Jaja... så var helgen här snart då vi ska på bröllop ner till Helsingfors. Johans kusin ska gifta sig och vi är bjudna hela familjen. Vi ska passa på att semestra lite på samma gång eftersom vi inte gjorde en endaste liten utflykt med Emma i sommar så ville hon sååå gärna sova på hotell.... så sagt och gjort.. vi ska sova helgen på hotell... i Landets huvudstad.
När det kommer till stunden man får bröllopsinbjudan fungerar månget kvinnfolk så här: De börjar redan fundera ... ståendes med inbjudningskortet i handen och nyssöppnat.... " Vad ska man då ha på sig"..... Och man MÅSTE ju för allt i världen ha nåt nytt... för må förbannelse och död komma över den kvinna som VÅGAR inträda lokalen i en klänning man haft på en fest tidigare... med samma släkte.... det är etikettsbrott av den värsta graden.... sånt bara händer inte. Och man börjar leta efter klänning redan tre månader innan själva bröllopet.... för annars hinner man inte... rubbet ska vara färdigt fixat och klart SENAST två månader innan bröllopet...
.... MEN nu är ju jag inte som alla andra barn....Jag står med kortet i hande och tänker först på att jag borde minnas fråga ledig från jobbet den helgen då... och många gånger blir det ju så då som min mor många gånger faktist suckat över.... " To e alltid uut i sista minutin to..... " och jag vet att min mor många gånger rivit sitt hår över just det faktum..... och visst har hon rätt... jag vet om ett datum... en deadline... ett klockslag... lever som vanligt ända fram ... till dagen innan.. och ibland timmarna innan... och då sätter jag igång med en sån fart att dess like inte setts.. och sen klarar jag deadlinen precis.... saker postas den dagen det ska postas... arbeten är inlämnade den dagen det ska vara in... jag står redo och klar som bröllopsgäst när klockorna klämtar och brudaparet träder in.... men jag tar ingen stress innan... har alltid tyckt det varit slöseri med tid.... jag hinner.
De flesta av mina ansökningar till det ena och det andra har åkt in på rätta dagen... inte förr.... men räknas ändå lika viktig som den som kom in två veckor innan. Min mamma har många gånger nämnt den gången jag sökte Nordjobb när jag var 18-19 år.... Velade länge fram och tillbaka... ska jag ... ska jag inte.... samma dag jag visste brevet måste på posten bestämde jag mig plötsligt och hastigt skrev ner en ansökan... sprang till posten... 15 minuter innan postbilen hämtade upp posten från postkontoret.... nån dag senare ringde de från Stockholm och erbjöd mig jobb en sommar på Lidingö.... och mamma kunde ingentingannat än småleende skaka på huvudet... " Hon gjorde det igen.... flickan min"...... hon hann.....
När jag gifte mig hade jag inga skor till min klänning förrän två dagar innan.... då jag av en händelse gick om en skohylla i en butik och jag visste med ens att det är DE DÄR jag ska ha... hann inte ens vara orolig.
För nån vecka sedan skickade jag in en annan ansökan .... som jag plötsligt kom på att jag skulle söka, skrev ner ansökan kopierade papper... skickade Johan till posten med det 15 miuter innan postbilen skulle komma.... När de frågade om han ville ha första eller andra klass sa han inövat att det kvittar vilket... bara brevet är framme måndag... Första klass då konstaterade kassatanten... när han lämnade posten svängde postbilen in.. jag hann även denne gång. Kanske jag jobbar bäst under stress.
Nåja... tillbaka till bröllopsklänningen. Jag tänkte för nån vecka sedan redan att nu tar jag en dag i vasa och riktigt går ochköper mig en genomtänkt klänning... i tid för en gångs skull.... men noupp.. jag kom hem med ett paket strumpor. Jag beslöt mig för att "etikettsbrotta" och ta den klänningen jag redan har och som jag trivdes i... faktist struntade i vad andra tyckte ... fast jag haft den på ett bröllop tidigare... Jag skulle gå dit i den.. och bara ha roligt.. och så skulle de få tycka vad de ville... jag hade inte råd eller tid att söka efter en annan....
Johan var hem en sväng häromdagen och sa i förbifarten att han skulle köra iväg och lämna tillbaka en maskin han hyrt med jobbet.... till Jeppis... och jag kom bara på att fråga : " Får jag komma med så kan jag köpa strumpbyxor till mig och Emma.... ( strumpbyxor råkar jag tycka är Guds straff till människan... jag tycker sååå inte om dem... sega och går sönder.) .... såå sagt och gjort.. jag hoppade i bilen och åkte med. Jag fick följa med på villkoret att jag inte skulle vara länge... han skulle barara lämna in maskinen och så hämtar han mig. Jepp.. ingen fara .. Hur länge tar det ändå att köpa strupnbyxor... ??... så jag stiger av vid Lindex... går in.. går om en hylla där jag ser en riktig "Annika" klänning.... svart med vita småprickar.. och genast jag ser den känner jag instinktivt... DÄR är bröllopsklänningen... hittar min nummer.... Tar den... fortsätter till strumpbyxorna och tar två pack... en åt mig och en åt Emma. Johan ringer när jag är i kassan och jag säger.. !" Jag är färdig... jag ska bara betala..... Betalar och så sätter jag mig i bilen. Johan frågar om jag hittade det jag skulle ha... och jag säger.. "jepp.. jag hittade strumpbyxor och klänning...
" Har du köpt oprovad klänning till bröllopet utbrister JOhan förvånat...... Jepp säger jag... NU hittade jag bröllopsklänningen tre dagar innan bröllopet.... och jag var inte ens orolig.... ;) Johan skakar lättroad på huvudet.. "Det ska minsann vara du till att hitta klänningen nån dag innan.... och inte ens haft panik över det... "
Såå jag hann innan fredag med en dags marginal... ochjag hann inte ens bli orolig.... det brukar lösa sig, på nått konstig sätt löser det sig alltid. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar