Hej igen.... Kan inte förstå att det senaste inlägget är skrivet i april. Har liksom haft lite paus och bloggens vara eller inte vara har faktist gått genom mitt huvud. Varför ha en blogg om man inte orkar uppdatera den.... och jag kanske inte har en "Top Notch" blogg som är Hyper Pop.... men jag har heller inte ett såå intressant liv att jag känner att jag måste delge allt i mitt liv... så för den delen kunde jag lika gärna lägga ner bloggen helt.... Meeen å andra sidan är den lite av en ventil... "Min stund på jorden".... Jag får ventilera tankar och framför allt få utlopp mitt behov av att formulera tankar i ord och få skriva... som jag älskar att göra. Så med detta sagt har jag faktist gått flera dagar med ett blogginlägg i huvudet..... och kanske förklara min frånvaro på facebook och bloggen... inte för att jag måste förklara mig men för att jag kanske kan hjälpa nån i samma sits.... Mycket medveten om att jag kanske lämnar ut en väldigt privat del av mitt liv. .....
Den som har facebook och andra som annars lever nära mig har läst att jag åkte lite ambulans där kring midsommarveckan.... Jag började uppleva halsproblem i vår April nån gång... det kom smygande... Från och till lite obehagskänslor i halsen, ibland helt borta och ibland riktigt obehagligt... inte direkt så att jag hade tungt med andan ej heller så att jag inte kunde svälja men obehagligt... Upplevde mig större nere kring halsen och obehaget var värre då jag svängde på huvudet. Som om detta inte var nog kom ju helt naturligt rädsla och oro..... När obehaget kom ökade oron och jag oroade mig ständigt för vad jag egentligen hade för fel... kommer detta att stoppa min andningsförmåga helt och VAR någonstans kommer jag vara när det händer... kommer jag hinna till sjukhus. Dessa tankar upptog väldigt stor del av mina tankar och påverkade ju förståss mitt dagliga liv. Jag ville helst vara hemma, och om jag var på jobb räknade jag ofta ut hur länge det skulle ta att köra till sjukhuset därifrån jag var för stunden.
Jag blev den jobbiga patienten.... jag började uppsöka läkare... önskade/krävde undersökningar och prov. När kommunala läkare inte hittade nåt ringde jag privata sidan och sökte där......Det discuterades sköldkörtelbesvär men INGA prov varken ultraljud eller labprov verifierade detta och jag blev mer och mer frustrerad och HOPPADES såå att NÅGOT skulle verifiera att jag inte inbillade mig. Jag började inbilla mig att jag kanske var allergisk och att svullnadskänslan var av något jag åt..... jag blev jätte-nojjig.... började peta ut saker ur maten som jag trodde att jag kanske var allergisk för.....Jag äter ju lunch hos mamma och pappa och jag var rätt jobbig där ett tag eftersom jag från dag till dag hade olika teorier om min allergi... ena dan kunde jag få för mig att jag inte tålde kryddor .... andra dagen var det kanske lök... eller så kanske kunde morot vara besvärligt. Detta ledde till att mamma stackaren gjorde så gott hon kunde i min "allergirumba" och frågade försiktigt dagen innan om jag äter ....hmmm.... köttbullar..... utan lök och kryddor.. imorgon Så ibland gjorde hon skilld mat till mig Älskade mamma.... vad jag älskar dig för den tiden....
Fast jag hade en diet som ändrade från dag till dag.... blev det bara värre.... nu kunde det hålla i sig obehaget hela dagar... flera dagar.... jag gick helt in i mig själv och oron åt mig innifrån..... jag drog mig tillbaka och ville helst vara hemma.... nära till sjukhuset. En jobbig söndag åkte Johan och jag in till akuten ... jag tyckte bara att obehaget var så starkt att jag inte kunde andas tillräckligt. Fick nån allergimedicin eftersom de inte hittade nåt annan orsak....
Dagen efter var det bättre och jag blev mer och mer övertygad om att allt var att finna på allergikontot.... Nu blev jag RIKTIGT nojjig.... vad åt jag i söndags innan akuten.... ? Jag slutade äta tomat ... som jag älskar... inga kryddor... inget med stark smak.... allt med frön i åt jag heller inte.
Men obehaget kom tillbaka från och till.....det var så oregelbundet att jag hade svårt att se något tydligt mönster till vad som kunnat utlösa reaktiopnen. . Jag jobbade på och hade en vecka till att jobba då midsommar kom emot. Jag höll skenet uppe och eftersom resten av familjen ville fira midsommaren på sommarstugan packade jag väskorna och försökte kämpa med min oro.... Jag ville INTE ut....till en ö....beroende av väder och vind.... tänk om jag inte kunde andas... och vi måste upp och tänk om det blir dimma... om jag inte slipper till sjukhus om jag måste..... jag gjorde mitt bästa... höll fasade men oroade mig ständigt..... kände hela tiden efter hur jag mådde ....
Natten till midsommardagen sov jag inget... jobbig natt och midsommarmorgon meddelade jag familjen att jag ville upp igen.. jag ville hem... jag mår inte bra. Johan och jag packade väskorna .. Emma stannade kvar med Fammo och Faffa och Johan och jag tuffade hemmåt med båten... halvvägs på sjön fick jag panik... Jag kände det som om något ströp till i halsen och jag kunde inte andas.... Jag tittade på Johan i panik och sa Ring amulans till Andra sjön... jag kan inte andas.... sen gick allt fort. Ambulansen väntade vid kajen och jag upplevde allt overkligt... jag som för det mesta skickade iväg folk med den samma åkete nu iväg själv med den... Fast jag hade jobbig att andas sa jag till i ambulansen att " inga blåljus eller ljudpå..tack... blir ett himla liv annars."
Nåjaa..... Fick kortison på sjukhuset ... och obehaget släppte sakta men säkert ... inte beroende av medicinen utan för att jag upplevde mig trygg där jag var....
Jag försökte åka till jobbet måndag som vanligt för jag hade bara en vecka kvar till semestern... en vecka fullspäckat med uppgifter.... mycket skulle ordnas innan jag kunde ta sommarsemester. Jag mådde dåligt redan i bilen... riktigt illa ... som om man håller på att få magsjuka.... men jag tänkte att det kanske går om. Kom till jobbet men illamåendet blev bara värre..... försökte jobba men hade svårt att samla tankarna. Jag kunde för mitt liv inte koncentrera mig på vad jag skulle göra.... Började packa väskorna inför dagens hembesök.... men måste sitta och andas bort obehaget allt emellanåt. Sen bara kände jag starkt att jag kan inte vara här... jag måste hem... jag måste BORT härifrån. Jag bara lämnade allt... ordnade om mina hembesök... frågade efter hjälp för första gången sen jag började jobba där, Min kollega Yvonne har varit min klippa och mitt stöd... hon ordnade om så jag kunde fara hem och skötte ruliansen och ordnade ersättare.... jag är henne evigt tacksam. .... så for jag till mammas och pappas och bara låg på soffan och grät och grät .... Och en tanke kom över mig : Nu slutar jag kämpa emot... nu bara släpper jag kraven... nu följer jag med vad själen har försökt säga mig en tid... så får vi se var det slutar.
Jag tog en läkartid och fick sjukskrivning..... och efter en stunds samtal kastade min läkare fram om jag då inte kan tänka mig att detta egenligen är en form av psykisk ångest.... panikångest, att jag kanske haft för mycket för länge och att själen vill vila. Jag framhöll bestämt att detta ÄR något mycket verkligt och att jag KÄNNER att något är i halsen.... och att det är hans jobb att hitta felet. Jag blev jätte arg inombords.... varför tillskriva detta på psykkontot... såå typiskt och bara ett sätt att sluta söka orsaken. Såå tyypiskt vården idag......
Jag kunde dö innan de hittat vad det är för fel..... Jag fick med mig hem ångestdämpande medicin för att pröva och tårarna brände bakom ögonen... dem skulle jag då INTE för mitt liv använda.... inte heller Cipramil mot depression....
Väl hemma kämpade jag på.... dagar kom då jag kände mig tryggast i sängen.... att fara och handla var jobbigt... skulle jag klara mig genom hela butiken utan att bli nervös och få andnöd... Nu fortsatte min "nojjighet" men fick sig utökade versioner... jag kvarhöll min allergi nojja men nu kom därtill att jag hade svårt att vara med folk... fara hemifrån överhuvudtaget.... Min familj fick stå ut med mitt konstiga beteende ett tag... Jag blev väldigt beroende av att Johan skulle vara hem.... nära tillhands. Han blev min stora och enda trygghet...många var de gånger han åkte och handlade för att jag inte förmådde mig fara med folk. I och med att jag mer och mer började godkänna att läkaren hade rätt fick min ångest och paniken i det fritt utrymme.... och blommade ut. Vi kunde planera att göra nåt hela familjen... och jag var helt med på det tills vi skulle fara... då svek modet mig och jag lämnade hem, jag kunde bara inte fara. Emma och jag kunde vara på väg till butiken och hunnit nästan till korsningen då jag bara i panik svängde och åkte hem igen. Det var jobbigt att faktist genomföra frissatiden ... nåt jag bekymrat mig för eftersom man inte bara kan rusa ut om det blir jobbigt. Man måste sitta stilla i ca 45 minuter...med ett förkläde fästat runt halsen... . huvadådi. Bara det att Johan åkte iväg på ett ärende med bilen och jag såg bilen lämna gården blev jag nervös.... och oroade mig tills jag bara var full av lättnad när jag såg bilen igen...Jag fick anfall av att dra mig innåt och mådde dåligt på insidan... sådana gånger bara låg jag på sängen långa stunder. Jag kallade dem för Time outś så Emma skulle bara ge mig lite utrymme och låta mig vara en stund. Det var många och långa sådana ett tag. Jag vaknade många mornar med ett obestämbart illabefinande.... tungt att börja dagen.... tungt att börja på. Såå....
Jag började med medicinen... en mening sagt av min klippa till vän Marianne (som jag har under denna tiden ringt och gråtit i telefonen åt)...lämnade hos mig var: Men Annika.... du är ju ledig nu.... ge medicinen en chans.... hjälper det inte så slutar du med den... så enkelt är det."
Jag gav medicinen en chans och nu började min resa upp igen..... För att kunna komma upp på kullen därborta måste man ner i dalen först.... och jag har varit ner och svängt... jag har försökt att inte låta ångesten begränsa mig från att ändå göra det bästa av sommaren... så jag har försökt hänga med på det jag kännt att jag kunnat göra.... vi har varit på sommarstugan då det har varit väder.. och första tiden var lite obehaglig och jag oroade mig kanske mera där då man ändå är på en ö men jag lät inte rädslan styra hela mitt liv.... försökte hitta på roliga saker också där för att inte låta oron bestämma allt. Såå jag har stickat.... jag har stickat som aldrig förr.... Det blev en väst till min syster och det som var tacksamt var att det inte var något mönster och knappt nåt räknande av varv.... bara fram och tillbaka.... behövde inte tänka alls... bara koncenterea mig på rät och avig... och farta iväg. Min syster har uttryckt en gång att hon brodetat och handarbetat in sina bekymmer och tårar i några av sina verk för att de stannar där sen... Nu förstår jag henne såå väl.
Så har jag också läst... och läst.... böcker som aldrig förr... Jag fick pippi på Agatha Christie och Hercule Poirot.... Pusseldeckare då man ska försöka knäcka koden var jätte bra knep att fokusera utåt och inte innåt. Jag har läst så många att jag har börjat prata lite artigt engelska.... med ord så som: " Anser du min bäste Herre ".... "Nåväl"... "Korrespondansen mellan svaranden"..... "Meddela sin närvaro".... Skicka telegram"...
Och sakta men säkert släppte obehaget i halsen..... så även oron och ångesten.... Oro och ångest har ingalunda lämnat mig helt men har inte lika stor plats i livet. Jag började våga vara ensam hemma... vilket var omöjligt en tid..... Jag kom ut även lite förändrad eftersom jag kanske numera uppskattar de små sakerna i livet som jag kanske missat i mitt sökande efter aktivteter där det händer nåt- Jag uppskattar numera mer en stilla kväll på villan... med fågelljud, vackra färger i vattnet, Kanke fara ut en stund och sitta på trappan istället för tv varje kväll. Jag kom ut aningens lugnare.... jag tycker mig ha hunnit i kapp min själ... och jag kom ut starkare och lite klokare... och jag lärde mig The hard way att lyssna mera innåt... då kroppen säger till att det är för mycket... kanske ändra lite rutiner på jobbet. Jobbet älskar jag fortfarande och det är inte jobbets fel att jag kortslöt... jag har härliga arbetskamrater och jätte bra teamwork... och mina klienter tycker jag om allihopa... men omställningen från skiftesjobb och gå upp till heltid och arbetsbördan var nog en bidragande orsak till mitt avbrott. Även det att Johan var så sjuk tidigare i vår var också nåt som samlades på hög som nåt jag inte hann bearbeta just då... det skulle jag göra senare... trodde jag.
Ångesten lever ännu lite vid sidan om mig och är ingalunda borta men jag bara låter den vara där... för varje dag bleknar den lite mer och mer....
Nu vet jag bättre..... Nu MÅSTE jag sluta med att vara "duktig" och tro att jag inte behöver inte hjälp... det behöver alla...Jag är heller inte utbytbar... Fast jag trodde JAG måster göra alla hembesök så insåg jag att jag de blir gjorda även utan mig... jag är inte oumbärlig.
Jag har ännu en vecka semester och den ska jag försöka ta tillvara och Carpe Diemma.... för att sedan återvända till jobbet lite starkare. lite klokare...
Vi lever alla ett eget liv och det som känns på ett sätt för mig känns på annat sätt för nån annan.... Det här är min historia och mitt sätt att se och bearbeta saker på.... Man måste ingalunda påbörja medicinering - vissa vill klara sig utan den och låta det kännas.... jag gjorde mitt val att börja och för mig var det bra..... behöver inte vara det för alla.... Det här är min resa och mina beslut.... Mitt liv.... Mitt nu leende liv.
������
SvaraRadera