Den återlämnade blomman.....

googlad bild

                                              
Jag var med om en sak på lördag som lämnade med mig i tanken än idag.
Jag var till grannstaden för att leta nåt så värdsligt som byxor.... i sammanhanget bör kanske sägas att jag faktist äger andra byxor, men så småaktig är jag att jag gärna hade ökat på min materiella ha-begär för att även ha ett par ljusare... nu så här till våren.
Jag hade hittat även några andra grejer till Johan och Emma samtidigt så jag gick med några kassar i händerna ..... sneddade över gågatan för att fortsätta min shoppingtur.

Plötsligt som från ingenstans stod en man utlänskt utseende framför mig och höll fram en röd ros mot mig. I famnen hade han en stor bukett blommor och jag förstod att han tydligen delade ut dem .Jag kunde bara för mitt liv inte förstå varför eftersom han inte sa något... bara tittade sorgset och bedjande på mig.
 Jag tog reflexmässigt emot rosen eftersom han redan hade den nästan under näsan på mig. Med andra handen visade han samtidigt en lapp... Och hur kan det komma sig att jag redan då jag såg att han visade en lapp så tänkte jag( utan att ens ha läst vad där stod) : Jaha..... det var en "sån"..... Han ska ha nåt tillbaka.
Jag bara skumläste lappen.... Den började klassiskt med Please help me and my family........ son 17 years...... sick... needs medicin.... texten var lång och jag kom på mig själv med att inte läsa längre... jag liksom slutade vid Please help... sick och medicine.....

Sen stod jag där med blomman och fast det hela utspelade sig rätt snabbt hann jag rannsaka mig själv .... Hur skulle jag göra.?... Jag är en bank-korts-person.... har sällan pengar i börsen, och den dagen visste jag att jag på sin höjd hade några 20 cent i börsen, inte mer..... Jag hade inget att ge honom.

Skulle jag ta blomman och bara kunna ge honom 20 cent för den.
Skulle jag ta blomman som jag redan fått- Tacka  och smidigt bara gå min väg.
Skulle jag återlämna blomman och ursäkta mig.

Jag bara gjorde det som kändes mest rätt då...... Jag tittade in i de bedjande ögonen och återlämnade blomman med en medlidsam blick..... och gick därifrån med mina värdsliga kassar.... där jag ökat mitt materiella bestånd av kläder.
Kändes inte bra måste jag säga......

Men så här tänkte jag: Att ta emot blomman och vandra iväg var också fel.... jag gav inget för den... och att ge 20 cent hade varit ett skämt...... Jag kunde inte ta emot blomman....så jag gav den tillbaka. Men av den förvånade blicken att dömma var den varianten inte heller så vanlig. Var det rent av lite otacksamt och elakt att återlämna den....?

Man kan ju discutera all form av tiggeri hur länge som helst och visst har jag ett hjärta och känner medlidande med dem..... och jag förstår att om de väljer detta sätt att leva har de av någon orsak blivit tvingade till det..... Ändå blir jag lite provocerad av dem.... kanske för att jag plötsligt framstår själv som rätt materialistiks och snobb då jag går om dem med kassar fulla av sånt som jag inte direkt behöver för min överlevnad. Så egentligen är jag inte irriterad på dem... utan på min egen upplevelse och tankar om mig själv i den stunden.... eller så är jag faktist lite irriterad på att de kunde ju försöka göra nåt annat med livet... integreras.... förtjäna sitt uppehälle.  Bor det en liten rasist inom mig ändå?...... Hmmm....

Jag kan ändå tycka att det är bättre om man själv får välja om man skänker en slant... jag ogillade sättet när han kom fram till mig och först gav något för att sedan begära något tillbaka..... då kan man inte direkt välja mer....  inte längre kravlöst.

Jag tänkte sen jag kom  hem att jag borde ha sagt nåt åt honom.... förklarat varför jag gav tillbaka rosen..... men jag försöker göra det här istället:

" Tack..... men jag kan inte ta emot den här.... önskar att du och din familj ändå klarar dig"

 
Men nu kommer en tanke/fråga jag tänkte på nu efteråt....: Hade jag haft pengar i börsen..... hade jag då gett honom lite eller hade jag gjort likadant?..... Hmmm.... Hur sorgligt det än låter så tror jag faktist att jag ändå hade återlämnat blomman... jaa... jag hade nog gjort det......

Påskhelgen

En Påskhelg som jag faktist har njutit av iår..... jag kan bara inte tro att jag fått vara ledig ALLA dagar med familjen. Jag är så van att behöva jobba åtminstone 2 av 4 dagar. Jag har njutit av ledigheten, solen som tittat fram lite och bara att landa i att alla är uppe på benen friska och krya.

Lördag ställde jag iväg min alldeles egna påskhäxa.... och vi har således godis i detta hus som räcker till jul... ;) Lördag kväll åkte vi iväg till Purmo som tradition. Vi firade påsklördagen med min familj, syskon och syskonbarn vid mina föräldrars villa.  Villan ligger vid min mammas hemgård och markerna däromkring är liksom del av mina rötter. Mommo och moffa är döda sedan länge och jag hann inte ens träffa dem men jag tror att om det är möjligt för dem att följa med oss här nere så tror jag att de ler åt traditionen varje påsklördag.... Nu springer våra barn på där där ifrån deras rötter är. Vacker tanke.....
Vi grillade korv... mycket korv.

Men jag saknade en grön/gul jacka med UPM märket bak på ryggen. .... en vanlig syn vid brasan som nu var borta. Min "moster" Maja och hennes man brukar alltid vara med oss den kvällen.... men inte nu mera. Allan dog i vintras i cancer.... men ändå väntade man sig nästan sig se hans kännspaka jacka där runt brasan. Jag saknade honom där iår..... hade gärna pratat lite med honom som förr om båtar och villaliv...
 Du var med mig i tanken Allan..... Jag grillade en korv till dig också.....

Vi har hunnit med lite kalas hos Johans morfar.... ätit god påskmat vid svärmors och med gott samvete hunnit vila middag mitt på dagen....
Idag ska jag göra nästan samma sak som igår.... INGENTING....

                                             

Det självklara ...... ta inget för givet!

En tyst vår kan hända men inte desto mera händelselös ändå......

Om någon följt med serien "När livet vänder"...... sägs det i inledningsvinjetten: Plötsligt ändrar livet och allt det självklara är inte längre självklart"..... tyyp sånt har jag tänkt denna vårvinter.


Johan blev lite sjuk...... nåt som började med förkylning blev till två antibiotika kurer utan effekt och med allt tyngre att andas åkte vi in till sjukhus. Infektionsvärdet över 200 och ful lungbild. En ordentlig lunginflammation. Väl inne på sjukhuset blev har riktigt dålig och det togs en massa prov om någon bakterie satt sig på hjärnan. Det var inte roliga dygn alls. Jag bara såå inte kunde jobba, jag ringde min förman och bara lämnade över nycklarna åt en vikarie och bara såå strutade i jobbet. Jag blev rädd att göra fel då jag var så oskärpt. .... jag ville bara vara på sjukhuset..... ALLT annat blev oviktigt.


                                                        


Lustigt ändå vilken "bubbla" man lever i just då. Jag satt bredvid Johan på dagarna, åkte hem till kvällen , hämtade Emma från Fammos/mommos och sen försökte vi få lite läxor gjorda. Konstigt vad allt annat blev betydelselöst och besvärligt....Jag hade svårt att på riktigt bry mig hur många äpplen Kalle hade kvar då han delat med sig åt tre andra i matteläxan.... Det var väl just det samma... jag tänkte att" Kalle lilla .. behåll alla själv så slipper vi räkna det." .
. Jag tor inte att jag handlade på hela veckan, när skulle man hinna nåt så värdsligt, jag betalade inte en enda räkning den veckan , och att Emma måste ha med sig tre euro till skolan den veckan blev jag bara itrriterad över... det att hämta ut pengar ur automaten och växla sig till mynt blev plötsligt för svårt.
Allt vi båda gör för att få Johnsons Ab att gå runt med allt från matlagning, disken, läxläsning, betala räkningar, handla, promenera med hunden o.s.v. det skulle jag plötsligt göra ensam.... Det har inte slagit mig tidigare hur mycket vi delar på allt i hushållet, och med oron för honom tyckte jag bara att allt annat var onödigt och värdsligt.  Jag ville bara vara med Johan....
Man tar nog varandra för givet satt jag där och tänkte, Johan har liksom varit min självklarhet mer än halva mitt liv.... Han har alltid funnits där... alltid den samma.... vi känner varandra utan och innan.... och när min självklarhet inte fanns där för en tid och jag då det var som värst inte visste vem/eller vad jag skulle få hem igen kändes det som om jag bara hade ett ben att stå på. Märklig känsla....  Det har inte varit så tydligt förr att vi är varandras ben för att stå stadigt i livet. Jag hoppade på ett ben hela veckan.  Men tack och lov svängde det efter en hel del medicin... och Johan "kom tillbaka".  Och med det sjunkande CRP värdet följde en del av vår vardagsirritation vi på sistone haft för varandra.....  Det är ändå det viktigaste att ha varandra......allt annat är faktist bara onödigt tjafs.

                                      


...... Veckan han kom hem skulle jag börja jobba.... men då fick jag hög feber och låg en vecka i ordentlig angina, kunde inte heller då jobba.... och dagen efter att jag började kunna stå upprätt däckade Emma under i feber och angina.... så på en månad åt alla i familjen antibiotika.
                                                     


 Men nu verkar det vara över... hoppas jag. Johan jobbar... jag jobbar och Emma är tillbaka i skolan.
Vi skojar och säger att så lite som vi varit sjuka tidigare så passar vi på att göra det ordentligt en månad i året och sen är det över för iår.

Det som jag nu efteråt kan tycka lite konstigt var att jag som sjukskötare var såå okunnig då det gällde en egen anhörig.... jag vet inte om det var oron som blockerade eller miljön men jag kom för mitt liv inte på vad aciclovir var för medicin.... och labprov måste jag fråga upp vad det var två gånger....Och jag vet av erfarenhet... som vårdpersonal pratar man på ett annat sätt med anhörig som man vet jobbar inom vården... man använder mera fackord än annars... för de är inom området..... och det ska erkännas att vissa gånger satt jag bara och nickade när de redogjorde för labprov och mediciner... inget gick in..... ;)  och nu ska jag berätta det värsta: " Jag ringde på klockan då droppet bråkade och slutade droppa.... Nåt som jag gjort hundra tusen gånger... justerat droppet... allt var som bortblåst och jag vågade inte blanda mig i .... JAG RINGDE på KLOCKAN!! Jisses....

                                                                   

Vad gjorde du i helgen då?.... Jaa jag läste en bok om DÖDEN... så jag hade det riktigt bra tack!

Har polisen då inte tänkt på trafiksäkerheten vad gällande fartkameror.... Seriöst alltså... man förlorar för ett tag synen helt... i blixten...På riktigt eller om man har tendens till migrän är det en starkt utlösande faktor.

                                   
                                          


Vi skulle förgylla vår fredagkväll med att bevista Kockola revyn. Vi brukar nästan alltid vara på den... den unnar vi oss då vi ändå inte röker... ;)
På ett "omotiverat" ställe är plötsligt farten nedsänkt till 60....60!!..... att det är en korsning tycker ju jag är ovidkommande. ...... 60??
Vi missade skylten... och PAAAMM.... Man trodde för ett tag att något framföross EXPLODERADE!   Sen var ju böteslappen ett faktum. Nåjaa.... sånt händer...  Tur att vi inte miste synen på köpet. 

Revyn var bra .... så om ni har vägarna förbi.... gå gärna och se den... vissa av de som står på scenen behöver bara stå där tyst men har sådant uttryck i ansiktet att man skrattar ändå.... Roligt att förgylla januarimörkret med. Nästa vecka tänkte vi fara på Terjärv revyn... Den brukar också vara hejdlös rolig.

Helgen annars då..? Köpte mig en bok " Den där jävla Döden- Vi ska alla dö så vi kan lika gärna prata om det". Skriven av Anna Lindman.
Jag försöker leva så att jag utsätter mig för sånt jag är rädd för att avdramatisera det. Döden är ett av mina rädslor. Sen måste man utsätta sig för det när man jobbat 10 år på en bäddavdelning. Det går liksom inte att undvika döden på nåt sätt där.   Även de jobbiga känslorna just innan döden, anhöriga och ledsamheten, tårarna och vetskapen om att döden är en evighets avsaknad av liv.... Jag har genom åren försökt närma mig allt det här och faktist VÅGA stå kvar där. Möta den sjuke och dess anhöriga och våga stå kvar. Jättebra bok faktist för vårdpersonal.
 Boken är jätte bra.... Så bra att jag glömde bort min bröd-deg.... i si så där 4 timmar... Vi fick jätte-jätte mycket bröd hos oss kan jag ju säga. ;)  Johan bara log och sa när han gick om mig... " Det ska vara du att bli jätte-glad över att hitta en bok om döden- och sitta och läsa den hela din lediga dag och tycka jätte-mycket om den"

Den är skriven av denna Anna som även gjorde en dokumentär på svt för en tid sedan.... som hette Döden Döden Döden. 

                                 
 Annat då.... jaa... det slog mig häromdagen vilken "rutin-människa jag blivit i och med att jag nu har regelbundet jobb....
Nu ska ni få höra:
Onsdag är "winerbrödsdagen", då far jag via butiken på morgonen och köper winerbröd, de ska jag sen ha efter maten hemma hos mamma och pappa på lunch.... Fredag är "efterrättsdag" då har mamma efttrerrätt som vi tar upp önskemål om torsdag. Torsdag beställer jag mediciner till jobbet och fredag levereras de... alltid Fredag. Tisdagar kommer budbilen med sånt jag beställt till jobbet.
 Lördag äter vi hemma av någon okänd anledning alltid korv mitt på dagen.. det ska vara KORV. Söndag är "mos" dagen.. då äter vi potatismos. Glass till efterrätt. Söndag är "glassdagen".  På söndagkväll äter vi mannagröt... alltid! Lördag köper Emma och jag en Ässä lott.

Det  är lite nytt för mig att kunna planera... att göra rutiner... att alltid göra vissa saker en viss tid... alltid den tiden och ingen annan tid. Någon som alltid levt så kan ju vara uttråkad på sina rutiner men jag stortrivs och är hjärteglad och ett stort leende på läpparna när jag får hitta på rutinsaker och sen ALLTID göra så... Va himla häftigt. 

                                   

Jag hoppas ni alla får en bra jobbvecka.... Jag tänker ha en suuper vecka på mitt Jätte roliga jobb... ny känsla det också....   Over and Out!

Den kvarlämnade granen......

                                                           


Idag är det Jul-utstädning på programmet.... och i år är det extra motigt. Jag gillar aldrig att städa bort julen. Jag gillar att gå omkring och mysa med ljusstakar i fönstret, stjärnor, julgran med en massa glitter, myys ljus.... Det är ju inte måste att städa ut den just idag.... det vet jag men vi gör det nästan varje år. Vi ställer till ganska tidigt i andra änden istället.. och njuter i adventstid. ... det är inte riktigt det samma att njuta av den efteråt... det finns just inget att se vänta på då mera.

Och DET är också en känsla jag alltid har när jag samlar ihop alla tomtar... och juldukar överallt..... Vad ska man nu vänta på...?  Ungerfär samma känsla har jag också på villaavslutningen och man packar ihop.... Det är ett år till nästa gång jag tar fram just de här sakerna... var är jag då i livet... vad har hänt,  hur är allt då.... eller har det hänt just någonting alls?

Det lustiga med vår städninga varje år är att Johan vill ta en snabb drive genom hela huset... städa bort ALLT på en gång... och tadaa... nu ser vi fram emot våren... Jag däremot städar bort i etapper... plockar bort någon tomte sådär... och någon duk och sen plockar jag mera nästa dag. Kanske för att jag måste vänja mig att det är slut... en sorgeprocess... ;)
Och det blir samma varje år....Johan vill börja med granen men alla år säger jag bestämt att Nepp.. Granen är det sista som åker....  så vi börjar med juldukar.. tomtar... ljusstaken... och sen tänker jag ... " Njaa... jag tar julgardinerna nu med det samma då jag ändå håller på....".... och när jag väl är färdig är det mesta ändå bort... och sen står granen där i all sin prakt ännu.... men ser mer ochmer ut att inte alls passa in mera då alla tomtar tackat för sig för i år. Så nu har vi ut allt ... allt annat än granen som står och ser ut som om alla andra åkt på resa men han hann inte med bussen.....   Så nu överväger jag att kasta ut den med... utan allt annat verkar den malplacerad på nåt sätt.

Jag tycker det bara blir så tomt och vardagligt utan julen.... som om man borde ha nåt att se fram emot som en milstolpe i livet... och Johan föreslog våren... men njaa... det är ju ingen skilld högtid precis... och nu börjar Ox-veckorna då alla veckor ser likadana ut. ... det blir väl till att vänta på sin semester i februari nu då som nästa.

 Jag säger Tack för i år och på återseende åt tomten under granen..... ljusstaken och myysljusen... Vi ses nästa år igen.. förhoppningsvis lite klokare, lika rika på att ha alla nära och kära runt sig... och dåå lovar jag dig tyg-tomten att jag ska försöka njuta lite mer av dig och dina vänner redan i adventstid.... Tack för iår!

                                                      

Flyytet i livet..... det ska vara jämt bråttom hela tiden...

Jaa... jag gillar FLYYT!

Jag vet inte om det är mitt jobb som är roten till det eller om det ärför att jag håller på att bli äldre..... Jag såå gillar flyyt... när allt rullar på, allt klaffar EXAKT då det ska göra det och alla är happy happy.... Jag har mindre och mindre föredrag med "köproppar" och allt som hindrar mitt flyyyt.

Jaa jag vet att i en värld av ömsesidig respekt och alla är olika och så bortåt.... men jag blir alldeles ifrånmig när det inte flyter på.

 När vi var på bio sist .... och jag vill nämna i sammanhanget att vi var i en KÖÖÖ....

 Kö= människor som tagit sig tid att bevista samma tillställning som du och väntar på sin tur att köpa biljett. 

                                                    

Då är det en familj längst fram som inte förstod att andra också tänkte se samma film som de. Först skulle det redas ut barnens ålder för att få reda på priset per biljett... sen skulle det VÄLJAS PLATS.... voi Herranen Aika..... "Jaa... kan man välja här då.?.. *pekandes på skärmen som biljettkassan visar upp".... kassatanten nickar.... Jaa... "vad tycker ni familjen?".... Och banne mig ALLA hade olika åsikter om platsen... Då de ÄNTLIGEN enats om platserna... kom vi då till skedet" Godis/chips.... två skulle ha chips och en skulle ha godis men kunde inte bestämma sig riktigt viklket... Ena gossen ÄNDRAR sig just innan betalning att nog hade kanske det varit gott med godis... istället för chips...... "jaa.... jag tror jag tar godis istället när jag tänker efter....."   
Innan familjen betsämt sig hade jag kunnat börja skuffa på bakifrån....  När man sen tror allt är klart... så Nääe.... Växelpengarna man får måste man ju sätta tillbaka i sin börs I  kön..... inte stiga ut ur kön.... Nej nej... Papperspengarna i sitt fack och mynten i sitt fack.. ordning och reda.

Nåja... det blev ÄNTLIGEN vår tur... jag tog kommando direkt... "Två vuxna .. ett barn.... 6 raden stol 10-9-8-......+ den här godispåsen.... Jag betalade och fick mina biljetter... på mindre än två minuter... Jag gick stolt ur kön... hoppandes att andra efter mig skulle ta lärdom...

Efter bion lovade vi dottern  ett besök på Mac Donalds.... TROR ni inte då att vi hamnar bakom en barnfamilj... och jag bara suck.... Nu vet jag inte om det stressar för att jag bara har ett barn... men det blev precis som jag befarade... Det här var just en familj som jag tror hade blivit utskickad av "köpropparna AB" ..... Först en lånng discussion om vad alla ville ha ... sen tog mamman ordet... " Jaa... Två Happy Meal... men en ska vara utan lök.... och den andra ska ha lök men utan ost... Jaa... är mjölken laktosfri eller inte... för det behöver han här *pekandes på den minsta gossen. Sen ska jag ha en BigMac ... utan lök.... och Jaa.... vad ville du ha Fredrik.... ?"

Jag bara *Gaaaah*...... INGET flyter.... alla ska ha nåt annnat än standard och då flyter inte världen.... Jag gav min man en stressad blick... himlandes med ögonen... Min man som ser signalerna strax innan jag exploderar  frågar mig viskandes : Vart har jag bråttom.... det är lördag ... vi är lediga.... " och jag bara hade kunnat skrika högt "MEN DET FLYTER JU INTE ALLS!.... Ingen tar nåt som står på menyn..". 

Jag tror på allvar att Gud gett mig det antal barn jag har nerver till.... och Jaa jag är van att bara beställa för ett barn... betala biobiljett för EN.... men  just nu hatar jag OFLYT!  När man inte gör sitt ärende fort... stiger UR kön... släpper fram andra...medverkar till ett flyt i världen... visar hänsyn till att andra också vill ha sin biljett... eller sin Big Mac....  Kanske jag är stressad.... må så vara och kanske det är jag som borde visa hänsyn och lugna ner mig... må så vara.... men jag tänkte bara göra ett slag för Flytet.... för det jämna flytet.... 

Det ska vara jämn takt..... gå undan....  Jag borde meditera mera... leva nuet och inandas långsamhetens lov... jepp  ... det borde jag göra.... innan jag skriver banderoller utanför Mac Donalds... " Beställ det som är på MENYN.... allt utöver det... knapra bort SJÄLVA... TACK! "

Nytt år... men inga löften....

Ok.... Nytt år 2015 December flög fram som ett expresståg... hann nästan inte med så var julen här.. och nu har vi avslutat 2014 och blickar frammåt mot ett helt nytt år... en ny almanacka.. helt tom.

Faktist iår så kändes det inte alls som nyårsafton... som alls.
Jag jobbade som vanligt. Hann inte ens sluta tidigare utan jag jobbade en helt vanlig dag.... Ringde och bad Johan handla för jag skulle inte hinna hem. Johan hade inte bara handlat, utan stått i köket och gjort en helt underbar måltid med kött och potatisgratäng... då blev man riktigt glad i hjärtat... men ... det kändes inte ens då som nyårsafton.
 Jag tänkte att då Grevinnan och betjänten kommer.. DÅÅ skulle känslan infinna sig.. men Noupp... redan 11 tiden var jag dödstrött och 23:30 släkte vi lamporna vid Johnsons och somnade... Happy New year!

Och tänka sig.. det blev ett nytt år i alla fall. 2015. Och nu borde man ju summera året.. knyta ihop säcken så att säga... berätta om sina löften inför det nya året.. planer och så vidare. Så... Here we go....

2014 Året då

Vi hade underbart sommarväder.... och inte så många projekt kvar på sommarön att vi inte kunde passa på att njuta av sommarvärmen och lata dagar. Vi var mycket på sjön och bodde faktist mera där ute än hemma.

Lite mögelchock på mitt jobb... nåjaa, inte chock precis eftersom vi alla vetat länge men omfattningen av möglet större än vi kunnat tro.... Bädden stängde och vi skulle bort därifrån. År 2014 var således en uppbrytningens tid. All det alltför invanda byttes ut. Man var plötsligt "den nya" från att ha gått med huvudet högt och vana steg i korridoren på bädden.
 Jag bytte ut skifteslistorna mot en väst... bytte till hemsjukvården och det passar mig som handen i handsken, I just love it! Och i ärlighetens namn hade jag redan ett år haft drömmen om annat. Arbetstiderna ändrade också.. jag gick från att ha haft skifteslista med oregelbundana tider till att ha måndag till fredag 07:30-16.... helgerna lediga. Och det passar familjen mycket bättre.
Men ...ibland... kan jag sakna de ensamma förmiddagarna en helt vanlig onsdag morgon... eller Emmas glad min för att någon är hemma då hon kommmer hem från skolan... Allt har sina för och nackdelar.
Men några skifteslistor har jag sparat och tittat på dem ibland... bara för att. Flytten av bädden innebar också att alla for åt olika håll och jag kan skana mina arbetskompisar rysligt ibland. Kaffepauserna och stödet man fick, och det "gemensamma".

Vi bytte bil... med saknad lämnade vi kvar Primeran... och körde hem en Opel vectra...

Emma började fyran...och börjar mer och mer tycka att HON vet bäst... Mamma är tråkig... kan allt själv men plötsligt väldigt liten och vill sitta i famnen. På gränsen till mera självständighet. Så här smälls i dörrar... eller man får världens varmaste kram.. " Jag tycker såå om dig Mamma"

Året 2015 då...
 Tänkte inte lova något alls.... tänkte inte börja med någon diet... för jag behöver choklad för min mentala hälsa.

 Jag tänker inte köpa gymkort eller skidor... hatar nämligen båda... så det hålls jag inte med ... Jag tänker försöka lova mig själv att istället leva mera i nuet.... släppa lite oro. Jag är en orosbenägen person, jag oroar mig mycket för sånt jag "tror" kommer hända... oroar mig sen också för sånt som hänt...

 Tänkte leva mera i nuet och glädjas över att jag finns till just nu och ta saker i den ordning de faktist kommer och inte tidigare.
Kanske också att lyssna mera innåt... på mig själv.. hur jag mår och var jag är i livet. Ta hand om mig själv mera och ge mig själv mera tid för kanske sånt jag tycker om.

Jag har såå länge burit med mig två ideer till att skriva om... en berättelse för barn i läsåldern och en annan bok för vuxna.... Jag skulle så vilja hitta lite tid iår för att faktist börja projekten. Evert 74 år börjar påkalla min uppmärksamhet och vill ut.... ;) Han är huvudpersonen i min lite roliga deckare för barn... Nåjaa... vi fortsätter året... en dag i gången... lever i nuet... gör sitt bästa varje dag... så får vi se hur det blir. Tills dess... YOLO... ;)