De sociala koderna..... Not my Grej liksom.

Jag borde gå en kurs i "smalltalk".... för det kan inte jag.

Julfesten var bra.... god mat... trevligt program men jag var rätt nöjd att åka hem sen.
Detta var ett julfest som vi inte varit på tidigare och det betydde ju att vi inte heller kände just nån alls. Några visste man ju vem det var men aldrig pratat med.
Och då gäller det ju att vara bevandrad i det sociala fest smalltalket...minglandet.... det ytliga småpratandet.... sitta och skratta över sånt som andra berättar fast man inte tycker det var roligt alls. Hitta på samtalsämnen som egentligen inte har innehåll men är på lagom avstånd för att inte blii för personlig.
Vi hamnade i ett sälskap som var för oss rätt obekant och det hälsades... ta i hand hälsades.  Sen sattes det igång och pratades ytligt... och låtsas engagerande.
Och jag är inte bra på sånt..... Jag blir den som ingen sist pratar med för jag är inte intressant.... Det blev inte bättre att jag hamnade i ett sällskap där kvinnornas samtalsämne var träning.... gymträning.... och hur många gånger i veckan de bevistar gymmet eller någon form av gymppakurs.... och ett litet skratt då kvinnan bredvid mig sa efter maten att vilken tur hon hann ut på en liten promenad i morse .... på tyyp 10 km... kort bara så där.

Till det samtalet hade jag tyyp nada att tillföra. Jag är som inte intresserad alls av träning... Jag borde vara det men det är jag inte.  Jag jobbar... lagar mat.... diskar... städar upp där inne... kort promenad med hunden bara för att jag ska hinna hjälpa Emma med läxorna och sen är det MIN tid med stickorna.  Tills den dagen är slut och nästa börjar. Jag borde ju sitta och intresserat nicka och vara VÄLDIGT intresserad av samtalet men det var jag inte så då satt jag hellre tyst.
Detta betyder att sakta men säkert brydde sig ingen om mig heller. Det är nog så att följer du inte de sociala koderna så är du på utsidan... gilla läget liksom.
Till vårt bord kom sedan en som jag kännner genom Emmas skola... och jag tänkte ... Yes!  Kvällen är räddad.... Men Noupp!. Jag sa ett glatt "Hej"... och hon tittade förbryllat på mig.. Och jag såg att hon förbrilt sökte i huvudet efter "Vem är människan"..... Hon sa ett förvånat hej och tillade: "Vänta nu.... nu måste jag fundera".... och sen vände hon sig och pratade med sin andra bordsgranne... och så var det samtalet över.  Det hade nästan varit smidigare att fråga mig : Ursäkta men vad var det du hette"....  än "Jag måste fundera".....

Jag borde bli bättre på småpratande.... inhehållslöst pratande.... skratta åt sånt som andra säger... för att alla andra gör det.... fast det inte är roligt alls. Ha ett inlägg till vad alla säger hela tiden. .... ytligt och låtsasengagerande. Dåå får man bekanta och då är man social. Kanske jag borde vara ut mera och öva mig i de sociala koderna. De lär jag mig inte i soffhörnet.... Eller så kanske jag inte heller behöver de ytligt bekanta då jag har så fina vänner som jag kan prata det viktiga sakerna med.

Jag tycker om att prata med människor men uppskattar mera djupa samtal.... samtal som jag har nåt att tillföra... samtal som har en mening.

Kanske en kurs i arbis nåt år som förslag.... De ytligt sociala koderna.....

Ovanligt vanlig......

Jag är VANLIG..... jag är såå vanlig att jag nästan är ovanligt vanlig..... nästan som en utrotningshotad art. Jag är lika vanlig som ett sandkorn i en grushög... och där trivs jag.
Hela mitt väsen gör sig allra bäst i vardagen... den gråa... inget speciellt vardagen med jobb och lugna hemmakvällar.... Det vill säga mitt hår... mitt ointresse för smink OCh min klädstil gör sig allra bäst då.

Och nu ska mitt sällsynta jag alltså på Julfest.... och jaa jag tyckte om att få inbjudan och anmälde mig gärna men ju närmare det blir ju mer börjar jag gruva mig och har lust att dra mig ur. Inte för att jag inte gillar fest men för att "gråa jag" inte har kläder eller utseende för att besvista dessa tilldragelser.
Jag prioriterar inte festrkläder när jag sällsynta gånger handlar kläder, då köper jag vardagskläder som jag använder på jobbet eller mysbyxor för slötittande i soffan en lördagkväll. Jag har alltid tyckt att det är slöseri med pengar att handla fest kläder och skor. Jag gillar att kunna sätta på mig mitt nyköpta plagg direkt jag kommer hem från affären så ett festplagg känns som bortkastade pengar då jag sätter det i skåpet då jag kommer hem. Vad är det för vits liksom.....??

Och de festkläder jag köper är för det mesta reakläder .... som ingen annan velat ha känns det som. Mina festskor har jag haft samma i över tio år .... jaa de verkar helt tidlösa på nåt sätt men ändåå.... kanske man skulle behöva köpa nya. Sen  är det så att ju äldre jag blir desto mer väljer jag bekvämligheten och passform istället för snyggt. Visst det är snyggt med höga svarta festskor med klack.... men det vore ju för förargligt om den gravade laxen skulle flyga i luften eftersom bäraren av tallriken drattar på ändan för att man inte kan gå i sådana skor.
 Eller behöva sitta och dra in magen för att man SKA ha den här skjortan som inte passar... men den är tjusig!.

Sen är jag nog rätt säker på att när jag kommer så långt som till skorna så har jag banne bort en av dem och jag får börja gräva i "skrubben som Gud glömde".....
och samtidigt KAN jag hitta om jag har tur ett par som jag alldeles glömt bort som borde passa till just den kvällen. Jag har liksom nollkoll :)

 Håret sen..... hmmm.... jag brukar tvätta det.... och borsta igenom det.... och jaa... det var väl allt.... Burrar till det fast jag faktist är frestad att som vanligt ta en gummisnodd och sätta hästsvans ..... som jag brukar. Och smink... njaaa... jag brukar tänka att om jag ler och är glad och öppen så märker ingen att jag är osminkad. Yeah Right.....  Jag måste nog erkänna att när det kommer till smink så kan jag inte sminka mig... PÅ riktigt.... jag vet inte var man ska kleta någonstans.. så för att inte skrämma iväg några barn så låter jag helt enkelt bli. Halloween har liksom varit redan.

Sen är jag lite inbillsk att människor lite tisslar och tasslar bakom min rygg... :" Jahaa... Så Johan är gift med HENNE..... Hon har då varit hem när det varit matdax hon... ska hon ha lämnat nåt kvar åt stackars Johan alls".  Jahaa... Så det där var Johans fru... Vad... hmmm... mycket det var av henne liksom.....  ""Men såg du Johans fru där... ska hon månne ha rest i tiden eller?... Baserat på hennes kläder så skulle man ju tro det... "
Nåjaa kanske det är min fantasi som är lite snabbare än realismen här och kanske ingen alls lägger märke till mig.

Men nu har jag faktist valt lite kläder för kvällen.... kläder som är så där halvfin... men bekväm och ganska "Jag"... så det får duga. T.om. skor hittade jag längst bort i lådan... och med lite spott på så blir de som nya.. ;)

  Imorgon blir det mysbyxor..... Härligt.

                                              

För att komma upp igen måste du ha varit nere och vänt.......

Hej igen.... Kan inte förstå att det senaste inlägget är skrivet i april. Har liksom haft lite paus och bloggens vara eller inte vara har faktist gått genom mitt huvud. Varför ha en blogg om man inte orkar uppdatera den.... och jag kanske inte har en "Top Notch" blogg som är Hyper Pop.... men jag har heller inte ett såå intressant liv att jag känner att jag måste delge allt i mitt liv... så för den delen kunde jag lika gärna lägga ner bloggen helt.... Meeen å andra sidan är den lite av en ventil... "Min stund på jorden".... Jag får ventilera tankar och framför allt få utlopp mitt behov av att formulera tankar i ord och få skriva... som jag älskar att göra. Så med detta sagt har jag faktist gått flera dagar med ett blogginlägg i huvudet..... och kanske förklara min frånvaro på facebook och bloggen... inte för att jag måste förklara mig men för att jag kanske kan hjälpa nån i samma sits.... Mycket medveten om att jag kanske lämnar ut en väldigt privat del av mitt liv. .....

Den som har facebook och andra som annars lever nära mig har läst att jag åkte lite ambulans där kring midsommarveckan.... Jag började uppleva halsproblem i vår April nån gång... det kom smygande... Från och till lite obehagskänslor i halsen, ibland helt borta och ibland riktigt obehagligt... inte direkt så att jag hade tungt med andan ej heller så att jag inte kunde svälja men obehagligt... Upplevde mig större nere kring halsen och obehaget var värre då jag svängde på huvudet. Som om detta inte var nog kom ju helt naturligt rädsla och oro..... När obehaget kom ökade oron och jag oroade mig ständigt för vad jag egentligen hade för fel... kommer detta att stoppa min andningsförmåga helt och VAR någonstans kommer jag vara när det händer... kommer jag hinna till sjukhus. Dessa tankar upptog väldigt stor del av mina tankar och påverkade ju förståss mitt dagliga liv. Jag ville helst vara hemma, och om jag var på jobb räknade jag ofta ut hur länge det skulle ta att köra till sjukhuset därifrån jag var för stunden.
Jag blev den jobbiga patienten.... jag började uppsöka läkare... önskade/krävde undersökningar och prov. När kommunala läkare inte hittade nåt ringde jag privata sidan och  sökte där......Det discuterades sköldkörtelbesvär men INGA prov varken ultraljud eller labprov verifierade detta och jag blev mer och mer frustrerad och HOPPADES såå att NÅGOT skulle verifiera att jag inte inbillade mig. Jag började inbilla mig att jag kanske var allergisk och att svullnadskänslan var av något jag åt..... jag blev jätte-nojjig.... började peta ut saker ur maten som jag trodde att jag kanske var allergisk för.....Jag äter ju lunch hos mamma och pappa och jag var rätt jobbig där ett tag eftersom jag från dag till dag hade olika teorier om min allergi... ena dan kunde jag få för mig att jag inte tålde kryddor .... andra dagen var det kanske lök... eller så kanske kunde morot vara besvärligt. Detta ledde till att mamma stackaren gjorde så gott hon kunde i min "allergirumba" och frågade försiktigt dagen innan om jag äter ....hmmm.... köttbullar..... utan lök och kryddor.. imorgon Så ibland gjorde hon skilld mat till mig  Älskade mamma.... vad jag älskar dig för den tiden....


Fast jag hade en diet som ändrade från dag till dag.... blev det bara värre.... nu kunde det hålla i sig obehaget hela dagar... flera dagar.... jag gick helt in i mig själv och oron åt mig innifrån..... jag drog mig tillbaka och ville helst vara hemma.... nära till sjukhuset. En jobbig söndag åkte Johan och jag in till akuten ... jag tyckte bara att obehaget var så starkt att jag inte kunde andas tillräckligt. Fick nån allergimedicin eftersom de inte hittade nåt annan orsak....
Dagen efter var det bättre och jag blev mer och mer övertygad om att allt var att finna på allergikontot.... Nu blev jag RIKTIGT nojjig.... vad åt jag i söndags innan akuten.... ? Jag slutade äta tomat ... som jag älskar... inga kryddor... inget med stark smak.... allt med frön i åt jag heller inte.
Men obehaget kom tillbaka från och till.....det var så oregelbundet att jag hade svårt att se något tydligt mönster till vad som kunnat utlösa reaktiopnen. . Jag jobbade på och hade en vecka till att jobba då midsommar kom emot. Jag höll skenet uppe och eftersom resten av familjen ville fira midsommaren på sommarstugan packade jag väskorna och försökte kämpa med min oro.... Jag ville INTE ut....till en ö....beroende av väder och vind.... tänk om jag inte kunde andas... och vi måste upp och tänk om det blir dimma... om jag inte slipper till sjukhus om jag måste..... jag gjorde mitt bästa... höll fasade men oroade mig ständigt..... kände hela tiden efter hur jag mådde ....
Natten till midsommardagen sov jag inget... jobbig natt och midsommarmorgon meddelade jag familjen att jag ville upp igen.. jag ville hem... jag mår inte bra. Johan och jag packade väskorna .. Emma stannade kvar med Fammo och Faffa och Johan och jag tuffade hemmåt med båten... halvvägs på sjön fick jag panik... Jag kände det som om något ströp till i halsen och jag kunde inte andas.... Jag tittade på Johan i panik och sa Ring amulans till Andra sjön... jag kan inte andas.... sen gick allt fort. Ambulansen väntade vid kajen och jag upplevde allt overkligt... jag som för det mesta skickade iväg folk med den samma åkete nu iväg själv med den... Fast jag hade jobbig att andas sa jag till i ambulansen att " inga blåljus eller ljudpå..tack... blir ett himla liv annars."


Nåjaa..... Fick kortison på sjukhuset ... och obehaget släppte sakta men säkert ... inte beroende av medicinen utan för att jag upplevde mig trygg där jag var....

Jag försökte åka till jobbet måndag som vanligt för jag hade bara en vecka kvar till semestern... en vecka fullspäckat med uppgifter.... mycket skulle ordnas innan jag kunde ta sommarsemester. Jag mådde dåligt redan i bilen... riktigt illa ... som om man håller på att få magsjuka.... men jag tänkte att det kanske går om. Kom till jobbet men illamåendet blev bara värre..... försökte jobba men hade svårt att samla tankarna. Jag kunde för mitt liv inte koncentrera mig på vad jag skulle göra.... Började packa väskorna inför dagens hembesök.... men måste sitta och andas bort obehaget allt emellanåt. Sen bara kände jag starkt att jag kan inte vara här... jag måste hem... jag måste BORT härifrån.  Jag bara lämnade allt... ordnade om mina hembesök... frågade efter hjälp för första gången sen jag började jobba där, Min kollega Yvonne har varit min klippa och mitt stöd... hon ordnade om så jag kunde fara hem och skötte ruliansen och ordnade ersättare....  jag är henne evigt tacksam. .... så for jag till mammas och pappas och bara låg på soffan och grät och grät .... Och en tanke kom över mig : Nu slutar jag kämpa emot... nu bara släpper jag kraven... nu följer jag med vad själen har försökt säga mig en tid... så får vi se var det slutar.

Jag tog en läkartid och fick sjukskrivning..... och efter en stunds samtal kastade min läkare fram om jag då inte kan tänka mig att detta egenligen är en form av psykisk ångest.... panikångest, att jag kanske haft för mycket för länge och att själen vill vila.  Jag framhöll bestämt att detta ÄR något mycket verkligt och att jag KÄNNER att något är i halsen.... och att det är hans jobb att hitta felet. Jag blev jätte arg inombords.... varför tillskriva detta på psykkontot... såå typiskt och bara ett sätt att sluta söka orsaken. Såå tyypiskt vården idag......
Jag kunde dö innan de hittat vad det är för fel..... Jag fick med mig hem ångestdämpande medicin för att pröva och tårarna brände bakom ögonen... dem skulle jag då INTE för mitt liv använda.... inte heller Cipramil mot depression....


Väl hemma kämpade jag på.... dagar kom då jag kände mig tryggast i sängen.... att fara och handla var jobbigt... skulle jag klara mig genom hela butiken utan att bli nervös och få andnöd... Nu fortsatte min "nojjighet" men fick sig utökade versioner... jag kvarhöll min allergi nojja men nu kom därtill att jag hade svårt att vara med folk... fara hemifrån överhuvudtaget.... Min familj fick stå ut med mitt konstiga beteende ett tag... Jag blev väldigt beroende av att Johan skulle vara hem.... nära tillhands. Han blev min stora och enda trygghet...många var de gånger han åkte och handlade för att jag inte förmådde mig fara med folk. I och med att jag mer och mer började godkänna att läkaren hade rätt fick min ångest och paniken i det fritt utrymme.... och blommade ut. Vi kunde planera att göra nåt hela familjen... och jag var helt med på det tills vi skulle fara... då svek modet mig och jag lämnade hem, jag kunde bara inte fara. Emma och jag kunde vara på väg till butiken och hunnit nästan till korsningen då jag bara i panik svängde och åkte hem igen. Det var jobbigt att faktist genomföra frissatiden ... nåt jag bekymrat mig för eftersom man inte bara kan rusa ut om det blir jobbigt. Man måste sitta stilla i ca 45 minuter...med ett förkläde fästat runt halsen... . huvadådi. Bara det att Johan åkte iväg på ett ärende med bilen och jag såg bilen lämna gården blev jag nervös.... och oroade mig tills jag bara var full av lättnad när jag såg bilen igen...Jag fick anfall av att dra mig innåt och mådde dåligt på insidan... sådana gånger bara låg jag på sängen långa stunder.  Jag kallade dem för Time outś så Emma skulle bara ge mig lite utrymme och låta mig vara en stund. Det var många och långa sådana ett tag. Jag vaknade många mornar med ett obestämbart illabefinande.... tungt att börja dagen.... tungt att börja på. Såå....

Jag började med medicinen... en mening sagt av min klippa till vän Marianne (som jag har under denna tiden ringt och gråtit i telefonen åt)...lämnade hos mig var: Men Annika.... du är ju ledig nu.... ge medicinen en  chans.... hjälper det inte så slutar du med den... så enkelt är det."

Jag gav medicinen en chans och nu började min resa upp igen..... För att kunna komma upp på kullen därborta måste man ner i dalen först.... och jag har varit ner och svängt... jag har försökt att inte låta ångesten begränsa mig från att ändå göra det bästa av sommaren... så jag har försökt hänga med på det jag kännt att jag kunnat göra.... vi har varit på sommarstugan då det har varit väder.. och första tiden var lite obehaglig och jag oroade mig kanske mera där då man ändå är på en ö men jag lät inte rädslan styra hela mitt liv.... försökte hitta på roliga saker också där för att inte låta oron bestämma allt. Såå jag har stickat.... jag har stickat som aldrig förr.... Det blev en väst till min syster och det som var tacksamt var att det inte var något mönster och knappt nåt räknande av varv.... bara fram och tillbaka.... behövde inte tänka alls... bara koncenterea mig på rät och avig... och farta iväg. Min syster har uttryckt en gång att hon brodetat och handarbetat in sina bekymmer och tårar i några av sina verk för att de stannar där sen... Nu förstår jag henne såå väl.
 Så har jag också läst... och läst.... böcker som aldrig förr... Jag fick pippi på Agatha Christie och Hercule Poirot.... Pusseldeckare då man ska försöka knäcka koden var jätte bra knep att fokusera utåt och inte innåt. Jag har läst så många att jag har börjat prata lite artigt engelska.... med ord så som: " Anser du min bäste Herre ".... "Nåväl"... "Korrespondansen mellan svaranden"..... "Meddela sin närvaro".... Skicka telegram"...

Och sakta men säkert  släppte obehaget i halsen..... så även oron och ångesten.... Oro och ångest har ingalunda lämnat mig helt men har inte  lika stor plats i livet. Jag började våga vara ensam hemma... vilket var omöjligt en tid..... Jag kom ut även lite förändrad eftersom jag kanske numera uppskattar de små sakerna i livet som jag kanske missat i mitt sökande efter aktivteter där det händer nåt- Jag uppskattar numera mer en stilla kväll på villan... med fågelljud, vackra färger i vattnet, Kanke fara ut en stund och sitta på trappan istället för tv varje kväll. Jag kom ut aningens lugnare.... jag tycker mig ha hunnit i kapp min själ... och jag kom ut starkare och lite klokare... och jag lärde mig The hard way att lyssna mera innåt... då kroppen säger till att det är för mycket... kanske ändra lite rutiner på jobbet.  Jobbet älskar jag fortfarande och det är inte jobbets fel att jag kortslöt... jag har härliga arbetskamrater och jätte bra teamwork... och mina klienter tycker jag om allihopa... men omställningen från skiftesjobb och gå upp till heltid  och arbetsbördan var nog en bidragande orsak till mitt avbrott. Även det att Johan var så sjuk tidigare i vår var också nåt som samlades på hög som nåt jag inte hann bearbeta just då... det skulle jag göra senare... trodde jag.

Ångesten lever ännu lite vid sidan om mig och är ingalunda borta men jag bara låter den vara där... för varje dag bleknar den lite mer och mer....

Nu vet jag bättre..... Nu MÅSTE jag sluta med att vara "duktig" och tro att jag inte behöver inte hjälp... det behöver alla...Jag är heller inte utbytbar... Fast jag trodde JAG måster göra alla hembesök så insåg jag att jag de blir gjorda även utan mig... jag är inte oumbärlig.
 Jag har ännu en vecka semester och den ska jag försöka ta tillvara och Carpe Diemma.... för att sedan återvända till jobbet lite starkare. lite klokare...

Vi lever alla ett eget liv och det som känns på ett sätt för mig känns på annat sätt för nån annan.... Det här är min historia och mitt sätt att se och bearbeta saker på.... Man måste ingalunda påbörja medicinering - vissa vill klara sig utan den och låta det kännas.... jag gjorde mitt val att börja och för mig var det bra..... behöver inte vara det för alla.... Det här är min resa och mina beslut.... Mitt liv.... Mitt nu leende liv.

Den återlämnade blomman.....

googlad bild

                                              
Jag var med om en sak på lördag som lämnade med mig i tanken än idag.
Jag var till grannstaden för att leta nåt så värdsligt som byxor.... i sammanhanget bör kanske sägas att jag faktist äger andra byxor, men så småaktig är jag att jag gärna hade ökat på min materiella ha-begär för att även ha ett par ljusare... nu så här till våren.
Jag hade hittat även några andra grejer till Johan och Emma samtidigt så jag gick med några kassar i händerna ..... sneddade över gågatan för att fortsätta min shoppingtur.

Plötsligt som från ingenstans stod en man utlänskt utseende framför mig och höll fram en röd ros mot mig. I famnen hade han en stor bukett blommor och jag förstod att han tydligen delade ut dem .Jag kunde bara för mitt liv inte förstå varför eftersom han inte sa något... bara tittade sorgset och bedjande på mig.
 Jag tog reflexmässigt emot rosen eftersom han redan hade den nästan under näsan på mig. Med andra handen visade han samtidigt en lapp... Och hur kan det komma sig att jag redan då jag såg att han visade en lapp så tänkte jag( utan att ens ha läst vad där stod) : Jaha..... det var en "sån"..... Han ska ha nåt tillbaka.
Jag bara skumläste lappen.... Den började klassiskt med Please help me and my family........ son 17 years...... sick... needs medicin.... texten var lång och jag kom på mig själv med att inte läsa längre... jag liksom slutade vid Please help... sick och medicine.....

Sen stod jag där med blomman och fast det hela utspelade sig rätt snabbt hann jag rannsaka mig själv .... Hur skulle jag göra.?... Jag är en bank-korts-person.... har sällan pengar i börsen, och den dagen visste jag att jag på sin höjd hade några 20 cent i börsen, inte mer..... Jag hade inget att ge honom.

Skulle jag ta blomman och bara kunna ge honom 20 cent för den.
Skulle jag ta blomman som jag redan fått- Tacka  och smidigt bara gå min väg.
Skulle jag återlämna blomman och ursäkta mig.

Jag bara gjorde det som kändes mest rätt då...... Jag tittade in i de bedjande ögonen och återlämnade blomman med en medlidsam blick..... och gick därifrån med mina värdsliga kassar.... där jag ökat mitt materiella bestånd av kläder.
Kändes inte bra måste jag säga......

Men så här tänkte jag: Att ta emot blomman och vandra iväg var också fel.... jag gav inget för den... och att ge 20 cent hade varit ett skämt...... Jag kunde inte ta emot blomman....så jag gav den tillbaka. Men av den förvånade blicken att dömma var den varianten inte heller så vanlig. Var det rent av lite otacksamt och elakt att återlämna den....?

Man kan ju discutera all form av tiggeri hur länge som helst och visst har jag ett hjärta och känner medlidande med dem..... och jag förstår att om de väljer detta sätt att leva har de av någon orsak blivit tvingade till det..... Ändå blir jag lite provocerad av dem.... kanske för att jag plötsligt framstår själv som rätt materialistiks och snobb då jag går om dem med kassar fulla av sånt som jag inte direkt behöver för min överlevnad. Så egentligen är jag inte irriterad på dem... utan på min egen upplevelse och tankar om mig själv i den stunden.... eller så är jag faktist lite irriterad på att de kunde ju försöka göra nåt annat med livet... integreras.... förtjäna sitt uppehälle.  Bor det en liten rasist inom mig ändå?...... Hmmm....

Jag kan ändå tycka att det är bättre om man själv får välja om man skänker en slant... jag ogillade sättet när han kom fram till mig och först gav något för att sedan begära något tillbaka..... då kan man inte direkt välja mer....  inte längre kravlöst.

Jag tänkte sen jag kom  hem att jag borde ha sagt nåt åt honom.... förklarat varför jag gav tillbaka rosen..... men jag försöker göra det här istället:

" Tack..... men jag kan inte ta emot den här.... önskar att du och din familj ändå klarar dig"

 
Men nu kommer en tanke/fråga jag tänkte på nu efteråt....: Hade jag haft pengar i börsen..... hade jag då gett honom lite eller hade jag gjort likadant?..... Hmmm.... Hur sorgligt det än låter så tror jag faktist att jag ändå hade återlämnat blomman... jaa... jag hade nog gjort det......

Påskhelgen

En Påskhelg som jag faktist har njutit av iår..... jag kan bara inte tro att jag fått vara ledig ALLA dagar med familjen. Jag är så van att behöva jobba åtminstone 2 av 4 dagar. Jag har njutit av ledigheten, solen som tittat fram lite och bara att landa i att alla är uppe på benen friska och krya.

Lördag ställde jag iväg min alldeles egna påskhäxa.... och vi har således godis i detta hus som räcker till jul... ;) Lördag kväll åkte vi iväg till Purmo som tradition. Vi firade påsklördagen med min familj, syskon och syskonbarn vid mina föräldrars villa.  Villan ligger vid min mammas hemgård och markerna däromkring är liksom del av mina rötter. Mommo och moffa är döda sedan länge och jag hann inte ens träffa dem men jag tror att om det är möjligt för dem att följa med oss här nere så tror jag att de ler åt traditionen varje påsklördag.... Nu springer våra barn på där där ifrån deras rötter är. Vacker tanke.....
Vi grillade korv... mycket korv.

Men jag saknade en grön/gul jacka med UPM märket bak på ryggen. .... en vanlig syn vid brasan som nu var borta. Min "moster" Maja och hennes man brukar alltid vara med oss den kvällen.... men inte nu mera. Allan dog i vintras i cancer.... men ändå väntade man sig nästan sig se hans kännspaka jacka där runt brasan. Jag saknade honom där iår..... hade gärna pratat lite med honom som förr om båtar och villaliv...
 Du var med mig i tanken Allan..... Jag grillade en korv till dig också.....

Vi har hunnit med lite kalas hos Johans morfar.... ätit god påskmat vid svärmors och med gott samvete hunnit vila middag mitt på dagen....
Idag ska jag göra nästan samma sak som igår.... INGENTING....

                                             

Det självklara ...... ta inget för givet!

En tyst vår kan hända men inte desto mera händelselös ändå......

Om någon följt med serien "När livet vänder"...... sägs det i inledningsvinjetten: Plötsligt ändrar livet och allt det självklara är inte längre självklart"..... tyyp sånt har jag tänkt denna vårvinter.


Johan blev lite sjuk...... nåt som började med förkylning blev till två antibiotika kurer utan effekt och med allt tyngre att andas åkte vi in till sjukhus. Infektionsvärdet över 200 och ful lungbild. En ordentlig lunginflammation. Väl inne på sjukhuset blev har riktigt dålig och det togs en massa prov om någon bakterie satt sig på hjärnan. Det var inte roliga dygn alls. Jag bara såå inte kunde jobba, jag ringde min förman och bara lämnade över nycklarna åt en vikarie och bara såå strutade i jobbet. Jag blev rädd att göra fel då jag var så oskärpt. .... jag ville bara vara på sjukhuset..... ALLT annat blev oviktigt.


                                                        


Lustigt ändå vilken "bubbla" man lever i just då. Jag satt bredvid Johan på dagarna, åkte hem till kvällen , hämtade Emma från Fammos/mommos och sen försökte vi få lite läxor gjorda. Konstigt vad allt annat blev betydelselöst och besvärligt....Jag hade svårt att på riktigt bry mig hur många äpplen Kalle hade kvar då han delat med sig åt tre andra i matteläxan.... Det var väl just det samma... jag tänkte att" Kalle lilla .. behåll alla själv så slipper vi räkna det." .
. Jag tor inte att jag handlade på hela veckan, när skulle man hinna nåt så värdsligt, jag betalade inte en enda räkning den veckan , och att Emma måste ha med sig tre euro till skolan den veckan blev jag bara itrriterad över... det att hämta ut pengar ur automaten och växla sig till mynt blev plötsligt för svårt.
Allt vi båda gör för att få Johnsons Ab att gå runt med allt från matlagning, disken, läxläsning, betala räkningar, handla, promenera med hunden o.s.v. det skulle jag plötsligt göra ensam.... Det har inte slagit mig tidigare hur mycket vi delar på allt i hushållet, och med oron för honom tyckte jag bara att allt annat var onödigt och värdsligt.  Jag ville bara vara med Johan....
Man tar nog varandra för givet satt jag där och tänkte, Johan har liksom varit min självklarhet mer än halva mitt liv.... Han har alltid funnits där... alltid den samma.... vi känner varandra utan och innan.... och när min självklarhet inte fanns där för en tid och jag då det var som värst inte visste vem/eller vad jag skulle få hem igen kändes det som om jag bara hade ett ben att stå på. Märklig känsla....  Det har inte varit så tydligt förr att vi är varandras ben för att stå stadigt i livet. Jag hoppade på ett ben hela veckan.  Men tack och lov svängde det efter en hel del medicin... och Johan "kom tillbaka".  Och med det sjunkande CRP värdet följde en del av vår vardagsirritation vi på sistone haft för varandra.....  Det är ändå det viktigaste att ha varandra......allt annat är faktist bara onödigt tjafs.

                                      


...... Veckan han kom hem skulle jag börja jobba.... men då fick jag hög feber och låg en vecka i ordentlig angina, kunde inte heller då jobba.... och dagen efter att jag började kunna stå upprätt däckade Emma under i feber och angina.... så på en månad åt alla i familjen antibiotika.
                                                     


 Men nu verkar det vara över... hoppas jag. Johan jobbar... jag jobbar och Emma är tillbaka i skolan.
Vi skojar och säger att så lite som vi varit sjuka tidigare så passar vi på att göra det ordentligt en månad i året och sen är det över för iår.

Det som jag nu efteråt kan tycka lite konstigt var att jag som sjukskötare var såå okunnig då det gällde en egen anhörig.... jag vet inte om det var oron som blockerade eller miljön men jag kom för mitt liv inte på vad aciclovir var för medicin.... och labprov måste jag fråga upp vad det var två gånger....Och jag vet av erfarenhet... som vårdpersonal pratar man på ett annat sätt med anhörig som man vet jobbar inom vården... man använder mera fackord än annars... för de är inom området..... och det ska erkännas att vissa gånger satt jag bara och nickade när de redogjorde för labprov och mediciner... inget gick in..... ;)  och nu ska jag berätta det värsta: " Jag ringde på klockan då droppet bråkade och slutade droppa.... Nåt som jag gjort hundra tusen gånger... justerat droppet... allt var som bortblåst och jag vågade inte blanda mig i .... JAG RINGDE på KLOCKAN!! Jisses....

                                                                   

Vad gjorde du i helgen då?.... Jaa jag läste en bok om DÖDEN... så jag hade det riktigt bra tack!

Har polisen då inte tänkt på trafiksäkerheten vad gällande fartkameror.... Seriöst alltså... man förlorar för ett tag synen helt... i blixten...På riktigt eller om man har tendens till migrän är det en starkt utlösande faktor.

                                   
                                          


Vi skulle förgylla vår fredagkväll med att bevista Kockola revyn. Vi brukar nästan alltid vara på den... den unnar vi oss då vi ändå inte röker... ;)
På ett "omotiverat" ställe är plötsligt farten nedsänkt till 60....60!!..... att det är en korsning tycker ju jag är ovidkommande. ...... 60??
Vi missade skylten... och PAAAMM.... Man trodde för ett tag att något framföross EXPLODERADE!   Sen var ju böteslappen ett faktum. Nåjaa.... sånt händer...  Tur att vi inte miste synen på köpet. 

Revyn var bra .... så om ni har vägarna förbi.... gå gärna och se den... vissa av de som står på scenen behöver bara stå där tyst men har sådant uttryck i ansiktet att man skrattar ändå.... Roligt att förgylla januarimörkret med. Nästa vecka tänkte vi fara på Terjärv revyn... Den brukar också vara hejdlös rolig.

Helgen annars då..? Köpte mig en bok " Den där jävla Döden- Vi ska alla dö så vi kan lika gärna prata om det". Skriven av Anna Lindman.
Jag försöker leva så att jag utsätter mig för sånt jag är rädd för att avdramatisera det. Döden är ett av mina rädslor. Sen måste man utsätta sig för det när man jobbat 10 år på en bäddavdelning. Det går liksom inte att undvika döden på nåt sätt där.   Även de jobbiga känslorna just innan döden, anhöriga och ledsamheten, tårarna och vetskapen om att döden är en evighets avsaknad av liv.... Jag har genom åren försökt närma mig allt det här och faktist VÅGA stå kvar där. Möta den sjuke och dess anhöriga och våga stå kvar. Jättebra bok faktist för vårdpersonal.
 Boken är jätte bra.... Så bra att jag glömde bort min bröd-deg.... i si så där 4 timmar... Vi fick jätte-jätte mycket bröd hos oss kan jag ju säga. ;)  Johan bara log och sa när han gick om mig... " Det ska vara du att bli jätte-glad över att hitta en bok om döden- och sitta och läsa den hela din lediga dag och tycka jätte-mycket om den"

Den är skriven av denna Anna som även gjorde en dokumentär på svt för en tid sedan.... som hette Döden Döden Döden. 

                                 
 Annat då.... jaa... det slog mig häromdagen vilken "rutin-människa jag blivit i och med att jag nu har regelbundet jobb....
Nu ska ni få höra:
Onsdag är "winerbrödsdagen", då far jag via butiken på morgonen och köper winerbröd, de ska jag sen ha efter maten hemma hos mamma och pappa på lunch.... Fredag är "efterrättsdag" då har mamma efttrerrätt som vi tar upp önskemål om torsdag. Torsdag beställer jag mediciner till jobbet och fredag levereras de... alltid Fredag. Tisdagar kommer budbilen med sånt jag beställt till jobbet.
 Lördag äter vi hemma av någon okänd anledning alltid korv mitt på dagen.. det ska vara KORV. Söndag är "mos" dagen.. då äter vi potatismos. Glass till efterrätt. Söndag är "glassdagen".  På söndagkväll äter vi mannagröt... alltid! Lördag köper Emma och jag en Ässä lott.

Det  är lite nytt för mig att kunna planera... att göra rutiner... att alltid göra vissa saker en viss tid... alltid den tiden och ingen annan tid. Någon som alltid levt så kan ju vara uttråkad på sina rutiner men jag stortrivs och är hjärteglad och ett stort leende på läpparna när jag får hitta på rutinsaker och sen ALLTID göra så... Va himla häftigt. 

                                   

Jag hoppas ni alla får en bra jobbvecka.... Jag tänker ha en suuper vecka på mitt Jätte roliga jobb... ny känsla det också....   Over and Out!

Den kvarlämnade granen......

                                                           


Idag är det Jul-utstädning på programmet.... och i år är det extra motigt. Jag gillar aldrig att städa bort julen. Jag gillar att gå omkring och mysa med ljusstakar i fönstret, stjärnor, julgran med en massa glitter, myys ljus.... Det är ju inte måste att städa ut den just idag.... det vet jag men vi gör det nästan varje år. Vi ställer till ganska tidigt i andra änden istället.. och njuter i adventstid. ... det är inte riktigt det samma att njuta av den efteråt... det finns just inget att se vänta på då mera.

Och DET är också en känsla jag alltid har när jag samlar ihop alla tomtar... och juldukar överallt..... Vad ska man nu vänta på...?  Ungerfär samma känsla har jag också på villaavslutningen och man packar ihop.... Det är ett år till nästa gång jag tar fram just de här sakerna... var är jag då i livet... vad har hänt,  hur är allt då.... eller har det hänt just någonting alls?

Det lustiga med vår städninga varje år är att Johan vill ta en snabb drive genom hela huset... städa bort ALLT på en gång... och tadaa... nu ser vi fram emot våren... Jag däremot städar bort i etapper... plockar bort någon tomte sådär... och någon duk och sen plockar jag mera nästa dag. Kanske för att jag måste vänja mig att det är slut... en sorgeprocess... ;)
Och det blir samma varje år....Johan vill börja med granen men alla år säger jag bestämt att Nepp.. Granen är det sista som åker....  så vi börjar med juldukar.. tomtar... ljusstaken... och sen tänker jag ... " Njaa... jag tar julgardinerna nu med det samma då jag ändå håller på....".... och när jag väl är färdig är det mesta ändå bort... och sen står granen där i all sin prakt ännu.... men ser mer ochmer ut att inte alls passa in mera då alla tomtar tackat för sig för i år. Så nu har vi ut allt ... allt annat än granen som står och ser ut som om alla andra åkt på resa men han hann inte med bussen.....   Så nu överväger jag att kasta ut den med... utan allt annat verkar den malplacerad på nåt sätt.

Jag tycker det bara blir så tomt och vardagligt utan julen.... som om man borde ha nåt att se fram emot som en milstolpe i livet... och Johan föreslog våren... men njaa... det är ju ingen skilld högtid precis... och nu börjar Ox-veckorna då alla veckor ser likadana ut. ... det blir väl till att vänta på sin semester i februari nu då som nästa.

 Jag säger Tack för i år och på återseende åt tomten under granen..... ljusstaken och myysljusen... Vi ses nästa år igen.. förhoppningsvis lite klokare, lika rika på att ha alla nära och kära runt sig... och dåå lovar jag dig tyg-tomten att jag ska försöka njuta lite mer av dig och dina vänner redan i adventstid.... Tack för iår!