Nu tar livet en annan vändning.... Jag vänder blad.... går vidare... möter nya utmaningar och allt vad man nu brukar säga.... Och SOM jag väntat på det här. Och det visar sig stämma som man brukar säga: Den som väntar på nått gott..... Märkligt hur besviken man blivit några gånger över att vissa planer tidigare inte riktigt blivit som man tänkt sig, de sökta tjänsterna fick man inte... och då är man lite ledsen och undrar varför.... NU vet jag... det var liksom inte meningen att jag skulle dit heller för att jag behövdes till nåt annat. Det är märkligt det här livet.....
Som bekant jobbar jag ju på en bäddavdelning och har så gjort i 11 år nu. Denna bäddavdelning visade sig nu vara så pass mögelskadad att avdelningen måste flytta och vi måste alla ut..... Jag tackar högre makter... ( läs: JormaR) att jag har en tjänst som berättigar till omplacering. Hade jag inte det är möjligheterna stora att helt bli utan.... Så Tack J!.... ;)
När vi fick möjlighet att lite välja själva satte jag med viss förhoppning ett kryss i rutan: Hemsjukvården...för jag kände starkt att här hoppar jag av tåget.. och mirakulöst: ".... and we have a winner...: Annika Johnson". Så precis känns det. För jag fick möjligheten att få pröva på Hemsjukvården .. I JEPPO! Alltså vad är oddsen.... Det är ju som de säger: Det finns bara två sorters folk: De som ÄR Jeppobor och de som skulle vilja bli!
Såå nu segar jag mig igenom de sista dagarna på "gamla jobbet".... och från 29.9. byter jag officiellt ut min vita sjukhusdräkt till en blå väst, egen mobiltelefon och egen sjukvårdsväska..... och jag kan bara inte tro att det är sant. ÄNTLIGEN!
Saken är den att jag redan en tid varit mentalt lite (läs: MYCKET) på väg bort... kanske läst platsannonserna lite nogrannare, velat utmana mig mer, kasta mig ut i något nytt, ett helt annat sammanhang och se om mina vingar bär... om jag kan nåt annat än det jag gör dagligen, så det här är en ypperlig chans. Till utmaningen säger jag bara : Bring it on!
Sen är det nog inte bara lyckorus heller... lite brottas jag med självkänslan och rädsla att kanske komma dit med en massa stora visioner som det sen visar sig att jag inte klarar av, kanske jag inte blir omtyckt som alls av de som redan jobbar där.... och en saknad av alla fina arbetskompisar jag haft i 11 år. Som har lärt mig massor, alla skratt och gemenskapen, team andan att vi jobbat mot samma mål.
För lets face it: Man är en person hemma och en lite annan person på jobbet, man är mera bara Annika, sjukskötaren Annika och jobbar man länge tillsammans så förstärks banden till alla fina arbetskompisar. Jag kommer att sakna skratten, och dagar då man jobbat såå bra tillsammans så man tycker när man går hem att det bara flutit på att man inte märkt att klockan gått. Gemensam glädje då man berättar nåt som varit bra i livet.... En omtänksam klapp på axeln när man gått igenom nåt tungt.... Jag har haft de bästa av arbetskamrater....
Jag har varit i ett tryggt sammanhang men i en rutin med nästan inga överaskningar, jag har vetat vad jag ska göra när jag kommit till skiftet, vilka jag möter och vad som väntas av mig... och hur mycket jag än på sista tiden har längtat ut så har det varit tryggt och bra... välbekant.
Men det finns en tid för allt och min längtan ut har vuxit det här sista året starkare och starkare för varje dag.... och fast det är två sidor till allt och jag brottas med lite vemod samtidigt som jag längtar ut VET jag att chansen kommer nu och då TAR jag den.
Och må hända är det som Johan sa igår att kanske jag skulle ha ännu mera ledsamt om bara JAG lämnnat avdelningen..... men nu kommer hela avdelningen att lösas upp i den formen den nu är.... så jag lämnar inget som kvarstår oförändrat.... och då är det lättare att bara se frammåt. Må så vara.....
Så fr.om. October kastar jag mig ut........ och jag ska fanken i mig FLYGA!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar