Tur att man hinner göra en rolig grej innan en sämre grej händer...

I tisdags var jag då äntligen på en länge planerad resa till Kauhajoki av alla ställen..... och jag har SETT  den... den som man bara inte trodde fanns "in real life"... Tapion lankakauppa... och jag bara trodde jag kommit till himlen när jag steg in i den butiken.

Det fanns garn .... garn och så fanns det GARN... alltså WOW! Det var klart den BÄSTA butiken jag har någonsin beskådat. Har beställt efter via nätet från butiken tidigare men att se den så här på riktigt vara då bara för häftigt. En massa inspiration bara började surra runt i huvudet på en gång.. Åhh.. det här kunde man ju göra vantar av... och sen det här är ju alldeles för härligt....Jag bara "nava" garnen hela dagen.  Jag kom hem med en... kasse... garn. Jag tillbringade dagen med en god väninna opch vi pratade och skrattade hela resan... sa jag skrattade...?
En resa jag riktigt behövde för kropp och själ. Kommer heller inte att resa någon annanstans denna sommar så jag njöt i fulla muggar. Nya projekt väntar så nu går stickorna röda här hos Johnsons.Besök den affären om ni vill få en "touch of heaven"...

Sen hände ju det här på Onsdag....

Mindre roligt! Jag har av ledbandet på yttersidan av vänster fot. Har air-cast skena minst i 3 veckor och går med kryckor. He va int naana tå!
 Och nu tänker ni då alla... vad som hänt.. och jag borde ju kunna berätta en spännade historia att jag föll av en ridande häst eller föll av en stege på vårt bygge eller nåt annat heroiskt .... men jag föll på mitt köksgolv... så det var det!... det är inte mer med det.
 Jag hade min goda vän på besök och vi satt vid köksbordet och pratade... jag satt med benet så där under det andra som jag brukar... benet domnar en aning men känns inte av direkt.. Emma kommer inrusande med andan i halsen att jag bara måste komma ut för vi har en räv på gården...Av hennes röst att dömma lät det som om nåt förskräckligt hänt... nån dött minst... Jag stiger hastigt upp och går från 0-100 på mindre än en sekund... och jag blev varse att med domnat ben så går inte det. Mitt andra ben springer men inte det andra... det fattar inte liksom vad som nänt om man säger så. Det domnade benet följer bevisligen inte med.... och jag blev lika förvånad som de andra i sällskapet då jag drattar i golvet som en fälld fura. Min vän vet sen inte om han ska hjälpa mig eller Emma... bevisligen behövde båda hjälp. Jag är tacksam för att han hjälpte Emma.
Jag kravlade mig upp och skulle gå till vardagsrummet.. gick "så där" kan jag ju säga. Jag började må jätte illa och tänkte tuppa av men jag klarade mig till sängen. Jag tänkte att det blir nog bra bara jag vilar ett tag. Noupp.... Foten blev en blålila limpa. Jag besinnade mig och tog doktorn och rtg och hela baletten.. Johans pappa skjutsade mig till poli och han insisterade på att ta rullstol från bilen men det deklarerade jag med det samma att det blir över min döda kropp... om det så vore det sista jag gjorde i livet så skulle jag GÅ in till min arbetsplats... SÅ DET SÅ!... så det gjorde jag, men jisses vad det gjorde ont. Rullstol hade varit ett bra alternativ men det gör jag bara inte!.

Skiit! Jag hade 2 dagar kvar till semestern. En semester jag sett fram emot då vi äntligen är lediga allihopa på samma gång. Nu haltar jag fram... långsamt. Jag är tacksam att vara osams med nu.... säg nåt och gå sen din väg... Jag hinner inte med om vi säger så. Vi bor inte heller så handikappvänlligt. Frysen, badrum och dusch finns i nedrevåningen med trappor branta som en stege... så jag måste gå utifrån och komma in den vägen sen. ... lite mer planering krävs men ingenting är omöjligt.
Så nu väntar högläge och vila i först en vecka... sen 2 till menade doktorn. He va int naana tå. Men jag klarar mig. Jag håller igång ändå.. med Jeppo envishet borde det gå.. och om någon tror att jag inte far till skären så får de långnäsa för i båten ska jag om jag så ska krypa hela bryggan. Johan som känner mig och vet att det är lättare att stanna tåget i farten än att få mig att ändra mig så i går sa han att han tänkte ändå lasta bräder från lastbryggan innan vi åker ut så han kan ju lasta bräder OCH fru på samma gång. Och vad gäller att komma ur båten där sen så är vi inte så oroliga... Jag har ju en månad på mig att komma ur den... sovplats finns där och mat skulle de komma med åt mig till båten så länge jag inte kommit mig ur den. Så vi kör som vanligt. .... fast lite långsammare. Som en arbetskamrat uttryckte det.... "Men vilken himla tur att du inte bröt armen ... för nu kan du sitta med benen upp... sticka...OCH kommendera"...  så jag får väl fortsätta som vanligt då jaa...

Så morbror Lasse... IDAG springer jag inte... som jag lovade.. men kanske imorgon.. eller övermorgon...