Baken har somnat

Ok.... två dagar har gått... aningens långsamt... Högläge rekommenderas men jag kan inte riktigt hålla mig när jag ser en massa som borde göras hemma.. Jag tänker för det mesta.. : Nog borde jag ju kunna:  fara ner i källaren och starta tvättmaskinen... bädda sängen... göra maten.. diska.. och allt annat vardagligt.

Men allt går mycket långsammare och bara att någon ringer tar det en evighet innan jag kommer mig fram till telefonen. Trappan ner till källaren är jag förbjuden att använda ännu och skulle heller inte våga använda. Så jag går ut en sväng ännu när jag har ärende ner i källaren. Men min kära familj hjälper mig med de saker som det visar sig vara svårt att klara av. Jag klarar mig inte utan kryckor så att få ner tvättkorgen uppifrån och ner till tvättmaskinen är svårt om jag då inte skulle kasta ner ett plagg ett och ett ner i trappan då jaa...
Att sitta mycket innebär också att baken somnar och blir styvare... det tar längre när man ska komma sig upp från sittandes...
Emma bär mina saker för kung och fosterland... tvättkorgar.. kaffekoppen... kläder från klädsträcket. Soppåsen tog jag ut själv idag. ... såg säkert lite roligt ut när jag hade den hängandes  i en ögla från kryckan. Det tog mig säkert en kvart innan jag var till soptunnan och tillbaka men jag klarade det och rätt stolt var jag.. Jag märker hur mycket jag tar för givet av min rörlighet och att jag inte riktigt tycker om min nya roll som hjälpbehövande. Det begränsar mig... och inte till det bättre tycker jag.
Min fot är större idag... kan man ju milt uttrycka sig... och blålila. Den är dubbelt större än den andra och tung. Jag tvingade på mig en stödstrumpa idag för att få ner svullnaden lite och det hjälpte lite men jisses vad ont det gjorde. Johan hämtade stölindor åt mig idag från apoteket så det måste jag prova imorgon. 

Jag vägrar låta detta hindra mig från att njuta av sommaren. Jag kommer attt göra ALLT som planerat... ALLT! Johan försöker säga åt mig att det kan vi ju inte göra ... om jag inte förstår det men det vägrar jag acceptera. Jag tycker inte om att folk tycker synd om mig och räknar bort mig för att jag inte "kan " göra det som andra gör. Jag tänker göra allt ändå... lite långsammare och med lite mera Burana... men jag tänker vara med... så det så. 
Allt fixar sig till slut.... Snart springer jag igen...

Tur att man hinner göra en rolig grej innan en sämre grej händer...

I tisdags var jag då äntligen på en länge planerad resa till Kauhajoki av alla ställen..... och jag har SETT  den... den som man bara inte trodde fanns "in real life"... Tapion lankakauppa... och jag bara trodde jag kommit till himlen när jag steg in i den butiken.

Det fanns garn .... garn och så fanns det GARN... alltså WOW! Det var klart den BÄSTA butiken jag har någonsin beskådat. Har beställt efter via nätet från butiken tidigare men att se den så här på riktigt vara då bara för häftigt. En massa inspiration bara började surra runt i huvudet på en gång.. Åhh.. det här kunde man ju göra vantar av... och sen det här är ju alldeles för härligt....Jag bara "nava" garnen hela dagen.  Jag kom hem med en... kasse... garn. Jag tillbringade dagen med en god väninna opch vi pratade och skrattade hela resan... sa jag skrattade...?
En resa jag riktigt behövde för kropp och själ. Kommer heller inte att resa någon annanstans denna sommar så jag njöt i fulla muggar. Nya projekt väntar så nu går stickorna röda här hos Johnsons.Besök den affären om ni vill få en "touch of heaven"...

Sen hände ju det här på Onsdag....

Mindre roligt! Jag har av ledbandet på yttersidan av vänster fot. Har air-cast skena minst i 3 veckor och går med kryckor. He va int naana tå!
 Och nu tänker ni då alla... vad som hänt.. och jag borde ju kunna berätta en spännade historia att jag föll av en ridande häst eller föll av en stege på vårt bygge eller nåt annat heroiskt .... men jag föll på mitt köksgolv... så det var det!... det är inte mer med det.
 Jag hade min goda vän på besök och vi satt vid köksbordet och pratade... jag satt med benet så där under det andra som jag brukar... benet domnar en aning men känns inte av direkt.. Emma kommer inrusande med andan i halsen att jag bara måste komma ut för vi har en räv på gården...Av hennes röst att dömma lät det som om nåt förskräckligt hänt... nån dött minst... Jag stiger hastigt upp och går från 0-100 på mindre än en sekund... och jag blev varse att med domnat ben så går inte det. Mitt andra ben springer men inte det andra... det fattar inte liksom vad som nänt om man säger så. Det domnade benet följer bevisligen inte med.... och jag blev lika förvånad som de andra i sällskapet då jag drattar i golvet som en fälld fura. Min vän vet sen inte om han ska hjälpa mig eller Emma... bevisligen behövde båda hjälp. Jag är tacksam för att han hjälpte Emma.
Jag kravlade mig upp och skulle gå till vardagsrummet.. gick "så där" kan jag ju säga. Jag började må jätte illa och tänkte tuppa av men jag klarade mig till sängen. Jag tänkte att det blir nog bra bara jag vilar ett tag. Noupp.... Foten blev en blålila limpa. Jag besinnade mig och tog doktorn och rtg och hela baletten.. Johans pappa skjutsade mig till poli och han insisterade på att ta rullstol från bilen men det deklarerade jag med det samma att det blir över min döda kropp... om det så vore det sista jag gjorde i livet så skulle jag GÅ in till min arbetsplats... SÅ DET SÅ!... så det gjorde jag, men jisses vad det gjorde ont. Rullstol hade varit ett bra alternativ men det gör jag bara inte!.

Skiit! Jag hade 2 dagar kvar till semestern. En semester jag sett fram emot då vi äntligen är lediga allihopa på samma gång. Nu haltar jag fram... långsamt. Jag är tacksam att vara osams med nu.... säg nåt och gå sen din väg... Jag hinner inte med om vi säger så. Vi bor inte heller så handikappvänlligt. Frysen, badrum och dusch finns i nedrevåningen med trappor branta som en stege... så jag måste gå utifrån och komma in den vägen sen. ... lite mer planering krävs men ingenting är omöjligt.
Så nu väntar högläge och vila i först en vecka... sen 2 till menade doktorn. He va int naana tå. Men jag klarar mig. Jag håller igång ändå.. med Jeppo envishet borde det gå.. och om någon tror att jag inte far till skären så får de långnäsa för i båten ska jag om jag så ska krypa hela bryggan. Johan som känner mig och vet att det är lättare att stanna tåget i farten än att få mig att ändra mig så i går sa han att han tänkte ändå lasta bräder från lastbryggan innan vi åker ut så han kan ju lasta bräder OCH fru på samma gång. Och vad gäller att komma ur båten där sen så är vi inte så oroliga... Jag har ju en månad på mig att komma ur den... sovplats finns där och mat skulle de komma med åt mig till båten så länge jag inte kommit mig ur den. Så vi kör som vanligt. .... fast lite långsammare. Som en arbetskamrat uttryckte det.... "Men vilken himla tur att du inte bröt armen ... för nu kan du sitta med benen upp... sticka...OCH kommendera"...  så jag får väl fortsätta som vanligt då jaa...

Så morbror Lasse... IDAG springer jag inte... som jag lovade.. men kanske imorgon.. eller övermorgon...

Bildbevis och Caprifoldoft....

Ok här är bildbevis..... Vi är på gång. Stugan är uppe. Den lodräta plankan som står rakt upp ( som Johan håller i) är höjden på vinden.... så när vi får semester far vi "uppåt i livet". Jag kan inte göra så mycket då har jag på känn  annat än att var rädd antar jag. Ställningar ska göras hela vägen runt för säkerhetsskull också.




Sen ska jag visa: HÅL.....i bakväggen...:




INTE  HÅL:


mellantaket är på gång också.... som ni ser.


Det här blir utsikten från vårt fönster i den nya stugan...
 


Jag har sovit efter en vaknatt idag... Midsommardagen till ära... så jag kom ut till ön först mot eftermiddagen. Hade en solig och skön dag där ute och jag hann faktist simma lite också.... man vill ju inte vara "fisin" om man säger så. Vi har ju en 8 åring som inte är sen att säga det annars.

De skjutsade hem mig igen till kvällen för jag jobbar imorgon... suck! Men thats life... Sista vecka i jobb väntar och visst tycker ni inte att det börjar vara lättare att andas redan..... tycker ni inte det??

 Är såå glad i hjärtat över min caprifol som blommar hemma upp efter ladan... borde ta en stol och bara lukta och njuta av den.. Fin va? Hoppas ni alla haft en skön Midsommar... det har jag i alla fall. Nästa år firas den i den nya villan.

Vår efterlängtade sommarstuga växer fram

Jag tänkte uppdatera er lite nu när jag har en sällsynt tid för mig själv. Är inte hemma så mycket nuförtiden. Vi är mest ute på vår sommarö. Och nu kan jag be att få meddela att vi har stockarna uppe!  Vi har jobbat rätt hårt där ute faktist. Vi har kört fram och tillbaka med torrbetong och plintar i båten så våra armar är bevisligen lite längre än förän vi började bygga. Ibland har vi tänkt att vi inte är riktigt kloka... men de mår väl också bra de som bor där de eviga gökarna gal ( som Mark Levengood uttryckte det i sin bok) .Vi har kärrat upp sten och sand från stranden... sa jag STEN?? Men jag tycker det är så roligt att få ta i  för kung och forsterland och göra något helt annat ett tag. Bygga något som man ser resultat av.... och jag har lärt mig rappa plintar så det dök upp som en oväntad karriärsbyte någongång i framtiden.... så om ni behöver en rappare... alltså inte sångstilen utan... något murat som behöver rappas .. så ring mig... (men jag kostar...plenty...)




Det som är lite märkligt med hela bygget är att vi verkar ha lite vädergudarna emot oss.  I maj och början av Juni kunde veckorna vara rätt bra väder men DÅÅ HELGEN  kom blev vädret dåligt.. regnigt och blåsigt.... Sen när dagen kom som vi skulle ha ut stockarna på pråmen... Har vi världens DIMMA! Men det blåser bort efter att vi lastat  hemma på Åminne..... och vi tror allt är frid och fröjd.....



men TADAAA... återvänder dimman då vi har Ronny och pråmen mitt på havet.... utan GPS! Jaa jyst så he va inte naana tå! Johan som farit med vår båt från andra sjön såg dimman rulla in och blev en aning orolig.... Men här dyker mot alla odds pråmen äntligen ut ur dimman....och Johan kunde andas ut.  Kolla in dimman i bakgrunden....Han hade kört in i dimman under devisen " He kan ga braa å....."  Skicklig förare måste man säga! 




Efter avlastningen på holmen fick vi återigen bära de samma stockarna igen... och täcka dem. Vi kunde inte hålla oss från att plocka upp första varvet....




 och nu förra helgen plockade vi upp resten. Så väggarna är uppe. Nu blir det till att justera vissa saker och stabilisera hela huset... och jaa... jag tänkte glömma... vi har ju ett STOOORT hål i väggen också eftersom vi bara tog ut ett halvt hus... men det är ju bara en bagatell.
 Som den otur vi haft med vädret så höll oturen i sig och jag glömde  förstås kameran hemma den dagen då vi plockade upp den så bildbevis kommer senare. Den som känner min man så kan tro mitt ord så länge. Han skulle bara ta En stock till och prova hur det skulle börja se ut... och jaa kanske nästa också.... Så vi höll på och yrade alla fram och tillbaka och sökte 5A... 7 C..... "Hittar någon 8 B...? Så höll vi på.....

Nu kommer midsommar emot.... För min del i arbetets tecken... men Johan fortsätter bygga. Vi ska ha taket på det i sommar.... och jag blir så glad i hjärtat av det!

Kvällen efter att vi plockat upp det satte jag mig ensam i dörröppningen till min farfars hus och bara kände generationernas vingslag. Det betyder mycket för mig att huset får liv och att jag kan ge huset vidare en dag till vår dotter.

Farfar satt plötsligt bredvid mig. Hade samma blåa byxor som alltid... med hängslar och en rutig flanellskjorta.... Jag var inte direkt förvånad över att han dök upp eftesom jag kännt av hans närvaro hela dagen.
Han satt också där tillsammans med mig och beundrade huset som plockats upp.

Ha sa " Jaa.... He vaar noo braa de häär Annika."....  Och jag svarade högt för mig själv... "Noo vaar he,  bara vi får hald på en stånd...." och farfar nickade tyst och fortsatte titta.

De röda "studsiga" sommarskorna

Köpte mig röda sommarskor idag. Är barnsligt förtjust i röda knytskor. Dels för att det just inte passar med något i min garderob.... och så är de så där härligt   " studsigt" röda... man blir bara på gott humör när man ser dom. Jag köpte dem för att komma i kontakt med min barna sida.

 Min dotter och jag var nämligen till Jeppis en vända på f.m. innan jobbet. Hon hade fått lite pengar till födelsedagen som brände i fickan. Så vi bara måste ju använda upp dem... det måste man ju.
Hon ville ha dockkläder och lite kläder till sig själv så vi tittade på det... Men jisses. Om man inte har bearbetat färdigt att ens dotter växer ifrån en blir man ju alldeles chockad när man söker kläder i storlek 134 och uppåt. Nu är vi inte längre på den gulliga BARN-sidan.... nej nej.... nu är vi på tonårssidan... och det gott folk märks. nu ser man inte någon söt volang så långt ögat når. nej.. det är uuur-ringade toppar. Shorts som i mitt tycke borde placeras tillsammans med underbyxorna under rubriken string..... konstiga t-skjotor med ena ärmen alldeles bortriven... bara trådar som hänger ... som om en krokodil bitit av den ena ärmen i en fruktansvärd kamp i Amazonas djungler.
Sen kan inte skjortan vara enfärgad eller nätt randig... Åh nej.. den ska ha ord som Kiss... LÖÖÖV eller nåt annat "tonårskt".. om det inte är ett stort ansikte tryckt på HELA tröjan.
Det som också finns massor av är det glittriga... ett helt tröjmönster kan vara fullt fullt med små glittriga paljetter så man borde ha solglasögon för att titta på den. Min dotter tyckte ju den var absolut finast men jag sa bestämt att den bländande skjortan köper jag hem den dagen grisarna börjar flyga.... min dotter satte den tillbaka till hyllan eftersom en flygande gris inte lär bevittnas i den närmaste framtiden. Och försök tvätta den där glittriga joxet sen ?! De är ju ännu barn i mitt tycke vid 8-9 års ålder... varför får de inte vara det ett tag ännu.. ? De hinner ha paljetter och strings... Med det ska sägas att ett ställe finns ordentliga barnkläder som är hela från topp till tå och de ser ut som sin ålder. ... butiken som börjar på Halpa och slutar på Halli... Tack min Gud för den affären. Amen!

Psst... nu är det annars gjort.... jag tog mod till mig och gjorde slag i saken... nu händer det.. Jag reserverade min "efterlängtade- har egentligen inte råd- Cresent Hybridcykel"  idag....  får den nästa vecka...så låt mig bara köra in den ett tag så tar vi ett race.... morbror Lasse... vad säger du nu då?

Fest och håruppsättning och... sa jag fest??

Ok... den intensivaste veckan hos Johnsons är över. Förra veckans onsdag hade Emmas skola vårfest. Vi hade faktist oplanerat bokat in en frissatid just den dagen... innan jag visste det var vårfest på gång... och vår dotter tog tillfället i akt och dealade med bästa frissan i världen att det vore ju roligt med uppsättning och lockar... faktist... och det hade hon  mycket riktigt när vi kom ut. Hon är ett levande bevis på att frågar man inte så får man inte det man vill heller.

Fredag kväll hade vi barnkalas och det kan bara förklaras med ett enda ord... intensivt! Men jag måste säga... vilka härliga ungar. Det var spring i benen och de var överallt men jag måste säga att det märktes att de var ett år äldre. Det gick liite lugnare till faktist. Och de satt ovanligt länge runt bordet och nästan alla tog faktist en bit tårta.... WOW! Spårningen  sysselsatte dem en god stund... och jag måste säga utan att skryta att jag fick till det på slutet, för näst sista kontrollen var ett telefon nummer som de skulle ringa... och där det ringde var skatten.  Jag hade skuffat in skatten under soffan med min telefon brevid sig... och alla letade förbrilt efter signalen när de ringde. De var såå engagerade att det var riktigt roligt att se. När jag städade undan i köket hörde jag en av tjejerna säga .. " det här var en rikti rooli spårning"... Och då gjorde jag segertecknet i min ensamhet därute i köket. För barnen är de mest ärliga jag vet. Om saften eller nåt är fel så säger de det... Min mamma brukar säga att med barn och alkoholister får man veta sanningen... " Tiden gick faktist fort iår och plötsligt blev de avhämtade och jag kunde konstatera att jag klarat det ännu ett år.

Lördagen var hennes riktiga födelsedag och då hade vi resten av familjen på kalas... Fammo och Faffa... Mommo Moffa... occh mina syskon med familjer... och Emmas faddrar som alltid ställer upp för henne... Vi valde suuper faddrar åt vår dotter.
Jag jobbade en hel del med tårtan... och efter några små missöden blev den till sist klar. Hade en tanke i huvudet att det skulle se ut som en grön gårdsplan... med gunga och klädstreck... Lyckades inte riktigt men nästan.. helt nöjd över resultatet.



 Vår Emma slocknade sedan fort på kvällen trött men lycklig. Hon hade fått ett tält av sin fammo och faffa och där leker hon nästan jämt. Hon försökte tvinga in katten också då lekkamrat inte syntes till men den bara smet ut så då är vår hund Donna faktist den bästa lekkamraten. Hon har inget emot att vara i tält bara hon får vara med.

Min flicka blir stor och sin alldeles egen.... det värdefullaste jag har i livet.
Jag måste bara berätta att varje år den 2 Juni har jag samma tanke, den ploppar upp och försvinner lika fort.. men jag har den varje år.... Jag ber en bön till högre makter och min tanke säger varje år.. :
"Tack för att jag fick vara med ännu en födelsedag."  

När jag berättade det för Johan tittade han hastigt upp på mig och frågade om jag "känner mig dålig".... och snart ska lämna jordelivet." Men det är inte alls så.. jag tänker bara ibland på de mammor som dör när barnen är små och man inte får följa med i deras utveckling och liv... Jag räknar födelsedagar och är tacksam för dem alla. Det är inte alla förunnat att vara med på barnets 8 års dag... Det tänker jag på varje år.. Konstigt egentligen.

Grattis på din födelsedag min kära dotter ....     din mamma.....