Long Time No Seen

Jag fick en puff i sidan idag... " Jag väntar ännu på att "någon" snart ska uppdatera sin blogg"..... Och jag tänkte att Jisses.... Den har jag alldeles glömt bort.  Faktist har tanken på att uppdatera den inte ens gått genom mitt huvud på flera månader. Visst har det funnits material  och tankar att skriva om men jag har aldrig förvandlat dem i skrivande form.... för strax har nästa tanke tagit plats...." Livet" helt enkelt.

 Sen tänker jag många gånger.... vem är väl intresserad av det här ..... så jag behåller det för mig själv.

Semestern är inne på sin tredje vecka och nästa vecka är min sista... och det är helt ok. Hemma för länge blir min värld för liten och tankarna för stora.
Lagom dos av allting är bäst..... lite vardag då jag får vara i mitt yrke och vara på min arbetsplats... lite hemma då jag får vara mamma, fru, dotter och syster. För mycket tystnad och program börjar jag ÄLTA.... och älta.... och älta. Varje problem blir JÄTTE stor... jag överanalyserar allt vad andra säger och även det som de inte säger men som jag känner på mig de skulle ha sagt om de vågat... eller?
Är nu det här en bra dag .... ? Eller är det kanske inte det... hmm.... hur känns det...
Sätt mig sedan ut på en liten ö.... MÅÅÅÅNGA dagar och jag blir skogstokig.
Missförstå mig inte... jag gillar villaliv... då solen skiner och man kan sola och simma 2-3 dagar men att sitta i en stuga och höra regnet skvala klarar jag av MAX 1 dag... sen ska jag hem.  Och när jag väl är hemma skulle jag kunna krama hela världen.... jag blir JÄTTE sällskaplig... kunde gå runt på torget och omfamna alla som kom emot.  Jag är lite "allt eller inget" kind of a girl. .....
 På instagram skrev Helena af Sandberg : Semester.... då man MÅSTE vara så jävla lycklig och göra allt med ett enda stort leende. Hitta på program och le..."
Jag gör min semester till det som jag vill ha den... lagom dos av skratt... kramar... sovmorgnar.... äta-när man är hungrig-och lite däremellan...... sola och bada.... gråta när man har lite ångest.... bara -få vara-ifred-dagar.  Jag har blivit så gammal att jag tillåter de känslor komma då de kommer.... semester eller inte... och det är helt OK.

Nu har jag ändå ett så roligt jobb att jag inte upplever det som att livet är slut bara för att man måste börja jobba.... mycket hinner och ork jag faktist med även på kvällarna och helgerna härefter då jag slutade skifta.

Överlag har jag en längre tid börjat märka att jag är äldre.... Jag tar ingen skit.... Gillar någon inte mig... I dont care liksom.... Deras förlust. Jag säger som jag har det... rakt av bara... Jag väljer kanske bort saker och personer ur mitt liv där jag inte får något tillbaka.... om det tar mer än det ger. Jag står för det jag säger... pratar då jag har nåt att säga... inte annars. En kär vän brukar säga att jag inte pratar na " Bulla".... ;)  Jag gillar raka rör.... flyt... och uppskattar äkta omtanke, äkta och nära samtal....  Jag försöker säga åt de jag bryr mig om att jag faktist gör det... Tar kanske mera tag i ögonblicken.... kramar min dotter ofta.... försöker PRATA med henne... lyssna på vad hon säger... verkligen lyssna. 
Ju äldre men blir ju mer skalas livet ner till det som verkligen betyder nåt och man är mera rädd om det äkta.... det som betyder nåt på riktigt.

Den här går min dotter och sjunger på ibland och jag kan tycka Laleh gör häliga och kaxiga låttexter... det vill jag också lära min dotter: " Bara få vara mig själv.... Ta ingen skit".

Tack för att i tog er tid..... På återskrivande!