Den återlämnade blomman.....

googlad bild

                                              
Jag var med om en sak på lördag som lämnade med mig i tanken än idag.
Jag var till grannstaden för att leta nåt så värdsligt som byxor.... i sammanhanget bör kanske sägas att jag faktist äger andra byxor, men så småaktig är jag att jag gärna hade ökat på min materiella ha-begär för att även ha ett par ljusare... nu så här till våren.
Jag hade hittat även några andra grejer till Johan och Emma samtidigt så jag gick med några kassar i händerna ..... sneddade över gågatan för att fortsätta min shoppingtur.

Plötsligt som från ingenstans stod en man utlänskt utseende framför mig och höll fram en röd ros mot mig. I famnen hade han en stor bukett blommor och jag förstod att han tydligen delade ut dem .Jag kunde bara för mitt liv inte förstå varför eftersom han inte sa något... bara tittade sorgset och bedjande på mig.
 Jag tog reflexmässigt emot rosen eftersom han redan hade den nästan under näsan på mig. Med andra handen visade han samtidigt en lapp... Och hur kan det komma sig att jag redan då jag såg att han visade en lapp så tänkte jag( utan att ens ha läst vad där stod) : Jaha..... det var en "sån"..... Han ska ha nåt tillbaka.
Jag bara skumläste lappen.... Den började klassiskt med Please help me and my family........ son 17 years...... sick... needs medicin.... texten var lång och jag kom på mig själv med att inte läsa längre... jag liksom slutade vid Please help... sick och medicine.....

Sen stod jag där med blomman och fast det hela utspelade sig rätt snabbt hann jag rannsaka mig själv .... Hur skulle jag göra.?... Jag är en bank-korts-person.... har sällan pengar i börsen, och den dagen visste jag att jag på sin höjd hade några 20 cent i börsen, inte mer..... Jag hade inget att ge honom.

Skulle jag ta blomman och bara kunna ge honom 20 cent för den.
Skulle jag ta blomman som jag redan fått- Tacka  och smidigt bara gå min väg.
Skulle jag återlämna blomman och ursäkta mig.

Jag bara gjorde det som kändes mest rätt då...... Jag tittade in i de bedjande ögonen och återlämnade blomman med en medlidsam blick..... och gick därifrån med mina värdsliga kassar.... där jag ökat mitt materiella bestånd av kläder.
Kändes inte bra måste jag säga......

Men så här tänkte jag: Att ta emot blomman och vandra iväg var också fel.... jag gav inget för den... och att ge 20 cent hade varit ett skämt...... Jag kunde inte ta emot blomman....så jag gav den tillbaka. Men av den förvånade blicken att dömma var den varianten inte heller så vanlig. Var det rent av lite otacksamt och elakt att återlämna den....?

Man kan ju discutera all form av tiggeri hur länge som helst och visst har jag ett hjärta och känner medlidande med dem..... och jag förstår att om de väljer detta sätt att leva har de av någon orsak blivit tvingade till det..... Ändå blir jag lite provocerad av dem.... kanske för att jag plötsligt framstår själv som rätt materialistiks och snobb då jag går om dem med kassar fulla av sånt som jag inte direkt behöver för min överlevnad. Så egentligen är jag inte irriterad på dem... utan på min egen upplevelse och tankar om mig själv i den stunden.... eller så är jag faktist lite irriterad på att de kunde ju försöka göra nåt annat med livet... integreras.... förtjäna sitt uppehälle.  Bor det en liten rasist inom mig ändå?...... Hmmm....

Jag kan ändå tycka att det är bättre om man själv får välja om man skänker en slant... jag ogillade sättet när han kom fram till mig och först gav något för att sedan begära något tillbaka..... då kan man inte direkt välja mer....  inte längre kravlöst.

Jag tänkte sen jag kom  hem att jag borde ha sagt nåt åt honom.... förklarat varför jag gav tillbaka rosen..... men jag försöker göra det här istället:

" Tack..... men jag kan inte ta emot den här.... önskar att du och din familj ändå klarar dig"

 
Men nu kommer en tanke/fråga jag tänkte på nu efteråt....: Hade jag haft pengar i börsen..... hade jag då gett honom lite eller hade jag gjort likadant?..... Hmmm.... Hur sorgligt det än låter så tror jag faktist att jag ändå hade återlämnat blomman... jaa... jag hade nog gjort det......

Påskhelgen

En Påskhelg som jag faktist har njutit av iår..... jag kan bara inte tro att jag fått vara ledig ALLA dagar med familjen. Jag är så van att behöva jobba åtminstone 2 av 4 dagar. Jag har njutit av ledigheten, solen som tittat fram lite och bara att landa i att alla är uppe på benen friska och krya.

Lördag ställde jag iväg min alldeles egna påskhäxa.... och vi har således godis i detta hus som räcker till jul... ;) Lördag kväll åkte vi iväg till Purmo som tradition. Vi firade påsklördagen med min familj, syskon och syskonbarn vid mina föräldrars villa.  Villan ligger vid min mammas hemgård och markerna däromkring är liksom del av mina rötter. Mommo och moffa är döda sedan länge och jag hann inte ens träffa dem men jag tror att om det är möjligt för dem att följa med oss här nere så tror jag att de ler åt traditionen varje påsklördag.... Nu springer våra barn på där där ifrån deras rötter är. Vacker tanke.....
Vi grillade korv... mycket korv.

Men jag saknade en grön/gul jacka med UPM märket bak på ryggen. .... en vanlig syn vid brasan som nu var borta. Min "moster" Maja och hennes man brukar alltid vara med oss den kvällen.... men inte nu mera. Allan dog i vintras i cancer.... men ändå väntade man sig nästan sig se hans kännspaka jacka där runt brasan. Jag saknade honom där iår..... hade gärna pratat lite med honom som förr om båtar och villaliv...
 Du var med mig i tanken Allan..... Jag grillade en korv till dig också.....

Vi har hunnit med lite kalas hos Johans morfar.... ätit god påskmat vid svärmors och med gott samvete hunnit vila middag mitt på dagen....
Idag ska jag göra nästan samma sak som igår.... INGENTING....

                                             

Det självklara ...... ta inget för givet!

En tyst vår kan hända men inte desto mera händelselös ändå......

Om någon följt med serien "När livet vänder"...... sägs det i inledningsvinjetten: Plötsligt ändrar livet och allt det självklara är inte längre självklart"..... tyyp sånt har jag tänkt denna vårvinter.


Johan blev lite sjuk...... nåt som började med förkylning blev till två antibiotika kurer utan effekt och med allt tyngre att andas åkte vi in till sjukhus. Infektionsvärdet över 200 och ful lungbild. En ordentlig lunginflammation. Väl inne på sjukhuset blev har riktigt dålig och det togs en massa prov om någon bakterie satt sig på hjärnan. Det var inte roliga dygn alls. Jag bara såå inte kunde jobba, jag ringde min förman och bara lämnade över nycklarna åt en vikarie och bara såå strutade i jobbet. Jag blev rädd att göra fel då jag var så oskärpt. .... jag ville bara vara på sjukhuset..... ALLT annat blev oviktigt.


                                                        


Lustigt ändå vilken "bubbla" man lever i just då. Jag satt bredvid Johan på dagarna, åkte hem till kvällen , hämtade Emma från Fammos/mommos och sen försökte vi få lite läxor gjorda. Konstigt vad allt annat blev betydelselöst och besvärligt....Jag hade svårt att på riktigt bry mig hur många äpplen Kalle hade kvar då han delat med sig åt tre andra i matteläxan.... Det var väl just det samma... jag tänkte att" Kalle lilla .. behåll alla själv så slipper vi räkna det." .
. Jag tor inte att jag handlade på hela veckan, när skulle man hinna nåt så värdsligt, jag betalade inte en enda räkning den veckan , och att Emma måste ha med sig tre euro till skolan den veckan blev jag bara itrriterad över... det att hämta ut pengar ur automaten och växla sig till mynt blev plötsligt för svårt.
Allt vi båda gör för att få Johnsons Ab att gå runt med allt från matlagning, disken, läxläsning, betala räkningar, handla, promenera med hunden o.s.v. det skulle jag plötsligt göra ensam.... Det har inte slagit mig tidigare hur mycket vi delar på allt i hushållet, och med oron för honom tyckte jag bara att allt annat var onödigt och värdsligt.  Jag ville bara vara med Johan....
Man tar nog varandra för givet satt jag där och tänkte, Johan har liksom varit min självklarhet mer än halva mitt liv.... Han har alltid funnits där... alltid den samma.... vi känner varandra utan och innan.... och när min självklarhet inte fanns där för en tid och jag då det var som värst inte visste vem/eller vad jag skulle få hem igen kändes det som om jag bara hade ett ben att stå på. Märklig känsla....  Det har inte varit så tydligt förr att vi är varandras ben för att stå stadigt i livet. Jag hoppade på ett ben hela veckan.  Men tack och lov svängde det efter en hel del medicin... och Johan "kom tillbaka".  Och med det sjunkande CRP värdet följde en del av vår vardagsirritation vi på sistone haft för varandra.....  Det är ändå det viktigaste att ha varandra......allt annat är faktist bara onödigt tjafs.

                                      


...... Veckan han kom hem skulle jag börja jobba.... men då fick jag hög feber och låg en vecka i ordentlig angina, kunde inte heller då jobba.... och dagen efter att jag började kunna stå upprätt däckade Emma under i feber och angina.... så på en månad åt alla i familjen antibiotika.
                                                     


 Men nu verkar det vara över... hoppas jag. Johan jobbar... jag jobbar och Emma är tillbaka i skolan.
Vi skojar och säger att så lite som vi varit sjuka tidigare så passar vi på att göra det ordentligt en månad i året och sen är det över för iår.

Det som jag nu efteråt kan tycka lite konstigt var att jag som sjukskötare var såå okunnig då det gällde en egen anhörig.... jag vet inte om det var oron som blockerade eller miljön men jag kom för mitt liv inte på vad aciclovir var för medicin.... och labprov måste jag fråga upp vad det var två gånger....Och jag vet av erfarenhet... som vårdpersonal pratar man på ett annat sätt med anhörig som man vet jobbar inom vården... man använder mera fackord än annars... för de är inom området..... och det ska erkännas att vissa gånger satt jag bara och nickade när de redogjorde för labprov och mediciner... inget gick in..... ;)  och nu ska jag berätta det värsta: " Jag ringde på klockan då droppet bråkade och slutade droppa.... Nåt som jag gjort hundra tusen gånger... justerat droppet... allt var som bortblåst och jag vågade inte blanda mig i .... JAG RINGDE på KLOCKAN!! Jisses....