Prövningens tid är inne....

The BIG Trots is in the House!..... När jag tror att det inte kan bli värre så blir det ännu lite värre... Min dotter som för några veckor sedan var min bästa vän har nu sakta och säkert blivit arg på det mesta.... och förmålet för förargelsen är oftast JAG.. ! Så får jag presentera för er The mother from Hell... Annika! Det är Emma och Pappa mot monstret Annika.. så känns det ibland.

Hos oss är numera övergången mellan gråt och skratt hårfin... Vi skrattar och kramas ena stunden till att vi i nästa är arg som ett bi. Hon vill officiellt frigöra sig från föräldrarna (:läs Mamma).... och vara stor flicka. Vad andra vuxna säger tycker hon också kan vara sant... mer sant än vad mamma säger... och oftast ÄR det ju FAKTIST så....! Så om jag trodde att jag var allsmäktig i denna världen så har jag totalt misstagit mig.. Svaret på det mesta jag säger är ett så stort himlande med ögonen att det nästan hörs i rummet. Gå inte och säg att hon ska städa rummet eller hjälpa mig med disken....

Vi har våra duster i ett...Senaste tiden har hon kommit på att spontant "sluta " med allt... bara för att se om det går... Vi skulle sluta gymnastiken... vägrade åka då faffa skulle skjutsa henne dit.... vi skulle sluta med eftis efter skolan... dit far hon aldrig mera... och det sa jag bestämt att det gör du så sjutton heller... vilket hon svarade att det gör hon visst... SÅ DET SÅ! PÅ frågan varför svarar hon bara "därför". Det har blivit ett standard svar hos oss nuför tiden... Bara därför!

Det går absolut inte att resonera med henne eftersom hon kan använda orden den tjejen... Hon kommer med så rappa svar att jag ibland blir alldeles mållös... och mållöshet har jag lärt mig dessa dagar är det samma soma att ha förlorat ordstriden.Jag har lärt mig att försöka räkna ut vad hon säger för att hitta ett svar lika snabbt. Hennes timing är också gränslöst oberäknelig. .. Allt är helt lungt och ok som lugnet före ett riktigt oväder... så där som när fåglarna tystnar av någon anledning ute inaturen. ...ända .. tills... man just ska ställa sig iväg och DÅ bryter helsiket ut!* Mamma... jag far int naa... Så he så! *Till pianolektionen bestämde hon det då bilen var framkört... 10 minuter innan kursen började.. Och jag blev såå irriterad. Jag fick henne inte övertalad fast jag sa att då tar jag flickan under ena armen och skorna i den andra och sätter i bilen , men då tittade hon bara triumferande på mig att varsågod.. "Det vill jag se" och det blev till att ringa återbud.
När denna veckas kurstid kom sa jag redan på morgonen att IDAG far vi dit... jag hämtar dig från Eftis och om det så krävs så kör vi runt i stan 2 timmar och far direkt till kursen för att inte ge henne möjlighet att fara hem och strejka igen. Denna vecka for hon plötsligt... helt utan problem.. Jag fattar ingenting. Allt var bara bra nu plötsligt. Jag ska be att få understryka att jag inte tvingar min dotter på något hon inte vill... trotset går liksom ut på att få en nyck.. och sen bara göra så för att se om det går... bara för att testa liksom.

I lördags satt jag i all sköns ro och drack mitt morognkaffe och njöt av en kaffekopp... just gotta lööv life liksom.. Emma hade redan farit ut på gården och lekt, hon kommer inrusande och säger glad och med andan i halsen att idag far vi till stan CYKLANDE... Jag sätter nästan kaffet i halsen.. Det har då sällan varit såå halt som det är just nu.. Jag sa att det kan vi inte göra vi kommer att bryta benen innan vi är i stan.... och då såg jag på en gång blicken ändra.. och så bröt det lös igen: "Du kommer då AAALDRIG cyklande med mig någonstans... AAALDRIG gör du ju det...
Jyst så he va int naana tå.. hon vänder varje nej sägning till ett aaaldrig någonsin....
"Jag vill inte komma just nuu... men när snön smält ska vi börja cykla.. idag tar vi bilen" försökte jag lugnt säga men då satte hon armarna i kors och deklarerade att kommer jag inte med cykeln sätter hon heller inte foten i min bil så det så!

Vi håller på så där i ett... vissa strider vinner jag och vissa vinner faktist hon.. för att jag blir alldeles mållös... och det märkligaste av allt är att det inte är några problemn då Johan har befälet... men då MAMMA kommer dåå... De lugna dagarna hos oss är ett minne blott just nu....

Men då i allt trätande så spricker solen fram igen och hon vill kramas, sitta i famnen och prata om sin dag...jag får en teckning som hon ritat med en flicka på en äng, solen lyser och en stor leende mun på flickan som plockar blommor... "den här har jag ritat till dig mamma... för att jag tycker om dig."... jag får natta och läsa bok, säga godnatt och hon frågar att visst väcker du mig imorgonbitti och jag svarar jaa det gör jag min skatt.... och jag smyger mig in i rummet då hon sover och bara tittar på det värdefullaste jag har i livet och kan tycka att hon är hela mitt liv, rättar till täcket över henne och smyger ut igen... Imorgon väcker jag henne som jag lovat och en ny dag med nya drabbningar väntar... det är bara till att rida ut stormen... Vi älskar ju varandra...