, leker som hon. Johan behöver också sitt jobb och sammanhang där han inte behöver jämka och försöka göra alla nöjda.
Jag trodde inte att jag skulle börja tycka såhär.. . inte efter alla år av skiftes jobb då vi hade gemensam semeter vart tredje år och det väntade man på så alldeles. De år man inte fick "tillsammans" semester surade man demonstrativt. Sen är det nog många familjer som inte kan ha sin semester tillsammans för att man måste gå om varandra för att få dagistiderna att passa.... och de skulle gärna ge sin högra arm för att få semestra alla tillsammans. Alla familjer tycker olika om detta ämne.... och det är okej.
Jag pratar för oss.... och i första hand är det så här jag som har dessa funderingar.  Ju mera vi är tillsammans ju mera blir våra olikheter mer tydliga.. inte på ett dåligt sätt men vi är tre olika personer som vill olika. Vi vill olika saker hela tiden men på semetern blir det bara tydligare än annars i vardagen. Och kanske det är okej.... Kanske det är okej att bli osams... vilja olika.... göra saker på olika håll bara för att ingen vill ge sig.... kanske det är ok att sura halva dagen för att man tagit illa upp av nåt... kanske det är ok att dra sig undan och vilja vara ensam ibland.... trots "Gemensam semester". Kanske det är helt okej......

Long Time No Seen

Jag fick en puff i sidan idag... " Jag väntar ännu på att "någon" snart ska uppdatera sin blogg"..... Och jag tänkte att Jisses.... Den har jag alldeles glömt bort.  Faktist har tanken på att uppdatera den inte ens gått genom mitt huvud på flera månader. Visst har det funnits material  och tankar att skriva om men jag har aldrig förvandlat dem i skrivande form.... för strax har nästa tanke tagit plats...." Livet" helt enkelt.

 Sen tänker jag många gånger.... vem är väl intresserad av det här ..... så jag behåller det för mig själv.

Semestern är inne på sin tredje vecka och nästa vecka är min sista... och det är helt ok. Hemma för länge blir min värld för liten och tankarna för stora.
Lagom dos av allting är bäst..... lite vardag då jag får vara i mitt yrke och vara på min arbetsplats... lite hemma då jag får vara mamma, fru, dotter och syster. För mycket tystnad och program börjar jag ÄLTA.... och älta.... och älta. Varje problem blir JÄTTE stor... jag överanalyserar allt vad andra säger och även det som de inte säger men som jag känner på mig de skulle ha sagt om de vågat... eller?
Är nu det här en bra dag .... ? Eller är det kanske inte det... hmm.... hur känns det...
Sätt mig sedan ut på en liten ö.... MÅÅÅÅNGA dagar och jag blir skogstokig.
Missförstå mig inte... jag gillar villaliv... då solen skiner och man kan sola och simma 2-3 dagar men att sitta i en stuga och höra regnet skvala klarar jag av MAX 1 dag... sen ska jag hem.  Och när jag väl är hemma skulle jag kunna krama hela världen.... jag blir JÄTTE sällskaplig... kunde gå runt på torget och omfamna alla som kom emot.  Jag är lite "allt eller inget" kind of a girl. .....
 På instagram skrev Helena af Sandberg : Semester.... då man MÅSTE vara så jävla lycklig och göra allt med ett enda stort leende. Hitta på program och le..."
Jag gör min semester till det som jag vill ha den... lagom dos av skratt... kramar... sovmorgnar.... äta-när man är hungrig-och lite däremellan...... sola och bada.... gråta när man har lite ångest.... bara -få vara-ifred-dagar.  Jag har blivit så gammal att jag tillåter de känslor komma då de kommer.... semester eller inte... och det är helt OK.

Nu har jag ändå ett så roligt jobb att jag inte upplever det som att livet är slut bara för att man måste börja jobba.... mycket hinner och ork jag faktist med även på kvällarna och helgerna härefter då jag slutade skifta.

Överlag har jag en längre tid börjat märka att jag är äldre.... Jag tar ingen skit.... Gillar någon inte mig... I dont care liksom.... Deras förlust. Jag säger som jag har det... rakt av bara... Jag väljer kanske bort saker och personer ur mitt liv där jag inte får något tillbaka.... om det tar mer än det ger. Jag står för det jag säger... pratar då jag har nåt att säga... inte annars. En kär vän brukar säga att jag inte pratar na " Bulla".... ;)  Jag gillar raka rör.... flyt... och uppskattar äkta omtanke, äkta och nära samtal....  Jag försöker säga åt de jag bryr mig om att jag faktist gör det... Tar kanske mera tag i ögonblicken.... kramar min dotter ofta.... försöker PRATA med henne... lyssna på vad hon säger... verkligen lyssna. 
Ju äldre men blir ju mer skalas livet ner till det som verkligen betyder nåt och man är mera rädd om det äkta.... det som betyder nåt på riktigt.

Den här går min dotter och sjunger på ibland och jag kan tycka Laleh gör häliga och kaxiga låttexter... det vill jag också lära min dotter: " Bara få vara mig själv.... Ta ingen skit".

Tack för att i tog er tid..... På återskrivande!

De sociala koderna..... Not my Grej liksom.

Jag borde gå en kurs i "smalltalk".... för det kan inte jag.

Julfesten var bra.... god mat... trevligt program men jag var rätt nöjd att åka hem sen.
Detta var ett julfest som vi inte varit på tidigare och det betydde ju att vi inte heller kände just nån alls. Några visste man ju vem det var men aldrig pratat med.
Och då gäller det ju att vara bevandrad i det sociala fest smalltalket...minglandet.... det ytliga småpratandet.... sitta och skratta över sånt som andra berättar fast man inte tycker det var roligt alls. Hitta på samtalsämnen som egentligen inte har innehåll men är på lagom avstånd för att inte blii för personlig.
Vi hamnade i ett sälskap som var för oss rätt obekant och det hälsades... ta i hand hälsades.  Sen sattes det igång och pratades ytligt... och låtsas engagerande.
Och jag är inte bra på sånt..... Jag blir den som ingen sist pratar med för jag är inte intressant.... Det blev inte bättre att jag hamnade i ett sällskap där kvinnornas samtalsämne var träning.... gymträning.... och hur många gånger i veckan de bevistar gymmet eller någon form av gymppakurs.... och ett litet skratt då kvinnan bredvid mig sa efter maten att vilken tur hon hann ut på en liten promenad i morse .... på tyyp 10 km... kort bara så där.

Till det samtalet hade jag tyyp nada att tillföra. Jag är som inte intresserad alls av träning... Jag borde vara det men det är jag inte.  Jag jobbar... lagar mat.... diskar... städar upp där inne... kort promenad med hunden bara för att jag ska hinna hjälpa Emma med läxorna och sen är det MIN tid med stickorna.  Tills den dagen är slut och nästa börjar. Jag borde ju sitta och intresserat nicka och vara VÄLDIGT intresserad av samtalet men det var jag inte så då satt jag hellre tyst.
Detta betyder att sakta men säkert brydde sig ingen om mig heller. Det är nog så att följer du inte de sociala koderna så är du på utsidan... gilla läget liksom.
Till vårt bord kom sedan en som jag kännner genom Emmas skola... och jag tänkte ... Yes!  Kvällen är räddad.... Men Noupp!. Jag sa ett glatt "Hej"... och hon tittade förbryllat på mig.. Och jag såg att hon förbrilt sökte i huvudet efter "Vem är människan"..... Hon sa ett förvånat hej och tillade: "Vänta nu.... nu måste jag fundera".... och sen vände hon sig och pratade med sin andra bordsgranne... och så var det samtalet över.  Det hade nästan varit smidigare att fråga mig : Ursäkta men vad var det du hette"....  än "Jag måste fundera".....

Jag borde bli bättre på småpratande.... inhehållslöst pratande.... skratta åt sånt som andra säger... för att alla andra gör det.... fast det inte är roligt alls. Ha ett inlägg till vad alla säger hela tiden. .... ytligt och låtsasengagerande. Dåå får man bekanta och då är man social. Kanske jag borde vara ut mera och öva mig i de sociala koderna. De lär jag mig inte i soffhörnet.... Eller så kanske jag inte heller behöver de ytligt bekanta då jag har så fina vänner som jag kan prata det viktiga sakerna med.

Jag tycker om att prata med människor men uppskattar mera djupa samtal.... samtal som jag har nåt att tillföra... samtal som har en mening.

Kanske en kurs i arbis nåt år som förslag.... De ytligt sociala koderna.....

Ovanligt vanlig......

Jag är VANLIG..... jag är såå vanlig att jag nästan är ovanligt vanlig..... nästan som en utrotningshotad art. Jag är lika vanlig som ett sandkorn i en grushög... och där trivs jag.
Hela mitt väsen gör sig allra bäst i vardagen... den gråa... inget speciellt vardagen med jobb och lugna hemmakvällar.... Det vill säga mitt hår... mitt ointresse för smink OCh min klädstil gör sig allra bäst då.

Och nu ska mitt sällsynta jag alltså på Julfest.... och jaa jag tyckte om att få inbjudan och anmälde mig gärna men ju närmare det blir ju mer börjar jag gruva mig och har lust att dra mig ur. Inte för att jag inte gillar fest men för att "gråa jag" inte har kläder eller utseende för att besvista dessa tilldragelser.
Jag prioriterar inte festrkläder när jag sällsynta gånger handlar kläder, då köper jag vardagskläder som jag använder på jobbet eller mysbyxor för slötittande i soffan en lördagkväll. Jag har alltid tyckt att det är slöseri med pengar att handla fest kläder och skor. Jag gillar att kunna sätta på mig mitt nyköpta plagg direkt jag kommer hem från affären så ett festplagg känns som bortkastade pengar då jag sätter det i skåpet då jag kommer hem. Vad är det för vits liksom.....??

Och de festkläder jag köper är för det mesta reakläder .... som ingen annan velat ha känns det som. Mina festskor har jag haft samma i över tio år .... jaa de verkar helt tidlösa på nåt sätt men ändåå.... kanske man skulle behöva köpa nya. Sen  är det så att ju äldre jag blir desto mer väljer jag bekvämligheten och passform istället för snyggt. Visst det är snyggt med höga svarta festskor med klack.... men det vore ju för förargligt om den gravade laxen skulle flyga i luften eftersom bäraren av tallriken drattar på ändan för att man inte kan gå i sådana skor.
 Eller behöva sitta och dra in magen för att man SKA ha den här skjortan som inte passar... men den är tjusig!.

Sen är jag nog rätt säker på att när jag kommer så långt som till skorna så har jag banne bort en av dem och jag får börja gräva i "skrubben som Gud glömde".....
och samtidigt KAN jag hitta om jag har tur ett par som jag alldeles glömt bort som borde passa till just den kvällen. Jag har liksom nollkoll :)

 Håret sen..... hmmm.... jag brukar tvätta det.... och borsta igenom det.... och jaa... det var väl allt.... Burrar till det fast jag faktist är frestad att som vanligt ta en gummisnodd och sätta hästsvans ..... som jag brukar. Och smink... njaaa... jag brukar tänka att om jag ler och är glad och öppen så märker ingen att jag är osminkad. Yeah Right.....  Jag måste nog erkänna att när det kommer till smink så kan jag inte sminka mig... PÅ riktigt.... jag vet inte var man ska kleta någonstans.. så för att inte skrämma iväg några barn så låter jag helt enkelt bli. Halloween har liksom varit redan.

Sen är jag lite inbillsk att människor lite tisslar och tasslar bakom min rygg... :" Jahaa... Så Johan är gift med HENNE..... Hon har då varit hem när det varit matdax hon... ska hon ha lämnat nåt kvar åt stackars Johan alls".  Jahaa... Så det där var Johans fru... Vad... hmmm... mycket det var av henne liksom.....  ""Men såg du Johans fru där... ska hon månne ha rest i tiden eller?... Baserat på hennes kläder så skulle man ju tro det... "
Nåjaa kanske det är min fantasi som är lite snabbare än realismen här och kanske ingen alls lägger märke till mig.

Men nu har jag faktist valt lite kläder för kvällen.... kläder som är så där halvfin... men bekväm och ganska "Jag"... så det får duga. T.om. skor hittade jag längst bort i lådan... och med lite spott på så blir de som nya.. ;)

  Imorgon blir det mysbyxor..... Härligt.

                                              

För att komma upp igen måste du ha varit nere och vänt.......

Hej igen.... Kan inte förstå att det senaste inlägget är skrivet i april. Har liksom haft lite paus och bloggens vara eller inte vara har faktist gått genom mitt huvud. Varför ha en blogg om man inte orkar uppdatera den.... och jag kanske inte har en "Top Notch" blogg som är Hyper Pop.... men jag har heller inte ett såå intressant liv att jag känner att jag måste delge allt i mitt liv... så för den delen kunde jag lika gärna lägga ner bloggen helt.... Meeen å andra sidan är den lite av en ventil... "Min stund på jorden".... Jag får ventilera tankar och framför allt få utlopp mitt behov av att formulera tankar i ord och få skriva... som jag älskar att göra. Så med detta sagt har jag faktist gått flera dagar med ett blogginlägg i huvudet..... och kanske förklara min frånvaro på facebook och bloggen... inte för att jag måste förklara mig men för att jag kanske kan hjälpa nån i samma sits.... Mycket medveten om att jag kanske lämnar ut en väldigt privat del av mitt liv. .....

Den som har facebook och andra som annars lever nära mig har läst att jag åkte lite ambulans där kring midsommarveckan.... Jag började uppleva halsproblem i vår April nån gång... det kom smygande... Från och till lite obehagskänslor i halsen, ibland helt borta och ibland riktigt obehagligt... inte direkt så att jag hade tungt med andan ej heller så att jag inte kunde svälja men obehagligt... Upplevde mig större nere kring halsen och obehaget var värre då jag svängde på huvudet. Som om detta inte var nog kom ju helt naturligt rädsla och oro..... När obehaget kom ökade oron och jag oroade mig ständigt för vad jag egentligen hade för fel... kommer detta att stoppa min andningsförmåga helt och VAR någonstans kommer jag vara när det händer... kommer jag hinna till sjukhus. Dessa tankar upptog väldigt stor del av mina tankar och påverkade ju förståss mitt dagliga liv. Jag ville helst vara hemma, och om jag var på jobb räknade jag ofta ut hur länge det skulle ta att köra till sjukhuset därifrån jag var för stunden.
Jag blev den jobbiga patienten.... jag började uppsöka läkare... önskade/krävde undersökningar och prov. När kommunala läkare inte hittade nåt ringde jag privata sidan och  sökte där......Det discuterades sköldkörtelbesvär men INGA prov varken ultraljud eller labprov verifierade detta och jag blev mer och mer frustrerad och HOPPADES såå att NÅGOT skulle verifiera att jag inte inbillade mig. Jag började inbilla mig att jag kanske var allergisk och att svullnadskänslan var av något jag åt..... jag blev jätte-nojjig.... började peta ut saker ur maten som jag trodde att jag kanske var allergisk för.....Jag äter ju lunch hos mamma och pappa och jag var rätt jobbig där ett tag eftersom jag från dag till dag hade olika teorier om min allergi... ena dan kunde jag få för mig att jag inte tålde kryddor .... andra dagen var det kanske lök... eller så kanske kunde morot vara besvärligt. Detta ledde till att mamma stackaren gjorde så gott hon kunde i min "allergirumba" och frågade försiktigt dagen innan om jag äter ....hmmm.... köttbullar..... utan lök och kryddor.. imorgon Så ibland gjorde hon skilld mat till mig  Älskade mamma.... vad jag älskar dig för den tiden....


Fast jag hade en diet som ändrade från dag till dag.... blev det bara värre.... nu kunde det hålla i sig obehaget hela dagar... flera dagar.... jag gick helt in i mig själv och oron åt mig innifrån..... jag drog mig tillbaka och ville helst vara hemma.... nära till sjukhuset. En jobbig söndag åkte Johan och jag in till akuten ... jag tyckte bara att obehaget var så starkt att jag inte kunde andas tillräckligt. Fick nån allergimedicin eftersom de inte hittade nåt annan orsak....
Dagen efter var det bättre och jag blev mer och mer övertygad om att allt var att finna på allergikontot.... Nu blev jag RIKTIGT nojjig.... vad åt jag i söndags innan akuten.... ? Jag slutade äta tomat ... som jag älskar... inga kryddor... inget med stark smak.... allt med frön i åt jag heller inte.
Men obehaget kom tillbaka från och till.....det var så oregelbundet att jag hade svårt att se något tydligt mönster till vad som kunnat utlösa reaktiopnen. . Jag jobbade på och hade en vecka till att jobba då midsommar kom emot. Jag höll skenet uppe och eftersom resten av familjen ville fira midsommaren på sommarstugan packade jag väskorna och försökte kämpa med min oro.... Jag ville INTE ut....till en ö....beroende av väder och vind.... tänk om jag inte kunde andas... och vi måste upp och tänk om det blir dimma... om jag inte slipper till sjukhus om jag måste..... jag gjorde mitt bästa... höll fasade men oroade mig ständigt..... kände hela tiden efter hur jag mådde ....
Natten till midsommardagen sov jag inget... jobbig natt och midsommarmorgon meddelade jag familjen att jag ville upp igen.. jag ville hem... jag mår inte bra. Johan och jag packade väskorna .. Emma stannade kvar med Fammo och Faffa och Johan och jag tuffade hemmåt med båten... halvvägs på sjön fick jag panik... Jag kände det som om något ströp till i halsen och jag kunde inte andas.... Jag tittade på Johan i panik och sa Ring amulans till Andra sjön... jag kan inte andas.... sen gick allt fort. Ambulansen väntade vid kajen och jag upplevde allt overkligt... jag som för det mesta skickade iväg folk med den samma åkete nu iväg själv med den... Fast jag hade jobbig att andas sa jag till i ambulansen att " inga blåljus eller ljudpå..tack... blir ett himla liv annars."


Nåjaa..... Fick kortison på sjukhuset ... och obehaget släppte sakta men säkert ... inte beroende av medicinen utan för att jag upplevde mig trygg där jag var....

Jag försökte åka till jobbet måndag som vanligt för jag hade bara en vecka kvar till semestern... en vecka fullspäckat med uppgifter.... mycket skulle ordnas innan jag kunde ta sommarsemester. Jag mådde dåligt redan i bilen... riktigt illa ... som om man håller på att få magsjuka.... men jag tänkte att det kanske går om. Kom till jobbet men illamåendet blev bara värre..... försökte jobba men hade svårt att samla tankarna. Jag kunde för mitt liv inte koncentrera mig på vad jag skulle göra.... Började packa väskorna inför dagens hembesök.... men måste sitta och andas bort obehaget allt emellanåt. Sen bara kände jag starkt att jag kan inte vara här... jag måste hem... jag måste BORT härifrån.  Jag bara lämnade allt... ordnade om mina hembesök... frågade efter hjälp för första gången sen jag började jobba där, Min kollega Yvonne har varit min klippa och mitt stöd... hon ordnade om så jag kunde fara hem och skötte ruliansen och ordnade ersättare....  jag är henne evigt tacksam. .... så for jag till mammas och pappas och bara låg på soffan och grät och grät .... Och en tanke kom över mig : Nu slutar jag kämpa emot... nu bara släpper jag kraven... nu följer jag med vad själen har försökt säga mig en tid... så får vi se var det slutar.

Jag tog en läkartid och fick sjukskrivning..... och efter en stunds samtal kastade min läkare fram om jag då inte kan tänka mig att detta egenligen är en form av psykisk ångest.... panikångest, att jag kanske haft för mycket för länge och att själen vill vila.  Jag framhöll bestämt att detta ÄR något mycket verkligt och att jag KÄNNER att något är i halsen.... och att det är hans jobb att hitta felet. Jag blev jätte arg inombords.... varför tillskriva detta på psykkontot... såå typiskt och bara ett sätt att sluta söka orsaken. Såå tyypiskt vården idag......
Jag kunde dö innan de hittat vad det är för fel..... Jag fick med mig hem ångestdämpande medicin för att pröva och tårarna brände bakom ögonen... dem skulle jag då INTE för mitt liv använda.... inte heller Cipramil mot depression....


Väl hemma kämpade jag på.... dagar kom då jag kände mig tryggast i sängen.... att fara och handla var jobbigt... skulle jag klara mig genom hela butiken utan att bli nervös och få andnöd... Nu fortsatte min "nojjighet" men fick sig utökade versioner... jag kvarhöll min allergi nojja men nu kom därtill att jag hade svårt att vara med folk... fara hemifrån överhuvudtaget.... Min familj fick stå ut med mitt konstiga beteende ett tag... Jag blev väldigt beroende av att Johan skulle vara hem.... nära tillhands. Han blev min stora och enda trygghet...många var de gånger han åkte och handlade för att jag inte förmådde mig fara med folk. I och med att jag mer och mer började godkänna att läkaren hade rätt fick min ångest och paniken i det fritt utrymme.... och blommade ut. Vi kunde planera att göra nåt hela familjen... och jag var helt med på det tills vi skulle fara... då svek modet mig och jag lämnade hem, jag kunde bara inte fara. Emma och jag kunde vara på väg till butiken och hunnit nästan till korsningen då jag bara i panik svängde och åkte hem igen. Det var jobbigt att faktist genomföra frissatiden ... nåt jag bekymrat mig för eftersom man inte bara kan rusa ut om det blir jobbigt. Man måste sitta stilla i ca 45 minuter...med ett förkläde fästat runt halsen... . huvadådi. Bara det att Johan åkte iväg på ett ärende med bilen och jag såg bilen lämna gården blev jag nervös.... och oroade mig tills jag bara var full av lättnad när jag såg bilen igen...Jag fick anfall av att dra mig innåt och mådde dåligt på insidan... sådana gånger bara låg jag på sängen långa stunder.  Jag kallade dem för Time outś så Emma skulle bara ge mig lite utrymme och låta mig vara en stund. Det var många och långa sådana ett tag. Jag vaknade många mornar med ett obestämbart illabefinande.... tungt att börja dagen.... tungt att börja på. Såå....

Jag började med medicinen... en mening sagt av min klippa till vän Marianne (som jag har under denna tiden ringt och gråtit i telefonen åt)...lämnade hos mig var: Men Annika.... du är ju ledig nu.... ge medicinen en  chans.... hjälper det inte så slutar du med den... så enkelt är det."

Jag gav medicinen en chans och nu började min resa upp igen..... För att kunna komma upp på kullen därborta måste man ner i dalen först.... och jag har varit ner och svängt... jag har försökt att inte låta ångesten begränsa mig från att ändå göra det bästa av sommaren... så jag har försökt hänga med på det jag kännt att jag kunnat göra.... vi har varit på sommarstugan då det har varit väder.. och första tiden var lite obehaglig och jag oroade mig kanske mera där då man ändå är på en ö men jag lät inte rädslan styra hela mitt liv.... försökte hitta på roliga saker också där för att inte låta oron bestämma allt. Såå jag har stickat.... jag har stickat som aldrig förr.... Det blev en väst till min syster och det som var tacksamt var att det inte var något mönster och knappt nåt räknande av varv.... bara fram och tillbaka.... behövde inte tänka alls... bara koncenterea mig på rät och avig... och farta iväg. Min syster har uttryckt en gång att hon brodetat och handarbetat in sina bekymmer och tårar i några av sina verk för att de stannar där sen... Nu förstår jag henne såå väl.
 Så har jag också läst... och läst.... böcker som aldrig förr... Jag fick pippi på Agatha Christie och Hercule Poirot.... Pusseldeckare då man ska försöka knäcka koden var jätte bra knep att fokusera utåt och inte innåt. Jag har läst så många att jag har börjat prata lite artigt engelska.... med ord så som: " Anser du min bäste Herre ".... "Nåväl"... "Korrespondansen mellan svaranden"..... "Meddela sin närvaro".... Skicka telegram"...

Och sakta men säkert  släppte obehaget i halsen..... så även oron och ångesten.... Oro och ångest har ingalunda lämnat mig helt men har inte  lika stor plats i livet. Jag började våga vara ensam hemma... vilket var omöjligt en tid..... Jag kom ut även lite förändrad eftersom jag kanske numera uppskattar de små sakerna i livet som jag kanske missat i mitt sökande efter aktivteter där det händer nåt- Jag uppskattar numera mer en stilla kväll på villan... med fågelljud, vackra färger i vattnet, Kanke fara ut en stund och sitta på trappan istället för tv varje kväll. Jag kom ut aningens lugnare.... jag tycker mig ha hunnit i kapp min själ... och jag kom ut starkare och lite klokare... och jag lärde mig The hard way att lyssna mera innåt... då kroppen säger till att det är för mycket... kanske ändra lite rutiner på jobbet.  Jobbet älskar jag fortfarande och det är inte jobbets fel att jag kortslöt... jag har härliga arbetskamrater och jätte bra teamwork... och mina klienter tycker jag om allihopa... men omställningen från skiftesjobb och gå upp till heltid  och arbetsbördan var nog en bidragande orsak till mitt avbrott. Även det att Johan var så sjuk tidigare i vår var också nåt som samlades på hög som nåt jag inte hann bearbeta just då... det skulle jag göra senare... trodde jag.

Ångesten lever ännu lite vid sidan om mig och är ingalunda borta men jag bara låter den vara där... för varje dag bleknar den lite mer och mer....

Nu vet jag bättre..... Nu MÅSTE jag sluta med att vara "duktig" och tro att jag inte behöver inte hjälp... det behöver alla...Jag är heller inte utbytbar... Fast jag trodde JAG måster göra alla hembesök så insåg jag att jag de blir gjorda även utan mig... jag är inte oumbärlig.
 Jag har ännu en vecka semester och den ska jag försöka ta tillvara och Carpe Diemma.... för att sedan återvända till jobbet lite starkare. lite klokare...

Vi lever alla ett eget liv och det som känns på ett sätt för mig känns på annat sätt för nån annan.... Det här är min historia och mitt sätt att se och bearbeta saker på.... Man måste ingalunda påbörja medicinering - vissa vill klara sig utan den och låta det kännas.... jag gjorde mitt val att börja och för mig var det bra..... behöver inte vara det för alla.... Det här är min resa och mina beslut.... Mitt liv.... Mitt nu leende liv.

Den återlämnade blomman.....

googlad bild

                                              
Jag var med om en sak på lördag som lämnade med mig i tanken än idag.
Jag var till grannstaden för att leta nåt så värdsligt som byxor.... i sammanhanget bör kanske sägas att jag faktist äger andra byxor, men så småaktig är jag att jag gärna hade ökat på min materiella ha-begär för att även ha ett par ljusare... nu så här till våren.
Jag hade hittat även några andra grejer till Johan och Emma samtidigt så jag gick med några kassar i händerna ..... sneddade över gågatan för att fortsätta min shoppingtur.

Plötsligt som från ingenstans stod en man utlänskt utseende framför mig och höll fram en röd ros mot mig. I famnen hade han en stor bukett blommor och jag förstod att han tydligen delade ut dem .Jag kunde bara för mitt liv inte förstå varför eftersom han inte sa något... bara tittade sorgset och bedjande på mig.
 Jag tog reflexmässigt emot rosen eftersom han redan hade den nästan under näsan på mig. Med andra handen visade han samtidigt en lapp... Och hur kan det komma sig att jag redan då jag såg att han visade en lapp så tänkte jag( utan att ens ha läst vad där stod) : Jaha..... det var en "sån"..... Han ska ha nåt tillbaka.
Jag bara skumläste lappen.... Den började klassiskt med Please help me and my family........ son 17 years...... sick... needs medicin.... texten var lång och jag kom på mig själv med att inte läsa längre... jag liksom slutade vid Please help... sick och medicine.....

Sen stod jag där med blomman och fast det hela utspelade sig rätt snabbt hann jag rannsaka mig själv .... Hur skulle jag göra.?... Jag är en bank-korts-person.... har sällan pengar i börsen, och den dagen visste jag att jag på sin höjd hade några 20 cent i börsen, inte mer..... Jag hade inget att ge honom.

Skulle jag ta blomman och bara kunna ge honom 20 cent för den.
Skulle jag ta blomman som jag redan fått- Tacka  och smidigt bara gå min väg.
Skulle jag återlämna blomman och ursäkta mig.

Jag bara gjorde det som kändes mest rätt då...... Jag tittade in i de bedjande ögonen och återlämnade blomman med en medlidsam blick..... och gick därifrån med mina värdsliga kassar.... där jag ökat mitt materiella bestånd av kläder.
Kändes inte bra måste jag säga......

Men så här tänkte jag: Att ta emot blomman och vandra iväg var också fel.... jag gav inget för den... och att ge 20 cent hade varit ett skämt...... Jag kunde inte ta emot blomman....så jag gav den tillbaka. Men av den förvånade blicken att dömma var den varianten inte heller så vanlig. Var det rent av lite otacksamt och elakt att återlämna den....?

Man kan ju discutera all form av tiggeri hur länge som helst och visst har jag ett hjärta och känner medlidande med dem..... och jag förstår att om de väljer detta sätt att leva har de av någon orsak blivit tvingade till det..... Ändå blir jag lite provocerad av dem.... kanske för att jag plötsligt framstår själv som rätt materialistiks och snobb då jag går om dem med kassar fulla av sånt som jag inte direkt behöver för min överlevnad. Så egentligen är jag inte irriterad på dem... utan på min egen upplevelse och tankar om mig själv i den stunden.... eller så är jag faktist lite irriterad på att de kunde ju försöka göra nåt annat med livet... integreras.... förtjäna sitt uppehälle.  Bor det en liten rasist inom mig ändå?...... Hmmm....

Jag kan ändå tycka att det är bättre om man själv får välja om man skänker en slant... jag ogillade sättet när han kom fram till mig och först gav något för att sedan begära något tillbaka..... då kan man inte direkt välja mer....  inte längre kravlöst.

Jag tänkte sen jag kom  hem att jag borde ha sagt nåt åt honom.... förklarat varför jag gav tillbaka rosen..... men jag försöker göra det här istället:

" Tack..... men jag kan inte ta emot den här.... önskar att du och din familj ändå klarar dig"

 
Men nu kommer en tanke/fråga jag tänkte på nu efteråt....: Hade jag haft pengar i börsen..... hade jag då gett honom lite eller hade jag gjort likadant?..... Hmmm.... Hur sorgligt det än låter så tror jag faktist att jag ändå hade återlämnat blomman... jaa... jag hade nog gjort det......