Städade och ordnade upp lite i vår stora garderob i källaren idag... behövdes verkligen. Mycket hade lämnade på golvet när man bara snabbt måste få undan nåt... och jaa ni vet... till sist ser man inte golvet mera... och Kan ni tänka er? ... Vi hade ett golv..! Va roligt... Jag hade inte trott det men jag såg det idag med egna ögon. Det mesta vi har där är Emmas kläder... som blivit för liten... jag flyttade lite lådor om vartannat och plötslit såg jag den lådan som är mig allra kärast... Den lådan med kläder som Emma hade allra första tiden efter att vi kommit hem från BB. Jag plockade ner lådan... länge sedan jag gjorde det nu... förr gjorde jag det oftare.. Jag satte mig ner och tog av locket och alla minnen kom över mig som om de väntat på att få komma ut och vädra sig ett tag... Med den lådan är det så att den ger mig glädje men även lite vemod... och idag blev jag förvånad över hur vemodig jag kände mig.... det sköljde över mig ledsamheten... livet blev inte som jag planerat... inte dåligt men annorlunda.
Vi fick vår älskade dotter i Juni på 2004 och hon var ett sådant mirakel pga mitt PCO att jag inte riktigt kunde glädjas så länge hon var i magen... nåt kunde ännu gå fel och jag skulle förlora henne.... Men Jeppoblod som hon har hade hon bestämt sig för att komma ut frisk och kry... Hon var det vackraste jag sett och jag kunde inte förstå hur jag hade kunnat få något så underbart vacker.... Under de första åren var vi helt nöjda med henne, vi ville gärna ha ett barn till men ingen brådska tyckte vi...Vi njöt av de framsteg hon gjorde, lärde sig prata och gå.
Jag veck omsorgsfullt ihop hennes kläder vartefter de blev för små och gjorde inte av med ett enda plagg för jag skulle ha dem tills vi får ett syskon. Jag sparade ALLT! Jag trodde att inga problem... vi lyckades ju en gång... inga problem att få ett barn till...men så fel jag hade.
Vi har förslökt men livet gav oss inte fler... Jag har gått genom alla känslor.. hopp, ledsmhet, känsla av orättvisan då andra har "magar", arg, förtvivlan.... till en känsla av att gå vidare och acceptans..... Jag kom på mig själv till sist att jag fokuserade på det jag inte hade utan att se vilken rikedom jag hade i min familj jag redan hade.
Vi valde varandra och livet med Emma och bestämde oss för att hon var det barnet vi lika gärna hade kunnat vara utan om inte livet gett oss en så fin gåva.Det stressar ett förhållande också att försöka hela tiden. Det blev ett enda räknande av dagar...
Jag slutade för länge sedan vara ledsen när andra blev gravid, när andra fick andra och tredje barnet... det tog för mycket av min energi att vara ledsen så jag accepterade det som det var och gick vidare. Nu kan jag bli genuint glada för andra som bildar familj..
Ju äldre Emma blev ju friare blev det för mig, jag fick lite av min egen tid tillbaka och nu njuter jag av lite egen tid också allt emellanåt....Nu har man också blivit så bekväm att man inte riktigt orkar börja på nytt med nattmatning och blöjbyte... Emma har även hon utvecklats och har typiska "ensam barn beteende", med att uppskatta tystnaden och lugnet i vår familj och jag ser hon saknar den och drar sig undan i de situationer då det upplevs för nojsigt och mycket ljud..
Vi blev en liten familj... och bra såå... men det är som att öppna Pandoras ask att öppna dessa lådor med barnkläder.... Jag har inte hjärta att laga bort dem fast jag borde få några hyllor tomma för att få in annat men... jag förmår mig inte att sälja dem eller skänka bort dem.. de är såå knutna till mitt hopp och min dotters historia. Så för mig är det minnen i den skrubben och inte bara kläder....
Att sälja dem på loppis skulle vara en rätt bra ide för de är använda av ett barn och inte just använda vissa saker, men det har jag försökt och det tyckte jag var hemskt... när folk rotade runt i högen, tröjan som fammo köpte, mössan hon fick när vi kom från BB....respektlöst tyckte jag... och då ska man nog ta hem sina grejer igen... vilket jag gjorde.
Gör jag mig av med kläderna så gör jag mig av med ett hopp jag har inom mig... fast det inte alltid är lika levande för mig....
Jag ska ha dem kvar till Emmas syskon...för så var det tänkt och så länge jag har dem där har jag inte helt givit upp... Bara de får vara kvar där... kan jag leva helt i acceptans och njuta av nuet och familjelivet som det är.... för ingalunda är jag olycklig... och jag är genuint glad för andra som får barn... och jag har gått vidare i livet och i tanken verkligen... men ändå så kom tårarna då jag sakta plockar babykläderna, den gula baskern hon hade föörsta sommaren, röd och vit randiga jackan hon hade på sig första gången vi for till sommarön... jag plockar minnen inte kläder...
Jag snyter mig, sätter locket på lådan och torkar tårarna... borde gå och laga maten nu.... lyfter lådan tillbaka på sin plats... släcker lampan och börjar dona i köket.. I mörkret ligger lådan kvar... tills en dag då jag igen känner att jag borde lyfta på locket och flytta runt kläderna där inne en stund. ....
Känner igen tankegången.... Kram
SvaraRadera