Jag har landat.... i Jeppo.... and I like it... A LOT!!

En lördagstradition hemma hon oss är att Emma och jag om vi har en helt vanlig lördag far en sväng till R-kiosken och köper en Ässä lott. ..... och varje vecka hoppas vi att vi vinner ... helst mycket.... för då skulle vi fara till Kanarieöarna... PuertoRico.. ligga på stranden och gräva ner fötterna i härlig solvarm sand.... Nåja denna vecka gick det inte så bra.... så vi jobbar väl en vecka till nu då så får vi hoppas på nästa lördag.

Detta till trots skulle jag för alla pengar i världen inte sluta jobba..... never.... för nu är jag på precis det rätta stället och jag stortrivs. Jag har nu jobbat 3 veckor i Jeppo, på hemsjukvården och jag har det hur bra som helst.  Jag har börjat kunna fara ensam på de flesta hembesök, jag delar dosetter, följer upp hur de mår hemma, ger injektioner, och tar blodprover.  Jag jobbar bara dagtid och vardagar det blir rätt sena kvällar.... och på den punkten har jag varit rätt blåögd och trott att man bara så där kunde ställa om sig till annat jobb system.... men faktist har den omställningen varit jobbigast. Jag är inte längre ledig alls in i veckan så det mesta på " to do" listan flyttas fram till lördag.... då man får börja kruxa i vart efter man åtgärdat nåt.  Men jag tror nog att allt eftersom tiden går blir man vanare och faller in i rytmen.

Jobbet då.... jaa från att ha jobbat i team är jag nu ensam.... och det är jag inte direkt rädd... det vågar jag vara , men jag kan tycka  att jag kanske kan sakna det där att fundera med nån om hur ska vi göra det här... hur brukar du göra..?.. Jag måste lära mig ta egna beslut och sen göra så... PUNKT slut. Det ger mig en känsla av frihet och kunnande men även en känsla av velande och osäkerhet.
 Nu börjar jag ha snajjat vilka dagar jag besöker vem och vad jag ska göra på ställen och det fyller mig också med en känsla av mer och mer säkerhet. En kommentar jag fick av en tant var så enkel... men betydde såå mycket för mig då hon sa: " Jaa.-... jag såg din bil uppe i backen så jag kom för att öppna dörren".  Det betyder att hon börjat känna igen bilen och mig och att jag var väntad... Jag blev faktist lite glad i hjärtat av den kommentaren.

En annan sak jag stött på är att allt måste bli rätt på det hembesöket jag gör.... dosetten MÅSTE vara rätt delad.... jag måste göra rätt.... för annars vet ingen om att det är fel innan jag kommer tillbaka... efter en eller två veckor. På avdelning är patienten hela tiden under övervakning och såklart har jag alltid velat göra rätt men nu måste man skärpa till sig och göra rätt... dubbelkolla medicinen innan man far hem, minnas ställa de rätta frågorna om måendet innan man far....och jaa.... vissa tar jag ju med mig i tanken då jag åker hem, för det vara BARA jag som var dit.... Hade jag behövt göra annorlunda.... ?

Jag tvättade min väst idag och vet ni.... jag ska erkänna en lite löjlig grej.... Jag kände mig ... hmm... riktigt stolt över att hänga upp den....Den var MIN... min väst... och jag är såå Stolt över den... Jaa det är bara tyg... men för mig är det vägen till förändring, ett erkännande att du kan visst än en massa Annika..... Jag är en stolt bärare av den västen... och den här möjligheten släpper jag aldrig.... aldrig!   Jag är glad över att få fara till jobbet, att det kunde vara så här roligt att jobba .. det visste jag inte. :)