Haft en trevlig dag med syrran idag. Vi pratar med varandra om det mesta och vi ventlierar ämnet barn alltid nu och då. Jag ventilerar ämnet med min syrra helt fritt eftersom vi alltid varit väldigt öppna och djupa med varandra när det gäller just det. Har alltid varit skönt att prata med henne om det eftersom hon aldrig ansett sig behöva " tycka synd om mig". Mina systrar har tre barn vardera och jag har ett. Ett eget barn men förvisso inte utan barn...
Man behöver inte sätta huvudet på sned och säga "bara" ett... som om livet skulle ha orättvist gett mig mindre än någon annan, som om jag vore missbytt av livet självt för att jag har ett barn och inte tre-fyra men nu kommer sanningen här ... Håll i er: ... jag anser mig på riktigt ha fått den största gåvan i hela världen, då folk skulle veta vilken stor gåva jag fick av livet då jag fick min dotter. Hon var det barn jag inte trodde jag skulle få och när jag idag ser vilket utrymme hon fyllt i vårt liv och i vårt hem kan jag bara känna en varm tacksamhet för det livet gett mig. Att få följa med henne och se vilken personlighet hon får och vilka drag vi känner igen hos oss själva.... är en sådan rikedom.
Visst sparar jag babykläder och visst behöver jag ett litet hopp om fler barn inne i hjärtat men jag är inte ledsen och besviken på livet mera. Man kan inte gå och vara ledsen hela sitt liv. Mitt liv blev så här, Emmas liv blev så här och jag är helt nöjd.
Jag känner ibland att jag har så mycket kärlek och omsorg innuti mig så det skulle räcka för ett helt fotbollslag... men jag har ju barn runtomkring mig att ge det till . Jag har mina härliga syskonbarn, med härliga funderingar och enastående humor, jag har mina älskade fadderbarn som jag kan krama om, Emmas småkusin Axel som är mig så kär. Jag har ju barn runtomkring mig som jag bara kan tycka om och finnas till för.... så jag är ju inte alls missbytt. Och får jag för mycket längtan tar jag bara flyget till Åland och kramar om mitt fadderbarn och hans underbara syskon där. Kanske det är min plats i livet... att bara tycka om alla barn runtomkring mig... kanske blir uppgiften som fosterförälder någongång min uppgift i livet eller kanske inte, kanske jag aldrig behövs... men då har jag ju i alla fall bjudit ut min famn och mitt hem och mitt överskott av kramar.
Vårt liv blev så här... vår familj blev så här... med lite extra kärlek som blev över från syskonet som aldrig kom ... all extra kärlek samlade vi i våra hjärtan så vi borde sätta annons eller skylt vid vägen:
" En kram och en tröstande famn bortskänkes GRATIS om någon behövande finnes,
mängd: obegränsad mängd i lager"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar