Jag vet inte riktigt vad jag har för fel men jag allt luft har liksom gått ur mig på sistone. Är trött på allt egentligen, själsligt och kroppsligt...
. Semestern är ännu nån månad borta men jag räknar ändå ner dagarna. Jag har svårt att komma mig upp om mornarna är så in till döden trött att jag bara skulle vilja dra täcket över huvudet och somna om. Jag är ingen "fan" av vardag just nu.
Visst har man svackor ibland på sitt jobb men nu har jag en svacka big time. Har ingen lust alls att gå dit. Funderar ibland på vilket yrke som skulle passa mig bättre än vårdyrket.... och min slutsats är denna att jag skulle väldigt gärna ha ett arbete nu där jag får vara ifred..... helst hela tiden... ingen skule störa mig... och jag skulle inte behöva hjälpa och passa upp en själ. Just nu känns vårdyrket som ett enda uppassande.... hämta det... och hämta det... och ibland skulle jag bara vilja skrika.. Men HerreGud.. Hämta för F***N själv!
Jag skulle bara vilja vara ifred... är det för mycket begärt??
Jag har funderat på författare.... då skulle jag få vara hem och skriva dagarna i ända... men lite fattigt kanske innan jag börjar sälja... men om man skulle kombinera med lagerarbete på någon butik så skulle jag få vara rätt ifred också... och då skulle jag få skriva OCH vara ifred...OCH få pröjs. Idag var jag så trött när jag kom hem att efter middag och disken stupade i säng och sov i 1 timme... och är fortfarande trött... Och då kan man fundera i sitt stilla sinne om det är värt att jobba på den arbetsplatsen som tar ALLT och lite till och sen räcker inte orken eller tålamodet hemma. Vill man vara en småsur mamma hemma sen som är irriterad på alla som rörs.... ?
Men jag stiger ändå upp ur sängen fast det känns motigt... jag tar mig i kragen, försöker le .... byter om och ut på avdelningen.... varför??
Joo jag gör det för mina arbetskamrater, arbetsgemenskapen man har med dessa underbara människor, alla med egna styrkor, vissa suuper duktig med att få arbetet att flyta, en del alldeles underbara med anhöriga och svårt sjuka. Man får själv en kram i omklädningsrummet om man berättar att man har besvärligt, sen alla leenden och skratten. Jag jobbar med de bästa av de bästaste...
Jag gör det för personerna bakom ordet "patient"- för mitt i allt motigt och töögot spricker solen fram genom molnen och man ser plötsligt människan bakom "patienten"... då hon berättar om sin barndom, sin första träff med sin blivande man, påsktraditioner förr.... Tar man sig tid och lyssnar får man ibland höra härliga livsstoryn och då känner man sig priviligerad att de berättar om sitt liv just för mig. Men oftast drunknar personligheten deras i "institutionen".....stressen....
Då man under en stresssig dag plötslig får höra av patienter ... " Du är så bra här på avdelningen, jag tycker om dig ...... eller... " när du är i jobb vågar jag gråta en skvätt... och det känns såå bra..." då går man hem med ryggen lite rakare.... och aningens varmare om hjärtat...
Såå... Jag kommer väl igen..... om inte så hittar ni mig jobbandes på en butikslager.... men stör mig inte där ... snälla... Jag vill ju helst vara ifred... som sagt!
Oj Annika, jag känner sååå igen mig i det du skriver. Ibland vill man bara stoppa huvudet i sanden, skita i allt och alla... Och det kan jag också känna, att bara få vara IFRED... Herre min tid vad det kan vara skönt att få vara IFRED! Men ni gör alla ett hejdundrande kanonjobb där ni är, och jag kan inte annat än hålla med om att arbetsgemenskapen på ert ställe är fenomenalt. Alla behövs, och jag saknar nog er ibland... Keep up the good work, ni behövs :) /En annan Annika :)
SvaraRaderakämpa på, semestern i sikte!
SvaraRadera