Den bortsprungna hunden.... Tack för att du hälsade på Cliff!

Emma och "Cliff"..... De bästaste av vänner!

Idag var en helt vanlig dag på jobbet... slutade lite tidigare än annars och jag hämtade min dotter från farmors... Det hade precis innan varit världens åskväder.. ni vet den sortens åskväder då man inte ens hinner räkna till 1 mellan blixt och smäll...
När vi körde hem mötte vi en genomvåt och vilsen hund irra på på vägkanten. Jag kände inte igen hunden alls... inte sett den förut.. så jag stannade och ropade till mig hunden. Den kom glatt och jag sökte men fann inget halsband.
Rätt vad det var så hoppade hunden upp i bilen genom min öppna dörr och fortsatte vidare till baksätet och satte sig ner bredvid Emma... precis som om han faktist väntat rätt länge på den här beställda taxin... I REGNET....UTAN PARAPLY!

Jag satte mig ner i bilen och tänkte .... "Oj... Hur ska jag göra nu... vad fort det gick att få en till hund på nacken".
 Jag  förstod nog att kanske åskvädret skrämt den här stackaren.

Det var VÄRLDENS snällaste hund... tillgiven... lugn... och tydde sig såå till min dotter. Jag tillbringade således min eftermiddag ....OCH kväll med att försöka ringa runt och hitta ägarna... men inget napp. Under tiden jag försökte hitta hundens hem blev Emma och hunden de bästaste vänner.. de lekte med en boll... kastade pinnar... var ut på promenad... bara satt på gräsmattan och hade picknick.

Senare på kvällen körde ägarna in på gården och blev såå glada över att ha hittat sin hund..... men bilen hann inte ens backa från gården innan Emmas underläpp började darra...
 Hon miste sin vän... så nu ikväll har vi suttit ute i gungan och gråtit över hur bra den andra hunden var och vad VÅR hund INTE kan göra som den andra kunde... men mellan snytningarna hann jag ändå tänka vilken fin dotter jag ändå har... Hon har en värdefull egenskap i sin förmåga att så snabbt börja tycka om nån, hon tycker om människor ... och jaa... hundar på riktigt. Hon uttrycker saknad.... och fast det gör ont i hjärtast så visste hon ändå att hunden hade det bättre hemma. Hon låter det göra ont... och känner äkta saknad.

 Hon konstaterade att hon hann ju ändå leka med honom hela kvällen....och det kommer hon att minnas alltid. Konstigt vad ett barn och en hund kan verkligen BARA leva i nuet... inte tänka frammåt... eller bakåt utan de två på gräsmattan levde i nuet...

 Det var värdefull tid...Den var där och då... kommer inte igen...

 Det kan tyckas mig konstigt att ibland känns tiden innehålla vardagliga saker och tiden bara går som om den inte hade så jätte stor betydelse.... och ibland kommer en riktigt värdefull tid då man njuter av varenda ögonblick som om klockorna för ett ögonblick stannar och tiden blir ... viktig.... minnesvärd och värdefull. Kanske man borde samla på mera av de ögonblicken i livet... för det är väl dom man minns sen....

 Hunden var en tillfällig gäst i vårt liv... En värdefull sådan.