Allt har sin tid.... att låta gå har sin tid .. och sakna har sin.....

Det finns en sista dag för allt. Ibland är man lyckligt omedveten om att det faktist är sista -sista dagen .....det kan man tänka sen när en tid gått så kan man titta tillbaka och säga : Tänk att den där tisdagen blev sista dagen. ...ELLER så  VET man sedan länge att tisdag blir sist-sista dagen och man kan förbereda sig . Och i ärlighetens namn vet jag inte vilket jag föredrar.

I det här fallet visste vi sedan länge att tisdagen blir SISTA dagen... att få rå om vår stödpojke vi haft hos oss några månader. Och kunde jag stannat tiden hade jag gjort det för att få ännu en kram... ännu ett leende ... ännu ett bus....
Det är det här som är myntets baksida med att vara stödfamlij, man ska ta emot med öppet sinne men man ska även låta fara.... Man ska kunna acceptera att man är en tillfällig gäst i deras liv och varit viktig i hans liv just i nuet... då han behövde det. Sen ska man låta flyga iväg.

Denna sista dag for vi faktist till simhallen (det förra inlägget till trots)och där i duschrummet träffade vi på bys bor... och när barnet i familjen frågade vem det där var som mamman hälsade på .... svarade mamman " Men det var ju Emma och Emmas mamma och lillebror"..... och jag bara såå inte visste om jag skulle räta upp misstaget eller låta det passera.  För det är just det han blivit hos oss... Emmas lillebror... såå älskad och sååå alltid väntad. 

Vi hade en toppendag och fast jag gruvat mig för denna sista dag så är jag såå glad att jag tillät mig faktist ha roligt denna sista dag lät inte sorgsenheten ta överhanden. . Vi skvättade vatten... var i bastun... skrattade tillsammans hela familjen och jag tog in nuet pracis som han lärt mig under tiden han varit här. Carpe Diem.... fånga dagen....
Jag fick en klump i magen när jag hörde ringklocklan på dörren..... han hämtades en sista gång. ... vidare till ett annat liv utan mig... och med tanke på åldern kommer han inte att minnas mig.... men JAG minns... jag minns kramarna .... skratten.... sättet han höll upp armarna när han ville vara i famnen.... Hans skratt som jag såå hade velat bevara i en glasburk för att ta upp och lyssna på när jag saknar... hans doft när han kramade mig. Han var lyckligt omedveten om att det var sista dagen.... och det var kanske därför vi kunde ha roligt ändå.

Allt har sin tid... att ta emot någon i familjen har sin.... att låta vandra vidare har sin och att SAKNA har sin.  Det är det här som hör till vår uppgift och jag är såå glad ändå att jag vågat älska fullt ut..... inte hållit tillbaka fast jag vetat hela tiden att denna sista tisdag kommer.... att jag vågat älska och krama....  att jag vågat öppna mitt hem och mitt hjärta.  Han var en tillfällig gäst i vårt liv .... en väldigt viktig sådan. Han lärde mig fånga stunden.... lärde mig älska fullt ut trots vetskapen om avsked.  

Jag vill bra säga Tack.... till dig "Papaj"..... Fast jag visste avskedet skulle bli jobbigt förgyllde du mitt liv för en tid... en värdefull tid och du fick mig inse att även en kort tid tillsammans också är viktigt ... det är inte längden utan innehållet som är viktigt.  
Och fick jag välja igen trots vetskapen om bara en kort tid tillsammans med dig.... så hade jag ändå valt det samma....  Du lärde mig massor..och vi tar det med oss i vårt liv och fortsättning som stöd och fosterföräldrar.   Du tog en del av mitt hjärta med dig. Ha ett bra liv...... det önskar jag dig av hela mitt hjärta. Vi Älskar dig Papaj!