Ok.... två dagar har gått... aningens långsamt... Högläge rekommenderas men jag kan inte riktigt hålla mig när jag ser en massa som borde göras hemma.. Jag tänker för det mesta.. : Nog borde jag ju kunna: fara ner i källaren och starta tvättmaskinen... bädda sängen... göra maten.. diska.. och allt annat vardagligt.
Men allt går mycket långsammare och bara att någon ringer tar det en evighet innan jag kommer mig fram till telefonen. Trappan ner till källaren är jag förbjuden att använda ännu och skulle heller inte våga använda. Så jag går ut en sväng ännu när jag har ärende ner i källaren. Men min kära familj hjälper mig med de saker som det visar sig vara svårt att klara av. Jag klarar mig inte utan kryckor så att få ner tvättkorgen uppifrån och ner till tvättmaskinen är svårt om jag då inte skulle kasta ner ett plagg ett och ett ner i trappan då jaa...
Att sitta mycket innebär också att baken somnar och blir styvare... det tar längre när man ska komma sig upp från sittandes...
Emma bär mina saker för kung och fosterland... tvättkorgar.. kaffekoppen... kläder från klädsträcket. Soppåsen tog jag ut själv idag. ... såg säkert lite roligt ut när jag hade den hängandes i en ögla från kryckan. Det tog mig säkert en kvart innan jag var till soptunnan och tillbaka men jag klarade det och rätt stolt var jag.. Jag märker hur mycket jag tar för givet av min rörlighet och att jag inte riktigt tycker om min nya roll som hjälpbehövande. Det begränsar mig... och inte till det bättre tycker jag.
Min fot är större idag... kan man ju milt uttrycka sig... och blålila. Den är dubbelt större än den andra och tung. Jag tvingade på mig en stödstrumpa idag för att få ner svullnaden lite och det hjälpte lite men jisses vad ont det gjorde. Johan hämtade stölindor åt mig idag från apoteket så det måste jag prova imorgon.
Jag vägrar låta detta hindra mig från att njuta av sommaren. Jag kommer attt göra ALLT som planerat... ALLT! Johan försöker säga åt mig att det kan vi ju inte göra ... om jag inte förstår det men det vägrar jag acceptera. Jag tycker inte om att folk tycker synd om mig och räknar bort mig för att jag inte "kan " göra det som andra gör. Jag tänker göra allt ändå... lite långsammare och med lite mera Burana... men jag tänker vara med... så det så.
Allt fixar sig till slut.... Snart springer jag igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar