Att missta och sakna är som att dö en smula...

 Det sa en god vän till mig idag då jag pratade med henne om stödfamiljsarbetets bra och sämre sidor.  Och det är såå sant.

Sorgen kommer över mig allt emellanåt.... det kan vara då jag går om kylskåpet där vi har hans kort hängandes.... eller man hittar plastbokstäverna han lekte med då de kommer fram från under soffan då man städar, eller då man hör muminsignaturen i tv. Eller då man städar undan barnmatstolen ute iförrådet för att ingen mera behöver den.... Och det är nästan det värsta.... att städa bort alla saker. ... så därför har jag dem kvar. traktorn står framme i hörnet, barnstolen i bilen är kvar så den kör jag runt med fast ingen behöver den.... jag förmår mig inte att städa undan nåt.... för då är det lättare att leva med det faktum att han inte kommer på en tid och man kan inbilla sig att han är bara borta lite längre  men han kommer tillbaka.  Nåja vardagen börjar och jag måste försöka koncenterera mig på jobbet, familjen, Emmas läxor.... jaa livet... men det känns som om det går uppförsbacke.  Jag väntar på den dagen det slutar göra ont i hjärtat.

Det bästa med min väns ord idag var att jag fick ett erkännande..... att det är OK att få känna så här och att jag får säga att det gör ont... för i ärlighetens namn så känner jag att jag inte har rätt att tjata om min sorg hela tiden.... att jag inte riktigt har rätten att få sakna...  Ger man sig in i det här uppdragen så ska man vara beredd på avsked och att de far vidare....jag har ingen roll i hans liv där jag har rätt att fodra tät kontakt..... så håll mun och gilla läget.... så känns det... att jag egentligen inte har rätt att vara ledsen.  Vi gjorde det vi skulle göra en kort tid .... gjorde det bra och sen är det slut... Tack för din tid... svälj gråten och kom över det någon gång.

Men jag måste säga att stödgossen gav oss en underbar erfarenhet att ta med oss i livet som stödföräldrar..... Det där med att man inte kan skydda sig och värna om sitt hjärta.... att inte ge fullt ut för att inte bli så ledsen sen.. Det är en myt som inte går att leva efter... Nåjaaa det kanske går... men då är du också rätt kass i ditt uppdrag och får inte lika mycket tillbaka. Vi lärde oss att vi skiiter i följderna, älskade fullt ut, och fick en hel hög med kramar, skratt och kärlek tillbaka. Fallet blev stort sen men det måste göras så.... utan att ge allt är du heller ingen bra stödfamilj.

Så nu tänker jag ge mig tillåtelse att vara ledsen ... precis så ledsen som jag känner mig ibland då jag stiger på hans legobil.... tillåta mig känna saknad.... för det är ok att vara ledsen då man mister någon.... det är ok.... för jag vet att efter jag har  sörjt klart så kan jag kanske igen börja le när jag ser korten... småfnissa när jag plockar i leksakerna och minns.
Jag måste ner först innan det går att komma upp. Så jag hålls här på botten ett tag.... men ingen fara.... jag sätter mig här ett tag...blir lite lerig och gråter någon skvätt.... sen kommer jag upp då jag är klar. KOm gärna och prata med mig ett tag men skynda inte på mig att komma upp.... hjälp mig inte. Jag kommer upp själv då jag är klar. Ska vi säga så?