Dagen idag har varit intressant... faktist!. Varit på en himla bra föreläsning om åldringsvården, rehabiliterande tanke sätt som hölls av en rikssvenska Lisa Andersson. Hon är fysioterapeut bl.a. och hon visste vad hon pratade om. Hon tog upp sammarbete yrkesgrupper emellan och brådskan på en avdelning och ifrågasatte den... det har jag aldrig gjort. ...
Man jobbar på som en tok.. rusar iväg... utvecklar ett gångsätt som innebär ett lätt joggande gående så att allt ska gå undan, rusar igenom avdelningen, alla ska upp upp.... fort fort,... Jassåå .. JAG kan knäppa knapparna Alma så går det fortare.. rusa vidare... JAG kan kamma ditt hår om du inte når... fort fort... Oj.. matkärran är här... platserna färdiga gå... UUUT med maten systrar... fort ska det gå... Jassåå Erik har du ätit färdigt.. då tar jag tallriken... Allt är en enda brådska... varför då??... Jo för att bli färdiga... Färdiga till vad kan man ju fråga sig... Så man ska bli färdig... men blir man det på en geravdelning egentligen.. Är det för att jag ska få fara hem.... eller skyndar man med maten för att disken fort ska tillbaka till köket.. och varför är DET livsviktigt? Ser man patienten i all den brådskan man har eller är man själv lika institutionaliserad som man ser vissa patienter blivit. OCh svaret är jaa! Föreläsningen gav en insikt big time över ens eget arbete och hur avtrubbad man själv blivit och hur rädd man blivit för ifrågasättande och förändringar.
En ny vikarie ifrågasatte en detalj i våra "rutiner" nyligen ... och jag svarade .. Jaa såå gör vi bara ... och jag tyckte frågan var hur dum som helst... och jag rullade (när vikarien inte såg) med ögonen så där så det nästan hördes... "Med det ordlösa uttrycket ... Jisses... komma här och ifrågasätta...".... Men frågan var befogad... och jag hade egentligen inget svar... bara att vi "brukar" göra så... men det var att hon ifrågasatte MIG som varit där ett bra tag... som störde mig mest... Jag har blivit precis på rutininriktad som jag täkte att jag aldrig skulle bli då jag började på avdelningen. De mesta förändringar som kommer... tänker jag.. He gaar alder! Kursen var nyttig just nu eftersom jag har lite "leidon".. jag känner att mitt jobb inte riktigt är såå viktig, de som får jobba med mera sprutor och dropp, med mera ordinationer och får vara med då det händer... de JOBBAR på RIKTIGT! Inte jag... Men jag tänkte då jag åkte hem att jag jobbar ju också... med det som är viktigt... för DEM.... för den som är gammal.. och vilken rikedom det är egentligen... bara man ser den.
Min vän sa nyligen till mig att hon ser en glädje i arbetet, och jag tänkte... Bra för dig... verkligen... tur att någon gör det... Men det liksom lämnade kvar i mitt medvetande det där uttrycket... Glädje i arbete.. Inte hade jag heller mått bra av att vara bara hem.. jag är inte så som person... och när tempot hålls nere och man hinner prata med patienterna ... dååå kan jag tycka att jag har ett så himla bra jobb, med bra arbetskamrater... och en enorm levnadsvisdom innnanför väggarna. Hoppas jag hittar tillbaka till den känslan... det hoppas jag verkligen...en dag i taget!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar