Skräck-kammaren

Ok....Nu bara måste jag be att få lämna in klagomål om dåligt bemötande.
Jag hade ett sånt där obehagligt ärende igår  till en byrå i grannstaden. Tänkte inte hänga ut dem eller deras namn för då skulle de nog inte bli så glada på skattekontoret... så det tänker jag inte göra.

Jag hade dragit ut på besöket en längre tid faktist för skam att säga så förstår jag mig inte på skatte prat... den biten sköter min man.... det är förskottsinnehållning, brutto, nettolön, skatteprocentar, årsinkomst.... you name it... Jag har försökt men det intresserar mig nada... Jag är en sån som heller inte lusläser mina lönerimsor...jag tar det jag får..  Jag upptäcker aldrig fel i någon skatteprocent. Och faktist har jag heller aldrig varit något vidare på procenträkning heller... Ser jag en rea lapp... 40% bort tänker jag bara oj... det måste ju vara billigare än utgångspriset. Så såå skärpt är jag. Allt detta betyder att jag är rädd för skattekontoret... bara med att se emblemet på dörren Skatt/Vero får mig att andas lite tätare och pulsen går upp.  Jag befinner mig härmed på osäker mark och en skatte tant kan, om jag inte hela tiden riktar blicken mot ytterdörren och flyktvägen  sluka mig hel... skrattandes. Jag kan prata mig ur de flesta situationer .... men en skattetants frågor kan jag inte svara på... det blir ett enda stammande och nickande... " Ok... sä är det SÄÄÄKERT om du säger så... så är det väl såå... du vet bäst".

Ok.... Jag lämnade mitt trygga hem och påbörjade min resa till det osäkra och främmande landet Skattebyrån.... Min man hade instruerat mig i vad jag skulle säga.... Jag vill sänka min tilläggs inkomstsskatt eftersom  de nästan far med halva lönen. 
Jag upprepade meningen som ett mantra i bilen så att jag inte skulle glömma bort vad jag skulle säga. Jag tog i dörren, svalde någon extra gång och äntrade lokalen... fullt med folk väntade... jag tog kölapp och fick ett nummer med 15 personer framför mig... Jaja.... alldeles för lång tid tänkte jag... jag kommer glömma vad jag skulle säga på den tiden. Satte mig ner och väntade ... och väntade..... Jag satt en halvtimme ca tills det slutligen var min tur. Jag äntrade bås nr 1 som skylten visade att 239 skulle in.   Båset var till min besvikelse ett sånt där ni vet med glas runtomkring med ett liiitet hål att prata i framme nertill.... precis som om det var lika rädda för mig som jag för dem. Visste de kanske att jag.... som skrämmer livet av rävar var på väg ?  Jag HATAR sådana bås.... man hör inte vad den andra säger när man ska framföra sitt ärende åt en myndighet som sitter på den andra sidan. ... Man framför sitt ärende lite lutandes ner för att försöka rikta munnen i hålet... sen hör man inte svaret men man ser en läpprörelse som tyder å att man fått svar.  Sen nickar man så där smidigt som om man hört svaret och förstått.... och personen igen rör på läparna och sätter huvudet frågande till sida: Det har jag lärt mig betyder: "Man ska inte nicka jakande på denna fråga som kräver ett längre svar.... Hit med svaret människa!

Jag hade ävenledes inte Gudarna på min sida den dagen heller. Hamnade hos en " Jag-pratar-mycket-hellre finska-dam".... Jag lutade mig fram och upprepade mantrat Johan pränttat in i morse. Jag vill betala mindra skatt på bi inkomst... visade de papper jag hade med och hoppades på det bästa....Hoppades på INGA frågor. . Damen läste igenom pappren och sedan med en blick på mig och sen igen på pappren avfyrade alla de fruktade frågorna, brutto.... netto... årsinkomstgräns.... men ställda på dålig svenska.... Jag förstod ingenting... vissa frågor bara nickade jag på och andra chansade jag på jakande svar för det såg ut som att hon ville ha ett sånt.... " Hon konstaterade kort att mina båda löner kommer från samma arbetsgivare.... Rätt? och hon tittade frågande på mig... Så jag sa... " Jaa.... eller egentligen Nej"... Hon höjde rösten en aning och upprepade frågan.... ÄR det samma arbetsgivare eller INTE??....  Jaa viskade jag nästan...."mitt sjukskötar jobb och mitt stödfamiljsuppdrag....  samma men ändå inte.... "  Damen suckade ljudligt och skakade lätt på huvudet. Sen frågade hon efter ett till papper.... ett papper som jag inte i min vildaste fantasi kunde tänka mig att hon behövde ... och jag sa att det har jag inte med mig, och jag kan banne mig nästan svära på att jag hörde hennes himlande med ögonen.
Efter en tydlig suck förklarade hon resolut att utan det pappret kan hon inte göra något åt saken... välkommen åter.... VA?! Är du på allvar" hade jag lust att säga men jag bara steg förvånat upp och tackade för mig.... efter en halvtimmes lååång väntan. Varför gjorde jag det egentligen...tackade...  vilket tack hade hon förtjänat.... egentligen...  Sååå när jag kom hem igen.... outrättat ärendet.... fick jag lugnt konstatera att besöket inte alls hade varit så farligt som jag hade oroat mig för.... UTAN VÄRRE!!....  Jag förklarade för Johan  när jag kom hem att jag tänker inte inträda denne lokalen mera så länge jag lever och att nästa gång jag har ärende dit skickar jag min hushållerska Berit.  Jag betalar den högre skatten bara för att slippa eländet... fine by me.... det kan jag braa göra.........

Nåja.... jag sov på saken och idag tog jag mod till mig och tänkte att nej förbaskat... jag prövar igen...(för Berit var ledig idag)  och så får vi hoppas jag får tala med någon annan. Sååå där satt jag med min kölapp igen en gång.... och satt och upprepade i tanken... "Inte bås 1.... inte bås 1...... ".... Och lyckligtvis kom min nummer upp i bås 3... Prisa gud... ! Jag  förklarade igen mitt ärende med ALLA papper.... hon förstod genast.... ställde några ENKLA frågor och 3 minuter senare hade jag allt klart.... WOW!!  Tänk vilken skillnad det kan vara vem man råkar ut för. Den första damen och jag förstod inte varandra... som alls.... jag kunde lika gärna ha pratar kinesiska idet lilla prathålet .... lika lite förstod vi varandra... Säkert är hon bra också... för folk som har alla papper med och pratar finska... det tvivlar jag inte på.

 Nåja... slutet gott allting gott.... men jag behåller min rädsla för kontoret... och nästa gång skickar jag Berit.... :) !

Jag visste jag kan vara sceary... men inte sååå skrämmande...

Visst... jag vet att jag kan vara skrämmande när jag är arg och sååå men inte trodde jag att jag kunde vara sååå arg att nån börjar kramppa och bli till synes livlös....  Men jag hade fel....

Jag jobbade kvällen idag.... Hade tillbringat f.m. med mitt huvudlösa projekt inför julen.... tidsoptimisten i mig kommer alltid på liiite för sent att kanske jag ännu hinner sticka innan jul... och så sätter jag igång... och en bit in på projektet inser jag att jag inte varit riktigt klok... jag kommer sååå inte att hinna om jag inte stickar så stickorna är röda ALL ledig tid... så... sagt och gjort... idag f.m. stickade jag så utav bara attans.... 
 Klockan närmade sig just tid för avfärd... med lite tid inräknat att vända in till bokhandeln efter limstift.... tog med mig hunden ut i hagen.... och väl ute på gården börjar min hund skälla åt något under vår traktorsläpkärra... och där under var en farmräv. Det är inte ovanligt att några få alltid rymmer när det är pälsningstider så jag var inte direkt förvånad. Vår hund skällde så alldeles så jag tänkte att jag kan ju jaga iväg den i alla fall innan jag åker iväg så vår hund får ro. Försökte så där kvinnligt och grasiöst stamppa i marken men han bara tittade förvånat på mig... "VAD i hela friden håller hon på med" verkade den tänka. Ok... tänkte jag då... då hämtar jag artilleriet..... Greppade tag om en snöskyffel som stod lutad mot väggen och räven sprang en bit bort..... Jag hann tänka " Uppdraget utfört"... när han plötsligt stannade i snön ute på gräsmattan och började till synes skaka lite... Sen började dn skaka våldsamt... HELA RÄVEN.... den låg nere i snön och kramppade våldsamt.... Jag sa bestämt åt honom.: Sluta med det där... det där är inte roligt längre..." Men Räven skämtade inte... Kramppen fortsatte och den såg ut att ha ont... DÅÅÅ tog vårdearen i mig över handen och  förstod att han kramppar PÅ RIKTIGT ..... HJÄÄÄÄLP NÅÅÅGON:...... hann tänka ... Stesolidrectiol... hämta någon.... Vi måste få nån hjälp hit..... Nästan så jag fick hindra min impuls att ringa veterinären och fråga om jag kunde komma in medhonom. .... Sen plötsligt låg han alldeles stilla..... Försökte stiga upp men misslyckades och drattade på änden igen.... blev liggandes i snön.... först tittandes rakt på mig och sen somnade han... som om kramppen tagit all energi ooch han bara måste sova... Han ryckte till några gånger och andades oregelbundet.....  Och vet ni vad jag gjorde då..... Joo jag satte mig i snödrivan bredvid och bara satt där.... våt snöande runt omkring oss.... Jag tänkte .. om han ska dö ska han inte behöva dö ensam.. Jag var liksom lite ovan med att ha ihjäl nån så jag tänkte att åtminstone kunde jag ju sitta med så ingen behöver dö ensam. Så där satt vi...... och jag tänkte förbrilt ... KORV... kanske han är hungrig och dör av utmattning... min snöskyffel blev bara för mycket så kroppen inte klarade av det... Jag tänkte Korv... eller vad Äter egentligen rävar..??. jag vet inte.... Så plötsligt satt jag i snödrivan... blev mer och mer våt.. och jag tänkte Korv... bredvid en döende räv... Aningens komiskt om någon sett mig...... Jag ringde åt Johan och berättade att jag skrämt livet på riktigt av en räv med snöskyffeln den är i detta nu döende och att jag inte vet vad jag ska göra... men kan han ta hand om liket när han kommer hem....  Det blev alldeles tyst i andra änden av luren: ....... " Att va sa du att du gjort saa du?  " Räven har fått en stroke eller nåt... kramppat och jag tror han dör.... " Fortsättningsvis tyst i andra änden.... Jag tror han tänkte.... "  Nu mår Annika inte riktigt  bra.... mentalt.... M2 till Roparnäs prontto...... men han saa... "Ok"..?!   

Klockan blev mycket .. räven sov ryckigt och andades bara ibland... jag sa rätt ut sittandes i snödrivan... "Förlåt.... Jag menade inte skrämma ihjäl dig.... "   Sen  lyfte jag pulkan lite som ett snöskydd snett över honom.... För ska man dö så tycker jag man behöver få dö utan att få pälsen full av klibbig snö....

Jag tänkte på räven hela dagen... så jag ringde Johan ikväll och han kunde till min glädje berätta att han legat kvar ännu när Johan kom hem men att efter han varit och handlat hade han faktist farit  sin väg.. han var inte längre kvar. Så han levde... och jag blev sååå glad... Att man tar livet av folk ser inte så bra ut på ens CV....

Men trots att historien är rätt lustig..... så var det något märkligt i rävens blick sen kramppen avtagit och han tittade mig rätt i ögonen... en blick av tillit för människorna.... men även en rädsla för den samme.... men även kändes det som om bara två blickar möttes... en människa och en räv... mötet av två själar... En så underställd och mindre värd  och jag som företrädde den med makt.... men i rädslan och förlamningen möttes bara blickarna.. och våra blicka möttes för ett ögonblick..och vi var med ens mycket mera likvärdliga i nuet . Och hur konstigt det än låter så möttes två själar..... och DÄRFÖr satte jag mig ner med bara jeansen i snön.... och bara satt där. Jg hade ionte gjort mig så bra på en farm i pälsningstider tror jag....
Inte så att jag blir pälsmotståndare eller pälsaktivist.... men jag kan tycka där och då att det är lite sorgligt att man bara blir till i fångenskap.... lever sitt liv i fångenskap... och sen dör för att nån vill åt din "rock".... hmmm..... Sååå slutet gott allting gott... jag hade inte ihjäl någon ..... fast jag trodde det.... jag mötte en själ och ett par varma ögon.....  och jag kan inte sluta att tänka på vart den blev av... vart tog den vägen..... ?  Men jag önskar den allt gott och jaa... Förlåt också... ;)