Rest in Peace Malaysian Boeing MH370

 


Jag tittade på Aktuellt nyhetsprogrammet igår kväll när jag kom hem från jobbet. Sändningen  innehöll till stor del nyheten att vrakdelarna de hittat i Indiska Oceanen troligen och med allra största sannolikhet är det försvunna flygplanet Malaysian airlines Boeing MH 370  Jag vet inte varför jag tänkt rätt mycket på detta mysterie.... man borde ju ta till sig nyheter om kriget i Syrien eller 100 talet dödsdömda i Egyptien också. Men man blir väl aningens avtrubbad här uppe i Norden, det blir liksom ett större problem här att dagisplatserna inte räcker till riktigt än att flera hundratusentals barn är utan hem och lider nöd i syrien. Man kan ju inte ta in allt elände heller....
Men det försvunna planet har förbryllat mig..... och förbryllat en hel värld faktist. Plötsligt var bara ett helt plan.... OCH 239 människor bara puts väck. Då tyckte ju jag då att man kunde hjälpa till i utredningen lite och tänka till.. och om man tänkte sig som ryktena sa i början att planet blivit kapat för att användas i terrorsyfte.... så kan man ju i ärlighetens namn tycka  det aningens för stort projekt. Lite för invecklat för att jag skulle börjat med det i alla fall.. ;)  Först landa ett plan som inte mera existerar på nån radar och en Boeing landar man inte direkt på en brygga precis.... sen alla människor i planet... vart gör man av dem, levande eller döda?  Så den teorin trodde inte jag på direkt. Vad är i såfall oddsen att inte någon av alla 239 lyckats meddela sin omvärld om situationen med alla mobiltillgångar idag?

Igår sa då en expert att det troligen handlar om en katastrofsituation ombord som slagit ut styrsystemet, med den påföljden att planet kan ha ändrat riktning och  var omöjlig att styra manuellt....sen även så långt ut att de troligen inte fick kontakt med omvärlden heller, inga mobiltelefoner fungerade . Planet flög så länge det hade bränsle och sen sjönk. Planet flög med säkerhet flera timmar efter att radarsystemet slagits ut, det vet man med säkerhet.
Låt oss ponera alltså att den teorin stämmer.....  Då försöker jag föreställa mig paniken i det flygplanet.... och jag försöker själv tänka mig i hur jag skulle reagera om jag själv satt fast däruppe högt över havet. "Vi kan inte längre styra planet.... vi kommer att flyga så länge vi har bränsle..... sen kommer det att störta och vi kommer troligen alla att dö."
Det är aningens för länge att veta det innan det händer. Skulle man få veta att bränslet räcker knappa fyra fem timmar.... sen dör du... HUR skulle jag reagera?

Skulle jag:

1. Bli helt galen av ångest och panik att jag inte skulle ha kunnat kontrollera mina beteenden eller känslor. skrika och springa runt....
2. Skulle jag förbrilt försöka få kontakt med mina nära och kära hem för att säga något viktigt som att jag älskar er och farväl.... få höra Emma och Johan  en sista gång...
3. Skulle man brottas bara med sin dödsångest inuti och faktist tyst börja gå igenom sitt liv... vad man hunnit göra, vad man aldrig hann, ta en medpassagerare i handen och sen bara hoppas att själva dödsögonblicket inte skulle göra såå ont, att man skulle dö direkt.

Antagligen en kombination av dessa. Jag kan ibland tycka det är en Gudagåva att man inte vet dagen eller stunden då man ska dö.... Man bara vet ATT man ska dö och bara det faktum gör ju att man hålls rätt varsam om livet.

Fast inne i ett plan kommer du ingenstans... du kan inte försöka rädda dig. Utgången är den samma på grund av den höga höjden så att säga.  Man bara vet ett med säkerhet: Man kommer dö. Mina tankar går idag faktist till de stackars människor som fick beskedet att de kommer dö.... inte just nu men om nån timme frammåt... deras dödsångest och panik därinne i planet.... och jag kommer faktist bara för det idag vara lite varsammare och gladare över livet. Jag  kommer att ta en stilla promenad med min hund i solskenet och bara leva. ... Jag lever och kan vara med min familj...och faktist  tacksam över att jag inte VET när det är min tid att lämna jordelivet.

Vila i frid alla ombord....jag kan tänka mig er ångest... .. ni är inte glömda.

Taurus

Jaja..... Jag fick ge mig.... Hade såå ont i nacken och skulderbladen i helgen att jag klarade mig nästan uteslutande på Burana....  Nåja.... det kom inte som någon överaskning precis, ont i nacken har jag faktist haft en tid, ofta haft huvudvärk, stel i axlarna. Har ju "tänkt" gå till massör/naprapat rätt länge... men jag kan ringa och boka tid imorgon.... eller dagen därpå... eller så sparar jag det till nästa vecka. Så har jag sagt nu rätt länge och det är nog därför jag nu betalar priset.

Igår var jobbigt... rörde mig som han Taurus i ett barnprogram som heter Didalos. Taurus är en sorts metalskrotsrobot som rör sig så där stelt och har en robotlik stel gång. Varje gång jag rörde på huvudet smärtade det till i nacken och ner i skulderbladen. Jag måste vända hela mig om jag ville titta till sidorna.  Johan tyckte redan då att jag borde kanske ta en dejourtid  men jag störtvägrade... det skulle vara bättre imorgon..... Det var det INTE...  Det var värre!! Jag hade behövt en nackkrage som han i Beckfilmerna.
Nu kunde jag inte varken titta uppåt eller till vänster sida utan att få ett diffust illamående och smärta i ryggen. Så idag for jag då till doktorn och jag har en rejäl låsning i en nackkota och inflammerade muskler runtom. Så att så att..... Kom ut med recept på Voltaren och Sirdalud.... Antiinflammatoriskt och muskelavslappnande...OCH ett sjukintyg för några dagar.
Såå..... den här veckan blev inte alls som jag tänkt. men varför tar jag förgivet att den ska bli som jag tänkt?? Efter några värkpiller får jag nu svängt huvudet liiite mera till vänster utan att det hugger till eller jag mår illa.... så liite bättre är det när jag fick bättre medicin.

Vad gör man då som roboten Taurus hemma.... Johan tyckte att jag skulle ha stickpaus som alldeles... och han kanske har rätt.... men jag tänkte om jag kanske skulle smygsticka litepå dagarna när han är på jobb men inte sen på kvällen... hmm... kanske såå inte värt det. Men märkligt vad man tycker det är tråkigt att "bara" sitta och titta tv en kväll utan något att ha i handen.  Nåja... kanske man kunde läsa nån av de många böcker jag har oläst...

En lite rolig grej annars idag: När jag skulle anmäla mig vid infodisken vid HVC idag så går de ju rutinmässigt igenom personuppgifter i datorn.... och lite komiskt tyckte jag det var när hon efter adressuppg frågade vem min närmaste anhörig var.... Jag tänkte utbrista " Är min nacke såå allvarligt dålig..... att det är sista resan..... Jag har ju för bövelen ännu inte sett Paris".... ;)

Garn håller mig mentalt frisk.....

Jag har sagt det många gånger men jag säger det igen..... Om jag inte hade möjligheten att handarbeta... skapa med garn stickor och med mina händer vackra saker hade jag inte samma livskvalitet som jag har idag. Jag hålls mentalt frisk när jag får skapa. Och ju mer jag stickar... desto svårare mönster vill jag ha. Jag bläddrar fort om basmönstren och dyker på de lite svårare.. bara för att utmana mig själv om jag klarar av det...om jag får det så fint som på bilden. Stickor börjar jag köpa de mera dyrare sorten... och det är sant som de säger: Betala mer och få kvalitet.. det gäller även på stickor. Liite fin i kanten har jag då ändå blivit. ... Fast jag har smutsiga skor. Roligast är att få beställningar. .. Det också för att man får ett erkännande om nån vill ha nåt så är det inte såå alldeles fult det man stickar.
Tänkte jag skulle visa mitt beställningsarbete som ÄNTLIGEN är färdig... Den har tagit mycket tid och pillande men nu äntligen är den klar... trådar fästade och knappar isydda.

BabyÅkpåse åt lilla Carin. Beställningsjobb. Ett sammelsurium av färger huller om buller och färgkombinationer som var helt crazy vid första anblicken.... vit möter röd som möter senapsgul... som sen helt otippat möter BLÅTT??!  Jag dubbelkollade mönstret flera gånger och tänkte att det här blir helt konstigt men slutresultatet måste jag i ärlighetens namn säga var fint.... finare än jag trodde.Den blev lite retrostil helt enligt önskat av Carins mamma.   Den är stickad i Drops Karisma bredden som 3 månader men jag förlängde längden en aning så man kan använda den längre. De röda prickarna skulle man sticka in även på huvan men det valde jag att vara utan. Blev inte nöjd med bålen där det röda garnet syns igenom. Därför är huvan helt vit.

De blåa "bollarna är "bubblor".... som jag klurade länge på hur jag skulle göra. Jag rådfrågade mina stickade vänner och slutresultatet blev helt ok. Det syns kanske inte men de blåa bollarna står upp en aning som bubblor. Knapparna kunde man ha satt enfärgade men jag hittade knappar i exakt samma färgtoner och valde blanda dem..... Carins mamma får byta dem om hon tycker de är för röriga.

Dessa gjorde jag som gåva åt en vän. Stickade i  mitt favvogarn Fabel. Mönster från Drops Garnstudio . 

Även dessa ett beställningsjobb.. Byxor stickade i babyMerino ull storlek 0-3 månader med stickad förlängning på bakstycket.

Dessa masstillverkade jag till julklappar... Dessa bara ett urvalsplock... De vita gjorda i Huopanen dubbelt garn och grova stickor.... De gråa blandade jag Novitas Teddygarn och 7 bröder i samma ton.... Gick suuper fort att sticka.

Dessa gjorde jag i Marks och Kattens Samoa Palett... det var färdig randat garn så knepigast var det att få dem att randa sig på "rätta" stället.... Blev en julklapp till vårt stödbarn.

Dessa är fotade efter att blivit använda några gånger... därav den lite "nötta" looken.... Ett par sockor åt Emma. Gjorde dem enfärgade men mönstrade till dem en aning då jag körde lite aviga maskor på några varv så det bildade ett randmönster. Karisma..... just löööv it!

Det här är det nyaste projektet... eller jaa... nåt av det nyaste.... har många projekt men  det här tänkte jag faktist göra till mig själv för en gångs skull. En Pippi-tröja i Drops Paris bomullsgarn. Stickor nr 5 så aningens för grova stickor för mig men det går aningens fortare faktist. Tänkte randa med grön och lila och frångå det klassiska blå och röda. Blir en "skäri-tröja" åt mig själv till sommaren.

Att missta och sakna är som att dö en smula...

 Det sa en god vän till mig idag då jag pratade med henne om stödfamiljsarbetets bra och sämre sidor.  Och det är såå sant.

Sorgen kommer över mig allt emellanåt.... det kan vara då jag går om kylskåpet där vi har hans kort hängandes.... eller man hittar plastbokstäverna han lekte med då de kommer fram från under soffan då man städar, eller då man hör muminsignaturen i tv. Eller då man städar undan barnmatstolen ute iförrådet för att ingen mera behöver den.... Och det är nästan det värsta.... att städa bort alla saker. ... så därför har jag dem kvar. traktorn står framme i hörnet, barnstolen i bilen är kvar så den kör jag runt med fast ingen behöver den.... jag förmår mig inte att städa undan nåt.... för då är det lättare att leva med det faktum att han inte kommer på en tid och man kan inbilla sig att han är bara borta lite längre  men han kommer tillbaka.  Nåja vardagen börjar och jag måste försöka koncenterera mig på jobbet, familjen, Emmas läxor.... jaa livet... men det känns som om det går uppförsbacke.  Jag väntar på den dagen det slutar göra ont i hjärtat.

Det bästa med min väns ord idag var att jag fick ett erkännande..... att det är OK att få känna så här och att jag får säga att det gör ont... för i ärlighetens namn så känner jag att jag inte har rätt att tjata om min sorg hela tiden.... att jag inte riktigt har rätten att få sakna...  Ger man sig in i det här uppdragen så ska man vara beredd på avsked och att de far vidare....jag har ingen roll i hans liv där jag har rätt att fodra tät kontakt..... så håll mun och gilla läget.... så känns det... att jag egentligen inte har rätt att vara ledsen.  Vi gjorde det vi skulle göra en kort tid .... gjorde det bra och sen är det slut... Tack för din tid... svälj gråten och kom över det någon gång.

Men jag måste säga att stödgossen gav oss en underbar erfarenhet att ta med oss i livet som stödföräldrar..... Det där med att man inte kan skydda sig och värna om sitt hjärta.... att inte ge fullt ut för att inte bli så ledsen sen.. Det är en myt som inte går att leva efter... Nåjaaa det kanske går... men då är du också rätt kass i ditt uppdrag och får inte lika mycket tillbaka. Vi lärde oss att vi skiiter i följderna, älskade fullt ut, och fick en hel hög med kramar, skratt och kärlek tillbaka. Fallet blev stort sen men det måste göras så.... utan att ge allt är du heller ingen bra stödfamilj.

Så nu tänker jag ge mig tillåtelse att vara ledsen ... precis så ledsen som jag känner mig ibland då jag stiger på hans legobil.... tillåta mig känna saknad.... för det är ok att vara ledsen då man mister någon.... det är ok.... för jag vet att efter jag har  sörjt klart så kan jag kanske igen börja le när jag ser korten... småfnissa när jag plockar i leksakerna och minns.
Jag måste ner först innan det går att komma upp. Så jag hålls här på botten ett tag.... men ingen fara.... jag sätter mig här ett tag...blir lite lerig och gråter någon skvätt.... sen kommer jag upp då jag är klar. KOm gärna och prata med mig ett tag men skynda inte på mig att komma upp.... hjälp mig inte. Jag kommer upp själv då jag är klar. Ska vi säga så?

Allt har sin tid.... att låta gå har sin tid .. och sakna har sin.....

Det finns en sista dag för allt. Ibland är man lyckligt omedveten om att det faktist är sista -sista dagen .....det kan man tänka sen när en tid gått så kan man titta tillbaka och säga : Tänk att den där tisdagen blev sista dagen. ...ELLER så  VET man sedan länge att tisdag blir sist-sista dagen och man kan förbereda sig . Och i ärlighetens namn vet jag inte vilket jag föredrar.

I det här fallet visste vi sedan länge att tisdagen blir SISTA dagen... att få rå om vår stödpojke vi haft hos oss några månader. Och kunde jag stannat tiden hade jag gjort det för att få ännu en kram... ännu ett leende ... ännu ett bus....
Det är det här som är myntets baksida med att vara stödfamlij, man ska ta emot med öppet sinne men man ska även låta fara.... Man ska kunna acceptera att man är en tillfällig gäst i deras liv och varit viktig i hans liv just i nuet... då han behövde det. Sen ska man låta flyga iväg.

Denna sista dag for vi faktist till simhallen (det förra inlägget till trots)och där i duschrummet träffade vi på bys bor... och när barnet i familjen frågade vem det där var som mamman hälsade på .... svarade mamman " Men det var ju Emma och Emmas mamma och lillebror"..... och jag bara såå inte visste om jag skulle räta upp misstaget eller låta det passera.  För det är just det han blivit hos oss... Emmas lillebror... såå älskad och sååå alltid väntad. 

Vi hade en toppendag och fast jag gruvat mig för denna sista dag så är jag såå glad att jag tillät mig faktist ha roligt denna sista dag lät inte sorgsenheten ta överhanden. . Vi skvättade vatten... var i bastun... skrattade tillsammans hela familjen och jag tog in nuet pracis som han lärt mig under tiden han varit här. Carpe Diem.... fånga dagen....
Jag fick en klump i magen när jag hörde ringklocklan på dörren..... han hämtades en sista gång. ... vidare till ett annat liv utan mig... och med tanke på åldern kommer han inte att minnas mig.... men JAG minns... jag minns kramarna .... skratten.... sättet han höll upp armarna när han ville vara i famnen.... Hans skratt som jag såå hade velat bevara i en glasburk för att ta upp och lyssna på när jag saknar... hans doft när han kramade mig. Han var lyckligt omedveten om att det var sista dagen.... och det var kanske därför vi kunde ha roligt ändå.

Allt har sin tid... att ta emot någon i familjen har sin.... att låta vandra vidare har sin och att SAKNA har sin.  Det är det här som hör till vår uppgift och jag är såå glad ändå att jag vågat älska fullt ut..... inte hållit tillbaka fast jag vetat hela tiden att denna sista tisdag kommer.... att jag vågat älska och krama....  att jag vågat öppna mitt hem och mitt hjärta.  Han var en tillfällig gäst i vårt liv .... en väldigt viktig sådan. Han lärde mig fånga stunden.... lärde mig älska fullt ut trots vetskapen om avsked.  

Jag vill bra säga Tack.... till dig "Papaj"..... Fast jag visste avskedet skulle bli jobbigt förgyllde du mitt liv för en tid... en värdefull tid och du fick mig inse att även en kort tid tillsammans också är viktigt ... det är inte längden utan innehållet som är viktigt.  
Och fick jag välja igen trots vetskapen om bara en kort tid tillsammans med dig.... så hade jag ändå valt det samma....  Du lärde mig massor..och vi tar det med oss i vårt liv och fortsättning som stöd och fosterföräldrar.   Du tog en del av mitt hjärta med dig. Ha ett bra liv...... det önskar jag dig av hela mitt hjärta. Vi Älskar dig Papaj!

Sportlovets måsten... suck!

Jaha så har vi redan hunnit fram till v 9. Och det är med skäckblandad förtjusning jag påbörjar den. Har faktist sparat den sista veckan vinterledigt till den här veckan eftersom Emma är ledig och hemma hela veckan. 

Men sportlovet för mig är "veckan då man måste GÖRA någonting." Precis som om man bunkrat upp alla utflykter till just denna vecka.
Helst ska man planera in några dagar i Isosyöte, eller någon annan slalom ort.... helst även boka allt med stuga och övernattning för att det ska räknas. Sen hemkommen från det hinner man säkert med ett måste simhallsbesök.... dit med andra hundratalet barn och föräldrar som också "kännt" att de MÅSTE göra någontiong. Verkligheten  med simhallen v 9 är att man betalar för att redan i omklädningsrummet leta efter lediga ombytesskåp... och man i något skede tänker att man borde svänga i dörren och begära pengarna tillbaka. Sen efter en lång stunds väntande på duscharna äntligen får fara ut i simhallen. Barn ...överallt. Och har man tur ryms man ...om man delar upp sig... så att man kan tränga in sig i ett litet hörn av bassängen.  Att simma är uteslutet men man får i alla fall blötlägga sig. Få en massa skvätt i ansiktet. Men när man ändå sen kommer ut igen ska man ju ha ett nöjt leende på läpparna.. för då har man ju ialla fall gjort något. Roligt var det kanske inte men man GJORDE nåt...

Sen kanske trycka in sig på någon biofilm... inte för att de har något intressant för Emmas ålder direkt men vi vill sååå stå i den km långa kön för att köpa popkorn och titta en barnslig film för att då har vi ju gjort något.
Sen bortemot onsdag torsdag måste man åka en sväng kanske till Vasa eller Tuuri på shopping förstöra en massa pengar på sånt man egentligen inte behöver men " När åker man igen till Tuuri så varför inte passa på.?.. det är ju sååå billigt".
.... Sen måste man ju också vara ut en hel dag med utelekar och utflykt..... och jag säger bara Fyadådi..... Jag tänker inte låtsas som om jag tycker utedagar är roliga. och i det här våta vädret... nej Tack! Man är ute en kvart och skorna och vantarna är genomblöta.... innan man ens börjat leka i snön. Så efter 20 min är jag såå färdig att fara in.... det är inte roligt någonstans att vara våt och ute... jag är hellre inne och torr... ( kalla mig tråkig... men jag trivs bäst inne) Jag tänker som så att en snögubbe blir kanske klar framemot onsdag hos oss.... en boll om dagen räcker.... sen far vi in och sätter vantarna på tork. Matsäck är aningens onödigt och såå överreklammerat när man kan sitta inne i köket och ta det direkt ur kylskåpet... sitta bekvämt vid bordet och man får äta på porslin.

Allt bara så man återigen kan "bocka" av  ännu en Måste dag..... För man måste ju göra något så att Emma inte sen måste sitta i bänken på måndagmorgon i skolan och de turvist får berätta om sina sportlov.... resor till södern.... båtresor över till Umeå... shoppingresor.....Hela sportlovet  blir till ett samlande av upplevelser så att Emma har något att berätta i skolan.... inte nödvändigtvis nåt vi vill göra så där alldeles mycket.

Men verkligheten hos oss är denna att jag i ärlighetens namn helst inte gjorde något alls......Min semestervecka vore komplett om vi  utan vidare krav fick sova länge på morgonen... långsamt äta morgonmål.. kanske dricka kaffe ännu där efter10... och gå omkring i pyjamas hela förmiddagen. Sticka lite däremellan.... lyssna på lite musik i Emmas rum och kanske rita lite. Ta en stilla promenad med hunden och bara ta den lediga dagen som den kommer.  Bara vara tillsammans med min dotter. Men vad skulle Emma berätta om då..... ? Hmmm....

Jag önskar mindre stress och press över sportlovets måsten.... och mera tillåtelse att bara vara utan planer... Vart har uppskattningen av det lilla  och stillsamma i livet blivit bannlyst från våra barn. Varför känner man att man måste erbjuda dem så stort extra program? Att bara ta dagen som den kommer och bara vara tillsammans... Kanske baka nåt tillsammans, köpa en chipspåse och bara hyra hem en film en helt vanlig onsdageftermiddag.... kanske bara vara till bibloteket och låna lite bra böcker.Det tycker vi är roligt men räknas knappt som något att berätta för klassen om. Så frågan är om vi gör nåt bara för att..... ha nåt att berätta eller för att vi verkligen vill... hmmm...

Det kan också vara så att ingen egentligen bryr sig om vi gör alldeles ingenting speciellt.... att det egentligen är jag som tycker jag borde leva upp till normen som alla andra. Eller så finns det faktist anställt folk "Sportlovskontrollanter från staten som ska kartlägga och uppmuntra till konsumtion "som besöker skolorna och anteknar då de ska berätta måndag morgon vad de gjort på lovet.... Då kommer vi att få minst en prick eller två i protokollet.... för jag tänker demonstrativt inte följa massan och göra storverk denna veckan.

P.S. .... Jaa... jag tillhör den tråkigare sorten... måste erkännas men man kan ha såå mycket roligt hemma... och INOMHUS... med mig.. billigt och skojigt program.  :)

Skräck-kammaren

Ok....Nu bara måste jag be att få lämna in klagomål om dåligt bemötande.
Jag hade ett sånt där obehagligt ärende igår  till en byrå i grannstaden. Tänkte inte hänga ut dem eller deras namn för då skulle de nog inte bli så glada på skattekontoret... så det tänker jag inte göra.

Jag hade dragit ut på besöket en längre tid faktist för skam att säga så förstår jag mig inte på skatte prat... den biten sköter min man.... det är förskottsinnehållning, brutto, nettolön, skatteprocentar, årsinkomst.... you name it... Jag har försökt men det intresserar mig nada... Jag är en sån som heller inte lusläser mina lönerimsor...jag tar det jag får..  Jag upptäcker aldrig fel i någon skatteprocent. Och faktist har jag heller aldrig varit något vidare på procenträkning heller... Ser jag en rea lapp... 40% bort tänker jag bara oj... det måste ju vara billigare än utgångspriset. Så såå skärpt är jag. Allt detta betyder att jag är rädd för skattekontoret... bara med att se emblemet på dörren Skatt/Vero får mig att andas lite tätare och pulsen går upp.  Jag befinner mig härmed på osäker mark och en skatte tant kan, om jag inte hela tiden riktar blicken mot ytterdörren och flyktvägen  sluka mig hel... skrattandes. Jag kan prata mig ur de flesta situationer .... men en skattetants frågor kan jag inte svara på... det blir ett enda stammande och nickande... " Ok... sä är det SÄÄÄKERT om du säger så... så är det väl såå... du vet bäst".

Ok.... Jag lämnade mitt trygga hem och påbörjade min resa till det osäkra och främmande landet Skattebyrån.... Min man hade instruerat mig i vad jag skulle säga.... Jag vill sänka min tilläggs inkomstsskatt eftersom  de nästan far med halva lönen. 
Jag upprepade meningen som ett mantra i bilen så att jag inte skulle glömma bort vad jag skulle säga. Jag tog i dörren, svalde någon extra gång och äntrade lokalen... fullt med folk väntade... jag tog kölapp och fick ett nummer med 15 personer framför mig... Jaja.... alldeles för lång tid tänkte jag... jag kommer glömma vad jag skulle säga på den tiden. Satte mig ner och väntade ... och väntade..... Jag satt en halvtimme ca tills det slutligen var min tur. Jag äntrade bås nr 1 som skylten visade att 239 skulle in.   Båset var till min besvikelse ett sånt där ni vet med glas runtomkring med ett liiitet hål att prata i framme nertill.... precis som om det var lika rädda för mig som jag för dem. Visste de kanske att jag.... som skrämmer livet av rävar var på väg ?  Jag HATAR sådana bås.... man hör inte vad den andra säger när man ska framföra sitt ärende åt en myndighet som sitter på den andra sidan. ... Man framför sitt ärende lite lutandes ner för att försöka rikta munnen i hålet... sen hör man inte svaret men man ser en läpprörelse som tyder å att man fått svar.  Sen nickar man så där smidigt som om man hört svaret och förstått.... och personen igen rör på läparna och sätter huvudet frågande till sida: Det har jag lärt mig betyder: "Man ska inte nicka jakande på denna fråga som kräver ett längre svar.... Hit med svaret människa!

Jag hade ävenledes inte Gudarna på min sida den dagen heller. Hamnade hos en " Jag-pratar-mycket-hellre finska-dam".... Jag lutade mig fram och upprepade mantrat Johan pränttat in i morse. Jag vill betala mindra skatt på bi inkomst... visade de papper jag hade med och hoppades på det bästa....Hoppades på INGA frågor. . Damen läste igenom pappren och sedan med en blick på mig och sen igen på pappren avfyrade alla de fruktade frågorna, brutto.... netto... årsinkomstgräns.... men ställda på dålig svenska.... Jag förstod ingenting... vissa frågor bara nickade jag på och andra chansade jag på jakande svar för det såg ut som att hon ville ha ett sånt.... " Hon konstaterade kort att mina båda löner kommer från samma arbetsgivare.... Rätt? och hon tittade frågande på mig... Så jag sa... " Jaa.... eller egentligen Nej"... Hon höjde rösten en aning och upprepade frågan.... ÄR det samma arbetsgivare eller INTE??....  Jaa viskade jag nästan...."mitt sjukskötar jobb och mitt stödfamiljsuppdrag....  samma men ändå inte.... "  Damen suckade ljudligt och skakade lätt på huvudet. Sen frågade hon efter ett till papper.... ett papper som jag inte i min vildaste fantasi kunde tänka mig att hon behövde ... och jag sa att det har jag inte med mig, och jag kan banne mig nästan svära på att jag hörde hennes himlande med ögonen.
Efter en tydlig suck förklarade hon resolut att utan det pappret kan hon inte göra något åt saken... välkommen åter.... VA?! Är du på allvar" hade jag lust att säga men jag bara steg förvånat upp och tackade för mig.... efter en halvtimmes lååång väntan. Varför gjorde jag det egentligen...tackade...  vilket tack hade hon förtjänat.... egentligen...  Sååå när jag kom hem igen.... outrättat ärendet.... fick jag lugnt konstatera att besöket inte alls hade varit så farligt som jag hade oroat mig för.... UTAN VÄRRE!!....  Jag förklarade för Johan  när jag kom hem att jag tänker inte inträda denne lokalen mera så länge jag lever och att nästa gång jag har ärende dit skickar jag min hushållerska Berit.  Jag betalar den högre skatten bara för att slippa eländet... fine by me.... det kan jag braa göra.........

Nåja.... jag sov på saken och idag tog jag mod till mig och tänkte att nej förbaskat... jag prövar igen...(för Berit var ledig idag)  och så får vi hoppas jag får tala med någon annan. Sååå där satt jag med min kölapp igen en gång.... och satt och upprepade i tanken... "Inte bås 1.... inte bås 1...... ".... Och lyckligtvis kom min nummer upp i bås 3... Prisa gud... ! Jag  förklarade igen mitt ärende med ALLA papper.... hon förstod genast.... ställde några ENKLA frågor och 3 minuter senare hade jag allt klart.... WOW!!  Tänk vilken skillnad det kan vara vem man råkar ut för. Den första damen och jag förstod inte varandra... som alls.... jag kunde lika gärna ha pratar kinesiska idet lilla prathålet .... lika lite förstod vi varandra... Säkert är hon bra också... för folk som har alla papper med och pratar finska... det tvivlar jag inte på.

 Nåja... slutet gott allting gott.... men jag behåller min rädsla för kontoret... och nästa gång skickar jag Berit.... :) !