Skräck-kammaren

Ok....Nu bara måste jag be att få lämna in klagomål om dåligt bemötande.
Jag hade ett sånt där obehagligt ärende igår  till en byrå i grannstaden. Tänkte inte hänga ut dem eller deras namn för då skulle de nog inte bli så glada på skattekontoret... så det tänker jag inte göra.

Jag hade dragit ut på besöket en längre tid faktist för skam att säga så förstår jag mig inte på skatte prat... den biten sköter min man.... det är förskottsinnehållning, brutto, nettolön, skatteprocentar, årsinkomst.... you name it... Jag har försökt men det intresserar mig nada... Jag är en sån som heller inte lusläser mina lönerimsor...jag tar det jag får..  Jag upptäcker aldrig fel i någon skatteprocent. Och faktist har jag heller aldrig varit något vidare på procenträkning heller... Ser jag en rea lapp... 40% bort tänker jag bara oj... det måste ju vara billigare än utgångspriset. Så såå skärpt är jag. Allt detta betyder att jag är rädd för skattekontoret... bara med att se emblemet på dörren Skatt/Vero får mig att andas lite tätare och pulsen går upp.  Jag befinner mig härmed på osäker mark och en skatte tant kan, om jag inte hela tiden riktar blicken mot ytterdörren och flyktvägen  sluka mig hel... skrattandes. Jag kan prata mig ur de flesta situationer .... men en skattetants frågor kan jag inte svara på... det blir ett enda stammande och nickande... " Ok... sä är det SÄÄÄKERT om du säger så... så är det väl såå... du vet bäst".

Ok.... Jag lämnade mitt trygga hem och påbörjade min resa till det osäkra och främmande landet Skattebyrån.... Min man hade instruerat mig i vad jag skulle säga.... Jag vill sänka min tilläggs inkomstsskatt eftersom  de nästan far med halva lönen. 
Jag upprepade meningen som ett mantra i bilen så att jag inte skulle glömma bort vad jag skulle säga. Jag tog i dörren, svalde någon extra gång och äntrade lokalen... fullt med folk väntade... jag tog kölapp och fick ett nummer med 15 personer framför mig... Jaja.... alldeles för lång tid tänkte jag... jag kommer glömma vad jag skulle säga på den tiden. Satte mig ner och väntade ... och väntade..... Jag satt en halvtimme ca tills det slutligen var min tur. Jag äntrade bås nr 1 som skylten visade att 239 skulle in.   Båset var till min besvikelse ett sånt där ni vet med glas runtomkring med ett liiitet hål att prata i framme nertill.... precis som om det var lika rädda för mig som jag för dem. Visste de kanske att jag.... som skrämmer livet av rävar var på väg ?  Jag HATAR sådana bås.... man hör inte vad den andra säger när man ska framföra sitt ärende åt en myndighet som sitter på den andra sidan. ... Man framför sitt ärende lite lutandes ner för att försöka rikta munnen i hålet... sen hör man inte svaret men man ser en läpprörelse som tyder å att man fått svar.  Sen nickar man så där smidigt som om man hört svaret och förstått.... och personen igen rör på läparna och sätter huvudet frågande till sida: Det har jag lärt mig betyder: "Man ska inte nicka jakande på denna fråga som kräver ett längre svar.... Hit med svaret människa!

Jag hade ävenledes inte Gudarna på min sida den dagen heller. Hamnade hos en " Jag-pratar-mycket-hellre finska-dam".... Jag lutade mig fram och upprepade mantrat Johan pränttat in i morse. Jag vill betala mindra skatt på bi inkomst... visade de papper jag hade med och hoppades på det bästa....Hoppades på INGA frågor. . Damen läste igenom pappren och sedan med en blick på mig och sen igen på pappren avfyrade alla de fruktade frågorna, brutto.... netto... årsinkomstgräns.... men ställda på dålig svenska.... Jag förstod ingenting... vissa frågor bara nickade jag på och andra chansade jag på jakande svar för det såg ut som att hon ville ha ett sånt.... " Hon konstaterade kort att mina båda löner kommer från samma arbetsgivare.... Rätt? och hon tittade frågande på mig... Så jag sa... " Jaa.... eller egentligen Nej"... Hon höjde rösten en aning och upprepade frågan.... ÄR det samma arbetsgivare eller INTE??....  Jaa viskade jag nästan...."mitt sjukskötar jobb och mitt stödfamiljsuppdrag....  samma men ändå inte.... "  Damen suckade ljudligt och skakade lätt på huvudet. Sen frågade hon efter ett till papper.... ett papper som jag inte i min vildaste fantasi kunde tänka mig att hon behövde ... och jag sa att det har jag inte med mig, och jag kan banne mig nästan svära på att jag hörde hennes himlande med ögonen.
Efter en tydlig suck förklarade hon resolut att utan det pappret kan hon inte göra något åt saken... välkommen åter.... VA?! Är du på allvar" hade jag lust att säga men jag bara steg förvånat upp och tackade för mig.... efter en halvtimmes lååång väntan. Varför gjorde jag det egentligen...tackade...  vilket tack hade hon förtjänat.... egentligen...  Sååå när jag kom hem igen.... outrättat ärendet.... fick jag lugnt konstatera att besöket inte alls hade varit så farligt som jag hade oroat mig för.... UTAN VÄRRE!!....  Jag förklarade för Johan  när jag kom hem att jag tänker inte inträda denne lokalen mera så länge jag lever och att nästa gång jag har ärende dit skickar jag min hushållerska Berit.  Jag betalar den högre skatten bara för att slippa eländet... fine by me.... det kan jag braa göra.........

Nåja.... jag sov på saken och idag tog jag mod till mig och tänkte att nej förbaskat... jag prövar igen...(för Berit var ledig idag)  och så får vi hoppas jag får tala med någon annan. Sååå där satt jag med min kölapp igen en gång.... och satt och upprepade i tanken... "Inte bås 1.... inte bås 1...... ".... Och lyckligtvis kom min nummer upp i bås 3... Prisa gud... ! Jag  förklarade igen mitt ärende med ALLA papper.... hon förstod genast.... ställde några ENKLA frågor och 3 minuter senare hade jag allt klart.... WOW!!  Tänk vilken skillnad det kan vara vem man råkar ut för. Den första damen och jag förstod inte varandra... som alls.... jag kunde lika gärna ha pratar kinesiska idet lilla prathålet .... lika lite förstod vi varandra... Säkert är hon bra också... för folk som har alla papper med och pratar finska... det tvivlar jag inte på.

 Nåja... slutet gott allting gott.... men jag behåller min rädsla för kontoret... och nästa gång skickar jag Berit.... :) !

Jag visste jag kan vara sceary... men inte sååå skrämmande...

Visst... jag vet att jag kan vara skrämmande när jag är arg och sååå men inte trodde jag att jag kunde vara sååå arg att nån börjar kramppa och bli till synes livlös....  Men jag hade fel....

Jag jobbade kvällen idag.... Hade tillbringat f.m. med mitt huvudlösa projekt inför julen.... tidsoptimisten i mig kommer alltid på liiite för sent att kanske jag ännu hinner sticka innan jul... och så sätter jag igång... och en bit in på projektet inser jag att jag inte varit riktigt klok... jag kommer sååå inte att hinna om jag inte stickar så stickorna är röda ALL ledig tid... så... sagt och gjort... idag f.m. stickade jag så utav bara attans.... 
 Klockan närmade sig just tid för avfärd... med lite tid inräknat att vända in till bokhandeln efter limstift.... tog med mig hunden ut i hagen.... och väl ute på gården börjar min hund skälla åt något under vår traktorsläpkärra... och där under var en farmräv. Det är inte ovanligt att några få alltid rymmer när det är pälsningstider så jag var inte direkt förvånad. Vår hund skällde så alldeles så jag tänkte att jag kan ju jaga iväg den i alla fall innan jag åker iväg så vår hund får ro. Försökte så där kvinnligt och grasiöst stamppa i marken men han bara tittade förvånat på mig... "VAD i hela friden håller hon på med" verkade den tänka. Ok... tänkte jag då... då hämtar jag artilleriet..... Greppade tag om en snöskyffel som stod lutad mot väggen och räven sprang en bit bort..... Jag hann tänka " Uppdraget utfört"... när han plötsligt stannade i snön ute på gräsmattan och började till synes skaka lite... Sen började dn skaka våldsamt... HELA RÄVEN.... den låg nere i snön och kramppade våldsamt.... Jag sa bestämt åt honom.: Sluta med det där... det där är inte roligt längre..." Men Räven skämtade inte... Kramppen fortsatte och den såg ut att ha ont... DÅÅÅ tog vårdearen i mig över handen och  förstod att han kramppar PÅ RIKTIGT ..... HJÄÄÄÄLP NÅÅÅGON:...... hann tänka ... Stesolidrectiol... hämta någon.... Vi måste få nån hjälp hit..... Nästan så jag fick hindra min impuls att ringa veterinären och fråga om jag kunde komma in medhonom. .... Sen plötsligt låg han alldeles stilla..... Försökte stiga upp men misslyckades och drattade på änden igen.... blev liggandes i snön.... först tittandes rakt på mig och sen somnade han... som om kramppen tagit all energi ooch han bara måste sova... Han ryckte till några gånger och andades oregelbundet.....  Och vet ni vad jag gjorde då..... Joo jag satte mig i snödrivan bredvid och bara satt där.... våt snöande runt omkring oss.... Jag tänkte .. om han ska dö ska han inte behöva dö ensam.. Jag var liksom lite ovan med att ha ihjäl nån så jag tänkte att åtminstone kunde jag ju sitta med så ingen behöver dö ensam. Så där satt vi...... och jag tänkte förbrilt ... KORV... kanske han är hungrig och dör av utmattning... min snöskyffel blev bara för mycket så kroppen inte klarade av det... Jag tänkte Korv... eller vad Äter egentligen rävar..??. jag vet inte.... Så plötsligt satt jag i snödrivan... blev mer och mer våt.. och jag tänkte Korv... bredvid en döende räv... Aningens komiskt om någon sett mig...... Jag ringde åt Johan och berättade att jag skrämt livet på riktigt av en räv med snöskyffeln den är i detta nu döende och att jag inte vet vad jag ska göra... men kan han ta hand om liket när han kommer hem....  Det blev alldeles tyst i andra änden av luren: ....... " Att va sa du att du gjort saa du?  " Räven har fått en stroke eller nåt... kramppat och jag tror han dör.... " Fortsättningsvis tyst i andra änden.... Jag tror han tänkte.... "  Nu mår Annika inte riktigt  bra.... mentalt.... M2 till Roparnäs prontto...... men han saa... "Ok"..?!   

Klockan blev mycket .. räven sov ryckigt och andades bara ibland... jag sa rätt ut sittandes i snödrivan... "Förlåt.... Jag menade inte skrämma ihjäl dig.... "   Sen  lyfte jag pulkan lite som ett snöskydd snett över honom.... För ska man dö så tycker jag man behöver få dö utan att få pälsen full av klibbig snö....

Jag tänkte på räven hela dagen... så jag ringde Johan ikväll och han kunde till min glädje berätta att han legat kvar ännu när Johan kom hem men att efter han varit och handlat hade han faktist farit  sin väg.. han var inte längre kvar. Så han levde... och jag blev sååå glad... Att man tar livet av folk ser inte så bra ut på ens CV....

Men trots att historien är rätt lustig..... så var det något märkligt i rävens blick sen kramppen avtagit och han tittade mig rätt i ögonen... en blick av tillit för människorna.... men även en rädsla för den samme.... men även kändes det som om bara två blickar möttes... en människa och en räv... mötet av två själar... En så underställd och mindre värd  och jag som företrädde den med makt.... men i rädslan och förlamningen möttes bara blickarna.. och våra blicka möttes för ett ögonblick..och vi var med ens mycket mera likvärdliga i nuet . Och hur konstigt det än låter så möttes två själar..... och DÄRFÖr satte jag mig ner med bara jeansen i snön.... och bara satt där. Jg hade ionte gjort mig så bra på en farm i pälsningstider tror jag....
Inte så att jag blir pälsmotståndare eller pälsaktivist.... men jag kan tycka där och då att det är lite sorgligt att man bara blir till i fångenskap.... lever sitt liv i fångenskap... och sen dör för att nån vill åt din "rock".... hmmm..... Sååå slutet gott allting gott... jag hade inte ihjäl någon ..... fast jag trodde det.... jag mötte en själ och ett par varma ögon.....  och jag kan inte sluta att tänka på vart den blev av... vart tog den vägen..... ?  Men jag önskar den allt gott och jaa... Förlåt också... ;)

Dagens citat..... dag 2

Dagen presenteras inte i bild denna gång utan i en mening som surrat mig i huvudet idag :

Mitt liv är rikt.... Det blir inte alltid som man tänkt sig.... det kan bli ännu bättre... ;) 

Jag behövs..... och DET är meningen med mitt liv just nu....

Dagens bild nr 1

Ok...... Tadaa.... Dagens bild... Grrr... I am a Tiger... Beware!  Hittat så härligt garn med djur mönster.. Hjertegarns animal garn. Direkt jag såg det så visste jag precis vem som skulle storgilla just djurmönstret.... så de är på väg sen till en 4 årig kille... Härligt garn, mjukt och skönt och förståss som alltid tunnt... stickas på 2,5 stickor.

Och det belyser alltså dagens tema eftersom jag haft ledig dag idag. Den sista av fem jag haft på raken. Det har varit så skönt och jag har fakitst hunnit landa i mig själv och bara unnat mig dagar av att göra det jag vill... därav temat stickning. ;)

Efter att jag använt ugnen idag då jag lagade mat lät jag den vara på och Emma och jag snurrade till en rulltårta till kvällskaffet... med egna hallon i och grädde. Emma slog en signal till sin farmor också och bjöd dem på kaffe så vi drack kvällskaffe tillsammans. Borde faktist spontanbjuda folk ibland.... det är riktgit roligt. Alla ska vi ju dricka kaffe så varför inte göra det tillsammans... helt ledigt sittandes med mjukisbyxorna på och bara prata... Varför måste det vara fest alla gånger innan man bjuder hem folk...hmm.... det där borde vi göra oftare. .

Jaja... så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter..... Imorgon jobb. Få se vad den dagen har att erbjuda.....

Helge är bara för bäst :)

Helge har gjort det igen.... Fångat min känsla .... ;)


Tänkte rycka upp mig litenu och försöka hitta humorn igen i livet.... Elsa hade inte velat att man grötat mer sig i ledsamhet hela tiden ......  hon var alltid glad och tyckte om att skoja så nu är det dags att hitta lite humor i livet också... och så sörjer man ibland lite nu och då....

Jag hoppas att jag inte förlorat så många av mina läsare pga min bloggpaus.... för det är roligt att ni läser och tycker om min blogg... Det är så mycket som kommit ivägen... och tillika när jag började känna skrivflowet igen.... så gick datorn sönder.... huvudkortet i datorn pajade och vi fick vänta en vecka på nytt kort. Så nu tar jag ny fart....
 
Vad har då hänt här emellan då... Njaa... jag fyllde 35 år mitt i uppståndelsen, sorgen och begravning.... så den passerade nästan helt obemärkt förbi.... Jag hade tänkt ställa till med ett hejdundrande kalas nu när jag fyllde " jämt".... men ingen hade lust med det mitt i sorgen... inte heller jag så jag hade ett litet kalas med mina föräldrar och Johan föräldrar den dagen jag fyllde och resten var grattisar på Facebook och teefonsamtal... blev glad för alla ihågkomster.  Men utan kalas känns det liksom som om jag inte ens fyllt år ... som alls... Nåjaa... Kanske jag firar 36 mycket större... Kanske jag då får min dröm uppfylld om att få fara på Bokmässan till Göteborg... det bara måste jag göra en gång i livet.... men kanske nästa år... kanske... eller när jag fyller 37..... Eller fara på teater resa till Stockholm och sova på hotell... allt sånt man inte anser sig ha råd med eller unnar sig annars.
Jag kan tycka att första delen av trettio.... fram till 35 låter rätt ungt... men senare delen av trettio... dvs efter 35 så börjar man använda uttrycket "snart 40..... och DÅÅ får man nästan ångest.
 
Häremellan har vi också haft fullt upp med mitt andra mål i livet... nämligen att vara stödföräldrar... Vi har en del uppdrag via socialen och det är sååå roligt och givande och faktist en utmaning för hela familjen.  Vi har hela familjen blivit vana med socialens besök lite nu och då och man har blivit med tiden lite mera "laid back"... Inför socialens hemutredning, första besöket,  for jag över hela huset som en virvelvind... ALLT skulle städas... t.om. ett skåp nere i källaren och kylskåpet torkades ur... dammet torkades.  Men nu har vi dem hit alltid lite nu och då.... och jag damsuger och plockar upp lite... annars är jag som vanligt.... och livet har blivit såå rikt... Endera dagen har vi nån som sover i vagnen ute, man fick plocka fram undangömda barnmatstolar och leksaker...och en annan dag är det fullt ös med ett dagisbarn.... eller så sitter vi i soffan och pratar med en tonåring..... Och jag har dem alla i mitt hjärta och de är mig så kär.... Det här att öppna sitt hem för de som behöver har blivit viktigt för mig. Emma är ibland "stora syster"och hjälper mig skutta vagnen  och ibland sitter hon uppkrupen i soffan och äter chips med sin "storasyster" och kollar film.... Det är lite roligt att se hur hon anpassar sig såå alldeles lätt till alla som vi "lånar" en stund. Några enstaka fall av upplevd avundsjuka och kamp om uppmärksamhet har vi haft men det brukar vi alltid prata om och vara öppna med vartefter de kommer. Det bara känns att det är såå rätt... och då vår fyraåring svänger i dörren och kommer tillbaka då han ska hem och kommer och ger mig världens kram.... Då känner man bara att det är sååå värt det... kramen var den bästa belöningen....Det ger mig såå mycket att få låna dessa underbara barn en stund... min famn saknar längre inte inte nån.

Nu tänkte jag att för att inte slentrianmässigt lämna bloggen lika länge.... att jag skulle ha en vecka då jag presenterar dagens bild.... eller låt.... En bild eller låt som belyser dagens händelser.... eller sinnesstämning... Vad sägs om det... Tänkte börja imorgon... så kolla in det om ni vill.... Nu tänkte jag fortsättningen av dagen njuta av ledigheten och kanske sticka lite eller läsa vidare min bok 1Q84 av Haruki Murakami... riktigt bra faktist.

Orsak till bloggpaus

 Det här skrev jag redanför någon vecka sedan.... men publicerade aldrig.... det kom så mycket annat emot... mycket jobb, skola... sorg över att Elsa var sjuk och sen dog... begravning. Så det här är skrivet innan Johans mormor dog... men jag publicerar det ändå....Vill lite belysa orsaken till att jag varit borta från bloggen ett tag. Livet går liksom vidare trots någon man älskat gått bort. Vi kommer alltid bära med oss Elsa i våra hjärtan....


Och så plötsligt blir man varse livets gång och att livet faktist är förgänglig.

Jag har länge levt med tanken att livet bara flyter på, vardagar kommer och går.... allt är sig likt. Man har föräldrar ännu i tryggt behåll, sitt soiala nätverk med familj, släktingar och vänner är i det närmaste intakt och oförändrad. Behööver man barnvakt tar man bara upp telefonen ochvips så hittar man alltid endera far eller morföräldrar som ställer upp....  Man tror att så här kommer det alltid att vara... alla andra blir äldre och Emma växer för varje år som går... men jag och den äldre generationen runt omkring mig ska lltid vara den samma....

Menså är det inte....plötsligt blir ens föräldrar pensionerade,  sååå gammal visste inte jag att de ens var kan jag tycka.... de har börjat pensionera ungt folk nuförtiden kunde jag tycka. Emma blir 9 år och går redan på 3:an... men jag och Johan blir ju inte äldre... nej nej.... Artister och skådespelare som visat sig på tv under hela min uppväxt börjar nu bli gråhåriga..  synas mindre och mindre och de nya "idol"tillskotten som man inte ens vet namnen på mera dyker upp..... man har lite lust att ställa sig upp och fråga .. vart i hela fridens dagar tog Tommy Nilsson.... Nicklas Strömstedt vägen....Och jag har faktist lite svårt att acceptera att folk runt mig blir äldre...och sämre... de ska alltid finnas där..... ALLTID.....

Nu blev  min mans mormor dålig  och vi kan liksom inte riktigt acceptera det faktum att vi kommer att mista henne.... hon har juliksom alltid funnits där.... grejandes... alltid upptagen med det ena eller det andra. Har det inte varit grejandes i pannrummet... å var det grejandes inomhus... eller så var hon ute  donandes med alltmöjligt... räfsa löv var en hobby... och när löven var borta kunde hon nästan fara och peta ner några löv bara för att de ska ju ändå ner så de kan ju lika bra komma ner när jag ändå håller på och räfsar.  Hon är en person som bara sååå älskar hela sin familj...  barn, barnbarn, ingifta, barnbarnsbarn.... Man kommer aldrig opassligt hem till dem.... alltid lika glad och älskvärd. Hon och Emma har haft en sådan fin relation... ALLT som emma berättar är intressant och följs med stort intresse.... Alltid när vi kommit in har Elsa klappat i händerna och sagt.. " Nej men Emma..... va roligt att du kom... nu ska vi ha glass.... Men haar du ny mössa....? En sån skulle jag också vilja ha.. säg mig.. får jag prova den.... ?? Så vi har provat många mössor ... den en och samma många gånger men vad spelar det för roll.. den är ju ALLTID ny.... ;)

Den här striden med cancern kommer hon inte att vinna och vi lever nu i det vakum alla anhöriga lever i då "sista tiden" är inne.... och vi får bara acceptera att hon kommer Dö... Så nu har vemodets och sorgens fågel landat på vårt tak.... Det är en sträng av vemod över hela huset... över allas sätt att inte riktgit orka vara glada... var och en drar sig tillbaka och sörjer redan nu.... och vi gråter mycket.... åtminstone jag som på dagen är hennes vårdare och ska vara proffessionelll... och redan i bilen på väg hem och hemma öppnar jag kranen och så gråter jag... floder... Nu är ju jag ingen "stillsam gråtare... nej nej... jag är en "Högt och ljudligt hulkande gråtare med tårar som sprutar, snoret som rinner och ljudligt inragande av luft däremellan gråtare....Jag hade önskat att jag varit en stillsam, tårar sakta rullandes ner för kinderna gråtare.... men Noupp... Tyvärr!.....

Elsa dog den 3.10. Du fattas oss.....

Helgen i Helsingfors

Hemkommen från en helg i Helsingfors. Vi fick vara med på Johans kusin Andreas bröllop. Bröllop är fina tycker jag. Det var ett vackert brudpar, mysig liten stenkyrka, bra ordnat och en riktigt rolig fest. Vi var bjudna hela familjen och det var ju roligt för Emma som fick komma med denna gång.Hela bröllopet gick på finska så mot slutet av kvällen och efter måltidsdrycken  var jag jätte bra på finska... så bra finska visste jag inte ens att jag kunde..... ;) Men jag pratade finska flytande... tänka sig... ;)

Vi övernattade på ett Hotell i Dickursby, riktigt bra hotell och nu måndag morgon här hemma tycker man ju faktist att någon kunde komma hem till en och ställa fram en likadan frukost.... med lika många alternativ och gott kaffe.... sen få lova att lämna allt porslin på bordet och faktist skiita i disken. men nej nej,... tillbaka till verkligheten... Det är riktigt bra att fara bort emellan... se nåt annat... vidga vyerna och sen konstatera som alltid att man trivs bäst hemma... lika som att man faktist passar bäst hemma också...  Om man sätter mig brevid en Helsingfors tjej... i tyyp samma ålder så kan jag nog försäkra er om att det syns men som är från landet. Jag passar kanske inte riktigt in där med mina röda studsiga skor, jeans och favortitröjan.... bredvid en Hesare... med smala svarta jeans .. lika smal i midjan som jag är runt låret... svarta höga klackskor.. till vardags... och en vit skjorta... och sminkad. Men nåjaa.... jag tänkte om man ler stort så upptäcker ingen att jag är lite slamsigt klädd... bara att jag är väldigt glad. :)

På hemvägen stannade vi till på IKEA i Tammerfors och skulle ju inte ha nåt skillt... vi skulle bara titta... som sagt.... Ut kommer vi med en byrå till villan och två hyllor ....+ lite annat smått och gott som vi tyckte att vi behövde. Rymdes i bilen precis... och då snackar vi precis.... Puhh.. va tur.

Så idag är vi tillbaka till verkligheten.... suck.... hade varit roligt att vara nån dag till... hade varit roligt att besöka Heureka i Dickursby, eftersom det låg alldeles nära hotellet och kanske ha tagit tåget in till Hesa och gå på stan och framför allt bokhandlarna där.... men nåjaaa... det blir en annan gång.

Denna vecka väntar lite jobb... men också lite skola i Vasa i slutet av veckan... och tills dess ska ett större jobb vara klart och jag har det faktist halvvägs men har ännu mycket kvar att skriva... så det är som de säger...  sent ska syndarn vakna. Det blir till att sitta kvällarna med det denna vecka men ingen omöjlighet....  Jag måste faktist säga att trots arbeten och sånt så har jag faktist fått lite mersmak för skola... hmmm.... kanske jag nån gång går utbildningen i ledarskap.... hmm.... vem vet...tanken finns faktist.

Och jaa  jag tänkte visa min nya frisyr.... svart och blått.... Njäää..... modet svek mig i sista stund och så tyckte inte min frisör att det var så bra ide ..... att det inte riktigt passade med min still.,... hmmm... undras vad hon tänkte på då....