En tillfällig gäst i mitt liv...

Hej.... igen.... jag har haft en del skrivtorka på sistone... försökt sätta mig ner nån gång men när jag skulle börja skriva så är alla tankar jag haft under dagen som bortblåsta... och då tänker jag... njaa... då skiter jag i det... vem är intresserad ändå....

Jag hade dagen from hell men ändå en väldigt märklig dag på fredag.... jag hade närstudiedagar på skolan i Vasa torsdag och fredag...och natten mellan dagarna sov jag JÄTTE dåligt och hade precis somnat när väckarklockan ringde... jag försökte yrvaket ha ett möte med mig själv angående om jag skulle lämna mitt hus alls den dagen... tänk om jag somnar då jag kör... tänk om föreläsaren är såå tråkig att jag har svårt att hålla mig vaken... kanske jag är hem..... njäää... jag borde ju få all info för mitt kommande arbete... jag kanske far ändå... eller så inte... så höll jag på när jag resolut bestämde mig för att ändå trots natten åka iväg.

Skoldagen var helt ok... jag somnade inte varken i bilen eller på föreläsningen... mäönniska har en konstig förmåga att skärpa till sig när det behövs.. Men det var när jag skulle hem som problemen började...

 Jag brukar annars ta genvägen genom korsnäståget och gamla vasa... men jag bestämde mig för att ta en sväng till stenhaga CM för att springa in efter en födelsedagspresent åt Johan som fyllde den dagen.
 Jag kom ut på riksåttan i stan och stannade för rött.... lät motorn gå.. grönt ljus, växlade och gasade.. mitt i korsningen dör bilen bort. Den GÅR inte att starta igen och jag rullar av farten och kanske med lite hjälp av "ängel-blåst" just och just över till andra sidan men fortfarande stod ju min bil mitt i vänster fil... i rusningstrafik i Vasa....PANIK!!  och sen kommer INGEN och hjälper mig.... och det gjorde mig såå ledsen.
 Jag försökte men kunde omöjligt ens rucka på bilen för att få den till sidan av vägen, alla bara stirrade på mig och kanske tänkte "stackare"... eller av minerna att dömma såg de ut som om de tänkte... "men flytta på dig för F**N.... du står i vägen".. jag kommer inte fram".
 Folk hade alltså seriöst mage att vara arg på mig... men INGEN stannade för att hjälp mig. Sen känner man sig lite hjälplös.... ledsen och lite rädd just där på vägen när alla är arga på en.. jag vet NADA om bilar... jag bara kör den... det är skiit läskigt.
 Jag blev på riktigt ledsen i hjärtat då ingen brydde sig om att stanna och hjälpa mig. ... vad har det blivit för samhälle?.. Sköt dig själv och skit i andra??

Plötslig och till min stora glädje stannar en liten svart bil längre fram och en man stiger ut och springer över vägen och frågar om jag behöver hjälp... Jag måste hålla mig från att falla honom om halsen och börja gråta... "Jaaa tack... jag behöver få bort bilen från vägen"...
Vi hjälptes åt att skuffa och kan ni tänka er... medans vi är över på den andra vägbanan tränger sig ännu några bilar sig om strax framför oss.... som om de tänkte att vi hinner nog ännu om er.. vi har inte tid att vänta på det där... SÅÅÅ EGO!!
 Jag blev arg... Långfingret var inte långt borta!!. Vi fick bilen till sidan och den hjälpsamma mannen frågade vidare om han kunde skjutsa mig någonstans... Gulla vännen tänkte jag då... jag bad honom vänligen att skjutsa mig till Gerby till min syster om han hade tid. .. och han sa att han tar sig tid om jag behöver komma mig dit.
Jag satte mig utan att tänka i bilen... jag tänkte sedan att om han möjligen är en styckmördare som lurar in kvinnor i bilen så här .... så fine by me... jag har ju helst bilen på vägrenen... ur vägen så det är huvudsaken ;)
 Sen börjar mannen berätta om sitt liv och på den korta väg till Gerby kom vi igång med att prata så det var alldeles för kort väg till Gerby... vi pratade lätt och han hade just my kind of humor... när jag steg ur bilen tittade jag rätt på honom och sa att idag var han en sann "medmänniska"... Tack för hjälpen!! och han log brett.

Tänk vad man kan göra för varandra bara man ser de medmänniskor man har runt sig... då kan man plötsligt möta en riktig vän en kort stund.
 Sen ringde jag räddaren i nöööden PAPPA som kom genast till Vasa och hjälpte mig... och vi lyckades med konststycket att genom högt utvecklad samarbetsförmåga ( som jag inte trodde vi hade alls) bogsera hem bilen .... ur vasa... rusningstrafik .... och mörker...och jag sittandes i bilen upprepandes mantrat min pappa gett mig innan vi for: " Annika... minnas hela tiden hålla linan spänd"... men det där konststycket  gör jag ALDRIG om... det var jätte läskigt + att jag tänkte i mitt stilla sinne i Pensala då batteriet på min bil inte längre hade någon varmluft.. ... tänk att jag skulle frysa ihjäl i Pensala... också ett sätt att dö på..frysa ihjäl i en bil i Pensala... bara vi helst skulle hinna över gränsen till Jeppo... som Jeppobo kan man ju inte dö i Pensala. :) !

 Det slog mig bara att livet är rätt bra underligt... jag tänker MÖTEN... ibland blir dagen inte alls som man tänker sig. Nåt händer som man inte alls väntat sig...jag hade planen färdig i huvudet så i tanken hade jag redan hämtat presenten ... lämnat butiken och börjat köra hem... inget skulle ta länge.. sen möter man i nuet och stunden en människa som man annars inte skulle sätta sig i bilen med och bara hitta en massa saker att prata om på bara en liten stund.. som om det var meningen att två människor skulle mötas..just där och då.... en kort stund möttes vi.... och sen aldrig mera...det är som Jonas gardell utryckte det i en bok... "Han var en tillfällig gäst i mitt liv".... så bilproblemet och uppgivenheten hade jag gärna varit utan.... men mötet var trevligt.. Jag undrar om han tänker på mig nån gång då han passarar vägrenen där min bil stod... och undrar hur det gick. ... På nåt sätt tror jag det. Tack för att jag fick möta dig Björn.... det berikade mitt liv för en kort stund...Tack så mycket... Allt väl till dig!

Så om ni ser nån i livet... på vägrenen eller i butiken eller var som helst... som behöver lite hjälp... Stanna... snälla... annars blir hela världen EGO... så snälla ni... stanna....

Den lediga helgen avklarad

En ledig har jag bakom mig och jag har klarat den utan att blivit inkallad till jobbet... ej heller insjuknat i magsjukan som härjar.... nog för att jag kännt av både det ena och det andra... och kanske mest inbillning faktist men idag var jag faktist orolig i magen så jag tänkte at " jaja... He va int naana tå"... Fram me spyämbaren"... men det resulterade i några wc besök och sen redde det upp sig... Prisa Gud!
Lördagen körde vi ut vår nya spis till vår villa ute på holmen.... även skorstenen var inhandlad och utkörningsklar så den kördes ut... Jag tänkte vara med men eftersom vår Emma varit så snorig och halv hängig tog vi inte henne med på isen i iskall vind... och således stannade även jag hemma. Johan och svärfar gjorde jobbet i isande kall vind och spår på isen som drev igen hela tiden.  Men nu är skorsten och spis där bara att montera till våren så det gläder oss ofantligt.
Emmas småkusin kom på besök istället och vi hade en trevlig dag här hemma också... han är så Lill-gammal den killen att det är roligt att tillbringa en dag i hans tankesfär... när hans pappa hämtade honom sa jag till honom att han måste komma på nytt en annan gång då... snart så vänder han sig mot mig... ser lite fundersam ut och säger... : " Jag kan komma imorgon om jag har tiid... och jag tror jag har tid imorgon.... jag tror jag är ledig... jag ringer dig!" Han kommer att gå långt den killen... man blir liksom glad i hjärtat av honom.

Idag har vi tillbringat förmiddagen på Härmä spa...i simbassängen där.. Vi var dit med fammo och faffa på en dags avkoppling med bad och lunchen där.  Riktigt roligt och behövligt faktist. Man unnar sig alltför sällan.... tanken på att man TROR att man måste åka långt för att ha trevligt... en rolig dag.
På eftermiddagen bjöd jag mig själv in till en kompis som jag hade glömt meddela att jag skulle komma... men vänta nu... jag brukar ALDRIG meddela att jag kommer... roligt med en pratstund...

Jaa... glömde berätta att jag var på teater i torsdags... En Handelsresandes DÖD.... Lät dramatiskt... men riktigt bra pjäs.. tungt ämne och dysfunktionell familj.. men såå berörande och såå utomordentliga skådespelare...
Det här var urladdningsscenen som stannade hos mig länge efteråt...


Gå gärna och se den... sevärd....

Elev analys

Jag är ju nu officiellt skolelev... Jisses vad konstigt det känns. Jag påbörjade min spec i torsdags i Vasa. Jag kommer ett år framöver gå en spec i Smärt och Palliativ vård på 30 sp. Läser den mest å distans med endast 2 närstudiedagar i månaden, resten eget arbete... och ibland kan jag ju verkligen fråga mig själv hur i Herrans namn jag utsätter mig för det här igen... som jag lovade mig själv att ALDRIG någonsin göra efter att jag fått klart mitt slutarbete för 11 år sedan.  Men här sitter jag då igen.... med pappersblock och penna framme på bordet...
Världens flashback fick man när man igen gick i de samma korridorerna som när man studerade sist.  Men skillnaden är att nu har man 10 års erfarenhet, mycket mera självförtroende och kanske mer vilja att verkligen lära sig för sin egen skull och inte för examensskull.

Vi är en grupp på ca 15, i olika åldrar... 4 st tror jag är något kring min egen ålder.. känner igen några från sjukis tiden faktist.  Andra är äldre än mig, och jobbat 25-30 år på samma eller olika ställen. Riktigt rolig grupp faktist. Jag är ensam från "norr" om man säger så...
När man kommer in i en grupp så där... med människor som man inte sett förr... och som man kommer att behöva samarbeta med en tid framöver är det roligt att sitta och iakta människorna och gruppbildningen.


Jag urskiljde några urtyper bland oss i gruppen:

1. Vi har gruppen från samma ställe.... Det är en grupp människor som är arbetskamrater.. jobbar på samma ställe.... har gjort så åratals. Det är vad jag kallar en sluten grupp... de sitter tillsammans.. de sätter sig inte i bänkraden där inte alla av dem ryms utan väljer ofta hela sista bänkraden så att alla av dem ryms. De kan heja på andra men sitter också gärna tillsammans på kaffe för att få prata sitt eget. Om nu någon utomstående sätter sig i misstag brevid... behöver de inte tro att de får så mycket ordtur. De har en given indelning i gruppindelning om sådan förekommer på en lektion. Ta ut en av dem ur gruppen och denne någon ser mycket vilsen ut. De säger inte hej åt någonannan vid skoldagensslut och åker ofta hem i en gemnesam bil som de samåker.

2. Vi har de ensamma.. Som har anmält intresse för kursen helt av eget intresse och som kommer ensam till gruppen. Denna sitter oftast ensam.. väljer också helst ett bord  som står lite på sidan... aldrig  strax intill någon annan, utan med ett bord emellan. De här klarar sig själv, ler och antecknar flitigt... för att ha något att göra- och för att se upptagen ut. De känner sig tryggare på lektionstid än på rasterna då man måste hitta någon att umgås med och dricka sin kaffe kopp med i 15 min innan de får återvända till sitt bord och tryggheten. De upplever grupparbeten som värst eftersom de inte har någon given "kamrat" att vara grupp med. Finns det flera i samma grupp umgås de ofta i brist på andra och det är en väldigt tyst grupp.

3. Vi har den gratglada. En rolig person som oftast fyller hela rummet med sitt prat. En väldig trygghet för nr 2 som kan luta sig uppefter nr 3 när det är grupparbeten. Den här personen är engagerad, pratsam, är den första som räcker upp handen när läraren frågar om vi har frågor, det finns ingen hejd på frågor som bara väller ut ...om vilket ämne som helst. De får en salig blick i ögonen då läraren ger över ordet till klassen för tankar och funderingar kring ämnet, dåå tar de riktigt sats... drar in luft och ut kommer ord... och ord i en aldrig sinande ström..  Det blir aldrig pinsamt tyst en lektion när denne är närvarande.  De pratar lika ledigt med nr 1 som med nr 2...  En styrka i gruppen eftersom hon blir omtyckt av alla utom kanske 5:an... och får liksom osynligt tillträde till grupp 1 på kaffepausen ... får 2: orna att prata. 

4. Den Viktiga och "bättre" personen som helst umgås med 1 eller 3 : an och absolut inte med 2 : an.  I deras tycke är 2: an tråkig... oitressant för att de har inget att tillföra i ett samtal. Tystnad mer än 5 minuter tråkar ut denna 4: a och denne vänder sig utan att skämmas, byter bord och flyttar sig mitt under maten till ett annat bord .. inte för att vidga vyerna och lära känna alla ... utan för att hon i misstag och ovetandes hamnat vid samma bord som alla 2 :or.... vilket är i dennes tycke  DÖTRÅKIGT.  Vill ofta i gruppsammanhang sälla sig till grupp 1:or... för en sluten grupp är lite spännande. 

5 Den engagerade... och helt uppslukad av ämnet... sin penna och sitt papper... äter ofta lunch någonannastans... på stan kanske för att återvända först vid nästa lektions början. De är totalt ointresserad av att komma in i gruppen, De är där för att lära ... inte umgås och bilda några somhelst  vänner. de sitter ofta på kaffe och bildar grupparbete med 2: orna... de är tystast och hon får egentligen köra solo...  Hon säger ett snabbt hej vid dagens slut men  försvinner lika fort ut genom dörren, stannar inte och kallpratar.

Vi har av alla sorter i min grupp och den som undrar känner jag mig faktist som en 2: a...  Men ämnet i sig är riktigt intressant och lärorikt... ska bli en utmaning. 

Dagens BÄSTA genom tiderna artikel.

Jag måste få kommentera det BÄSTA genom tiderna som någonsin skrivits på en dagstidning... Publicerad i Lördagens ÖT på familjesidorna...
Jag känner mig som en gammal kärring som sitter och har inget annat att göra än att kommentera ALLT och ALLA.... men idag tog det då äntligen upp till discussion nåt som har sååå till den milda grad retat mig och jag ställer mig upp tantlikt med sticksömen och skanderar högt... : Äntligen ett ord i rättan tid.

Anna Bratt hade ett reportage med hon Ann Söderlund..från Sverige som är något familjerådgivare... allvetare inom familj och bloggare och jag tror sexrådgivare också om jag inte minns fel.

Artikel börjarså här och jag citerar:

" Dagens femte bebisbild i Facebook flödet föreställer ett kladdigt litet plyte med texten "lillen vill helst äta själv"....
Jaha?
- Jag stör mig på det där, det är ingen utanför föräldrarnas värld som BRYR SIG. Man får tänka efter och kanske varannan gång strunta i att sätta upp det som status. Det blir så substanslöst säger Ann Söderlund"

AMEN!

Hade inte kunnat säga det bättre själv.... JAG BRYR MIG INTE... Jag vill helst inte ha min facebooksida full med bebisbilder... bebis sittandes i stol... bebis sittande i bilstol... bebis.. ätandes.... bebis med sked i mun... bebis .... I dont care... vad bebisen äter... vad han tycker om för mat... när han sover... hur länge han sover och varför han är gnällig...inte alls faktist....

Korten och berättelserna hör hemma tycker jag i ett familje fotoalbum.. de är säkert viktiga för föräldrarna och en dokumentation över ett barns uppväxt men JAG har inte frågat efter dem... inte velat ha dem och för mig spelar det ingen som helst roll om han kinkar vid maten ... om han äter fisk eller kyckling....

Artikel fortsätter med att nämna Tomas Hemstads krönika  i tidningen OTTAR.
" Han påpekar att de som lever utan barn ofta känner sig utanför."....

och så ÄR Det .... jag är inte längre överkänslig för det här med barn... är genuint glad för folk som blir gravida och får barn... det är inte det men kanske ämnet fortfarande är aningens känslig... jag vet inte. Kanske andra ytligt bekanta med mamman/pappan ifråga ÄÄÄLSKAR få korten på sin sida... vad vet jag... men mig stör det!

Ann Söderlund fortsätter: " När man får barn skapar man en liten värld tillsammans med bebisen och den andra föräldern- det är naturligt och nödvändigt. Men någon gång måste man inse att omgivningen INTE har samma uppfattning om att lillans första tand är ett mirakel som tål att dryftas på middagar i månader framöver."

Till det säger jag också AMEN!

Jag har ju en relation till mamman / pappan.... inte barnet.. och det vore roligt att någongång läsa EN status uppdatering som handlar om NÅGOT annat än barnet... barnet som jag inte känner. Något enstaka kort eller uppdatering är väl hlet ok... men inte hela tiden... Bilderna och berättelserna hör hemma i fotoalbumet hemma med text ... inte på facebook... bespara mig är ni snälla... Jaa jag vet ... ni tänker Prytt-Bytto... och kanske det jaa... jag är en stolt Prytt-Bytto som tydligen och för en gångs skull inte är ensam i världen över att tycka så här.
 Kanske man då som nybliven föräldrar tänker så här att jaja... hon får väl tänka vad hon vill det här är min värld och jag lägger upp vad jag vill... så det så... men titta lite ut ur bubblan... det finns andra verkligheter... andras vardagar också som inte innehåller bebisar... facebookvänner  som inte behöver veta allt... ej heller vill veta alllt!

Nu ska ja fara och lugn neeer me liiti....Tack för mig!