Välkommen till jorden Albin och Karl

Ok... Hemkommen från Påskresan till Åland. Vi fick äran som sagt att vara faddrar till min bästa väns son, en tvilling pojke som kom att heta Albin. Pojkarna var alldeles hjärtligt söta och många ville hålla i dem och bekanta sig med dem. Jag ville gärna också hålla i min fadderpojke men var lite dålig att hålla mig framme... tills jag fick äran att ge honom mjölk ur flaska... och det var såå roligt att få hålla honom i famnen. Mitt mål i livet med fadderskapet kommer att vara att hålla sig så pass bekant med honom att när han är 16-18 år ännu anser det sjäålvklart att komma hit till Åminne en sväng när familjen är uppe i österbotten och kanske dricka en kaffekopp innan han åker ner mot Åland igen. Att han ska veta vem jag är och att vi ska få en kontakt som känns naturlig och självklar. För att det ska bli verklighet har man nog ett stort ansvar också själv... annrs kan man inte begära att de ska känna dig sedan i livet heller...

Annars blev det en typisk Johnsons resa.... om man nu ska berätta detaljerna.... Resan dit gick bra.. fast jag är ingen natt rese människa..... vi åkte iväg en 01:30 tiden, sov inget före det... kan inte sova på beställning.... noupp det går inte då jag vet att jag måste upp om en begränsad tid.. Det går inte! Hade lika gärna kunnat stiga upp och grejat med annat innan vi åkte... men nej.. jag låg och hade panik över att jag inte sov. Vi tog natten tidigare allihopa natten efteråt.
Dopdagen hade vi gott om tid att göra oss i ordning för dopet var först 17. Jag ställde i ordning Emma med klänning och strumpbyxor och till och med fjärilar i håret var fixade då jag tänkte ta en sista "drajv" för att göra mig själv klar. Hade med strykjärnet för att stryka mina svarta byxor... satte i det, väntade en stund och började gladeligen stryka... med strykjärnet på trean istället för på ettan.. Så det enda som hördes var psssst... och rök och svedd lukt i hela rummet. .. Och tadaaa... ett stort hål på knät! Först blev det helt tyst... sen blev det panik..
Denne gång hade jag inte tagit med extra byxor som jag alltid annars gör... jag hade INGET att ta på mig på dopet.. hade bara rese jeansen. Johan försökte hjälpa till på sitt sätt med att analysera på sitt logiska sätt hur i världen detta kunde hända. Jag sa till sist att "du hjälper inte mig med att analysera det.. .. strykjärner för varmt = hål."...
Ingen affär i hela centrum öppet helg som det var. Plan B... ringde min vän som ögonblickligen förstod min panik... och som Gud har skapat i min storlek. Fick låna ett par svarta av henne.. problemet vara att hon är en aning kortarte än jag så jag hade dem lite på hälft under min tunika.. men det såg ingen. .. Det är bara så typiskt... det är inte första gången jag gör alla klara för avfärd ... lämnar mig själv till sist och sen går nåt snett med min klädsel i sista minuten. När vi gifte oss och var på väg till fotografen gick remmen sönder på min sko trappen... jag sydde med två minuters marginal ihop remmen med grön tråd på vaniljvit sko och sen iväg till fotografen.

Idag kan jag skratta en aning år byxorna men just då.. en timme innan dopet var skrattet långt borta. Dop kortet som skulle vara på gåvan var också spårlöst borta... när vi skulle iväg... ALLA sökte men ingen hittade det... förrän idag då jag packade upp. Jyst tyypiskt!

Men ändå trots lite missöden är jag glad över helgen, glad för min fadderpojke där borta och äran att få vara med på trevligt dop och en fin fest efteråt. Idag är vi lite dagen efteråt.... trött och vädret duskigt och grått. Härlig innedag faktist. Dagen förgylldes av bulle och saft dag hos en vän en stund idag. Tack för goda skratt och samtal T!