Jaa... Kan hända att jag gjorde bort mig BIG time idag...eller så inte...
Det konstigaste är att jag står för det också till den milda grad att jag inte förstår att skämmas. Jag blev tillfrågad att för föräldraföreningen vara kaffe kock på skolans vårfest och jag tackade Nej....!
Jaa jag hör att ni drar in andan.... och säger FYY och tycker jag borde skämmas men jag står för mitt nej.
Jag är ingen bra kaffevärd... har aldrig varit det... Jag blir nervös hemma om vi har större kalas och det kommer mycket folk som ska bjudas på salt och sött om vartannat.. Jag blir så till den milda grad nervös att jag borde medhava en hypeventilerings papperpåse för att klara av den dagen. Gillar inte överlag att vara den med ansvar om servering... Jag fullkomligt hatar den situationen. Att skaffa fram dopp , vara ansvarig och veta när man ska sätta på kaffebryggaren i rätt tid, Tänk om jag sätter på den för sent... nej du milde tid... Att jag sedan skulle stå där när hela festsalen väller in och ska ha kaffe ... nej huvadådi... ni skulle hitta mig bakom diskmaskinen koncentrerandes på andningen. ... PÅ SANT!
Jag är ingen kaffe tjej... och egentligen är jag rätt stolt över att jag vågar säga det.... Jag VILL inte servera kaffe och ställa kaffebryggaren... Jag är inte skapt alls för det. Det är inte att jag vill komma undan mitt ansvar för att samla in pengar till föreningen och stöda mitt barn och så vidare... om det fordras kan jag stå på torget och sjunga "Gullefjun" eller läsa högt ur Fänrikståls sägner... med en insamlings hatt brevid mig... för samma ändamål.. Jag vill bara inte vara kaffevärd!!
Och på ett sätt stör det mig så till den grad att jag säger det nu ... här kommer det... håll i er.....: Det stör mig att vi mammor förväntas le och glatt sjungandes ta på oss förklädet för barnet.... för att vi gillar SÅÅÅ att vara i köket... och verkligen hjälpa barnen.... kokandes kaffe för kung och fosterland.... Ingen frågar min man eller någon annans äkta hälft av det manliga könet om de vill servera på vårfesten... För MÄN serverar tydligen inte åt föräldraföreningen.
Av alla uppgifter vi föräldrar fick välja i början av året var flertalet uppgifter endast valbara av kvinnor... såna där roliga uppgifter som pizzabak och det ytterst prestigefyllda uppdraget att SERVERA..... Män däremot fick välja lite talkojobb som små reparationer och skottning av rinken på vintern. Om ni frågar mig så kommer de alldeles för lätt undan. Varför får inte jag välja talkoarbeten??? Könsdiskriminering om ni frågar mig. Nej vi kvinnor förväntas gilla sånt med dukning och matlagning... Jaa men INTE JAG!! Jag gör inte det... jag känner mig obekväm... förstår inte alls vad jag ska göra av mig själv.... borde ha nån som hela tiden säger åt mig vad jag ska göra. Är det inte tillåtet att INTE gilla det.... och vara kvinna. Måste man vara medlem i föräldraföreningen... med det där trallvänliga "ställa upp" känslan. .. om man inte känner den... om man bara känner sig obekväm med uppgifterna man får.
När vi måste välja uppgift i början av året... vilket var OBLIGATORISKT... vilja be att få tillägga.... valde jag pizzabak... eftersom jag då kunde vara i en grupp och lite spana in vad de andra gjorde och sedan verka upptagen. Av servering och pizza bak var det att välja mellan pest eller kolera... det var kök inblandat i båda dessvärre.
Jag valde INTE serveringsgruppen av den anledningen att jag inte klarar av den.
Men måste man servera och vara köksansvarig om man inte vill helt enkelt. Skippa pausen säger jag så kör vi allt i ett och ingen behöver stå i kö och ingen behöver servera. Sedan kan vi gå runt i gårdarna och sälja toapapper istället eller ta på småbyggen mot betalning som t.e.x. en hundhage eller liknande. DÅ kommer jag gärna.. toa papper kan väl inte vara så svårt att prata sig varm för. Jag ställer nog upp för mitt barn till 100 % .... måste jag ställa upp för allas barn... med att utsätta mig för det värsta jag vet i hela världen.. SERVERA?? Jag tackade Nej Tack.... och jag skäms en aning men tillika är jag stolt över att stå för mina åsikter.... kanske man borde blivit född till man... eller så inte.. ;)
Jag tycker Rätt Kvinna på Rätt Plats är det bästa...
Kanske någon vill köpa en rulle toapapper... " Ta bara ett papper... torka för två...." ;)
tisdag 29 maj 2012
fredag 25 maj 2012
Mycket på gång.... blir svettig med mindre....
Fredag då-Ledig sådan. Det innebär en mycket nödvändig städning.... Vi drar in jord och sand här i hushållet att man kunde tro vi bor vid ett grustag ... men vi kan ju säga som så att vi är igång ute mest hela tiden. Denna vecka har vi satt potatisarna i jorden, vi sätter alltid för mycket bänkar egentligen... sen ska de ju rensas också, och användas och tas upp.... men varje år på hösten lovar vi dyrt och heligt att nästa år sätter vi bara två bänkar.. så när våren kommer så sätter vi likväl 6 bänkar. Vi lever under devisen... " men då vi ändå har sätt potatis för en bänk till så sätter vi ner dem..." Mina planteringslådor är på gång... i går satte Emma och jag rödlök och lite vanlig lök. Lådan där jag ska ha morötter och rädisor är på gång. Rädisorna älskar Johan i salladen på sommaren och jag tycker om att ha dem på en knäckesmörgås. Lite ärteskidor och persilja och dill är ett måste också. Så det är på gång.
Iår tänkte jag satsa på "evighetsblommor istället för vanliga sommarblommor i landet..... Vore lite kul att prova på eterneller så jag har köpt några påsar av dem och lite darrgräs som jag tycker är det lustigaste av alla grässorter.. Ett osäkert kort är faktist frilandsgurkor som jag satte innomhus på skoj i början på april... nu har jag flera stora friska plantor som jag nu inte kan göra något annat med än att sätta ut... vi får se hur det blir.
Dagarna går fort här i maj.. det har jag alltid tyckt, det är så mycket man borde hinna med både på insidan och en hel del på utsidan så man vet inte alla gånger var man borde vara.
Vår sommarstuga är PÅ GÅNG... kan kan ju säga... och nu börjar räkningarna och jobbet komma... huhu... men roligt tillika... jag säger bara ÄNTLIGEN!
Igår kom lastbilen hem med 92 plintar och två 500 kg säckar torrbetong.... till grunden och då har man långt till skrattet när man tänker att man ska ha det ut till en liten holme..... vi var ute på vår holme förra helgen och mätte... hade olika åsikter och började om... IGEN... men nu är vi rätt nöjda båda två.
Det är underligt med män överlag... Jag hade för länge sedan pekat ut platsen som jag tyckte var bäst för vår villa... med tanke på ljus och utsikt och rubbet... men då tittade han på mig som att " Lilla vännen det kan vi ju inte göra... för att..." Förra helgen sa svärfar samma sak som mig... "varför lägger ni den inte här längre fram så får ni in mera sol...." Och döm om min förvåning då Johan sa " jaa det har jag inte tänkt på... kanske inte så dum ide... " DÅ var det plötsligt en bra ide då någon annan sa det men helgen tidigare hade mitt förslag röstats ner direkt. Fast farfar pekade ut exakt samma ställe. Jag bara lämnade med munnen öppen.... " Men det sa jag ju förra helgen ...började jag protestera. Jaa sa Johan... men vi måste nog fara om den där stenen.... annars var det bra... Jag har märkt att de vill gärna discutera högt och svarar man inte så får man en kommentar om att man inte lyssnar... sen är alla ideer som de har bättre än min... tyyp alla och alltid..... men när någon annan säger samma sak så är det plötsligt en JÄTTE BRA ide... MÄRKLIGT!
Vår stuga där vi sov och hela vedförrådet var fulla av villa sockar vi kört ut i höstas så vi fick börja med att flytta dem.. igen... Härligt att få börja vara ut igen på vår ö... denna helgen sover vi nog där efter mitt f.m. jobb på lördag.
Idag börjar Johan köra ut till grunden så NU är vi igång. Jag ska väl vara hantlangare vid hamnen när vi lastar men jag lämnar nog hem idag... en klimp mindre som tyngd i båten tycker jag... ;) Jaa städa var det jaa.... *suck* bara att sätta igång dåå....
De här gummorna är hur härliga som helst.... och med den här översättningen ... låter faktist som om de sjunger just den texten om ni lyssnar. Haha... man kan ju inget annat än att hålla på dem lite också.. och till dig Tommy... Norge är en Erik Saade wannabe.... om du frågar mig ... och till det kan jag ju säga att han inte kommer i närheten ens... till och med huvan ska kopieras... Ojoj..
Iår tänkte jag satsa på "evighetsblommor istället för vanliga sommarblommor i landet..... Vore lite kul att prova på eterneller så jag har köpt några påsar av dem och lite darrgräs som jag tycker är det lustigaste av alla grässorter.. Ett osäkert kort är faktist frilandsgurkor som jag satte innomhus på skoj i början på april... nu har jag flera stora friska plantor som jag nu inte kan göra något annat med än att sätta ut... vi får se hur det blir.
Dagarna går fort här i maj.. det har jag alltid tyckt, det är så mycket man borde hinna med både på insidan och en hel del på utsidan så man vet inte alla gånger var man borde vara.
Vår sommarstuga är PÅ GÅNG... kan kan ju säga... och nu börjar räkningarna och jobbet komma... huhu... men roligt tillika... jag säger bara ÄNTLIGEN!
Igår kom lastbilen hem med 92 plintar och två 500 kg säckar torrbetong.... till grunden och då har man långt till skrattet när man tänker att man ska ha det ut till en liten holme..... vi var ute på vår holme förra helgen och mätte... hade olika åsikter och började om... IGEN... men nu är vi rätt nöjda båda två.
Det är underligt med män överlag... Jag hade för länge sedan pekat ut platsen som jag tyckte var bäst för vår villa... med tanke på ljus och utsikt och rubbet... men då tittade han på mig som att " Lilla vännen det kan vi ju inte göra... för att..." Förra helgen sa svärfar samma sak som mig... "varför lägger ni den inte här längre fram så får ni in mera sol...." Och döm om min förvåning då Johan sa " jaa det har jag inte tänkt på... kanske inte så dum ide... " DÅ var det plötsligt en bra ide då någon annan sa det men helgen tidigare hade mitt förslag röstats ner direkt. Fast farfar pekade ut exakt samma ställe. Jag bara lämnade med munnen öppen.... " Men det sa jag ju förra helgen ...började jag protestera. Jaa sa Johan... men vi måste nog fara om den där stenen.... annars var det bra... Jag har märkt att de vill gärna discutera högt och svarar man inte så får man en kommentar om att man inte lyssnar... sen är alla ideer som de har bättre än min... tyyp alla och alltid..... men när någon annan säger samma sak så är det plötsligt en JÄTTE BRA ide... MÄRKLIGT!
Vår stuga där vi sov och hela vedförrådet var fulla av villa sockar vi kört ut i höstas så vi fick börja med att flytta dem.. igen... Härligt att få börja vara ut igen på vår ö... denna helgen sover vi nog där efter mitt f.m. jobb på lördag.
Idag börjar Johan köra ut till grunden så NU är vi igång. Jag ska väl vara hantlangare vid hamnen när vi lastar men jag lämnar nog hem idag... en klimp mindre som tyngd i båten tycker jag... ;) Jaa städa var det jaa.... *suck* bara att sätta igång dåå....
De här gummorna är hur härliga som helst.... och med den här översättningen ... låter faktist som om de sjunger just den texten om ni lyssnar. Haha... man kan ju inget annat än att hålla på dem lite också.. och till dig Tommy... Norge är en Erik Saade wannabe.... om du frågar mig ... och till det kan jag ju säga att han inte kommer i närheten ens... till och med huvan ska kopieras... Ojoj..
onsdag 16 maj 2012
Allt är Mammas fel!
Om ni inte redan visste ska jag be att få erkänna här och nu att jag är ansvarig för krigen ut i världen, att barn svälter, att man måste gå i skola, att jultomten kommer bara en gång om året, jaa.... jag är skyldig till det flesta hemska saker som händer här i världen. Har man en 7 snart 8 åring i huset får man snällt foga sig till det faktum att det är ditt fel ALLT!
Sen ska man också trösta en ledsen flicka som tycker ha gjort bort sig i skolan.... vilket också var mitt fel... om hon riktigt tänkte efter. Och att göra bort sig inför klassen är det VÄRSTA som kan hända... Och jag kan nästan tänka mig det. Det minns man ju hur det var när man gick i skolan hur viktigt det var att passa in, inte vara annorlunda, hålla sig inom ramen för det som är pop och normalt... Hör man inte till gruppen är man utanför... så enkelt är det. Egentligen en ganska hård värld, hårdare än den vuxna arbetsgrupps gemenskapen. Och fast man så gärna vill skydda sin dotter och sopa vägen framför henne så i denhär åldern får man bara hoppas att man har uppfostrat sin dyrbaraste skatt... så pass bra och inplanterat "vett" så pass bra att hon klarar sig, för vissa jobbiga saker kan inte jag reda upp.
Idag hade de "belöningsdag" i skolan och det är egentligen en helt kul grej där klassen får samla lite pluspoäng genom att uppföra sig på lektionerna. När klassen sparat ihop plusspoängen till en viss mängd får de en "belöningsdag". Bra så... de fick ta med sig varsin film och sedan skulle klassen rösta på vilken de ville se.... Emma ville gärna ta med sig sin favoritfilm... och gjorde så... väl framme vid röstmningen visade sig det att ALLA redan sett hennes film och hon fick inte en enda röst.... De såg nån nyare film..
Kanske filmen "Hitta Nemo" inte var nyste filmen i stan men min dotter tycker om den.... och faktum är att vi inte köper nya filmer så ofta, vi har några som hon tycker mycket om ...Vi har inte råd att hålla oss up to date med alla filmer. . Som förälder idag skulle man också behöva hålla sig med det nyaste nytt för att hon ska passa in... Huhu... Så när hon kom hem idag såg jag redan i dörren att hon var ledsen.. hon hade nog blivit tillsagt direkt av klasskompisarna att hennes film inte var så mycket att hänga i granen inte... Hemma var allt fel och det var MAMMAS fel... hon hade haft för varm jacka idag och blivit svettig... MITT fel... Jag hörde fragment om filmfiaskot... och satte ihop två och två... Hon ville bli osams med mig för att få utlopp för sin besvikelse i skolan. Hur mycket jag än hade velat åka tillbaka till skolan och faktist säga att det är faktist en helt bra film så kunde jag ju inte göra det.. Besvikelser kommer... det hör liksom till med att bli vuxen. Men när det gör ont för henne i hjärtat känns det också i mitt.. Hon har en super bra klass och jag tror nog att det är likadant överallt. Det är säkert hemskt att göra bort sig där. Jag kan trösta men inte rädda henne då och där när det händer. Hon måste klara det själv. Jämmer...
I födelsedagskalas tider är det också jätte viktigt med rätta presenter, inget flickigt åt en pojke...inget för barnsligt.. helst bra presenter ska det vara också.. annars får man höra av det alldeles säkert. Alla åldrar har sina bekymmer men som min mamma brukar säga så har små barn små bekymmer- och stora barn större bekymmer.
Det är väl nu man ska låta dem utkämpa striden själv.... och sedan sitta och var redo med en famn och en kram då hon kommer hem.
Sen ska man också trösta en ledsen flicka som tycker ha gjort bort sig i skolan.... vilket också var mitt fel... om hon riktigt tänkte efter. Och att göra bort sig inför klassen är det VÄRSTA som kan hända... Och jag kan nästan tänka mig det. Det minns man ju hur det var när man gick i skolan hur viktigt det var att passa in, inte vara annorlunda, hålla sig inom ramen för det som är pop och normalt... Hör man inte till gruppen är man utanför... så enkelt är det. Egentligen en ganska hård värld, hårdare än den vuxna arbetsgrupps gemenskapen. Och fast man så gärna vill skydda sin dotter och sopa vägen framför henne så i denhär åldern får man bara hoppas att man har uppfostrat sin dyrbaraste skatt... så pass bra och inplanterat "vett" så pass bra att hon klarar sig, för vissa jobbiga saker kan inte jag reda upp.
Idag hade de "belöningsdag" i skolan och det är egentligen en helt kul grej där klassen får samla lite pluspoäng genom att uppföra sig på lektionerna. När klassen sparat ihop plusspoängen till en viss mängd får de en "belöningsdag". Bra så... de fick ta med sig varsin film och sedan skulle klassen rösta på vilken de ville se.... Emma ville gärna ta med sig sin favoritfilm... och gjorde så... väl framme vid röstmningen visade sig det att ALLA redan sett hennes film och hon fick inte en enda röst.... De såg nån nyare film..
Kanske filmen "Hitta Nemo" inte var nyste filmen i stan men min dotter tycker om den.... och faktum är att vi inte köper nya filmer så ofta, vi har några som hon tycker mycket om ...Vi har inte råd att hålla oss up to date med alla filmer. . Som förälder idag skulle man också behöva hålla sig med det nyaste nytt för att hon ska passa in... Huhu... Så när hon kom hem idag såg jag redan i dörren att hon var ledsen.. hon hade nog blivit tillsagt direkt av klasskompisarna att hennes film inte var så mycket att hänga i granen inte... Hemma var allt fel och det var MAMMAS fel... hon hade haft för varm jacka idag och blivit svettig... MITT fel... Jag hörde fragment om filmfiaskot... och satte ihop två och två... Hon ville bli osams med mig för att få utlopp för sin besvikelse i skolan. Hur mycket jag än hade velat åka tillbaka till skolan och faktist säga att det är faktist en helt bra film så kunde jag ju inte göra det.. Besvikelser kommer... det hör liksom till med att bli vuxen. Men när det gör ont för henne i hjärtat känns det också i mitt.. Hon har en super bra klass och jag tror nog att det är likadant överallt. Det är säkert hemskt att göra bort sig där. Jag kan trösta men inte rädda henne då och där när det händer. Hon måste klara det själv. Jämmer...
I födelsedagskalas tider är det också jätte viktigt med rätta presenter, inget flickigt åt en pojke...inget för barnsligt.. helst bra presenter ska det vara också.. annars får man höra av det alldeles säkert. Alla åldrar har sina bekymmer men som min mamma brukar säga så har små barn små bekymmer- och stora barn större bekymmer.
Det är väl nu man ska låta dem utkämpa striden själv.... och sedan sitta och var redo med en famn och en kram då hon kommer hem.
måndag 14 maj 2012
Socialens besök..... Äntligen!
Okej... några dagar sedan sist igen.
I fredags hade vi ett inplanerat möte med socialen. ... och till kännedom inte på initiativ av dem... om man säger så. Vi är inte under uppsikt av dem eller så... Vi kan ta hand om vår dotter och klarar oss så inget farligt. men vi har äntligen kommit fram till hembesöket som socialen gör när man anmäler sig som intresserade för stöd och fosterföräldrar.... och det har vi gjort, efter långt och moget övervägande. Inget lättvindigt beslut inte men beslutet är övertänkt. Vi har plats för fler, både i famnen och i huset. Jag har liksom en kram till övers om nån vill ha den helt gratis.
Vi hade besöket inplanerat ganska länge och jag såg fram emot den rätt mycket... men ju närmare fredag det blev desto nervösare blev jag..... Min syster som adopterat, har varit med om åtskilliga hemutredningar av socialen och tipsade mig om att rent i alla hörn ska det inte vara. Man ska bara vara som vanligt... ok ... vanligt...Tänk om de tycker jag är en slarvpelle... Huvadådi... Jag hade bestämt mig att när det närmade sig skulle jag inte börja storstäda, och putsa silvret.... onsdag började jag plocka lite... torsdag städade jag lite mer och fredag hade jag panik. När klockan slog två hade jag bort alla extra saker som brukade ligga framme...
vilken tur att socialen inte öppnade skåpdörrar... när de åkt och jag skulle hämta en tröja fick jag .. hmm... jaa jag fick mer än en tröja i famnen då jag öppnade dörren.
Jag blev förvånad själv när fredag kom hur nervös jag höll på att bli.. och innan de ringde på var jag kanske lugn på utsidan men pulsen hög på insidan. Jag vet inte varför egentligen... Kanske var jag rädd att vi inte skulle duga... att vi av någon anledning inte skulle bli godkända, att vi inte skulle klara frågorna de ställde... Men sen de väl kom gick det hutr bra som helst.
Socialarbetarna var hur vanliga som helst och var pratglada och helt lätta att prata med. Vissa frågor var lite svåra att svara på men fick en ändå att tänka till lite. En fråga löd: Vad är er styrka som familj, och vad kan vi ha för svaghet som familj. Såna frågor hade man velat ha en dag på sig att tänka till, men sen tänkte jag att kanske just grejen är att de vill veta vad man säger först... Hmm... vår styrka är sammanhållning, lugnet och ärligheten blev vårt svar.... En anna fråga var Beskriv er familj... Hmm... Skojfrisk, kramig och tajta.... De hade nog inte något att invända och vi blev nog på pappret godkända....
Många frågor har jag kommit på svar på först nu men jag tror ändå att de på en rätt kort tid fick uppfattningen om hur familj är. De skulle skriva en kort rapport om vår familj och skicka den till oss sen ... det ska bli llite kul att läsa hur en utomstående som inte känt oss från tidigare uppfattat oss efter en timmes pratstund. Så nu är vi i standby.... om nu någon behöver oss en dag... Vi skulle gärna gå utbildningen för fosterföräldrar också men så länge den inte ordnas här i österbotten kan man heller inte gå. Vi får se vad som händer. Det bara känns rätt, det känns som om jag bara MÅSTE göra det här... lite som om det är meningen i livet att ge sig in i det för att det är en som behöver mig snart... jag vet inte om det där lät helt logiskt men jag känner lite att jag fått ett kall för att det är meningen att någon ska få sin trygghet här ... kan inte förklara det bättre.
Jag är medveten om att om det blir ett fosterbarn måste man vara beredd på att barnet återvänder hem..... och det är upplagt för att man ska bli sårad och ledsen... och jag skulle nog inte ta det så riktigt bra. Men känslan av att det är RÄTT är starkare än ovissheten......
Vi får se vad som händer..... hoppas bara någon behöver mig... jag har gjort allt det jag kan göra så nu är det bara att vänta....
I fredags hade vi ett inplanerat möte med socialen. ... och till kännedom inte på initiativ av dem... om man säger så. Vi är inte under uppsikt av dem eller så... Vi kan ta hand om vår dotter och klarar oss så inget farligt. men vi har äntligen kommit fram till hembesöket som socialen gör när man anmäler sig som intresserade för stöd och fosterföräldrar.... och det har vi gjort, efter långt och moget övervägande. Inget lättvindigt beslut inte men beslutet är övertänkt. Vi har plats för fler, både i famnen och i huset. Jag har liksom en kram till övers om nån vill ha den helt gratis.
Vi hade besöket inplanerat ganska länge och jag såg fram emot den rätt mycket... men ju närmare fredag det blev desto nervösare blev jag..... Min syster som adopterat, har varit med om åtskilliga hemutredningar av socialen och tipsade mig om att rent i alla hörn ska det inte vara. Man ska bara vara som vanligt... ok ... vanligt...Tänk om de tycker jag är en slarvpelle... Huvadådi... Jag hade bestämt mig att när det närmade sig skulle jag inte börja storstäda, och putsa silvret.... onsdag började jag plocka lite... torsdag städade jag lite mer och fredag hade jag panik. När klockan slog två hade jag bort alla extra saker som brukade ligga framme...
vilken tur att socialen inte öppnade skåpdörrar... när de åkt och jag skulle hämta en tröja fick jag .. hmm... jaa jag fick mer än en tröja i famnen då jag öppnade dörren.
Jag blev förvånad själv när fredag kom hur nervös jag höll på att bli.. och innan de ringde på var jag kanske lugn på utsidan men pulsen hög på insidan. Jag vet inte varför egentligen... Kanske var jag rädd att vi inte skulle duga... att vi av någon anledning inte skulle bli godkända, att vi inte skulle klara frågorna de ställde... Men sen de väl kom gick det hutr bra som helst.
Socialarbetarna var hur vanliga som helst och var pratglada och helt lätta att prata med. Vissa frågor var lite svåra att svara på men fick en ändå att tänka till lite. En fråga löd: Vad är er styrka som familj, och vad kan vi ha för svaghet som familj. Såna frågor hade man velat ha en dag på sig att tänka till, men sen tänkte jag att kanske just grejen är att de vill veta vad man säger först... Hmm... vår styrka är sammanhållning, lugnet och ärligheten blev vårt svar.... En anna fråga var Beskriv er familj... Hmm... Skojfrisk, kramig och tajta.... De hade nog inte något att invända och vi blev nog på pappret godkända....
Många frågor har jag kommit på svar på först nu men jag tror ändå att de på en rätt kort tid fick uppfattningen om hur familj är. De skulle skriva en kort rapport om vår familj och skicka den till oss sen ... det ska bli llite kul att läsa hur en utomstående som inte känt oss från tidigare uppfattat oss efter en timmes pratstund. Så nu är vi i standby.... om nu någon behöver oss en dag... Vi skulle gärna gå utbildningen för fosterföräldrar också men så länge den inte ordnas här i österbotten kan man heller inte gå. Vi får se vad som händer. Det bara känns rätt, det känns som om jag bara MÅSTE göra det här... lite som om det är meningen i livet att ge sig in i det för att det är en som behöver mig snart... jag vet inte om det där lät helt logiskt men jag känner lite att jag fått ett kall för att det är meningen att någon ska få sin trygghet här ... kan inte förklara det bättre.
Jag är medveten om att om det blir ett fosterbarn måste man vara beredd på att barnet återvänder hem..... och det är upplagt för att man ska bli sårad och ledsen... och jag skulle nog inte ta det så riktigt bra. Men känslan av att det är RÄTT är starkare än ovissheten......
Vi får se vad som händer..... hoppas bara någon behöver mig... jag har gjort allt det jag kan göra så nu är det bara att vänta....
onsdag 9 maj 2012
Har leidon.... BIG TIME!
Jag vet inte riktigt vad jag har för fel men jag allt luft har liksom gått ur mig på sistone. Är trött på allt egentligen, själsligt och kroppsligt...
. Semestern är ännu nån månad borta men jag räknar ändå ner dagarna. Jag har svårt att komma mig upp om mornarna är så in till döden trött att jag bara skulle vilja dra täcket över huvudet och somna om. Jag är ingen "fan" av vardag just nu.
Visst har man svackor ibland på sitt jobb men nu har jag en svacka big time. Har ingen lust alls att gå dit. Funderar ibland på vilket yrke som skulle passa mig bättre än vårdyrket.... och min slutsats är denna att jag skulle väldigt gärna ha ett arbete nu där jag får vara ifred..... helst hela tiden... ingen skule störa mig... och jag skulle inte behöva hjälpa och passa upp en själ. Just nu känns vårdyrket som ett enda uppassande.... hämta det... och hämta det... och ibland skulle jag bara vilja skrika.. Men HerreGud.. Hämta för F***N själv!
Jag skulle bara vilja vara ifred... är det för mycket begärt??
Jag har funderat på författare.... då skulle jag få vara hem och skriva dagarna i ända... men lite fattigt kanske innan jag börjar sälja... men om man skulle kombinera med lagerarbete på någon butik så skulle jag få vara rätt ifred också... och då skulle jag få skriva OCH vara ifred...OCH få pröjs. Idag var jag så trött när jag kom hem att efter middag och disken stupade i säng och sov i 1 timme... och är fortfarande trött... Och då kan man fundera i sitt stilla sinne om det är värt att jobba på den arbetsplatsen som tar ALLT och lite till och sen räcker inte orken eller tålamodet hemma. Vill man vara en småsur mamma hemma sen som är irriterad på alla som rörs.... ?
Men jag stiger ändå upp ur sängen fast det känns motigt... jag tar mig i kragen, försöker le .... byter om och ut på avdelningen.... varför??
Joo jag gör det för mina arbetskamrater, arbetsgemenskapen man har med dessa underbara människor, alla med egna styrkor, vissa suuper duktig med att få arbetet att flyta, en del alldeles underbara med anhöriga och svårt sjuka. Man får själv en kram i omklädningsrummet om man berättar att man har besvärligt, sen alla leenden och skratten. Jag jobbar med de bästa av de bästaste...
Jag gör det för personerna bakom ordet "patient"- för mitt i allt motigt och töögot spricker solen fram genom molnen och man ser plötsligt människan bakom "patienten"... då hon berättar om sin barndom, sin första träff med sin blivande man, påsktraditioner förr.... Tar man sig tid och lyssnar får man ibland höra härliga livsstoryn och då känner man sig priviligerad att de berättar om sitt liv just för mig. Men oftast drunknar personligheten deras i "institutionen".....stressen....
Då man under en stresssig dag plötslig får höra av patienter ... " Du är så bra här på avdelningen, jag tycker om dig ...... eller... " när du är i jobb vågar jag gråta en skvätt... och det känns såå bra..." då går man hem med ryggen lite rakare.... och aningens varmare om hjärtat...
Såå... Jag kommer väl igen..... om inte så hittar ni mig jobbandes på en butikslager.... men stör mig inte där ... snälla... Jag vill ju helst vara ifred... som sagt!
. Semestern är ännu nån månad borta men jag räknar ändå ner dagarna. Jag har svårt att komma mig upp om mornarna är så in till döden trött att jag bara skulle vilja dra täcket över huvudet och somna om. Jag är ingen "fan" av vardag just nu.
Visst har man svackor ibland på sitt jobb men nu har jag en svacka big time. Har ingen lust alls att gå dit. Funderar ibland på vilket yrke som skulle passa mig bättre än vårdyrket.... och min slutsats är denna att jag skulle väldigt gärna ha ett arbete nu där jag får vara ifred..... helst hela tiden... ingen skule störa mig... och jag skulle inte behöva hjälpa och passa upp en själ. Just nu känns vårdyrket som ett enda uppassande.... hämta det... och hämta det... och ibland skulle jag bara vilja skrika.. Men HerreGud.. Hämta för F***N själv!
Jag skulle bara vilja vara ifred... är det för mycket begärt??
Jag har funderat på författare.... då skulle jag få vara hem och skriva dagarna i ända... men lite fattigt kanske innan jag börjar sälja... men om man skulle kombinera med lagerarbete på någon butik så skulle jag få vara rätt ifred också... och då skulle jag få skriva OCH vara ifred...OCH få pröjs. Idag var jag så trött när jag kom hem att efter middag och disken stupade i säng och sov i 1 timme... och är fortfarande trött... Och då kan man fundera i sitt stilla sinne om det är värt att jobba på den arbetsplatsen som tar ALLT och lite till och sen räcker inte orken eller tålamodet hemma. Vill man vara en småsur mamma hemma sen som är irriterad på alla som rörs.... ?
Men jag stiger ändå upp ur sängen fast det känns motigt... jag tar mig i kragen, försöker le .... byter om och ut på avdelningen.... varför??
Joo jag gör det för mina arbetskamrater, arbetsgemenskapen man har med dessa underbara människor, alla med egna styrkor, vissa suuper duktig med att få arbetet att flyta, en del alldeles underbara med anhöriga och svårt sjuka. Man får själv en kram i omklädningsrummet om man berättar att man har besvärligt, sen alla leenden och skratten. Jag jobbar med de bästa av de bästaste...
Jag gör det för personerna bakom ordet "patient"- för mitt i allt motigt och töögot spricker solen fram genom molnen och man ser plötsligt människan bakom "patienten"... då hon berättar om sin barndom, sin första träff med sin blivande man, påsktraditioner förr.... Tar man sig tid och lyssnar får man ibland höra härliga livsstoryn och då känner man sig priviligerad att de berättar om sitt liv just för mig. Men oftast drunknar personligheten deras i "institutionen".....stressen....
Då man under en stresssig dag plötslig får höra av patienter ... " Du är så bra här på avdelningen, jag tycker om dig ...... eller... " när du är i jobb vågar jag gråta en skvätt... och det känns såå bra..." då går man hem med ryggen lite rakare.... och aningens varmare om hjärtat...
Såå... Jag kommer väl igen..... om inte så hittar ni mig jobbandes på en butikslager.... men stör mig inte där ... snälla... Jag vill ju helst vara ifred... som sagt!
måndag 7 maj 2012
Ok... Dagarna går fort... det verkar som om jag inte skrivit på flera dagar nu igen... Men ibland lever jag bara vardagen med jobb och stressande att jag inte tycker mig ha så mycket att säga... och då hör det till min natur att vara tyst.
Igår gjorde jag något jag inte varit på tidigare. Mina vänner från jobbet hade dragit med mig på facket tehys sponsrade ansiktsbehandling, jag vet inte om de tyckte att det behövdes eller ..... Jag hade bara en dag ledig och när måndagen kom verkade det inte så lockande att igen ha en massa program så jag närpå skippade det hela. Vilken tur att jag for ändå.
Jag for dit med risk för att de kanske skulle säga att " de kan ju försöka göra något åt mitt nylle men inte helt säker på att det går.... men de ska göra sitt bästa, att jag kanske var ett hopplöst fall.
Det var yrkesskolans elever som går skönhetslinjen som gjorde behandlingarna som praktik i sin skola. De hade en helt egen salong i skolans utrymme med mottagningsdisk och britsar och speglar och grejs. En lite tjej tog hand om mig och hon var hur duktig och proffsig som helst. Jag måste säga att det är en jätte fin skola det där. De lär verkliogen sitt yrke praktiskt... Jag fick tvätt, peeling, mask och rubbet... och jag tror aldrig att jag unnat mig nåt sånt tidigare... Riktigt skönt faktist. Jag kände mig såå beutiful hela dagen igår..
Sommaren börjar närma sig och man börjar vänta lite på semester alla här hos oss. Emma börjar bli skoltrött och det är "töögot" varje morgon nu att stiga upp och masa sig ut till taxin. Jag börjar ha extremt lite tålamod både på jobbet och hemma. Johan känner sig också trött. Men snaart... kommer sommarlovet och lite ledighet i sikte.
Igår gjorde jag något jag inte varit på tidigare. Mina vänner från jobbet hade dragit med mig på facket tehys sponsrade ansiktsbehandling, jag vet inte om de tyckte att det behövdes eller ..... Jag hade bara en dag ledig och när måndagen kom verkade det inte så lockande att igen ha en massa program så jag närpå skippade det hela. Vilken tur att jag for ändå.
Jag for dit med risk för att de kanske skulle säga att " de kan ju försöka göra något åt mitt nylle men inte helt säker på att det går.... men de ska göra sitt bästa, att jag kanske var ett hopplöst fall.
Det var yrkesskolans elever som går skönhetslinjen som gjorde behandlingarna som praktik i sin skola. De hade en helt egen salong i skolans utrymme med mottagningsdisk och britsar och speglar och grejs. En lite tjej tog hand om mig och hon var hur duktig och proffsig som helst. Jag måste säga att det är en jätte fin skola det där. De lär verkliogen sitt yrke praktiskt... Jag fick tvätt, peeling, mask och rubbet... och jag tror aldrig att jag unnat mig nåt sånt tidigare... Riktigt skönt faktist. Jag kände mig såå beutiful hela dagen igår..
Sommaren börjar närma sig och man börjar vänta lite på semester alla här hos oss. Emma börjar bli skoltrött och det är "töögot" varje morgon nu att stiga upp och masa sig ut till taxin. Jag börjar ha extremt lite tålamod både på jobbet och hemma. Johan känner sig också trött. Men snaart... kommer sommarlovet och lite ledighet i sikte.
tisdag 1 maj 2012
10 års jubileum
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)