Jag har landat.... i Jeppo.... and I like it... A LOT!!

En lördagstradition hemma hon oss är att Emma och jag om vi har en helt vanlig lördag far en sväng till R-kiosken och köper en Ässä lott. ..... och varje vecka hoppas vi att vi vinner ... helst mycket.... för då skulle vi fara till Kanarieöarna... PuertoRico.. ligga på stranden och gräva ner fötterna i härlig solvarm sand.... Nåja denna vecka gick det inte så bra.... så vi jobbar väl en vecka till nu då så får vi hoppas på nästa lördag.

Detta till trots skulle jag för alla pengar i världen inte sluta jobba..... never.... för nu är jag på precis det rätta stället och jag stortrivs. Jag har nu jobbat 3 veckor i Jeppo, på hemsjukvården och jag har det hur bra som helst.  Jag har börjat kunna fara ensam på de flesta hembesök, jag delar dosetter, följer upp hur de mår hemma, ger injektioner, och tar blodprover.  Jag jobbar bara dagtid och vardagar det blir rätt sena kvällar.... och på den punkten har jag varit rätt blåögd och trott att man bara så där kunde ställa om sig till annat jobb system.... men faktist har den omställningen varit jobbigast. Jag är inte längre ledig alls in i veckan så det mesta på " to do" listan flyttas fram till lördag.... då man får börja kruxa i vart efter man åtgärdat nåt.  Men jag tror nog att allt eftersom tiden går blir man vanare och faller in i rytmen.

Jobbet då.... jaa från att ha jobbat i team är jag nu ensam.... och det är jag inte direkt rädd... det vågar jag vara , men jag kan tycka  att jag kanske kan sakna det där att fundera med nån om hur ska vi göra det här... hur brukar du göra..?.. Jag måste lära mig ta egna beslut och sen göra så... PUNKT slut. Det ger mig en känsla av frihet och kunnande men även en känsla av velande och osäkerhet.
 Nu börjar jag ha snajjat vilka dagar jag besöker vem och vad jag ska göra på ställen och det fyller mig också med en känsla av mer och mer säkerhet. En kommentar jag fick av en tant var så enkel... men betydde såå mycket för mig då hon sa: " Jaa.-... jag såg din bil uppe i backen så jag kom för att öppna dörren".  Det betyder att hon börjat känna igen bilen och mig och att jag var väntad... Jag blev faktist lite glad i hjärtat av den kommentaren.

En annan sak jag stött på är att allt måste bli rätt på det hembesöket jag gör.... dosetten MÅSTE vara rätt delad.... jag måste göra rätt.... för annars vet ingen om att det är fel innan jag kommer tillbaka... efter en eller två veckor. På avdelning är patienten hela tiden under övervakning och såklart har jag alltid velat göra rätt men nu måste man skärpa till sig och göra rätt... dubbelkolla medicinen innan man far hem, minnas ställa de rätta frågorna om måendet innan man far....och jaa.... vissa tar jag ju med mig i tanken då jag åker hem, för det vara BARA jag som var dit.... Hade jag behövt göra annorlunda.... ?

Jag tvättade min väst idag och vet ni.... jag ska erkänna en lite löjlig grej.... Jag kände mig ... hmm... riktigt stolt över att hänga upp den....Den var MIN... min väst... och jag är såå Stolt över den... Jaa det är bara tyg... men för mig är det vägen till förändring, ett erkännande att du kan visst än en massa Annika..... Jag är en stolt bärare av den västen... och den här möjligheten släpper jag aldrig.... aldrig!   Jag är glad över att få fara till jobbet, att det kunde vara så här roligt att jobba .. det visste jag inte. :)

                                                  

I am ready for the Dark Style- Jeppo Here I come

Förändring.... Förändring.... and I soo LOVE it!!

Tänkte uppdatera er lite om hur det går för mig och mitt nya liv.... för ett nytt liv är precis vad det är.
Har jobbat efter imorgon en vecka på Hemsjukvården i Jakobstad och har trivts riktigt bra när jag väl kom in i hur allt funkar och det är som det alltid är " När man väl börjar snaja nåt så slutar man".... Jyst typiskt.
Måndagen måste jag erkänna var rätt kaotiskt. Vi kom in i en korridor FULLT med folk, hemvårdare och sjukskötare om vartannat, den ena springandes med dosetter, den andra med nycklar och listor och jag skulle tydligen vara i Team 6.... Ok Var var det då?... Man kände sig rätt ivägen första timmarna och man visste ingenting... Det här var såå långt borta från min verklighet att jag försökte bara inte göra väsen av mig alls och bara sitta på min pall och försöka iakta allt till en början.
Jag fick jätte bra sjukskötare i Team 6 som har tagit hand om mig suuper bra hela veckan. Vi har åkt runt i Jeppis till en massa höghus, bostadshus och radhus som man inte visste ens fanns. I områden man inte alls visste fanns och hade jag stigit ur bilen där hade jag inte hittat tillbaka. :) Vi har delat medicin, skött om sår och en del annat. Eftermiddagen har gått i dokumentationens tecken, och det finns det MYCKET av, Vanlig patientdokumentation, statistik, och Rai.... så det har jag en hel del framför mig. Har försökt anteckna och minnas koder och program... för framtida behov. Har suttit på Team möten och rapporter sjukskötare emellan.  Och de som jobbar där är hur trevliga som helst, hade kunnat jobba där faktist när som helst. :)  Jag har märkt att det är inte alls långt till Jeppis... inte långt alls.... Varför for jag inte hit för länge sedan... det frågar jag mig.

Imorgon är min sista dag och då börjar min inskolningsvecka i Jeppo.... och jag är sååå Fit For Fight ! Det ska bli så roligt att komma igång.... I detta nu beställs skrivbord, stol, skåp och dator och telefon åt lilla mig... WOW!
För första gången på HUUUR länge som helst har jag sett fram emot nästa dag och faktist älskat jobba.... Det ni är en världsnyhet! Jag känner att jag är på precis rätta stället där jag borde vara.

Jag tycker också att alla år av erfarenhet gör att jag har ett självförtroende jag inte trodde jag hade visade det sig.... Jag har inga problem att vandra in till ny klient och jag pratar finska rätt ok om så fordras....  Är inte längre så rädd. Och allt det nya borde ju skrämma mig ooch det hade det säkert gjort för några år sedan men nu har jag en sådan längtan till just det här att jag inte förstår att vara rädd...  Som Pumba och Timon säger i Lejonkungen " Jag skrattar faran rätt i ansiktet: Ha Ha "!!

Sen är nog allt detta omställning i vardagslivet också.... och jag har upptäckt att jag måste börja planera bättre framåt, för kvällarna är lediga jaa, men går fort, och man kommer hem mycket senare än jag annars gjort då jag kunnat komma hem efter två redan. Nu är det redan för mycket om jag måste handla OCH koka mat på samma gång.... sen är det disken, tvätten, Emmas läxor, hundpromenad, allmän städning och så vill man gärna hinna sitta en stund också.  Måste tänka ut ett system med att göra mer mat på en gång och möjlighet att värma nästa dag så går det bättre. Sen är jag nog lite bortskämd med tanken att "Jag är ju ledig imorgon, så då kan jag göra det och det på f.m. imorgon"..... nu är det slut med det. Nu är vi två som jobbar hela dagen och bank besök och stadsresor måste planeras annorlunda.
Sen har nog det nya också tagit på denna vecka och man har varit jätte-trött i huvudet då kvällen kommit.  Imorgon är sista dagen och lite synd är det allt, för jag tänker redan i huvudet att medicinen till lilla tanken i gråa huset ska ju ha dosettbyte måndag... Men vänta nu... Då är jag ju inte längre där.... Hmmm... Synd! Men det betyder ju att jag snajjat tänket... och vad är väl bättre än det.

Som komplettering till mina förändringar bytte vi bil här hemma så där hux flux. Såg den på nätet torsdag, hämtade hem den Fredag... snabbt beslut, men vad då... man lever ju bara en gång. Numera kör vi en Svart Opel Vectra från 07, farmar modell. Jag färgade mitt hår Mörk-Mörkt så jag skulle passa bättre in med bilen.... köpte nya svart höst skor och Tadaa... förvandlingen är komplett... Jeppo Here I come!

P.S
Och jag  passar skiitbra i Hemsjukvårdarväst.... med nyckelrem om halsen och deciflaska i fickan.... tänkte bara säga det.... ;)
 Sa jag att jag älskar livet just nu.... Jaa det kanske märks! Jag är ett Hangökex hela jag..... :)

Nu ska här flygas....... och prövas vingarna!

Nu tar livet en annan vändning.... Jag vänder blad.... går vidare... möter nya utmaningar och allt vad man nu brukar säga.... Och SOM  jag väntat på det här. Och det visar sig stämma som man brukar säga: Den som väntar på nått gott..... Märkligt hur besviken man blivit några gånger över att vissa planer tidigare inte riktigt blivit som man tänkt sig, de sökta tjänsterna fick man inte... och då är man lite ledsen och undrar varför.... NU vet jag... det var liksom inte meningen att jag skulle dit heller för att jag behövdes till nåt annat. Det är märkligt det här livet.....

Som bekant jobbar jag ju på en bäddavdelning och har så gjort i 11 år nu. Denna bäddavdelning visade sig nu vara så pass mögelskadad att avdelningen måste flytta  och vi måste alla ut..... Jag tackar högre makter... ( läs: JormaR)  att jag har en tjänst som berättigar till omplacering. Hade jag inte det är möjligheterna stora att helt bli utan.... Så Tack J!.... ;) 

När vi fick möjlighet att lite välja själva satte jag med viss förhoppning ett kryss i rutan: Hemsjukvården...för jag kände starkt att här hoppar jag av tåget.. och mirakulöst: ".... and we have a winner...: Annika Johnson".  Så precis känns det. För jag fick möjligheten att få pröva på Hemsjukvården .. I JEPPO!  Alltså vad är oddsen.... Det är ju som de säger: Det finns bara två sorters folk: De som ÄR Jeppobor och de som skulle vilja bli!

Såå nu segar jag mig igenom de sista dagarna på "gamla jobbet".... och från 29.9. byter jag officiellt ut min vita sjukhusdräkt till en blå väst, egen mobiltelefon och egen sjukvårdsväska..... och jag kan bara inte tro att det är sant. ÄNTLIGEN!

Saken är den att jag redan en tid varit mentalt lite (läs: MYCKET) på väg bort... kanske läst platsannonserna lite nogrannare, velat utmana mig mer, kasta mig ut i något nytt, ett helt annat sammanhang och se om mina vingar bär... om jag kan nåt annat än det jag gör dagligen, så det här är en ypperlig chans. Till utmaningen säger jag bara : Bring it on!

Sen är det nog inte bara lyckorus heller... lite brottas jag med självkänslan och rädsla att kanske komma dit med en massa stora visioner som det sen visar sig att jag inte klarar av, kanske jag inte blir omtyckt som alls av de som redan jobbar där.... och en saknad av alla fina arbetskompisar jag haft i 11 år. Som har lärt mig massor, alla skratt och  gemenskapen, team andan att vi jobbat mot samma mål.

För lets face it: Man är en person hemma och en lite annan person på jobbet, man är mera bara Annika, sjukskötaren Annika och jobbar man länge tillsammans så förstärks banden till alla fina arbetskompisar. Jag kommer att sakna skratten, och dagar då man jobbat såå bra tillsammans så man tycker när man går hem att det bara flutit på att man inte märkt att klockan gått. Gemensam glädje då man berättar nåt som varit bra i livet.... En omtänksam klapp på axeln när man gått igenom nåt tungt.... Jag har haft de bästa av arbetskamrater....

Jag har varit i ett tryggt sammanhang men i en rutin med nästan inga överaskningar, jag har vetat vad jag ska göra när jag kommit till skiftet, vilka jag möter och vad som väntas av mig... och hur mycket jag än på sista tiden har längtat ut så har det varit tryggt och bra... välbekant.
Men det finns en tid för allt och min längtan ut har vuxit det här sista året starkare och starkare för varje dag.... och fast det är två sidor till allt och jag brottas med lite vemod samtidigt som jag längtar ut VET jag att chansen kommer nu och då TAR jag den.

Och må hända är det som Johan sa igår att kanske jag skulle ha ännu  mera ledsamt om bara JAG lämnnat avdelningen..... men nu kommer hela avdelningen att lösas upp i den formen den nu är.... så jag lämnar inget som kvarstår oförändrat.... och då är det lättare att bara se frammåt.  Må så vara.....

Så fr.om. October kastar jag mig ut........  och jag ska fanken i mig FLYGA! 

Tillbaka... baklänges... ;)

Hej..... Remember me?

Jag skrev mitt senaste inlägg 5 juli.... och de stod inte heller så väldigt tätt innan heller.... Jag har funderat en aning på bloggens vara eller icke vara då jag inte ser ut att finna motivationen att uppdatera den så ofta man borde... Eller jaa... borde och borde... det är ju MIN blogg och man bestämmer själv vad man vill säga men lets face it... jag blir nog aldrig lika stor som några av de här mode eller inredningsbloggarna är....

Varför då tystnad: Jag kan ju i alla fall säga så här: Ibland är jag mera "utåt" och då har jag skrivflow och är mera vad ska jag säga förmedlande och ger av mig själv.... och ibland är jag "innåt".... Funderar mera, självcentrerad kanske, tänker mycket, är kanske aningens nere i sinnesstämning och då skriver jag inte. I sommar har jag faktist varit rätt mycket "innåt".  Som alltid då jag är lite nere hakar sömnen upp sig och jag får det lite kämpigt med det, omändringar på jobbet inför stängning av avdelning och omplacering sysselsatte mina tankar en del i sommar Vi inledde nya stöduppdrag, ett riktigt utmanande och roligt men ett som gick lite fel och vi måste backa och avbryta. Och då kämpar jag alltid med lite skuldkänslor.

Tro inte sommaren har varit härlig ändå med vackert väder och sommar ute på sommarön..... och visst har jag varit "happy happy..... men ändå mera "introvert" än extrovert som det så fint heter.  Därav ingen skrivflow alls. Jag har en hel drös med tankar jag haft i sommar och som jag gärna skriver om men jag tar det lite eftersom och inte allt på en gång..... svårt att uppdatera hela sommaren i detta mitt: " Ursäkta min fråvaro- anförande".

Såå jag tänker börja bakifrån ....logiskt nog och visa lite bilder från vår villaavslutning....  Hade jag inte haft huvudvärken from hell hade det varit perfekt men ändå ack så bra. Jag får till en början tacka Gud för att han släckte blåsfläkten passligt nog till lördagen.... med en veckas hård vind blev jag aningens nervös att det inte skulle lugna sig till lördag.... men mirakulöst var vindarna helt passligt lagom till lördag.... ett säkert tecken på att Gud hör bön kan man ju säga.

 Vi hade en trevlig kväll med svärmors jätte-goda mat och vi tände faklor och ljus i massor, både inne och ute. Emma väntade på mörkrets inbrott redan fyra tiden så hon tänkte få lite lång tid innan det äntligen blev lite skymning.

Dukningen från kvällen.... Man tager vad man haver... så låter budordet på villan.... helt trevligt och rätt fint fast inte alla färger passade ihop.   Vi åt Gravadlax, sallad, Pulled Pork, potatis och jättegod sås a la svärmor. Faktist enda bilden från kvällen, kort tagna i stearinljussken blir inte bra... har försökt.

Jag har såå älskat vakna alla sommarmorgnar då man kommit ner i köket och sett vattnet och solen genom vita spetsgardiner..... måste fota detta sista morgon-njuta-kort.

"Sista måltiden"..... Sista morgonmålet i sommarstugan för denna säsong, vet ni att kaffet smakar allra bäst just här.... Inte bråttom någonstans...

Sen blev det plocka undan och packa, packa..... sängkläderna skulle packas ner, alla extra sommarkläder tas hem och tvättas. Denna sista städning gör man alltid med vemod i hjärtat. 

Tack kära sommarstuga för denna sommar, vi har skrattat, njutit, fångat dagen, varit ett med naturen, levt minimalistiskt, varit närvarande med varandra och haft en underbar sommar....

Hade så gärna tagit äran åt mig för att ha fotat den underbara morgonsolen som kröp upp bakom grannholmarna på söndagmorgon.... men eftersom det är taget kl 6:00.... så.... I say no more. ;)

"Johan.. Du är precis bakom flötet"

..... Gårdagens roligaste språkfadäs. Jag KAN ha uttryckt mig så igår... men i nätsammanhang passar det liksom lite in i sammanhanget. När man ska ta upp nät är det ju bäst att börja vid flötet om man säger så och om man nu ska vara riktgivande framme i båten är en sådan kommentar aningens viktig... ;)  "Tack nu bara...." fick jag till svar och ett skämtsamt leende....

Vi är alltså på sommarstugan några dagar då jag haft vakledigt från jobbet. Och värmen tycks ju äntligen kommit. Johan har semester och vi värdesätter alla dagar vi får ha tillsammans. Lediga dagarna här är bäst. För här kan du inte göra så mycket.... bara ta det lugnt...och det gillar jag. En sommarmorgon då man just vknat och stiger ut här på ön har en alldeles speciell doft... så sommar för mig doftar saltvatten, morgondagg, frisk natur och skog.... aaahh....Man klarar sig med mindre av allt här... och det är lite roligt att se hur bra man klarar sig ändå, med mindre vatten, som man bär hit i dunkar och ransonerar en aning, man hushåller bättre med maten och faktist äter upp rester från dagen innan. Hemma slänger man dem lätt och kokar nytt. Man borde kanske ta mera av det tänket hemma också. Man bara märker hur lite men faktist behöver.

  Idag skjutsas jag upp igen till civilisationen, jobbet kallar som vanligt... men sånt är livet. Man känner sig bara en aning splittrad att bo på två ställen... speciellt då man börjat jobba.. två hus ska underhållas, mat ska köpas för två hushåll om jag är mera hemma och de är här ute... Faktist skönt att sommaren inte är hela året. Sommaren är "Fånga dagen".... Nu ut i solen så jag hinner tanka lite D-vitamin.

Redo att städa bort.... och vända blad.

Nu är jag redo.... Redo att göra mig av med lite barnkläder. Och DET mina vänner är revolutionerande. Emma fyllde 10 år i sommar och jag har gjort endast halvhjärtade försök att städa garderoben... en misslyckad loppisgång då jag bara hade det några dagar och sen hämtade jag hem det igen... men nu har jag igen tagit mod till mig och städat bort en aning. En del åkte iväg till Emmas kusin  och en del ska jag faktist sälja bort eller stuva ner i Retrolådan.... Det är dags!  Jag Annika Johnson fick ETT barn... inte BARA ett barn utan ETT barn. Sen jag kompletterat mitt liv med stödbarn i alla de åldrar tycker jag mig faktist få det hålet fyllt som jag tyckte mig ha. Meen.... babykläderna släpper jag aldrig... de kommer hitta dem ännu när de städar efter mig när jag dött. Mängden de sen hittar kommer bekräfta det faktum som är uppenbar... De kommer säga: " Nog visste jag att hon var en aning speciell hon Annika men att hon var så här pass .... det visste ingen" ;)

 

 Sååå det har jag gjort idag... plockat kläder... och känslan var helt ok... jag brast inte ut i gråt... kände mig inte direkt ledsen heller....  så jag har kommit långt i livet. Acceptans heter väl det. ;) Jag säljer på Källbacksloppis imorgon om nån är intresserad av att fynda lite flickkläder.

Annars dagen i övrigt....Här sitter jag ensam... och njuuter. Övriga familjen skulle ju prompt ut till sommarstugan idag men INTE jag.. jag stört vägrade... och då en Jeppobo inte bara vägrar utan STÖRT-VÄGRAR... får ingen på denna jord ut denne. Johan fick sin semester nu och jag avslutar min... jag hade ingen lust att fara ut och "slappa och njuta av ledigheten... jag håller på att gå in "the working mode".... så jag var hemma. Jag har suttit ute i gungan och virkat.. druckit kaffe, prissatt lite kläder, cyklat en sväng till gravgården.

Ganska skönt att vara ensam också. Och fast jag älskar min familj så kan man nöta lite på varandra också... och jag kan sakna min "Annika" tid... jag är mest bara hushållerska, sambandscentral för att få vardagen att fungera, fixar och grejar, lektant, tjatmamma. Så faktist är det ändå rätt ok att återvända till jobbet som är MIN tid... bara min... bara Annikas!  Emma är också i åldern: " Ibland vill jag sitta i famnen och vara liten men för det mesta är jag irriterad på dig mamma för jag kan allt själv"
Och en tråkig dag tar det ut det värsta i oss båda. I går fredag till exempel blev det fullt krig hemma över ett... Fönster.... är det inte moget så säg..?  Emma skulle absolut ha ÖPPET ett fönster.... mot Norr... och vinden som kom in var svinkall.. så jag stängde det då jag gick om... ingen stor grej tänkte ju jag... MEN DET var det!  Emma blev stört arg för att jag bara stängde det så där utan att fråga.. och jag bara sa att det kommer in så kall vind att jag börjar frysa.  Det ska tilläggas i sammanhanget att hon var ute och jag inne. Jag sa att jag som är INNE fryser... så jag stänger det.. Emma kommer inrusande och i klartext förklarar att om det ska vara på det viset så är hon också  inne och så satte hon sig demonstrativt bredvid fönstret för att VAKTA det. På en gång handlade det inte om fönstret mera utan om att ha RÄTT.  Hon är aningens trött på mig tror jag. En paus nu när Johan får semester behövs för oss båda tror jag.

Det bästa med att vara ensam idag nu är att jag får ha mina egna tider... jag får äta när jag är hungrig, vara på datorn så länge jag känner för det utan att nån väntar på sin tur.... och jag får ha tv-kontrollen hela kvällen.... men vänta nu... det har jag nog annars också... men nu får jag titta vad jag vill.... och så har jag chips. Carpe Diem.... visst borde man det en dag som denna.

Searching for my Happy place....

                                                     


 Midsommar.... En helg som jag aldrig varit riktigt förtjust i. Den föregås av en "Kravens Vecka" då man borde städa... ALLT! Och föregås nästan alltid med uttrycket... " Jag passade på att göra det nu till Midsommaren åtminstone".. och då kan det gälla allt från skåpstädning, inköp av blommor, mat eller golvboning. Man kan ju inte åka ut till sommarstugan och i misstag ha glömt den kallrökta laxen hemma.... då får man skämmas hela helgen. Man förväntas reda upp allt runt sig, och skura wc.... Må förbannelse komma över den stackare som firar midsommar i oreda. Sååå man skrurar och fejar och klipper gräsmattan..... Sen åker man BORT.... Man är inte ens hemma sen.... för midsommar MÅSTE ju firas på sommarstugan, med rent wc hemma.

Såå... huset var städat hemma och gräset klippt och så åkte vi iväg till sommarstugan... och jag måste riktigt ärligt säga att jag inte hade så stor lust att åka dit i år.... Jag hade gärna varit hemma. Jag vet inte om jag har fått nåt fel iår men jag gillar vara hemma... Nåja... det kan ha att göra med det kalla vädret också men jag njuter av att vara hemma i år också utan att ställa sig bort hela tiden, packa i och packa ur.... Tro inte att jag inte uppskattar vår sommarstuga men faktum är att man på sommaren har två hushåll igång.. hela tiden. Det innebär också en del planerande.

Nåja... vi åkte ut redan torsdag och jag lite mindre entusiastisk men helgen blev riktigt bra ändå.... trots att jag var en aning  emot att åka. Vädret var ju kanske inte det bästa och det var rätt kallt i luften, men vi hade ju en varm stuga att vara i så det var sist och slutet rätt mysigt att sitta inne och elda också... Jag hade inte glömt nåt i matväg... puh... så vi åt gott på midsommarafton och badade bastu. Nu söndag morgon åkte vi hem igen. Så då packade vi igen.

Nu inleder jag sista veckan av min sommarsemester... suck! Riktigt varmt väder har jag ju inte haft men faktist så har jag fått en del andra saker uträttat istället som också behövde göras.

Jaa.... jag har hunnit en sväng till Kauhajoki och Tapion Lankakauppa också under semestern. De hade rea på ett bomullsgarn så jag passade på att handla hem lite garn till en gungstolsmatta.... som jag bestämde mig för att virka... Jaa ni hörde rätt... jag beslöt mig att virka den för att få bättre tyngd i den än om man stickar. Så då ringde jag min syster och viskade hjälplöst *hjääälp*... Efter en kvällskurs och det faktum att min syster gjorde början kom jag igång. Så nu är jag på gång... och jaa aningens för färggrannt än vad jag brukar använda men jag kallar projektet " Searching for my HAPPY place". Det här har jag hunnit göra i brist på värmen denna helgen.

Mönstret är egentligen ett filtmönster från Drops sidan... men min syster mätte ut en kortare version så den fyller funktion som matta istället. Paris bomulls garn med virknål nr 5

Vantarna gjorde jag som ett "mellan-projekt" för att jag blev förtjust i mönstret i en bok jag lånade vid bibloteket "Solveigs vantar".... Vantarna heter faktist "Kimo-vantar" och är ett gammalt mönster från Kimo....riktigt roligt att mönster sticka.