Ibland.... rätt sällan, men det händer att man plötsligt blir varse sin egen vardagliga gråhet.
Det hände mig idag.
Jag vistades ett tag i samma rum som en väldigt välklädd dam. Ni vet med sidenskjorta... till vardags...sådana där hängbyxor... som var kortare än vanliga byxor.... svarta strumpbyxor.... skor med klack.... håret topp fixat och sminkad.... Och hon pratar på om att hon jobbar delvist här men också i Stockholm....
Hon känns med ens lite "bättre"...... och jag känner mig spontant mindre i sammanhanget. Jag menar om man sätter henne och mig bredvid varandra så framstår mina jeans rätt avtagna... för jag har inte unnat mig köpa sånt på läääänge, har inte haft råd faktist.... håret minns jag inte om jag kammat alls idag... Jag kom på mig själv sitta och fundera på just den detaljen när jag satt där....min tröja är gammal som gatan men min faviorit så jag har den ... fast den är noppig... och personen i fråga var lika smal runt midjan som jag runt ena låret. ....och jaaa smink.... det brukar gamlas i skåpet för mig. ...mascara använder jag när det är fest 3 ggr i året....Jag framstod som nästan sjabbig jämte henne... Och vissa människor känner jag mig bara lite mindre med... inte deras fel alls.... men min vardag känns med ens ....så vanlig... inga överraskningar.... jobb, handla mat, städa....
Och då kom jag att tänka på att man kan ta det på två sätt ....
1. det kan hända att jag inte vågar mera.... inte vågar jobba någon annanstans.. klättra på karriärsstegen... våga utvecklas... ta chanser, fånga drömmar och jobba kanske två veckor i sverige på Sjukhemmet i Stockholm med döende som är min dröm... två veckor hem..... vågar inte köpa byxor som är up to date.... och bära sidenskjorta till vardags.... inte vågar bära smink till vardags... Jag vågar inte....
2. Eller så är jag helt enkelt bara grå.... obetydlig... den gråa massan som måste finnas för att lyfta fram de som vågar ta för sig.... för vanlig... smutsiga skor, vanligt jobb, stannat kvar på samma arbetsplats i hemkommunen för att man inte vågat söka sig ut. Stannat kvar i någon sorts bekvämlighetszon och slutat försöka göra mig vacker med sidenskjorta och klackar.... Att kanske vissa är födda att sticka ut och vissa är födda till gråheten.... vanligheten.... valkar kring magen.
Så frågan är då denna.... Har man nöjt sig med för lite .... eller är min närvaro betydelsefull just där jag är... och att det är meningen att jag ska vara just på det ställe jag är för att jag fyller den funktionen som är viktig... Elller borde man följa sina drömmar... börja sminka sig... klä sig annorlunda... våga byta jobb.... Skulle man utveclas som människa och bli mera sig själv då eller skulle man bli någon man INTE är..... DET är frågan....
Tills dess jag vet fortsätter jag jobba där jag jobbar... klä mig som jag trivs, utan smink, och kammar mig när jag hinner och kommer ihåg det.... Sen om jag kommer på nåt annat blir ni nog varse....
Börjar jag bära sidenskjoirta till vardags och klackar och smink.... då är det inte länge förrän jag jobbar delvist i Sverige.... Bara så ni vet....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar