Allt har sin tid.... att låta gå har sin tid .. och sakna har sin.....

Det finns en sista dag för allt. Ibland är man lyckligt omedveten om att det faktist är sista -sista dagen .....det kan man tänka sen när en tid gått så kan man titta tillbaka och säga : Tänk att den där tisdagen blev sista dagen. ...ELLER så  VET man sedan länge att tisdag blir sist-sista dagen och man kan förbereda sig . Och i ärlighetens namn vet jag inte vilket jag föredrar.

I det här fallet visste vi sedan länge att tisdagen blir SISTA dagen... att få rå om vår stödpojke vi haft hos oss några månader. Och kunde jag stannat tiden hade jag gjort det för att få ännu en kram... ännu ett leende ... ännu ett bus....
Det är det här som är myntets baksida med att vara stödfamlij, man ska ta emot med öppet sinne men man ska även låta fara.... Man ska kunna acceptera att man är en tillfällig gäst i deras liv och varit viktig i hans liv just i nuet... då han behövde det. Sen ska man låta flyga iväg.

Denna sista dag for vi faktist till simhallen (det förra inlägget till trots)och där i duschrummet träffade vi på bys bor... och när barnet i familjen frågade vem det där var som mamman hälsade på .... svarade mamman " Men det var ju Emma och Emmas mamma och lillebror"..... och jag bara såå inte visste om jag skulle räta upp misstaget eller låta det passera.  För det är just det han blivit hos oss... Emmas lillebror... såå älskad och sååå alltid väntad. 

Vi hade en toppendag och fast jag gruvat mig för denna sista dag så är jag såå glad att jag tillät mig faktist ha roligt denna sista dag lät inte sorgsenheten ta överhanden. . Vi skvättade vatten... var i bastun... skrattade tillsammans hela familjen och jag tog in nuet pracis som han lärt mig under tiden han varit här. Carpe Diem.... fånga dagen....
Jag fick en klump i magen när jag hörde ringklocklan på dörren..... han hämtades en sista gång. ... vidare till ett annat liv utan mig... och med tanke på åldern kommer han inte att minnas mig.... men JAG minns... jag minns kramarna .... skratten.... sättet han höll upp armarna när han ville vara i famnen.... Hans skratt som jag såå hade velat bevara i en glasburk för att ta upp och lyssna på när jag saknar... hans doft när han kramade mig. Han var lyckligt omedveten om att det var sista dagen.... och det var kanske därför vi kunde ha roligt ändå.

Allt har sin tid... att ta emot någon i familjen har sin.... att låta vandra vidare har sin och att SAKNA har sin.  Det är det här som hör till vår uppgift och jag är såå glad ändå att jag vågat älska fullt ut..... inte hållit tillbaka fast jag vetat hela tiden att denna sista tisdag kommer.... att jag vågat älska och krama....  att jag vågat öppna mitt hem och mitt hjärta.  Han var en tillfällig gäst i vårt liv .... en väldigt viktig sådan. Han lärde mig fånga stunden.... lärde mig älska fullt ut trots vetskapen om avsked.  

Jag vill bra säga Tack.... till dig "Papaj"..... Fast jag visste avskedet skulle bli jobbigt förgyllde du mitt liv för en tid... en värdefull tid och du fick mig inse att även en kort tid tillsammans också är viktigt ... det är inte längden utan innehållet som är viktigt.  
Och fick jag välja igen trots vetskapen om bara en kort tid tillsammans med dig.... så hade jag ändå valt det samma....  Du lärde mig massor..och vi tar det med oss i vårt liv och fortsättning som stöd och fosterföräldrar.   Du tog en del av mitt hjärta med dig. Ha ett bra liv...... det önskar jag dig av hela mitt hjärta. Vi Älskar dig Papaj!

Sportlovets måsten... suck!

Jaha så har vi redan hunnit fram till v 9. Och det är med skäckblandad förtjusning jag påbörjar den. Har faktist sparat den sista veckan vinterledigt till den här veckan eftersom Emma är ledig och hemma hela veckan. 

Men sportlovet för mig är "veckan då man måste GÖRA någonting." Precis som om man bunkrat upp alla utflykter till just denna vecka.
Helst ska man planera in några dagar i Isosyöte, eller någon annan slalom ort.... helst även boka allt med stuga och övernattning för att det ska räknas. Sen hemkommen från det hinner man säkert med ett måste simhallsbesök.... dit med andra hundratalet barn och föräldrar som också "kännt" att de MÅSTE göra någontiong. Verkligheten  med simhallen v 9 är att man betalar för att redan i omklädningsrummet leta efter lediga ombytesskåp... och man i något skede tänker att man borde svänga i dörren och begära pengarna tillbaka. Sen efter en lång stunds väntande på duscharna äntligen får fara ut i simhallen. Barn ...överallt. Och har man tur ryms man ...om man delar upp sig... så att man kan tränga in sig i ett litet hörn av bassängen.  Att simma är uteslutet men man får i alla fall blötlägga sig. Få en massa skvätt i ansiktet. Men när man ändå sen kommer ut igen ska man ju ha ett nöjt leende på läpparna.. för då har man ju ialla fall gjort något. Roligt var det kanske inte men man GJORDE nåt...

Sen kanske trycka in sig på någon biofilm... inte för att de har något intressant för Emmas ålder direkt men vi vill sååå stå i den km långa kön för att köpa popkorn och titta en barnslig film för att då har vi ju gjort något.
Sen bortemot onsdag torsdag måste man åka en sväng kanske till Vasa eller Tuuri på shopping förstöra en massa pengar på sånt man egentligen inte behöver men " När åker man igen till Tuuri så varför inte passa på.?.. det är ju sååå billigt".
.... Sen måste man ju också vara ut en hel dag med utelekar och utflykt..... och jag säger bara Fyadådi..... Jag tänker inte låtsas som om jag tycker utedagar är roliga. och i det här våta vädret... nej Tack! Man är ute en kvart och skorna och vantarna är genomblöta.... innan man ens börjat leka i snön. Så efter 20 min är jag såå färdig att fara in.... det är inte roligt någonstans att vara våt och ute... jag är hellre inne och torr... ( kalla mig tråkig... men jag trivs bäst inne) Jag tänker som så att en snögubbe blir kanske klar framemot onsdag hos oss.... en boll om dagen räcker.... sen far vi in och sätter vantarna på tork. Matsäck är aningens onödigt och såå överreklammerat när man kan sitta inne i köket och ta det direkt ur kylskåpet... sitta bekvämt vid bordet och man får äta på porslin.

Allt bara så man återigen kan "bocka" av  ännu en Måste dag..... För man måste ju göra något så att Emma inte sen måste sitta i bänken på måndagmorgon i skolan och de turvist får berätta om sina sportlov.... resor till södern.... båtresor över till Umeå... shoppingresor.....Hela sportlovet  blir till ett samlande av upplevelser så att Emma har något att berätta i skolan.... inte nödvändigtvis nåt vi vill göra så där alldeles mycket.

Men verkligheten hos oss är denna att jag i ärlighetens namn helst inte gjorde något alls......Min semestervecka vore komplett om vi  utan vidare krav fick sova länge på morgonen... långsamt äta morgonmål.. kanske dricka kaffe ännu där efter10... och gå omkring i pyjamas hela förmiddagen. Sticka lite däremellan.... lyssna på lite musik i Emmas rum och kanske rita lite. Ta en stilla promenad med hunden och bara ta den lediga dagen som den kommer.  Bara vara tillsammans med min dotter. Men vad skulle Emma berätta om då..... ? Hmmm....

Jag önskar mindre stress och press över sportlovets måsten.... och mera tillåtelse att bara vara utan planer... Vart har uppskattningen av det lilla  och stillsamma i livet blivit bannlyst från våra barn. Varför känner man att man måste erbjuda dem så stort extra program? Att bara ta dagen som den kommer och bara vara tillsammans... Kanske baka nåt tillsammans, köpa en chipspåse och bara hyra hem en film en helt vanlig onsdageftermiddag.... kanske bara vara till bibloteket och låna lite bra böcker.Det tycker vi är roligt men räknas knappt som något att berätta för klassen om. Så frågan är om vi gör nåt bara för att..... ha nåt att berätta eller för att vi verkligen vill... hmmm...

Det kan också vara så att ingen egentligen bryr sig om vi gör alldeles ingenting speciellt.... att det egentligen är jag som tycker jag borde leva upp till normen som alla andra. Eller så finns det faktist anställt folk "Sportlovskontrollanter från staten som ska kartlägga och uppmuntra till konsumtion "som besöker skolorna och anteknar då de ska berätta måndag morgon vad de gjort på lovet.... Då kommer vi att få minst en prick eller två i protokollet.... för jag tänker demonstrativt inte följa massan och göra storverk denna veckan.

P.S. .... Jaa... jag tillhör den tråkigare sorten... måste erkännas men man kan ha såå mycket roligt hemma... och INOMHUS... med mig.. billigt och skojigt program.  :)