Nu ska här flygas....... och prövas vingarna!

Nu tar livet en annan vändning.... Jag vänder blad.... går vidare... möter nya utmaningar och allt vad man nu brukar säga.... Och SOM  jag väntat på det här. Och det visar sig stämma som man brukar säga: Den som väntar på nått gott..... Märkligt hur besviken man blivit några gånger över att vissa planer tidigare inte riktigt blivit som man tänkt sig, de sökta tjänsterna fick man inte... och då är man lite ledsen och undrar varför.... NU vet jag... det var liksom inte meningen att jag skulle dit heller för att jag behövdes till nåt annat. Det är märkligt det här livet.....

Som bekant jobbar jag ju på en bäddavdelning och har så gjort i 11 år nu. Denna bäddavdelning visade sig nu vara så pass mögelskadad att avdelningen måste flytta  och vi måste alla ut..... Jag tackar högre makter... ( läs: JormaR)  att jag har en tjänst som berättigar till omplacering. Hade jag inte det är möjligheterna stora att helt bli utan.... Så Tack J!.... ;) 

När vi fick möjlighet att lite välja själva satte jag med viss förhoppning ett kryss i rutan: Hemsjukvården...för jag kände starkt att här hoppar jag av tåget.. och mirakulöst: ".... and we have a winner...: Annika Johnson".  Så precis känns det. För jag fick möjligheten att få pröva på Hemsjukvården .. I JEPPO!  Alltså vad är oddsen.... Det är ju som de säger: Det finns bara två sorters folk: De som ÄR Jeppobor och de som skulle vilja bli!

Såå nu segar jag mig igenom de sista dagarna på "gamla jobbet".... och från 29.9. byter jag officiellt ut min vita sjukhusdräkt till en blå väst, egen mobiltelefon och egen sjukvårdsväska..... och jag kan bara inte tro att det är sant. ÄNTLIGEN!

Saken är den att jag redan en tid varit mentalt lite (läs: MYCKET) på väg bort... kanske läst platsannonserna lite nogrannare, velat utmana mig mer, kasta mig ut i något nytt, ett helt annat sammanhang och se om mina vingar bär... om jag kan nåt annat än det jag gör dagligen, så det här är en ypperlig chans. Till utmaningen säger jag bara : Bring it on!

Sen är det nog inte bara lyckorus heller... lite brottas jag med självkänslan och rädsla att kanske komma dit med en massa stora visioner som det sen visar sig att jag inte klarar av, kanske jag inte blir omtyckt som alls av de som redan jobbar där.... och en saknad av alla fina arbetskompisar jag haft i 11 år. Som har lärt mig massor, alla skratt och  gemenskapen, team andan att vi jobbat mot samma mål.

För lets face it: Man är en person hemma och en lite annan person på jobbet, man är mera bara Annika, sjukskötaren Annika och jobbar man länge tillsammans så förstärks banden till alla fina arbetskompisar. Jag kommer att sakna skratten, och dagar då man jobbat såå bra tillsammans så man tycker när man går hem att det bara flutit på att man inte märkt att klockan gått. Gemensam glädje då man berättar nåt som varit bra i livet.... En omtänksam klapp på axeln när man gått igenom nåt tungt.... Jag har haft de bästa av arbetskamrater....

Jag har varit i ett tryggt sammanhang men i en rutin med nästan inga överaskningar, jag har vetat vad jag ska göra när jag kommit till skiftet, vilka jag möter och vad som väntas av mig... och hur mycket jag än på sista tiden har längtat ut så har det varit tryggt och bra... välbekant.
Men det finns en tid för allt och min längtan ut har vuxit det här sista året starkare och starkare för varje dag.... och fast det är två sidor till allt och jag brottas med lite vemod samtidigt som jag längtar ut VET jag att chansen kommer nu och då TAR jag den.

Och må hända är det som Johan sa igår att kanske jag skulle ha ännu  mera ledsamt om bara JAG lämnnat avdelningen..... men nu kommer hela avdelningen att lösas upp i den formen den nu är.... så jag lämnar inget som kvarstår oförändrat.... och då är det lättare att bara se frammåt.  Må så vara.....

Så fr.om. October kastar jag mig ut........  och jag ska fanken i mig FLYGA! 

Tillbaka... baklänges... ;)

Hej..... Remember me?

Jag skrev mitt senaste inlägg 5 juli.... och de stod inte heller så väldigt tätt innan heller.... Jag har funderat en aning på bloggens vara eller icke vara då jag inte ser ut att finna motivationen att uppdatera den så ofta man borde... Eller jaa... borde och borde... det är ju MIN blogg och man bestämmer själv vad man vill säga men lets face it... jag blir nog aldrig lika stor som några av de här mode eller inredningsbloggarna är....

Varför då tystnad: Jag kan ju i alla fall säga så här: Ibland är jag mera "utåt" och då har jag skrivflow och är mera vad ska jag säga förmedlande och ger av mig själv.... och ibland är jag "innåt".... Funderar mera, självcentrerad kanske, tänker mycket, är kanske aningens nere i sinnesstämning och då skriver jag inte. I sommar har jag faktist varit rätt mycket "innåt".  Som alltid då jag är lite nere hakar sömnen upp sig och jag får det lite kämpigt med det, omändringar på jobbet inför stängning av avdelning och omplacering sysselsatte mina tankar en del i sommar Vi inledde nya stöduppdrag, ett riktigt utmanande och roligt men ett som gick lite fel och vi måste backa och avbryta. Och då kämpar jag alltid med lite skuldkänslor.

Tro inte sommaren har varit härlig ändå med vackert väder och sommar ute på sommarön..... och visst har jag varit "happy happy..... men ändå mera "introvert" än extrovert som det så fint heter.  Därav ingen skrivflow alls. Jag har en hel drös med tankar jag haft i sommar och som jag gärna skriver om men jag tar det lite eftersom och inte allt på en gång..... svårt att uppdatera hela sommaren i detta mitt: " Ursäkta min fråvaro- anförande".

Såå jag tänker börja bakifrån ....logiskt nog och visa lite bilder från vår villaavslutning....  Hade jag inte haft huvudvärken from hell hade det varit perfekt men ändå ack så bra. Jag får till en början tacka Gud för att han släckte blåsfläkten passligt nog till lördagen.... med en veckas hård vind blev jag aningens nervös att det inte skulle lugna sig till lördag.... men mirakulöst var vindarna helt passligt lagom till lördag.... ett säkert tecken på att Gud hör bön kan man ju säga.

 Vi hade en trevlig kväll med svärmors jätte-goda mat och vi tände faklor och ljus i massor, både inne och ute. Emma väntade på mörkrets inbrott redan fyra tiden så hon tänkte få lite lång tid innan det äntligen blev lite skymning.

Dukningen från kvällen.... Man tager vad man haver... så låter budordet på villan.... helt trevligt och rätt fint fast inte alla färger passade ihop.   Vi åt Gravadlax, sallad, Pulled Pork, potatis och jättegod sås a la svärmor. Faktist enda bilden från kvällen, kort tagna i stearinljussken blir inte bra... har försökt.

Jag har såå älskat vakna alla sommarmorgnar då man kommit ner i köket och sett vattnet och solen genom vita spetsgardiner..... måste fota detta sista morgon-njuta-kort.

"Sista måltiden"..... Sista morgonmålet i sommarstugan för denna säsong, vet ni att kaffet smakar allra bäst just här.... Inte bråttom någonstans...

Sen blev det plocka undan och packa, packa..... sängkläderna skulle packas ner, alla extra sommarkläder tas hem och tvättas. Denna sista städning gör man alltid med vemod i hjärtat. 

Tack kära sommarstuga för denna sommar, vi har skrattat, njutit, fångat dagen, varit ett med naturen, levt minimalistiskt, varit närvarande med varandra och haft en underbar sommar....

Hade så gärna tagit äran åt mig för att ha fotat den underbara morgonsolen som kröp upp bakom grannholmarna på söndagmorgon.... men eftersom det är taget kl 6:00.... så.... I say no more. ;)