Jakten på det försvunna korvpaketet

Jag tänkte bara säga att jag inte dött.... har bara haft lite skrivtorka på bloggen sistone. Eller rättare sagt skrivit annat....
Går även på högvarv just nu. Upplever världens inre stress. Har t.o.m utvecklat ett snabbare sätt att prata så det går fortare.
Jag bor nästan på jobbet. Hinner inte hem heller så ska jag dit igen.
Upplever mig bara föra bort Emma hela tiden, om inte till faffas så till mommos. Ringer korta samtal till min man var och när han ska hämta hem henne.
Har inte haft "uppköp i butiken av väl genomtänkt handlingslista" som ett dagsprogram på länge, det tar för länge... jag har utvecklat ett unikt " Via" system.... Jag far till butiken via jobbet, via hemfärd, via...via...
Emma behöver just aldrig ta av sig skorna när hon kommer hem med taxi för jag säger åt henne att behålla dem på... jag är strax klar... vi ska just till fammos... eller via butiken..
Ett program avlöser det andra hela tiden. Har proppat de få lediga dagarna jag har fulla med program så de känns inte ens lediga mera. Jag har nu haft måndag och tisdag ledig men ändå fört bort Emma en liten stund varje dag för jag har haft minut skema... igårkväll frågade hon mig om jag är ledig i morgon då..? " Då"... betyder ju det att hon inte alls märkt att jag varit ledig i två hela dagar. Jag borde göra en massa hemma, som jag aldrig hinner med. Kommer att ha upp bruna gardiner i vardagsrummet hela sommaren kan jag tänka mig. Borde göra en massa extra på jobbet som jag heller inte hinner med, sen borde jag hinna läsa ett skolningsmaterial på egentid för jobbet ..OCH tenta den.... hur i hela friden jag ska hinna med det vete Gudarna.

Det värsta är att jag börjar bli så där skrämmande tankspridd mitt i stressen.... så där så att jag blir lite rädd mig själv. Jag tänkte frammåt hela tiden i tankarna... på nästa och nästa moment så det ska gå fort att jag inte alls tänker på nuet.
Jag gör lite tokiga saker faktist. Jag sätter på kaffe med vatten och filter, men inget kaffe, jag sätter på brödrosten men har inget bröd i den. Kommer jag med två saker i händerna, en som ska slängas och en som ska läggas någon annanstans slänger jag dem båda.Jag far och besöker en vän med tröjan ut och in, sömmarna utåt alltså... som han vänligt påpekade med kommentaren om jag hade bråttom dit... NOT! En morgon var kaffet klart. Jag tänkte "kopp" skulle hämta en tog tag i påläggspaketet på samma gång för att sätta den i kylskåpet... (så sparar jag tid) jag sätter skinkan i vitrinskåpet och går därifrån... när jag återvänder till kaffebryggaren upptäckte jag att javisst ja jag glömde en kopp.. går tillbaka och hittar skinkan bredvid kopparna i vitrinskåpet. Jag hade alltså lagt påläggskorv i vitrinskåpet och inte alls reagerat på att det var fel.. DÅ har man tankarna på annat håll. Jag sätter vetemjöl i kylskåpet och vi har ännu jakten på det försvunna knackorvspaketet som är ett mysterium här vid Johnsons. Jag VET att jag köpte ett knackkorvpaket häromdagen, kvittot bevisar det... men vi hittar det inte... Det är försvunnet från jordens yta. Jag har då säkert förlagt det någonstans så jag får börja skratta när jag hittar det. Undras om jag hämtade nya strumpor efter att jag tömt butiksväskan. Vore just snyggt om jag hittar det mellan strumporna i strumplådan... måste fara och titta faktist.

Emma sa häromkvällen "Kan du inte komma och titta barnprogrammen med mig ikväll. Så där satt vi bredvid varandra och tittade Bolibomppa.... och Emma säger att "du far hela tiden till arbete så jag hinner inte prata med dig mamma... Jag saknar dig....."

I en perfekt värld borde man vara en "bulla-bakande" hemma närvarande, lugn mamma som möter i dörren med bulle och mjölk och frågar hur dagen varit. Sen ha världens nötköttsås på gång när Johan kommer från jobbet.... men den verklighet lever vi inte i nu... kanske aldrig. Skulle bara så gärna vilja att jag kunde lugna ner mig lite att man kunde stanna tåget en sisådär två veckor.... några månader... för att hinna dra några djupa andetag.... för om man andas högre upp och lite ytligare så går det fortare... tro mig .. har testat!



Jag hade vunnit VM i vardag... småspringande gång.... jaja...den har jag uppfunnit! Men till skillnad från tvåan... tycker jag rätt bra om mitt jobb.... till kännedom.

Välkommen till jorden Albin och Karl

Ok... Hemkommen från Påskresan till Åland. Vi fick äran som sagt att vara faddrar till min bästa väns son, en tvilling pojke som kom att heta Albin. Pojkarna var alldeles hjärtligt söta och många ville hålla i dem och bekanta sig med dem. Jag ville gärna också hålla i min fadderpojke men var lite dålig att hålla mig framme... tills jag fick äran att ge honom mjölk ur flaska... och det var såå roligt att få hålla honom i famnen. Mitt mål i livet med fadderskapet kommer att vara att hålla sig så pass bekant med honom att när han är 16-18 år ännu anser det sjäålvklart att komma hit till Åminne en sväng när familjen är uppe i österbotten och kanske dricka en kaffekopp innan han åker ner mot Åland igen. Att han ska veta vem jag är och att vi ska få en kontakt som känns naturlig och självklar. För att det ska bli verklighet har man nog ett stort ansvar också själv... annrs kan man inte begära att de ska känna dig sedan i livet heller...

Annars blev det en typisk Johnsons resa.... om man nu ska berätta detaljerna.... Resan dit gick bra.. fast jag är ingen natt rese människa..... vi åkte iväg en 01:30 tiden, sov inget före det... kan inte sova på beställning.... noupp det går inte då jag vet att jag måste upp om en begränsad tid.. Det går inte! Hade lika gärna kunnat stiga upp och grejat med annat innan vi åkte... men nej.. jag låg och hade panik över att jag inte sov. Vi tog natten tidigare allihopa natten efteråt.
Dopdagen hade vi gott om tid att göra oss i ordning för dopet var först 17. Jag ställde i ordning Emma med klänning och strumpbyxor och till och med fjärilar i håret var fixade då jag tänkte ta en sista "drajv" för att göra mig själv klar. Hade med strykjärnet för att stryka mina svarta byxor... satte i det, väntade en stund och började gladeligen stryka... med strykjärnet på trean istället för på ettan.. Så det enda som hördes var psssst... och rök och svedd lukt i hela rummet. .. Och tadaaa... ett stort hål på knät! Först blev det helt tyst... sen blev det panik..
Denne gång hade jag inte tagit med extra byxor som jag alltid annars gör... jag hade INGET att ta på mig på dopet.. hade bara rese jeansen. Johan försökte hjälpa till på sitt sätt med att analysera på sitt logiska sätt hur i världen detta kunde hända. Jag sa till sist att "du hjälper inte mig med att analysera det.. .. strykjärner för varmt = hål."...
Ingen affär i hela centrum öppet helg som det var. Plan B... ringde min vän som ögonblickligen förstod min panik... och som Gud har skapat i min storlek. Fick låna ett par svarta av henne.. problemet vara att hon är en aning kortarte än jag så jag hade dem lite på hälft under min tunika.. men det såg ingen. .. Det är bara så typiskt... det är inte första gången jag gör alla klara för avfärd ... lämnar mig själv till sist och sen går nåt snett med min klädsel i sista minuten. När vi gifte oss och var på väg till fotografen gick remmen sönder på min sko trappen... jag sydde med två minuters marginal ihop remmen med grön tråd på vaniljvit sko och sen iväg till fotografen.

Idag kan jag skratta en aning år byxorna men just då.. en timme innan dopet var skrattet långt borta. Dop kortet som skulle vara på gåvan var också spårlöst borta... när vi skulle iväg... ALLA sökte men ingen hittade det... förrän idag då jag packade upp. Jyst tyypiskt!

Men ändå trots lite missöden är jag glad över helgen, glad för min fadderpojke där borta och äran att få vara med på trevligt dop och en fin fest efteråt. Idag är vi lite dagen efteråt.... trött och vädret duskigt och grått. Härlig innedag faktist. Dagen förgylldes av bulle och saft dag hos en vän en stund idag. Tack för goda skratt och samtal T!

Såå sant.... de lär från hur man lever... she is watching.... and learning...

Stilla veckan

Så har vi då påsk veckan. och jag måste säga att alltid när den kommer har jag en innerlig önskan om att få lugna ner mig... vara stilla... ok.. kroppsligt också.. men jag menar mest andligt stilla, eftertänksam. Flera år har jag jobbat mera och då har det liksom fallit i glömska att hitta Jesus. Påske för mig innebär att hitta Jesus.... Kan låta lite religiöst... och det är det också... det ligger ett vemod över påsken och speciellt långfredagen. Människan hade livet av Jesus, tortyrliknande former, spikar upp någon som de först pryglat på ett kors. Var var amnesty och Haagdomstolen då om jag får fråga.
Ändå har min barnatro fått mig att uppfatta att han älskar mig, och faktist bär mig de gånger jag är förtvivlad.... så enkel är min tro. Jag är inte aktivt troende men min barndomstro är stark och allt som oftast ber jag i hjärtat. Tron är enkel men det enda som behövs.... Hinner jag inte till kyrkan någon av dagarna i stilla veckan har jag någonting som fattas. Jag tycker det är viktigt att min dotter också vet vad påsken handlar om.... inte de hemska detaljerna och grymheten heller men istort. Påsken är en tid för stilla eftertanke.... och ett och annat choklad ägg då jaa....



Har två vknätter bakom mig och nu har jag ledigt påsken... kan inte påminna mig om jag någonsin haft det.... Vi åker iväg till Åland för att bevittna dopet till två härliga tvilling-gossar... och vi har fått den äran att vara faddrar till en av dem. Det betyder mycket för mig. Detta innebär att jag missar den årliga påskbrasan i Purmo med föräldrarna, vilket kommer att kännas lite konstigt men nästa år får jag väl ta två bitar madeleinetårta istället...
Nu ska jag bara reda upp vaket... med sovandet då ja... sov sämre dagtid denne gång så dagen mellan vaket sov jag endast 4 timmar... och det känns alldeles för lite när man ska en natt till. Så efter kvällsmaten meddelade jag åt familjen att om det ska gå att prata med mig så går jag och sova en stund nu... och ingen väcker mig... om inte

1. Huset brinner.
2. Ryssen kommer. eller
3. OM Erik saade eller Alexander Lycke kommer hit.

.... ingen väckte mig.

Nu ska väl det handlas lite och kanske dammsugas...mer gör jag inte idag... just LÖÖV "stilla" veckan.

ok... här har jag hittat den ultimata kombinationen... Kolla in Judas.... jepp... the one and only Alexander Lycke.... ;)

Kello on jo paljon..... skynda skynda......

Vår dotter ville gärna titta en film för nån dag sedan och hon ville titta Lotta på Bråkmakargatan.. Den filmen där Lotta blir arg på sin mamma för att hon måste ha en tröja som hon tycker killas och sticks... så hon rymmer resolut hemifrån och in till grannen Tant Berg. Emma älskar just detta avsnitt och det kanske för att vi brukar ha lite flyttningstendenser själv här i huset. Vi tittade en stund tillsammans och när vi kom till stället i filen när mamma och Lotta är oense om tröjan och mamman blir stressad säger Emma plötsligt: "Hon låter som dig... Lottas mamma låter som dig... jaa så där stressad och arg i rösten". Och jag bara frågar " men så där låter jag väl inte?".... "jooo det gör du för det mesta säger Emma. OCh jag tyckte med ens det var så sorgligt... pratar jag såå hela tiden... det visste inte jag...

Och när jag rannsakar mig själv har jag omedvetet lagt in en högre växel på sistone.. jag stiger alltid upp lite för sent... hinner med det jag ska men med minutskema... jag kommer inte för sent men får alltid bråttom innan jag kommer mig iväg. Tänker hela tiden frammåt just aldrig på nuet. Jag till och med går snabbt när jag är ute med hunden, inte för att få upp ett nyttigt flås utan för att jag ska komma hem fortare. Jag och Emma var ut på en promenad en kväll och jag kom på mig själv att tycka att hon borde kanske gå fortare så vi kommer hem lite fortare... hur i all världen tänkte jag då??
Jag äter snabbt som min kära familj lugnt konstaterade i helgen då jag hade ätit upp min portion då de bara var halvvägs ännu.... Jag sa att det gör jag väl inte, det är ju ni som äter långsamt..... men det verkade inte som om de höll med mig.
Jag handlar snabbt i butiken, blir fort stressad om inte alla har lika bråttom som mig eftersom de hindrar min väg i slutändan. Jag skyndar på Emma vid nattningen ... "ok klockan är mycket ... hepp hepp... borsta tänderna... ikväll är klockan så mycket så vi hinner inte med någon saga ... ok ögonen fast... Godnatt min skatt förresten..."

Jag borde lugna ner mig, men hur gör man det. Det kan så vara att jag tillbringar så mycken tid på jobbet och skiftar så att rutiner blir lidande och att jag tycker att de stunder jag ÄR hemma borde jag hinna med så mycket som möjligt.

I klassrummet där min dotter har sin pianolektion har någon klistrat ett stort papper över hela klockan, så man inte alls ser varken siffror eller visare och på lappen står det..
. "Kello on jo paljon"...
och jag småler varje gång jag ser den lappen. Det borde hänga en sådan lapp över alla mina klockor här hemma... Kello on jo paljon... Klockan är redan för mycket... mer behöver inte jag veta för så lever jag hela tiden... Klockan är alltid redan för mycket så det är bäst att skynda sig med ALLT... man är alltid lite för sen hela tiden... frågan är om man borde ha en lapp där det står" Klockan är ännu inte så mycket" .... Kanske man då skulle coola ner... för än finns det tid.. hmm kanske... borde tänka på det där. ....

"Arbetslivet blir ett år längre"..... He vart int na he!

Jag läser i dagens tidning:

"Arbetslivet blir ett år längre"
Arbetsmarknadsorganisationerna lyckades komma överens om förlängning av finländarnas tid i arbetslivet...... Enligt Finansministeriets kalkyler kan det minska det strukturella budgetunderskottet med upp till två miljarder euro....

Och till det säger jag att det SKIITER jag i... ursäkta språket... men det gör jag då grisarna börjar flyga.
Hela den här discussionen om förlängd arbetstid... pensionen skjuts hela tiden upp med flera år.. det oroar mig en aning. Jag är nog från Jeppo och tycker överlag inte om då nån annan... som tror sig vara bättre än jag .. säger åt mig att göra något.... men jag blir såå irriterad på denna debatt. Det är ju förbaskat MITT liv de sitter och beslutar om. ... min livskvalitet, min familj, mina intressen och hela min tid här på jorden och till det säger jag bara HELL NO!

När jag var 30 började pensionsspara och det var just för att jag skulle hinna LEVA sen utan väckarklocka. ....Jag tycker åtminstone att det är mitt liv hemma, med min familj, våra intressen, skratt kring matbordet, mysiga hemmakvällar och en stilla proomenad med hunden, båtutfärder och villa livet det är LIVET.
Arbetslivet utmanar en attt lära sig mera, ger vardagen en rutin och inkomsten behövs. Ingalunda vantrivs jag på jobbet, nejdå, men mitt liv som jag värdesätter högst är hemma med min familj. De stunder man är hemma alla är värdefulla eftersom man många dagar bara möts i dörren, hämtar upp Emma, äter kanske middag tillsammans och sen far på varsitt håll igen.... Stunderna när alla är på ett ställe värderas högt.
Med mitt skiftesjobb får man redan bara acceptera det faktum att det rullande semestersystemet innebär att jag har Juli semester var tredje sommar, detta innebär att en gemensam semester alla tillsammans hade vi då Emma var 2-5 och nu 8 år.... tänk att man måste redan vänta två år innan man kan vara tillsammans en hel månad... det har någon också bestämt... att man inte får.

I mitt jobb har jag kommit att känna flera som väntade på sin pension för att DÅ skulle de göra det och det, de skulle resa, se världen, vara på villan så fort man får ut båten och stanna där till hösten, få leva utan väckarklocka och ta dagen som den kommer, umgås med fin famij och kanske sköta sina eventulla barnbarn... och sen har de plötsligt fått cancer.... en kort sjukdomstid och sen var de bara borta. Allt det som de tänkte göra var inte längre möjligt, arbetslivet hade redan tagit den tid den ville ha och kvar var inte mycket för egen del.
Om man trivs med sitt jobb och inte riktigt trivs med stillsamheten hemma ska möjligheten finnas, javisst, att jobba längre. Men att någon där i Helsingfors sitter och bestämmer att JAG MÅSTE arbeta längre är det ett rån tycker jag... De stjäl ett år från mitt liv... ännu ett år och he sejr ja bara att He vart int naa he!
Med treskiftesjobb i vårdyrket, ska man inte behöva gå med rullator och dela ut medicinen åt andra, arbetet i sig är tungt och tar på kroppen. Jag vill ha lite hälsa kvar och rörlighet så att när jag TAR pension hittar ni oss ut på villan på somrarna, ut och cyklandes på höstarna och på Kanarieöarna på vårvintern. De kommer inte att få mina sista rörliga och friska år.... och om jag sen får cancer kan jag sedan ändå vara nöjd då jag sitter i dödens väntrum ... för jag har hunnit LEVA...riktigt LEVA..! Amen....