Nu ska här flygas....... och prövas vingarna!

Nu tar livet en annan vändning.... Jag vänder blad.... går vidare... möter nya utmaningar och allt vad man nu brukar säga.... Och SOM  jag väntat på det här. Och det visar sig stämma som man brukar säga: Den som väntar på nått gott..... Märkligt hur besviken man blivit några gånger över att vissa planer tidigare inte riktigt blivit som man tänkt sig, de sökta tjänsterna fick man inte... och då är man lite ledsen och undrar varför.... NU vet jag... det var liksom inte meningen att jag skulle dit heller för att jag behövdes till nåt annat. Det är märkligt det här livet.....

Som bekant jobbar jag ju på en bäddavdelning och har så gjort i 11 år nu. Denna bäddavdelning visade sig nu vara så pass mögelskadad att avdelningen måste flytta  och vi måste alla ut..... Jag tackar högre makter... ( läs: JormaR)  att jag har en tjänst som berättigar till omplacering. Hade jag inte det är möjligheterna stora att helt bli utan.... Så Tack J!.... ;) 

När vi fick möjlighet att lite välja själva satte jag med viss förhoppning ett kryss i rutan: Hemsjukvården...för jag kände starkt att här hoppar jag av tåget.. och mirakulöst: ".... and we have a winner...: Annika Johnson".  Så precis känns det. För jag fick möjligheten att få pröva på Hemsjukvården .. I JEPPO!  Alltså vad är oddsen.... Det är ju som de säger: Det finns bara två sorters folk: De som ÄR Jeppobor och de som skulle vilja bli!

Såå nu segar jag mig igenom de sista dagarna på "gamla jobbet".... och från 29.9. byter jag officiellt ut min vita sjukhusdräkt till en blå väst, egen mobiltelefon och egen sjukvårdsväska..... och jag kan bara inte tro att det är sant. ÄNTLIGEN!

Saken är den att jag redan en tid varit mentalt lite (läs: MYCKET) på väg bort... kanske läst platsannonserna lite nogrannare, velat utmana mig mer, kasta mig ut i något nytt, ett helt annat sammanhang och se om mina vingar bär... om jag kan nåt annat än det jag gör dagligen, så det här är en ypperlig chans. Till utmaningen säger jag bara : Bring it on!

Sen är det nog inte bara lyckorus heller... lite brottas jag med självkänslan och rädsla att kanske komma dit med en massa stora visioner som det sen visar sig att jag inte klarar av, kanske jag inte blir omtyckt som alls av de som redan jobbar där.... och en saknad av alla fina arbetskompisar jag haft i 11 år. Som har lärt mig massor, alla skratt och  gemenskapen, team andan att vi jobbat mot samma mål.

För lets face it: Man är en person hemma och en lite annan person på jobbet, man är mera bara Annika, sjukskötaren Annika och jobbar man länge tillsammans så förstärks banden till alla fina arbetskompisar. Jag kommer att sakna skratten, och dagar då man jobbat såå bra tillsammans så man tycker när man går hem att det bara flutit på att man inte märkt att klockan gått. Gemensam glädje då man berättar nåt som varit bra i livet.... En omtänksam klapp på axeln när man gått igenom nåt tungt.... Jag har haft de bästa av arbetskamrater....

Jag har varit i ett tryggt sammanhang men i en rutin med nästan inga överaskningar, jag har vetat vad jag ska göra när jag kommit till skiftet, vilka jag möter och vad som väntas av mig... och hur mycket jag än på sista tiden har längtat ut så har det varit tryggt och bra... välbekant.
Men det finns en tid för allt och min längtan ut har vuxit det här sista året starkare och starkare för varje dag.... och fast det är två sidor till allt och jag brottas med lite vemod samtidigt som jag längtar ut VET jag att chansen kommer nu och då TAR jag den.

Och må hända är det som Johan sa igår att kanske jag skulle ha ännu  mera ledsamt om bara JAG lämnnat avdelningen..... men nu kommer hela avdelningen att lösas upp i den formen den nu är.... så jag lämnar inget som kvarstår oförändrat.... och då är det lättare att bara se frammåt.  Må så vara.....

Så fr.om. October kastar jag mig ut........  och jag ska fanken i mig FLYGA! 

Tillbaka... baklänges... ;)

Hej..... Remember me?

Jag skrev mitt senaste inlägg 5 juli.... och de stod inte heller så väldigt tätt innan heller.... Jag har funderat en aning på bloggens vara eller icke vara då jag inte ser ut att finna motivationen att uppdatera den så ofta man borde... Eller jaa... borde och borde... det är ju MIN blogg och man bestämmer själv vad man vill säga men lets face it... jag blir nog aldrig lika stor som några av de här mode eller inredningsbloggarna är....

Varför då tystnad: Jag kan ju i alla fall säga så här: Ibland är jag mera "utåt" och då har jag skrivflow och är mera vad ska jag säga förmedlande och ger av mig själv.... och ibland är jag "innåt".... Funderar mera, självcentrerad kanske, tänker mycket, är kanske aningens nere i sinnesstämning och då skriver jag inte. I sommar har jag faktist varit rätt mycket "innåt".  Som alltid då jag är lite nere hakar sömnen upp sig och jag får det lite kämpigt med det, omändringar på jobbet inför stängning av avdelning och omplacering sysselsatte mina tankar en del i sommar Vi inledde nya stöduppdrag, ett riktigt utmanande och roligt men ett som gick lite fel och vi måste backa och avbryta. Och då kämpar jag alltid med lite skuldkänslor.

Tro inte sommaren har varit härlig ändå med vackert väder och sommar ute på sommarön..... och visst har jag varit "happy happy..... men ändå mera "introvert" än extrovert som det så fint heter.  Därav ingen skrivflow alls. Jag har en hel drös med tankar jag haft i sommar och som jag gärna skriver om men jag tar det lite eftersom och inte allt på en gång..... svårt att uppdatera hela sommaren i detta mitt: " Ursäkta min fråvaro- anförande".

Såå jag tänker börja bakifrån ....logiskt nog och visa lite bilder från vår villaavslutning....  Hade jag inte haft huvudvärken from hell hade det varit perfekt men ändå ack så bra. Jag får till en början tacka Gud för att han släckte blåsfläkten passligt nog till lördagen.... med en veckas hård vind blev jag aningens nervös att det inte skulle lugna sig till lördag.... men mirakulöst var vindarna helt passligt lagom till lördag.... ett säkert tecken på att Gud hör bön kan man ju säga.

 Vi hade en trevlig kväll med svärmors jätte-goda mat och vi tände faklor och ljus i massor, både inne och ute. Emma väntade på mörkrets inbrott redan fyra tiden så hon tänkte få lite lång tid innan det äntligen blev lite skymning.

Dukningen från kvällen.... Man tager vad man haver... så låter budordet på villan.... helt trevligt och rätt fint fast inte alla färger passade ihop.   Vi åt Gravadlax, sallad, Pulled Pork, potatis och jättegod sås a la svärmor. Faktist enda bilden från kvällen, kort tagna i stearinljussken blir inte bra... har försökt.

Jag har såå älskat vakna alla sommarmorgnar då man kommit ner i köket och sett vattnet och solen genom vita spetsgardiner..... måste fota detta sista morgon-njuta-kort.

"Sista måltiden"..... Sista morgonmålet i sommarstugan för denna säsong, vet ni att kaffet smakar allra bäst just här.... Inte bråttom någonstans...

Sen blev det plocka undan och packa, packa..... sängkläderna skulle packas ner, alla extra sommarkläder tas hem och tvättas. Denna sista städning gör man alltid med vemod i hjärtat. 

Tack kära sommarstuga för denna sommar, vi har skrattat, njutit, fångat dagen, varit ett med naturen, levt minimalistiskt, varit närvarande med varandra och haft en underbar sommar....

Hade så gärna tagit äran åt mig för att ha fotat den underbara morgonsolen som kröp upp bakom grannholmarna på söndagmorgon.... men eftersom det är taget kl 6:00.... så.... I say no more. ;)

"Johan.. Du är precis bakom flötet"

..... Gårdagens roligaste språkfadäs. Jag KAN ha uttryckt mig så igår... men i nätsammanhang passar det liksom lite in i sammanhanget. När man ska ta upp nät är det ju bäst att börja vid flötet om man säger så och om man nu ska vara riktgivande framme i båten är en sådan kommentar aningens viktig... ;)  "Tack nu bara...." fick jag till svar och ett skämtsamt leende....

Vi är alltså på sommarstugan några dagar då jag haft vakledigt från jobbet. Och värmen tycks ju äntligen kommit. Johan har semester och vi värdesätter alla dagar vi får ha tillsammans. Lediga dagarna här är bäst. För här kan du inte göra så mycket.... bara ta det lugnt...och det gillar jag. En sommarmorgon då man just vknat och stiger ut här på ön har en alldeles speciell doft... så sommar för mig doftar saltvatten, morgondagg, frisk natur och skog.... aaahh....Man klarar sig med mindre av allt här... och det är lite roligt att se hur bra man klarar sig ändå, med mindre vatten, som man bär hit i dunkar och ransonerar en aning, man hushåller bättre med maten och faktist äter upp rester från dagen innan. Hemma slänger man dem lätt och kokar nytt. Man borde kanske ta mera av det tänket hemma också. Man bara märker hur lite men faktist behöver.

  Idag skjutsas jag upp igen till civilisationen, jobbet kallar som vanligt... men sånt är livet. Man känner sig bara en aning splittrad att bo på två ställen... speciellt då man börjat jobba.. två hus ska underhållas, mat ska köpas för två hushåll om jag är mera hemma och de är här ute... Faktist skönt att sommaren inte är hela året. Sommaren är "Fånga dagen".... Nu ut i solen så jag hinner tanka lite D-vitamin.

Redo att städa bort.... och vända blad.

Nu är jag redo.... Redo att göra mig av med lite barnkläder. Och DET mina vänner är revolutionerande. Emma fyllde 10 år i sommar och jag har gjort endast halvhjärtade försök att städa garderoben... en misslyckad loppisgång då jag bara hade det några dagar och sen hämtade jag hem det igen... men nu har jag igen tagit mod till mig och städat bort en aning. En del åkte iväg till Emmas kusin  och en del ska jag faktist sälja bort eller stuva ner i Retrolådan.... Det är dags!  Jag Annika Johnson fick ETT barn... inte BARA ett barn utan ETT barn. Sen jag kompletterat mitt liv med stödbarn i alla de åldrar tycker jag mig faktist få det hålet fyllt som jag tyckte mig ha. Meen.... babykläderna släpper jag aldrig... de kommer hitta dem ännu när de städar efter mig när jag dött. Mängden de sen hittar kommer bekräfta det faktum som är uppenbar... De kommer säga: " Nog visste jag att hon var en aning speciell hon Annika men att hon var så här pass .... det visste ingen" ;)

 

 Sååå det har jag gjort idag... plockat kläder... och känslan var helt ok... jag brast inte ut i gråt... kände mig inte direkt ledsen heller....  så jag har kommit långt i livet. Acceptans heter väl det. ;) Jag säljer på Källbacksloppis imorgon om nån är intresserad av att fynda lite flickkläder.

Annars dagen i övrigt....Här sitter jag ensam... och njuuter. Övriga familjen skulle ju prompt ut till sommarstugan idag men INTE jag.. jag stört vägrade... och då en Jeppobo inte bara vägrar utan STÖRT-VÄGRAR... får ingen på denna jord ut denne. Johan fick sin semester nu och jag avslutar min... jag hade ingen lust att fara ut och "slappa och njuta av ledigheten... jag håller på att gå in "the working mode".... så jag var hemma. Jag har suttit ute i gungan och virkat.. druckit kaffe, prissatt lite kläder, cyklat en sväng till gravgården.

Ganska skönt att vara ensam också. Och fast jag älskar min familj så kan man nöta lite på varandra också... och jag kan sakna min "Annika" tid... jag är mest bara hushållerska, sambandscentral för att få vardagen att fungera, fixar och grejar, lektant, tjatmamma. Så faktist är det ändå rätt ok att återvända till jobbet som är MIN tid... bara min... bara Annikas!  Emma är också i åldern: " Ibland vill jag sitta i famnen och vara liten men för det mesta är jag irriterad på dig mamma för jag kan allt själv"
Och en tråkig dag tar det ut det värsta i oss båda. I går fredag till exempel blev det fullt krig hemma över ett... Fönster.... är det inte moget så säg..?  Emma skulle absolut ha ÖPPET ett fönster.... mot Norr... och vinden som kom in var svinkall.. så jag stängde det då jag gick om... ingen stor grej tänkte ju jag... MEN DET var det!  Emma blev stört arg för att jag bara stängde det så där utan att fråga.. och jag bara sa att det kommer in så kall vind att jag börjar frysa.  Det ska tilläggas i sammanhanget att hon var ute och jag inne. Jag sa att jag som är INNE fryser... så jag stänger det.. Emma kommer inrusande och i klartext förklarar att om det ska vara på det viset så är hon också  inne och så satte hon sig demonstrativt bredvid fönstret för att VAKTA det. På en gång handlade det inte om fönstret mera utan om att ha RÄTT.  Hon är aningens trött på mig tror jag. En paus nu när Johan får semester behövs för oss båda tror jag.

Det bästa med att vara ensam idag nu är att jag får ha mina egna tider... jag får äta när jag är hungrig, vara på datorn så länge jag känner för det utan att nån väntar på sin tur.... och jag får ha tv-kontrollen hela kvällen.... men vänta nu... det har jag nog annars också... men nu får jag titta vad jag vill.... och så har jag chips. Carpe Diem.... visst borde man det en dag som denna.

Searching for my Happy place....

                                                     


 Midsommar.... En helg som jag aldrig varit riktigt förtjust i. Den föregås av en "Kravens Vecka" då man borde städa... ALLT! Och föregås nästan alltid med uttrycket... " Jag passade på att göra det nu till Midsommaren åtminstone".. och då kan det gälla allt från skåpstädning, inköp av blommor, mat eller golvboning. Man kan ju inte åka ut till sommarstugan och i misstag ha glömt den kallrökta laxen hemma.... då får man skämmas hela helgen. Man förväntas reda upp allt runt sig, och skura wc.... Må förbannelse komma över den stackare som firar midsommar i oreda. Sååå man skrurar och fejar och klipper gräsmattan..... Sen åker man BORT.... Man är inte ens hemma sen.... för midsommar MÅSTE ju firas på sommarstugan, med rent wc hemma.

Såå... huset var städat hemma och gräset klippt och så åkte vi iväg till sommarstugan... och jag måste riktigt ärligt säga att jag inte hade så stor lust att åka dit i år.... Jag hade gärna varit hemma. Jag vet inte om jag har fått nåt fel iår men jag gillar vara hemma... Nåja... det kan ha att göra med det kalla vädret också men jag njuter av att vara hemma i år också utan att ställa sig bort hela tiden, packa i och packa ur.... Tro inte att jag inte uppskattar vår sommarstuga men faktum är att man på sommaren har två hushåll igång.. hela tiden. Det innebär också en del planerande.

Nåja... vi åkte ut redan torsdag och jag lite mindre entusiastisk men helgen blev riktigt bra ändå.... trots att jag var en aning  emot att åka. Vädret var ju kanske inte det bästa och det var rätt kallt i luften, men vi hade ju en varm stuga att vara i så det var sist och slutet rätt mysigt att sitta inne och elda också... Jag hade inte glömt nåt i matväg... puh... så vi åt gott på midsommarafton och badade bastu. Nu söndag morgon åkte vi hem igen. Så då packade vi igen.

Nu inleder jag sista veckan av min sommarsemester... suck! Riktigt varmt väder har jag ju inte haft men faktist så har jag fått en del andra saker uträttat istället som också behövde göras.

Jaa.... jag har hunnit en sväng till Kauhajoki och Tapion Lankakauppa också under semestern. De hade rea på ett bomullsgarn så jag passade på att handla hem lite garn till en gungstolsmatta.... som jag bestämde mig för att virka... Jaa ni hörde rätt... jag beslöt mig att virka den för att få bättre tyngd i den än om man stickar. Så då ringde jag min syster och viskade hjälplöst *hjääälp*... Efter en kvällskurs och det faktum att min syster gjorde början kom jag igång. Så nu är jag på gång... och jaa aningens för färggrannt än vad jag brukar använda men jag kallar projektet " Searching for my HAPPY place". Det här har jag hunnit göra i brist på värmen denna helgen.

Mönstret är egentligen ett filtmönster från Drops sidan... men min syster mätte ut en kortare version så den fyller funktion som matta istället. Paris bomulls garn med virknål nr 5

Vantarna gjorde jag som ett "mellan-projekt" för att jag blev förtjust i mönstret i en bok jag lånade vid bibloteket "Solveigs vantar".... Vantarna heter faktist "Kimo-vantar" och är ett gammalt mönster från Kimo....riktigt roligt att mönster sticka.

Inneboende Mr Oro

Jag vet intte varför men jag har på senaste tiden haft en inneboende hos mig...i mig... han heter Mr oro och ängslan. Jag oroar mig för allt... får jag en orostanke biter den sig fast hos mig. Sen känner jag inte riktigt igen mig själv. Sånt jag tyckt var roligt... tycker jag mindre om plötsligt.

Sitter nu på sommarstugan... åkte hit idag på min dotters begäran, och nåt inom mig sa redan då att jag skulle hellre varit hemma... och det vill jag än. Jag sitter i vår alldeles egna sommarstuga, nåt som många bara drömmer om och vill hem. Jag oroar mig för vädret, för vattenståndet, för vinden, för möjligen... möjligen åska... så den oroar jag mig för fast den inte kommit än... om den alls kommer. Jag oroar mig för att nåt ska hända då jag är på en ö... dåligt väder och jag kommer inte härifrån.... Jag oroar mig för att nåt ska hända Emma, att hunden olyckasn här och jag inte hinner härifrån med henne. Jag orar mig för jag har läst att det kan komma kraftiga åskväder här över ..KANSKE ...imorgon.. och nu har jag då räknat ut att det kommer att komma just då Johan är på väg ut med den långsamma båten.... båten kantrar i stormen och jag är änka innan morgondagen.  Jag oroar mig för den analkande natten... nån borde ju vara vaken och varna alla andra OM nåt händer.  Jag känner såå inte igen mig själv... bara förra året var jag ron själv och var flera dagar här med Emma UTAN båt...och oroade mig inte ett dugg. Nu bara tyker jag faror lurar överallt. Jag är ett orosknippe hela jag.

Jag borde bara bestämma mig för att bara slappna av och ha roligt.. jag har ju semester. ... men oron lämnar mig bara inte idag.... vet inte varför. Jag måste bara låta den vara där ett tag så kanske den flger sn kos vad tiden lider... hoppas jag.

Semester ÄNTLIGEN!

Ok.... Sommarlovet kom som ett expresståg efter att jag försökt bli frisk, och vi kom hem från Helsingfors.  Som tur hade vi kläderna klara för vårfest.. och det tackar jag min skapare och Gud att vi gjort nån vecka innan.
Emma gick ut trean och vi hade vårfest. Strax efteråt hade vi kalas då Emma fyllde 10 år veckan efter. Jag började semester och tur var väl det för jag vet faktist inte i vilket skede jag hade hunnit vara på plats. Så som sagt har jag börjat min Juni semester. ... och jag fattar inte det än... Det kan vara för att just ingen annan har semester som jag känner mig ensammast i världen som har ledigt eller om det är det faktum att jag haft för fullt upp att verkligen njuta fullt ut än. Nåjaa... jag hinner.
Måndag hade vi släktkalas för Emma och tisdag hade vi kompiskalas.... som jag alltid lite gruvar mig för. Jag är ju inte sååå bra på att leka om man säger så.... men min dotter håller faktist på att bli äldre. I år ville hon inte alls ha nåt program..."Vi hittar väl på nåt".... var svaret jag fick när jag funderade om jag borde bjuda till lite i programmet i år. Och det gjorde gänget verkligen
Det var första året jag bara behövde hälla i lite saft.... sen var liksom mitt uppdrag färdigt...Det var så ovanligt att jag nästan inte kunde slappna av heller utan satt som på helspänn alltid redo om jag mot förmodan behövdes.
 Det discuterades smink och parfym, betyg och lite pojkar... Beteendet ändrar med åldern såå sant. Jag behövdes inte nästan alls.... och blicken jag fick när jag föreslog en lek tidigare på dagen som man kunde ta om ni blir utan att göra.. Men mammaa.... Barnsligt.... och ögonen himlade så det hördes.

Nu är allt kalasande över och jag njöt ute i gungan idag.... NU tar jag semester ...PÅ RIKTIGT... och till helgen väntar sommarstugan. 

Trevlig sommar ALLA!