Jag och Emma satte oss på tåget och kom till Helsingfors söndagkväll. Efter att vi kommit ut från perrongen syntes en ljushårig kalufs i folkvimlet. Han kom i famnen och kramade mig.... och kan ni tänka er.... han har lärt sig säga Annika under tiden vi varit ifrån varandra. Det var roligt... för när han var hos oss... kom det bara Anni.... Han ville kramas med både Emma och mig.
Sen var allt bara som vanligt, vanligt på ett bra sätt. Det fanns ingen tid för att lära känna varandra igen... den hoppade vi över... vi kände varandra redan.
Vi spenderade två hela dagar med familjen och gossen skolkade från dagis två dagar och tog två dagar Nyykaabi-style.... ;) Vi morgongoosade med lite film, tog nån promenad allt emellanåt... försökte söka nån lekplats som var ite intressant en tid. Och jag har sagt det förr men säger det igen... ibland stannar tiden upp lite för att den verkar dyrbarare på nåt sätt. Man liksom suuger in allt , lever i nuet och bara njuter av att få vara tillsammans. En tur ut till IKEA hann vi med... och jag som inte skulle ha nåt alls... hmm... nåt lite följde med hem om vi säger så. Det måste i sammanhanget sägas att jag njöt så alldeles av att få gå igenom IKEA i lugn och ro... ni vet så där att jag kunde bra stanna upp och titta på detaljer utan att nån stressade vidare. Jag måste ärlig säga att jag inte visste att man kunde vara så där länge i IKEA... detaljen i story är att jag bara varit där med Johan tidigare... viktig detalj. ;)
En sak som berörde mig rätt starkt var en grej i gossens rum. På en låg byrå i hans rum stod vårt foto, det vi gav honom sista dagen han var hos oss... och han ställer själv alla sina leksaksdjur vända så att de ska titta på kortet. Han leker med dem emellan men alltid då han är klar sätter han tillbaka dem just som de stod innan... Det måste ju betyda att han också har oss i tanken... åtminstone inbillar jag mig det. Sen ramsan man hör från honom allt emellanåt...: Annika..... Emma ..och Ohan.
Sista morgonen smyger gossen in till oss tidigt på morgonen, lägger sig mellan Emma och mig och bara somnar om.. som om det vore den naturligaste saken i världen, Emma bara registrerar att han kommer, sätter armen om honom och somnar om... där ligger de båda och sover mina 1 ½ barn..... och jag bara måste titta på bilden av de båda... såå naturligt och såå vackert.... kunde man spara ögonblick hade jag sparat just den.
Dagarna tog oundvikligt slut och tågtiden närmade sig. Vi blev skjutade till tågstationen.... Hej Då kramar och Farväl.... Gillar inte sånt. Emma brast ut i tårar så fort vi åkt iväg.... Och jag svalde för att kunna hålla mig.
Längtar redan till nästa gång....
Jag vet inte varför men jag har honom sååå i hjärtat och tanken...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar