Om någon följt med serien "När livet vänder"...... sägs det i inledningsvinjetten: Plötsligt ändrar livet och allt det självklara är inte längre självklart"..... tyyp sånt har jag tänkt denna vårvinter.
Johan blev lite sjuk...... nåt som började med förkylning blev till två antibiotika kurer utan effekt och med allt tyngre att andas åkte vi in till sjukhus. Infektionsvärdet över 200 och ful lungbild. En ordentlig lunginflammation. Väl inne på sjukhuset blev har riktigt dålig och det togs en massa prov om någon bakterie satt sig på hjärnan. Det var inte roliga dygn alls. Jag bara såå inte kunde jobba, jag ringde min förman och bara lämnade över nycklarna åt en vikarie och bara såå strutade i jobbet. Jag blev rädd att göra fel då jag var så oskärpt. .... jag ville bara vara på sjukhuset..... ALLT annat blev oviktigt.
Lustigt ändå vilken "bubbla" man lever i just då. Jag satt bredvid Johan på dagarna, åkte hem till kvällen , hämtade Emma från Fammos/mommos och sen försökte vi få lite läxor gjorda. Konstigt vad allt annat blev betydelselöst och besvärligt....Jag hade svårt att på riktigt bry mig hur många äpplen Kalle hade kvar då han delat med sig åt tre andra i matteläxan.... Det var väl just det samma... jag tänkte att" Kalle lilla .. behåll alla själv så slipper vi räkna det." .
. Jag tor inte att jag handlade på hela veckan, när skulle man hinna nåt så värdsligt, jag betalade inte en enda räkning den veckan , och att Emma måste ha med sig tre euro till skolan den veckan blev jag bara itrriterad över... det att hämta ut pengar ur automaten och växla sig till mynt blev plötsligt för svårt.
Allt vi båda gör för att få Johnsons Ab att gå runt med allt från matlagning, disken, läxläsning, betala räkningar, handla, promenera med hunden o.s.v. det skulle jag plötsligt göra ensam.... Det har inte slagit mig tidigare hur mycket vi delar på allt i hushållet, och med oron för honom tyckte jag bara att allt annat var onödigt och värdsligt. Jag ville bara vara med Johan....
Man tar nog varandra för givet satt jag där och tänkte, Johan har liksom varit min självklarhet mer än halva mitt liv.... Han har alltid funnits där... alltid den samma.... vi känner varandra utan och innan.... och när min självklarhet inte fanns där för en tid och jag då det var som värst inte visste vem/eller vad jag skulle få hem igen kändes det som om jag bara hade ett ben att stå på. Märklig känsla.... Det har inte varit så tydligt förr att vi är varandras ben för att stå stadigt i livet. Jag hoppade på ett ben hela veckan. Men tack och lov svängde det efter en hel del medicin... och Johan "kom tillbaka". Och med det sjunkande CRP värdet följde en del av vår vardagsirritation vi på sistone haft för varandra..... Det är ändå det viktigaste att ha varandra......allt annat är faktist bara onödigt tjafs.
...... Veckan han kom hem skulle jag börja jobba.... men då fick jag hög feber och låg en vecka i ordentlig angina, kunde inte heller då jobba.... och dagen efter att jag började kunna stå upprätt däckade Emma under i feber och angina.... så på en månad åt alla i familjen antibiotika.
Men nu verkar det vara över... hoppas jag. Johan jobbar... jag jobbar och Emma är tillbaka i skolan.
Vi skojar och säger att så lite som vi varit sjuka tidigare så passar vi på att göra det ordentligt en månad i året och sen är det över för iår.
Det som jag nu efteråt kan tycka lite konstigt var att jag som sjukskötare var såå okunnig då det gällde en egen anhörig.... jag vet inte om det var oron som blockerade eller miljön men jag kom för mitt liv inte på vad aciclovir var för medicin.... och labprov måste jag fråga upp vad det var två gånger....Och jag vet av erfarenhet... som vårdpersonal pratar man på ett annat sätt med anhörig som man vet jobbar inom vården... man använder mera fackord än annars... för de är inom området..... och det ska erkännas att vissa gånger satt jag bara och nickade när de redogjorde för labprov och mediciner... inget gick in..... ;) och nu ska jag berätta det värsta: " Jag ringde på klockan då droppet bråkade och slutade droppa.... Nåt som jag gjort hundra tusen gånger... justerat droppet... allt var som bortblåst och jag vågade inte blanda mig i .... JAG RINGDE på KLOCKAN!! Jisses....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar