Okej... några dagar sedan sist igen.
I fredags hade vi ett inplanerat möte med socialen. ... och till kännedom inte på initiativ av dem... om man säger så. Vi är inte under uppsikt av dem eller så... Vi kan ta hand om vår dotter och klarar oss så inget farligt. men vi har äntligen kommit fram till hembesöket som socialen gör när man anmäler sig som intresserade för stöd och fosterföräldrar.... och det har vi gjort, efter långt och moget övervägande. Inget lättvindigt beslut inte men beslutet är övertänkt. Vi har plats för fler, både i famnen och i huset. Jag har liksom en kram till övers om nån vill ha den helt gratis.
Vi hade besöket inplanerat ganska länge och jag såg fram emot den rätt mycket... men ju närmare fredag det blev desto nervösare blev jag..... Min syster som adopterat, har varit med om åtskilliga hemutredningar av socialen och tipsade mig om att rent i alla hörn ska det inte vara. Man ska bara vara som vanligt... ok ... vanligt...Tänk om de tycker jag är en slarvpelle... Huvadådi... Jag hade bestämt mig att när det närmade sig skulle jag inte börja storstäda, och putsa silvret.... onsdag började jag plocka lite... torsdag städade jag lite mer och fredag hade jag panik. När klockan slog två hade jag bort alla extra saker som brukade ligga framme...
vilken tur att socialen inte öppnade skåpdörrar... när de åkt och jag skulle hämta en tröja fick jag .. hmm... jaa jag fick mer än en tröja i famnen då jag öppnade dörren.
Jag blev förvånad själv när fredag kom hur nervös jag höll på att bli.. och innan de ringde på var jag kanske lugn på utsidan men pulsen hög på insidan. Jag vet inte varför egentligen... Kanske var jag rädd att vi inte skulle duga... att vi av någon anledning inte skulle bli godkända, att vi inte skulle klara frågorna de ställde... Men sen de väl kom gick det hutr bra som helst.
Socialarbetarna var hur vanliga som helst och var pratglada och helt lätta att prata med. Vissa frågor var lite svåra att svara på men fick en ändå att tänka till lite. En fråga löd: Vad är er styrka som familj, och vad kan vi ha för svaghet som familj. Såna frågor hade man velat ha en dag på sig att tänka till, men sen tänkte jag att kanske just grejen är att de vill veta vad man säger först... Hmm... vår styrka är sammanhållning, lugnet och ärligheten blev vårt svar.... En anna fråga var Beskriv er familj... Hmm... Skojfrisk, kramig och tajta.... De hade nog inte något att invända och vi blev nog på pappret godkända....
Många frågor har jag kommit på svar på först nu men jag tror ändå att de på en rätt kort tid fick uppfattningen om hur familj är. De skulle skriva en kort rapport om vår familj och skicka den till oss sen ... det ska bli llite kul att läsa hur en utomstående som inte känt oss från tidigare uppfattat oss efter en timmes pratstund. Så nu är vi i standby.... om nu någon behöver oss en dag... Vi skulle gärna gå utbildningen för fosterföräldrar också men så länge den inte ordnas här i österbotten kan man heller inte gå. Vi får se vad som händer. Det bara känns rätt, det känns som om jag bara MÅSTE göra det här... lite som om det är meningen i livet att ge sig in i det för att det är en som behöver mig snart... jag vet inte om det där lät helt logiskt men jag känner lite att jag fått ett kall för att det är meningen att någon ska få sin trygghet här ... kan inte förklara det bättre.
Jag är medveten om att om det blir ett fosterbarn måste man vara beredd på att barnet återvänder hem..... och det är upplagt för att man ska bli sårad och ledsen... och jag skulle nog inte ta det så riktigt bra. Men känslan av att det är RÄTT är starkare än ovissheten......
Vi får se vad som händer..... hoppas bara någon behöver mig... jag har gjort allt det jag kan göra så nu är det bara att vänta....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar