En tillfällig gäst i mitt liv...

Hej.... igen.... jag har haft en del skrivtorka på sistone... försökt sätta mig ner nån gång men när jag skulle börja skriva så är alla tankar jag haft under dagen som bortblåsta... och då tänker jag... njaa... då skiter jag i det... vem är intresserad ändå....

Jag hade dagen from hell men ändå en väldigt märklig dag på fredag.... jag hade närstudiedagar på skolan i Vasa torsdag och fredag...och natten mellan dagarna sov jag JÄTTE dåligt och hade precis somnat när väckarklockan ringde... jag försökte yrvaket ha ett möte med mig själv angående om jag skulle lämna mitt hus alls den dagen... tänk om jag somnar då jag kör... tänk om föreläsaren är såå tråkig att jag har svårt att hålla mig vaken... kanske jag är hem..... njäää... jag borde ju få all info för mitt kommande arbete... jag kanske far ändå... eller så inte... så höll jag på när jag resolut bestämde mig för att ändå trots natten åka iväg.

Skoldagen var helt ok... jag somnade inte varken i bilen eller på föreläsningen... mäönniska har en konstig förmåga att skärpa till sig när det behövs.. Men det var när jag skulle hem som problemen började...

 Jag brukar annars ta genvägen genom korsnäståget och gamla vasa... men jag bestämde mig för att ta en sväng till stenhaga CM för att springa in efter en födelsedagspresent åt Johan som fyllde den dagen.
 Jag kom ut på riksåttan i stan och stannade för rött.... lät motorn gå.. grönt ljus, växlade och gasade.. mitt i korsningen dör bilen bort. Den GÅR inte att starta igen och jag rullar av farten och kanske med lite hjälp av "ängel-blåst" just och just över till andra sidan men fortfarande stod ju min bil mitt i vänster fil... i rusningstrafik i Vasa....PANIK!!  och sen kommer INGEN och hjälper mig.... och det gjorde mig såå ledsen.
 Jag försökte men kunde omöjligt ens rucka på bilen för att få den till sidan av vägen, alla bara stirrade på mig och kanske tänkte "stackare"... eller av minerna att dömma såg de ut som om de tänkte... "men flytta på dig för F**N.... du står i vägen".. jag kommer inte fram".
 Folk hade alltså seriöst mage att vara arg på mig... men INGEN stannade för att hjälp mig. Sen känner man sig lite hjälplös.... ledsen och lite rädd just där på vägen när alla är arga på en.. jag vet NADA om bilar... jag bara kör den... det är skiit läskigt.
 Jag blev på riktigt ledsen i hjärtat då ingen brydde sig om att stanna och hjälpa mig. ... vad har det blivit för samhälle?.. Sköt dig själv och skit i andra??

Plötslig och till min stora glädje stannar en liten svart bil längre fram och en man stiger ut och springer över vägen och frågar om jag behöver hjälp... Jag måste hålla mig från att falla honom om halsen och börja gråta... "Jaaa tack... jag behöver få bort bilen från vägen"...
Vi hjälptes åt att skuffa och kan ni tänka er... medans vi är över på den andra vägbanan tränger sig ännu några bilar sig om strax framför oss.... som om de tänkte att vi hinner nog ännu om er.. vi har inte tid att vänta på det där... SÅÅÅ EGO!!
 Jag blev arg... Långfingret var inte långt borta!!. Vi fick bilen till sidan och den hjälpsamma mannen frågade vidare om han kunde skjutsa mig någonstans... Gulla vännen tänkte jag då... jag bad honom vänligen att skjutsa mig till Gerby till min syster om han hade tid. .. och han sa att han tar sig tid om jag behöver komma mig dit.
Jag satte mig utan att tänka i bilen... jag tänkte sedan att om han möjligen är en styckmördare som lurar in kvinnor i bilen så här .... så fine by me... jag har ju helst bilen på vägrenen... ur vägen så det är huvudsaken ;)
 Sen börjar mannen berätta om sitt liv och på den korta väg till Gerby kom vi igång med att prata så det var alldeles för kort väg till Gerby... vi pratade lätt och han hade just my kind of humor... när jag steg ur bilen tittade jag rätt på honom och sa att idag var han en sann "medmänniska"... Tack för hjälpen!! och han log brett.

Tänk vad man kan göra för varandra bara man ser de medmänniskor man har runt sig... då kan man plötsligt möta en riktig vän en kort stund.
 Sen ringde jag räddaren i nöööden PAPPA som kom genast till Vasa och hjälpte mig... och vi lyckades med konststycket att genom högt utvecklad samarbetsförmåga ( som jag inte trodde vi hade alls) bogsera hem bilen .... ur vasa... rusningstrafik .... och mörker...och jag sittandes i bilen upprepandes mantrat min pappa gett mig innan vi for: " Annika... minnas hela tiden hålla linan spänd"... men det där konststycket  gör jag ALDRIG om... det var jätte läskigt + att jag tänkte i mitt stilla sinne i Pensala då batteriet på min bil inte längre hade någon varmluft.. ... tänk att jag skulle frysa ihjäl i Pensala... också ett sätt att dö på..frysa ihjäl i en bil i Pensala... bara vi helst skulle hinna över gränsen till Jeppo... som Jeppobo kan man ju inte dö i Pensala. :) !

 Det slog mig bara att livet är rätt bra underligt... jag tänker MÖTEN... ibland blir dagen inte alls som man tänker sig. Nåt händer som man inte alls väntat sig...jag hade planen färdig i huvudet så i tanken hade jag redan hämtat presenten ... lämnat butiken och börjat köra hem... inget skulle ta länge.. sen möter man i nuet och stunden en människa som man annars inte skulle sätta sig i bilen med och bara hitta en massa saker att prata om på bara en liten stund.. som om det var meningen att två människor skulle mötas..just där och då.... en kort stund möttes vi.... och sen aldrig mera...det är som Jonas gardell utryckte det i en bok... "Han var en tillfällig gäst i mitt liv".... så bilproblemet och uppgivenheten hade jag gärna varit utan.... men mötet var trevligt.. Jag undrar om han tänker på mig nån gång då han passarar vägrenen där min bil stod... och undrar hur det gick. ... På nåt sätt tror jag det. Tack för att jag fick möta dig Björn.... det berikade mitt liv för en kort stund...Tack så mycket... Allt väl till dig!

Så om ni ser nån i livet... på vägrenen eller i butiken eller var som helst... som behöver lite hjälp... Stanna... snälla... annars blir hela världen EGO... så snälla ni... stanna....