Gemensam semesterns vara eller inte vara....

N tänkte jag ta upp ett ämne som är lite känsligt. Ett ämne som jag egentligen inte allls borde beklä i skrivande form. Man borde viska det i en papperspåse och sen knöla ihop den och kasta den i elden.. fort fort innan någon har uppfattat dess innebörd. sånt här kanske man kan tänka nån enstaka gång men man säger det inte för guds skull...nej nej. Det är alldeles för känsligt och förr i världen kanske man sklle bli dömd och fängelse med vatten och bröd om man gick ut med dessa tankar....
ändå..... tänkte jag göra det med risk för att få lite kommentarer på ämnet.
Så here we go.....

Gemensam semester i all ära men man Nöter på varandra i längden... Gemensam semester där alla ska gå med ett lycksaligt leende på läpparna för att dansande glädja sig över alla veckor man har tillsammans.... är kanske aktuellt den första veckan... då vill alla samma sak... man försöker jämka så alla är nöjda hittar på nåt för alla. Redan andra veckan börjar man vilja olika saker. det  blir svårare och svårare att jämka och få alla nöjda. Då tycks viljorna vara lika många som man är personer. En dotter som närmar sig tonåren skulle man ju så gärna introducera i naturen och båtförar skicklighet.... sätta ut nät... meta... men hur man än försöker så får man efter två veckor bara konstatera att hon är mera intresserad av sin telefon, Sommarlovsprogrammen på teve och sin Ipad, Hennes favorit uttryck på senaste dagarna är " Det är så trååååkigt".... Resa är mannen i huset inte alls intresserad av.... Han kunde vara på villan oberoende väder hela tiden... och göra INGENTING.  Mamman i huset vill ha lagom mycket av allt... lite villa liv... lite hemma... lite aktiviteter däremellan. Balans liksom. Jag gillar villaliv men klarar tyyp två dagar.... jaa...sorgligt men sant.... jag måste hem emellan och se folk.... göra nåt.. vad som helst bara nåt händer.
Nu efter tre veckor längtar jag tillbaka till jobbet.... till vardagen, till mina arbetskompisar till MITT sammanhang. För visst är vi en familj och vi älskar varandra men vi ska inte vara tillsammans hela tiden 24/7... vi vill olika saker. Är det så hemskt att tycka så? Jag tror andra kan tycka så men man får absolut inte säga det högt. .....
Emma saknar sitt sammanhang... sina kompisar och skolan. Kompisar som tänker som hon, leker som hon. Johan behöver också sitt jobb och sammanhang där han inte behöver jämka och försöka göra alla nöjda.
Jag trodde inte att jag skulle börja tycka såhär.. . inte efter alla år av skiftes jobb då vi hade gemensam semeter vart tredje år och det väntade man på så alldeles. De år man inte fick "tillsammans" semester surade man demonstrativt. Sen är det nog många familjer som inte kan ha sin semester tillsammans för att man måste gå om varandra för att få dagistiderna att passa.... och de skulle gärna ge sin högra arm för att få semestra alla tillsammans. Alla familjer tycker olika om detta ämne.... och det är okej.
Jag pratar för oss.... och i första hand är det så här jag som har dessa funderingar.  Ju mera vi är tillsammans ju mera blir våra olikheter mer tydliga.. inte på ett dåligt sätt men vi är tre olika personer som vill olika. Vi vill olika saker hela tiden men på semetern blir det bara tydligare än annars i vardagen. Och kanske det är okej.... Kanske det är okej att bli osams... vilja olika.... göra saker på olika håll bara för att ingen vill ge sig.... kanske det är ok att sura halva dagen för att man tagit illa upp av nåt... kanske det är ok att dra sig undan och vilja vara ensam ibland.... trots "Gemensam semester". Kanske det är helt okej......

Long Time No Seen

Jag fick en puff i sidan idag... " Jag väntar ännu på att "någon" snart ska uppdatera sin blogg"..... Och jag tänkte att Jisses.... Den har jag alldeles glömt bort.  Faktist har tanken på att uppdatera den inte ens gått genom mitt huvud på flera månader. Visst har det funnits material  och tankar att skriva om men jag har aldrig förvandlat dem i skrivande form.... för strax har nästa tanke tagit plats...." Livet" helt enkelt.

 Sen tänker jag många gånger.... vem är väl intresserad av det här ..... så jag behåller det för mig själv.

Semestern är inne på sin tredje vecka och nästa vecka är min sista... och det är helt ok. Hemma för länge blir min värld för liten och tankarna för stora.
Lagom dos av allting är bäst..... lite vardag då jag får vara i mitt yrke och vara på min arbetsplats... lite hemma då jag får vara mamma, fru, dotter och syster. För mycket tystnad och program börjar jag ÄLTA.... och älta.... och älta. Varje problem blir JÄTTE stor... jag överanalyserar allt vad andra säger och även det som de inte säger men som jag känner på mig de skulle ha sagt om de vågat... eller?
Är nu det här en bra dag .... ? Eller är det kanske inte det... hmm.... hur känns det...
Sätt mig sedan ut på en liten ö.... MÅÅÅÅNGA dagar och jag blir skogstokig.
Missförstå mig inte... jag gillar villaliv... då solen skiner och man kan sola och simma 2-3 dagar men att sitta i en stuga och höra regnet skvala klarar jag av MAX 1 dag... sen ska jag hem.  Och när jag väl är hemma skulle jag kunna krama hela världen.... jag blir JÄTTE sällskaplig... kunde gå runt på torget och omfamna alla som kom emot.  Jag är lite "allt eller inget" kind of a girl. .....
 På instagram skrev Helena af Sandberg : Semester.... då man MÅSTE vara så jävla lycklig och göra allt med ett enda stort leende. Hitta på program och le..."
Jag gör min semester till det som jag vill ha den... lagom dos av skratt... kramar... sovmorgnar.... äta-när man är hungrig-och lite däremellan...... sola och bada.... gråta när man har lite ångest.... bara -få vara-ifred-dagar.  Jag har blivit så gammal att jag tillåter de känslor komma då de kommer.... semester eller inte... och det är helt OK.

Nu har jag ändå ett så roligt jobb att jag inte upplever det som att livet är slut bara för att man måste börja jobba.... mycket hinner och ork jag faktist med även på kvällarna och helgerna härefter då jag slutade skifta.

Överlag har jag en längre tid börjat märka att jag är äldre.... Jag tar ingen skit.... Gillar någon inte mig... I dont care liksom.... Deras förlust. Jag säger som jag har det... rakt av bara... Jag väljer kanske bort saker och personer ur mitt liv där jag inte får något tillbaka.... om det tar mer än det ger. Jag står för det jag säger... pratar då jag har nåt att säga... inte annars. En kär vän brukar säga att jag inte pratar na " Bulla".... ;)  Jag gillar raka rör.... flyt... och uppskattar äkta omtanke, äkta och nära samtal....  Jag försöker säga åt de jag bryr mig om att jag faktist gör det... Tar kanske mera tag i ögonblicken.... kramar min dotter ofta.... försöker PRATA med henne... lyssna på vad hon säger... verkligen lyssna. 
Ju äldre men blir ju mer skalas livet ner till det som verkligen betyder nåt och man är mera rädd om det äkta.... det som betyder nåt på riktigt.

Den här går min dotter och sjunger på ibland och jag kan tycka Laleh gör häliga och kaxiga låttexter... det vill jag också lära min dotter: " Bara få vara mig själv.... Ta ingen skit".

Tack för att i tog er tid..... På återskrivande!