WOW.... Det kommer vatten

...ur kranen.... va himla häftigt!

Vi har varit ute på vår sommarö i en vecka rätt så precis och efter att ha suttit ute i ihållande regn i en och en halv dag hade Annika nog....Jag satt och såg så inaktiverad och slö ut efter lunchen idag så Johan föreslog att "Nu åker vi hem så det börjar gå att prata med Annika igen.... låt henne sitta vid datorna och lyssna lite Erik Saade och fb en stund så är hon igen tillbaka....Vi far hem"
Han känner mig då alltför väl min Johan..... Efter en vecka är jag faktist rätt svältfödd på sociala kontakter och annat liv.... och faktist också ensamheten. På ön vill man gärna ha "gänget" samlat... och man är tillsammans 24 timmar.... man börjar längta till andra man har runt sig också... Idag bara MÅSTE jag hem. Jag hade lust att stanna utanför Torghallen och glatt ta folk ihand och önska dem en god dag.... Jag blir hur pratsam som helst när jag kommer mig upp.... kan prata med VEM som helst om VAD som helst.

Och nu mina vänner ska jag berätta för er om nåt HÄFTIGT! Vi har en kranliknande mojjäng hemma som man bara brider uppåt så kommer vatten ur den... lite till vänster så kommer varmt vatten helt av sig själv... och DET ni mina vänmner är en LYX!  Så har vi faktist en lådliknande sak i källaren också där man sätter ner sorterade kläder... efter färg... lite pulver och sen trycker man bara på en knapp.... så kan man göra nåt annat medans lådan låter en stund.... och sen tar man upp TVÄTTADE kläder medans man själv varit på en behövlig cykeltur..... är inte DET häftigt så säg.....Sen kan man stå under en duschkran där det kommer obegränsad mängd varmt vatten....Himla häftigt!

Man lär sig ute på ön att leva minimalistiskt.... utan mycket saker.... utan bekvämligheter och  man njuter också av det i stunden..... det kan vara lite rofyllt att elda för varmvatten.... spara på strömmen i datorn.... tända ljuskronan i taket och samtidigt kolla så att man har ljus kvar till nästa mörka kväll.... äta upp mera matrester från gårdagen bara så man får bort det ut det lilla gaskylskåpet... det är lite mera invecklat att leva.... eller kanske faktist tvärtom... Är det enklare...?

Jag har i min analys kommit fram till att lagom är bäst... av båda livsstilarna... Man njuter mera av stillheten och  varandra därute... man har inte tv och dator som tar någons tid.. man umgås.. man högläser för vår dotter mera än annars... man verkligen LYSSNAR till "En gåva i toner" på fredagkväll.... man är kanske mera närvarande i stunden,  griper tag i nuet och njuter av varandra som som en familj.  Man lever närmare naturen och hör till trädens sus och lär sig tolka vindens ljud och omvandla den till ett ungefärligt värde i m/sek..... Jag har ett "vindträd som jag läser av m/sek....  och det ni... att man som Jeppobo har ett "vindträd" är lite häftigt va?

Det som jag märkte med mig själv var att igår kväll var vi ensamma på ön... ingen annan såg det ens vettigt att vara ute i regnet.... och med regnet smattrandes på taket och vinden pinande i hörnen så kände jag faktist en rätt tvetydig känsla över villalivet.... Å ena sidan tyckte jag det var hur mysigt som helst att sitta där i stugan med tänd ljuskrona... eld i spisen mörkare än vanligt ute.... på samma gång som jag faktist kände en viss panikartad oro inom mig... Tänk om nåt händer.... om nån får nåt i halsen, eller bränner sig och man bara MÅSTE hem.... och man inte slipper pga. dålig sikt och vinden ... Då slog det mig plötsligt men HERRE GUD ... Vi är på en Ö helt ensam.... Jisses ... tänk om nåt händer.... ? Nu gör det ju för det mesta inte det och inte heller igår men tanken slog mig plötsligt.... och jag hade lite svårt att njuta av mysigheten.... Inget hände och faktist kom mysfaktorn tillbaka när man fick krypa ner under täcket och börja sova  i mörkret med regnet sakta droppandes på taket. Den kä'nsla kommer nästan bara då vädret är dåligt... annars har jag inte riktgit tid att tänka på hemskheter. 

Vi hade fyra dagar härligt varmt och soligt väder och vi har solat... simmat... badat bastu och bara tagit dagen som den kommit och njuuutit.... nu är vi uppe en sväng för att låta "mor i huset" glädjas över bekvämligheterna.... och prata prata prata.... så återvänder vi igen imorgon... 

Till vår ÄLSKADE stuga... Havet och gemenskapen med varandra... och jag griper nuet... Carpe Diem.....

Hälsningar från ön.... Semestern börjat!

Hälsningar från Råholmen...

Semestern har ÄNTLIGEN börjat och jag sitter i min faffas stuga och tittar ut och ser min dotter och min man spela ett mycket allvarligt badminton set.... Har fått spendera tre underbara dagar med min familj i solen och värmen i vår nya stuga.....Kan inte förstå att jag får vara borta från jobbet i fyra veckor... DET känns underbart. Jag har bara fått vara ute i solen,... ta i kaffekopp i solen på terassen och sen...jaa.... vad göra sen...jaaa...fortsätta ta dagen som den kommer utan några som helst planer.... jag läser bok, simmar då jag får för varmt, badar bastu, äter gott,  njuter med fötterna dinglandes i vattnet från bryggan... verkligen har tid att lyssna vad min dotter pratar... tar en öl om jag känner för det och har INGEN tid att passa... som alls.

Jag älskar livet just nu.... :) Man blir så där härligt omedveten om civilisationen också.... jag bryr mig inte direkt om nyheter... som alls... inte ens vad som händer i den egna staden.... nyheter här på holmen är om villagrannen fått en jätte sticka under nageln och sjukskötern på holmen ska assistera i borttagandet.... DET är nyheter här.... jag bryr mig inte så mycket i Jeppisdagarna som pågår för fullt... ej heller tåg olyckor ute i världen fast det också är en tragedi  men såå långt bort från min verklighet just nu.

Jag bara sååå behöver stillheten, gemenskapen med min familj, och ledigheten utan måsten och tidhållning..... Kommer tillbaka till slutet av augusti ungefär...;) Har skaffat internetmäjlighet nu till villan så jag ska försöka uppdatera er så smått emellan så ni vet  att jag inte dött.... jag bara lever livet.

Ensam ensamhet

En alldeles underbar helg är bakom mig... Jag jobbade lördag men mötte upp min dotter och mina föräldrar vid lastbryggan Andra sjön kl 15:30 lördag.... Veckans höjdpunkt när jag ÄNTLIGERN fick fara ut igen till min sommarö. Helgen var såå rolig. Fick umgås med min mamma och pappa och riktigt ha tid att prata och sen var ju vädret det allra bästa... en perfekt sommardag. Solen lyste från en klarblå himmel.... vi åt, badade, bastade, bara umgicks. Söndagen åkte jag hem när mina föräldrar åkte upp . Det var dags för jobb för min del måndag morgon . Johan som då började sin semester stannade ut med Emma och hunden. Det känndes surt att vara den enda som måste åka hem.... jag ville ju också vara där med dem.... men det vara bara att bita i det sura äpplet och gilla läget. 

Och att vara ensam hemma... hmmm.... har inte bestämt mig för om jag tycker om det eller inte..
Ibland när Emma är på gång med en massa lekar och man borde aktivera sig big time, eller när jag faktist vill se antikrundan på tv och man får kommentaren: "Men åååhhh.... kan vi inte titta på nåt annat...".... Dååå kan jag ibland lite längta efter ensamheten... att man skulle ges helst en kväll eller en dag så man skulle få vara helt ensam... höra vad man tänker och få titta antikrundan om man vill det... att bara få läsa en bok i utegungan fast en timme eller två och inte bli avbruten hela tiden...

Men då jag plötsligt måste vara hem ensam..... då är det inte lika roligt längre. Jag vet inte om det är det att jag är aningens avundsjuk att de får vara på sommarstugan och inte jag... om det är avundsjukan som gör mig lite rastlös hemma ensam eller om jag faktist inte är ämnad att vara ensam en hel dag.....

Jag kom hem... tyst i huset.... Jahaa..... Vad gör man sen tänkte jag... Hungrig var jag ändå inte än... Jag satte mig ner i köket ett tag. Vad gör man egentligen då man är ensam... det var alldeles tomt i huvudet med ideer plötsligt.... jag kom inte på en enda sak man kunde göra... va märkligt. Jaa... tänkte jag .. jag kan ju kolla runt på fb... gjorde jag i 10 minuter... sen var det också tråkigt... zappade tv kanaler... inget att se... fixade lite mat istället... bara för att uppleva det dötrist att sitta och äta ensam. ... Det var bara att äta snabbt som attans så man slapp sitta där nån lång stund ensam och tyst tuggande. Det enda jag hade riktigt ro med var att sticka en stund... och jaa... elda i pannan.

Allt det där jag längtat efter att göra just då "jag nu någongång skulle få vara ensam i lugn och ro".... var plötsligt inte intressant längre... hade inte ro med någonting... kvällen var ett enda seeeegt väntande på morgondagen och jobbet... för det var av den orsaken jag åkte hem....  Varför tog jag då inte chansen och levde lajbans medans jag hade chansen? Jaa det frågar jag mig faktist.... Varför bara njöt inte jag...av tystnaden... lugnet och den vackra kvällen... Kanske jag bara kände mig för missbytt... var avundsjuk på alla andra semesterfirare i min familj....för att riktigt njuta av den vackra kvällen...
Det slog mig ändå hur pratsam och sällskapssjuk jag egentligen är .... för när jag inte har nån att prata med då skulle jag ha huuur mycket som helst att säga... Jag började t.om. prata för mig själv för att fylla ut tystnaden... så jag sa högt ut i vardagsrummet efter att jag borstat tänderna och skulle gå och lägga mig .. : "Verkligen tack alla att ni kom ikväll men nu drar jag mig tillbaka... tack för att det kom så här mycket folk att prata med ikväll...".  

Ikväll har jag också spottat i taket och seeegt väntat på morgondagen så vi skulle med den igen vara en dag närmare semestern...... Imorgon kommer min familj hem och åhhh vad jag ska krama den... och prata så mycket sååå.....

Så summa sumarum.... Var försiktig med vad du önskar dig.... för du kan få det...


P.S. Till alla som är ensamma hela tiden.... frivilligt eller ofrivilligt.... Jag förstår er lite bättre nu.... men ät inte som jag gör när jag är ensam.... ger stressmage kan jag lova... Det borde finnas en sammhällstjänst man kunde anlita som heter " Lunch-sällskapet"..... som fungerar som sällskap under måltiden... som man kan prata med och äta tillsammans med... hmmm borde utveckla tanken... för behov finns... ;) 

Den bortsprungna hunden.... Tack för att du hälsade på Cliff!

Emma och "Cliff"..... De bästaste av vänner!

Idag var en helt vanlig dag på jobbet... slutade lite tidigare än annars och jag hämtade min dotter från farmors... Det hade precis innan varit världens åskväder.. ni vet den sortens åskväder då man inte ens hinner räkna till 1 mellan blixt och smäll...
När vi körde hem mötte vi en genomvåt och vilsen hund irra på på vägkanten. Jag kände inte igen hunden alls... inte sett den förut.. så jag stannade och ropade till mig hunden. Den kom glatt och jag sökte men fann inget halsband.
Rätt vad det var så hoppade hunden upp i bilen genom min öppna dörr och fortsatte vidare till baksätet och satte sig ner bredvid Emma... precis som om han faktist väntat rätt länge på den här beställda taxin... I REGNET....UTAN PARAPLY!

Jag satte mig ner i bilen och tänkte .... "Oj... Hur ska jag göra nu... vad fort det gick att få en till hund på nacken".
 Jag  förstod nog att kanske åskvädret skrämt den här stackaren.

Det var VÄRLDENS snällaste hund... tillgiven... lugn... och tydde sig såå till min dotter. Jag tillbringade således min eftermiddag ....OCH kväll med att försöka ringa runt och hitta ägarna... men inget napp. Under tiden jag försökte hitta hundens hem blev Emma och hunden de bästaste vänner.. de lekte med en boll... kastade pinnar... var ut på promenad... bara satt på gräsmattan och hade picknick.

Senare på kvällen körde ägarna in på gården och blev såå glada över att ha hittat sin hund..... men bilen hann inte ens backa från gården innan Emmas underläpp började darra...
 Hon miste sin vän... så nu ikväll har vi suttit ute i gungan och gråtit över hur bra den andra hunden var och vad VÅR hund INTE kan göra som den andra kunde... men mellan snytningarna hann jag ändå tänka vilken fin dotter jag ändå har... Hon har en värdefull egenskap i sin förmåga att så snabbt börja tycka om nån, hon tycker om människor ... och jaa... hundar på riktigt. Hon uttrycker saknad.... och fast det gör ont i hjärtast så visste hon ändå att hunden hade det bättre hemma. Hon låter det göra ont... och känner äkta saknad.

 Hon konstaterade att hon hann ju ändå leka med honom hela kvällen....och det kommer hon att minnas alltid. Konstigt vad ett barn och en hund kan verkligen BARA leva i nuet... inte tänka frammåt... eller bakåt utan de två på gräsmattan levde i nuet...

 Det var värdefull tid...Den var där och då... kommer inte igen...

 Det kan tyckas mig konstigt att ibland känns tiden innehålla vardagliga saker och tiden bara går som om den inte hade så jätte stor betydelse.... och ibland kommer en riktigt värdefull tid då man njuter av varenda ögonblick som om klockorna för ett ögonblick stannar och tiden blir ... viktig.... minnesvärd och värdefull. Kanske man borde samla på mera av de ögonblicken i livet... för det är väl dom man minns sen....

 Hunden var en tillfällig gäst i vårt liv... En värdefull sådan.

Det här är jag!

Jag har på senaste tiden märkt med mig själv att så länge jag är ärlig mig själv så har jag inga problem med att säga till. ... och numera gör jag det rakryggat... kort och konsist men jag vet min plats, vad jag står för och hur jag vill leva.... Jag låter ingen trampa på mig...

Jag hade när jag var några år yngre alltid en känsla av att vara tillags andra människor för att inte förstöra stämningen, jag kanske inte tyckte som de men höll med för syns skull... jag vågade inte säga ifrån för att göra andra människor besvikna och ledsna på mig... Nu säger jag till på direkten om nåt inte känns bra.... det kan tas på många olika sätt och faktist så kvittar det vilket.. Det kan tas som att ok... då vet vi i alla fall var du står i frågan... elller så kan det tas som fanken va hon blivit spydig och rent av otrevlig... Och faktist i en åler av 34 så kvittar det vilket.  Jag säger inte saker jag tycker på ett otrevligt sätt.... försöker jag i alla falll... men kan fort tolkas så eftersom budskapet ibland kan vara det motsatta från vad nån annan tycker.

Jag står för det jag säger, jag står förmin åsikt... och passar inte det den andra motparten så.... kan jag faktist säga att det bryr jag mig inte om... jag skvallrar inte vidare om saken för att samla medhåll för min åsikt... jag säger till... och sen har jag inget mer att säga.
Jag tror att jag när jag kommit över de 30 känner mig bättre nu än någonsin tidigare.... var jag står... vad jag tycker.... vad som gör mig till mig..  jag är mera självständig... tror mera på mig själv än någonsin tidigare ochjag har faktist inte känslan av att behöva vara älskvärd av alla.... Jag är den jag är.. så får folk välja själv om de tycker om det eller inte... Och vet ni... fast min nya insikt inte gillas av alla så är det lite läskigt men såååå skönt och sååå befriande att faktist våga stå kvar ... i min åsikt.. i min tro på det jag anser vara rätt .... och i mig själv.

OCh egentligen ger jag också mer respekt till en rak och ärlig människa än en som svänger kappan med vinden.... som ändrar sin åsikt för att behaga andra... allt beroende på situationen...

Ni behöver inte tycka om mig..... Roligt om ni gör det men inget måste för jag är Annika 34 år .... och det här är JAG. :)

Det var allt jag hade att säga.....