Nåjaaa.... äntligen kallt väder..... "leta koma bara"... Vi här hos Johnsons har väntat länge på detta väder... hoppas bara det håller i sig.. Personligen älskar jag detta väder för då behöver man inte vara utomhus... och sen växer isarna ocoh det gillar vi JÄTTE mycket. Det börjar se lite mörkt ut med vår villa till skären. Att få ut den till holmen över isen börjar se lite orealistiskt ut. Men det löser vi i så fall på annat sätt... inget stoppar oss nu!
Har tänkt på en mening som Jonas Gardell uttryckte som en titel på sin bok för några år sedan:
"Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter"
Kan tycka att mitt liv bara har vardagar numera... och vardagen är ganska trist. Man gör samma sak.... som dagen innan ... och dagen innan det... och dagen innan det.
Johan åker iväg innan jag hinner upp. Min klocka ringer strax efter att min man stänger dörren och åker till jobbet. Äter frukost borstar tänderna , inväntar faffa som ska väcka min dotter lite senare för taxi. Åker själv iväg... dag på jobbet... suck..... svänger in via butiken ... tar nåt snabbt.. som helst borde varit färdig ..IGÅR.... hämtar upp Emma från Eftis... börjar med maten... äter... försöker få alla att berätta om sin dag... så man har liite koll... disken... och äntligen soffan...trött i kroppen .. sover en stund... kaffekopp... en stunds samvaro innan man igen går och sover alla för att vakna till en ny vardag. Jag kan tycka att mitt liv rinner iväg.... i de rutiner man skapar för att få Johnson ab att fungera...
Jag kan komma på mig själv att varkligen fundera på om jag vill arbeta bort mitt liv, för det känns så. Man tycker man är mera borta än hemma... och man gör bara det allra viktigaste hemma för mer hinner man inte innan man igen måste iväg till nästa skift. Då jag hade sommar semester i fyra veckor kunde jag känna att det tog två veckor men sen landade jag... landade i mig själv och landade i livet... jag hade ro i kroppen och ro i tanken.... livet stannade och jag hannn med detaljerna i livet.. behövde inte bara skumma på ytan...
Man kunde ju säga upp sig men då är ju det den detaljen med pengarna... har vi inte dem har vi plötsligt inte råd med att bo kvar och ha två bilar igång m.m. ... och sen tycker jag faktist att jag har lite yrkesstolthet också... Jag är en jäädrans bra sjukskötare också...:) Hmmm dilemma dilemma..
Vore jag inte så ängslig så borde man resa mera... se andra kulturer.. våga fara... dansa i afrika... de kan ju släppa lös... t.o.m. med "tissan bar"... våga fara till Thailand och prova på dykning... shoppa i London... fara till Cuba och pröva en sån där cigarr... vandra vandringsleden Santiago de Compostela och hitta sig själv, ta jobb som druvplockare i italien på en vingård...
Man borde våga utmana sig själv och sina rädslor och bara göra sånt.... Jag kan tänka mig att sedan på åldringshemmet... om man inte helt förlorat sig själv i demensen.... kan man tänka tillbaka och minnas " Nu ska jag berätta, mina barnbarn, om den gången jag.:... såg Paris från Eiffeltornet.... eller vandrade den berömda vandringsleden... och ni kan aldrig gissa hur många orginella människor jag mötte där ... ""Jassåå barn ni har ett akvarium .... jaa vilka fina fiska ni har där... men vet ni barn.. såna där har jag sett på riktigt .. den gången jag dök i Thailand.. och vattent var såå klarblått.... eller då jag dansade med folket i Afrika... Jag tror vardagen då är som en grå dimma som egentligen inte är något att berätta... då berättar man guldkornen i livet ... och inte "jag minns den gången jag steg upp 5:30 och åt en smörgås."..... Kanske livet går ut på att samla guldkornen av upplevelser för att ha nåt att berätta.
Emma kom in en dag efter skolan och radion var högt på och Emma sa "Ha du dansa nu igen?".... och jag sa att "Jaa absolut... dansen pockade på och ville ut.... Livet är för kort för att inte släppa ut dansen då den vill ut"... det förgyller vardagen.... och sen dansade vi tillsammans ... på köksgolvet... vi leta e koma ut.... och det borde man göra i livet.... annars blir den bara full av vardager som sen blir en grå obetydlig massa minnen.... men dansen minns man....vi är lite crazy i vår familj men Emma och jag är aldrig rädda för att dansa ... då dansen vill ut.... och man blir såå glad i hjärtat. let shake it!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar