N tänkte jag ta upp ett ämne som är lite känsligt. Ett ämne som jag egentligen inte allls borde beklä i skrivande form. Man borde viska det i en papperspåse och sen knöla ihop den och kasta den i elden.. fort fort innan någon har uppfattat dess innebörd. sånt här kanske man kan tänka nån enstaka gång men man säger det inte för guds skull...nej nej. Det är alldeles för känsligt och förr i världen kanske man sklle bli dömd och fängelse med vatten och bröd om man gick ut med dessa tankar....
ändå..... tänkte jag göra det med risk för att få lite kommentarer på ämnet.
Så here we go.....
Gemensam semester i all ära men man Nöter på varandra i längden... Gemensam semester där alla ska gå med ett lycksaligt leende på läpparna för att dansande glädja sig över alla veckor man har tillsammans.... är kanske aktuellt den första veckan... då vill alla samma sak... man försöker jämka så alla är nöjda hittar på nåt för alla. Redan andra veckan börjar man vilja olika saker. det blir svårare och svårare att jämka och få alla nöjda. Då tycks viljorna vara lika många som man är personer. En dotter som närmar sig tonåren skulle man ju så gärna introducera i naturen och båtförar skicklighet.... sätta ut nät... meta... men hur man än försöker så får man efter två veckor bara konstatera att hon är mera intresserad av sin telefon, Sommarlovsprogrammen på teve och sin Ipad, Hennes favorit uttryck på senaste dagarna är " Det är så trååååkigt".... Resa är mannen i huset inte alls intresserad av.... Han kunde vara på villan oberoende väder hela tiden... och göra INGENTING. Mamman i huset vill ha lagom mycket av allt... lite villa liv... lite hemma... lite aktiviteter däremellan. Balans liksom. Jag gillar villaliv men klarar tyyp två dagar.... jaa...sorgligt men sant.... jag måste hem emellan och se folk.... göra nåt.. vad som helst bara nåt händer.
Nu efter tre veckor längtar jag tillbaka till jobbet.... till vardagen, till mina arbetskompisar till MITT sammanhang. För visst är vi en familj och vi älskar varandra men vi ska inte vara tillsammans hela tiden 24/7... vi vill olika saker. Är det så hemskt att tycka så? Jag tror andra kan tycka så men man får absolut inte säga det högt. .....
Emma saknar sitt sammanhang... sina kompisar och skolan. Kompisar som tänker som hon, leker som hon. Johan behöver också sitt jobb och sammanhang där han inte behöver jämka och försöka göra alla nöjda.
Jag trodde inte att jag skulle börja tycka såhär.. . inte efter alla år av skiftes jobb då vi hade gemensam semeter vart tredje år och det väntade man på så alldeles. De år man inte fick "tillsammans" semester surade man demonstrativt. Sen är det nog många familjer som inte kan ha sin semester tillsammans för att man måste gå om varandra för att få dagistiderna att passa.... och de skulle gärna ge sin högra arm för att få semestra alla tillsammans. Alla familjer tycker olika om detta ämne.... och det är okej.
Jag pratar för oss.... och i första hand är det så här jag som har dessa funderingar. Ju mera vi är tillsammans ju mera blir våra olikheter mer tydliga.. inte på ett dåligt sätt men vi är tre olika personer som vill olika. Vi vill olika saker hela tiden men på semetern blir det bara tydligare än annars i vardagen. Och kanske det är okej.... Kanske det är okej att bli osams... vilja olika.... göra saker på olika håll bara för att ingen vill ge sig.... kanske det är ok att sura halva dagen för att man tagit illa upp av nåt... kanske det är ok att dra sig undan och vilja vara ensam ibland.... trots "Gemensam semester". Kanske det är helt okej......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar