Jag har inte "bara " ett barn

Haft en trevlig dag med syrran idag.  Vi pratar med varandra om det mesta och vi ventlierar ämnet barn alltid nu och då. Jag ventilerar ämnet med min syrra helt fritt eftersom vi alltid varit väldigt öppna och djupa med varandra när det gäller just det. Har alltid varit skönt att prata med henne om det eftersom hon aldrig ansett sig behöva " tycka synd om mig". Mina systrar har tre barn vardera och jag har ett. Ett eget barn men förvisso inte utan barn...

Man behöver inte sätta huvudet på sned och säga "bara" ett... som om livet skulle ha orättvist gett mig mindre än någon annan, som om jag vore missbytt av livet självt för att jag har ett barn och inte tre-fyra men nu kommer sanningen här ... Håll i er: ... jag anser mig på riktigt ha fått den största gåvan i hela världen, då folk skulle veta vilken stor gåva jag fick av livet då jag fick min dotter. Hon var det barn jag inte trodde jag skulle få och när jag idag ser vilket utrymme hon fyllt i vårt liv och i vårt hem kan jag bara känna en varm tacksamhet för det livet gett mig. Att få följa med henne och se vilken personlighet hon får och vilka drag vi känner igen hos oss själva.... är en sådan rikedom.
 Visst sparar jag babykläder och visst behöver jag ett litet hopp om fler barn inne i hjärtat men jag är inte ledsen och besviken på livet mera. Man kan inte gå och vara ledsen hela sitt liv. Mitt liv blev så här, Emmas liv blev så här och jag är helt nöjd.
 Jag känner ibland att jag har så mycket kärlek och omsorg innuti mig så det skulle räcka för ett helt fotbollslag... men jag har ju barn runtomkring mig att ge det till . Jag har mina härliga syskonbarn, med härliga funderingar och enastående humor, jag har mina älskade fadderbarn som jag kan krama om, Emmas småkusin Axel som är mig så kär. Jag har ju barn runtomkring mig som jag bara kan tycka om och finnas till för.... så jag är ju inte alls missbytt.  Och får jag för mycket längtan tar jag bara flyget till Åland och kramar om mitt fadderbarn och hans underbara syskon där.  Kanske det är min plats i livet... att bara tycka om alla barn runtomkring mig...  kanske blir uppgiften som fosterförälder någongång min uppgift i livet eller kanske inte, kanske jag aldrig behövs... men då har jag ju i alla fall bjudit ut min famn och mitt hem och mitt överskott av kramar.

Vårt liv blev så här... vår familj blev så här... med lite extra kärlek som blev över från syskonet som aldrig kom ... all extra kärlek samlade vi i våra hjärtan så vi borde sätta annons eller skylt vid vägen:

" En kram och en tröstande famn bortskänkes GRATIS  om någon behövande finnes,
 mängd: obegränsad mängd i lager"

Hem ljuva hem!

Tänk... Jag fick vara till Nabben! Och jag är såå glad.  Eftersom vi bygger denna sommar har vi varken haft tid eller pengar att göra någon längre resa eller utflykt. Johan sa jag fick välja ett ställe söder om Kokkola och norr om Vasa så kommer han med.... Och ett förslag hade jag... Nabben i Maxmo. Hade hört av en granne att han varit dit och ätit världens godaste laxsoppa på just Nabben och att ska man ha bra mat och utsikt så skulle man fara till Nabben. Så sagt och gjort... Nabben blev det. Vi var allt som allt 1 / 3 som ville dit men när vi väl var där var de rätt nöjda.... Maten var supergod och jag fick min utflykt med lite nya vyer. Nåjaa... nya och nya... vi tog vägen genom Österö... och precis den vägen jag cyklade när jag var med i Botnialoppet.  Känns länge sedan. Det var roligt. Kanske någon gång sen.... när jag har cykel och fot i skick.

Vi kom upp från skären måndag och jag bara kände att jag måste upp... annars börjar jag simma... Jag älskar min ö... men efter tre intensiva veckor med byggande och dåligt väder tycker man sig ha sett varenda sten och hört på repriserna av dagens sommarpratare på radio många gånger. Att man sen lever väääligt tätt inpå varandra på ön hjälper inte till precis...

Men vi har kommit så långt så det har gått mycket bättre än vi först trott var möjligt. Vi har huset tätt.... och golvet in och lackat. Johan har jobbat upp hela sin semester fast jag försökt lugna ner honom lite.... visade sig vara lättare att stanna tåget i farten ... men men...jag är såå stolt över honom. Huset känns varmt och välkomnande redan... precis som om de gamla generationerna välkomnar oss. Vi ska inreda i gammal stil för att göra huset rätt. Inget modernt ska sticka i ögonen. Det kommer att bli såå bra.

Den här tavlan jag köpte måste jag bara hänga upp där på väggen... och där stannar den.

Emma hjälper med golvläggningen

Blev såå kär i dessa gångjärn som jag köpte på Gammaldagstorget i Jeppis... från Lundagård... inte sista uppköpet därifrån inte... I will be back!

Så här ser villan ut i detta nu... vi håller på att klä in den i vindskivor och det börjar se mer och mer ut som ett hus.. Tycker ni inte det?

En lite tråkig dag gjorde Emma och hennes Farfar en fågelholk åt en Skrake... vi har haft flera par i år som häckat vid stranden och då vi hittade måtten på en skrakeholk i en fågelbok skulle vi ju pröva på... bräder hade vi ju... Emma och jag har kallat en Skrake för Gertrud... så därför byggde vi en holk åt... just Gertrud... Därav texten på holken " Gertruds Hem"....


Jaa.... mitt ordspråk för denna vecka är.... : Hem ljuva hem.... Passande va?? 

Underskatta inte enkelheten!

Vecka 28 till ända. Det enda jag tänker säga om vädret var ... regnigt. Så finns det inte mer att säga om den saken..... Jaja....  Men sånt skrämmer ju inte oss som sagt. Vi var ute på ön ändå från tisdag till söndag. Ganska skönt ändå att vara där trots vädret. Lycka var faktist att vakna till regnsmatter på taket  och när man öppnar ögonen brinner en brasa i spisen.... och knastrar så där mysigt som öppna spisar gör.... Häärligt. Man bara myste ner under täcket igen och somnade om... inte bråttom någonstans. Det är det bästa med en gemensam "semester".... Man får vakna tillsammans varje dag och inte ha någon tid att passa... om man vandrar på i nattskjortan hela förmiddagen gör det inte så mycket alls.

Vi bygger vidare på stugan och det händer en hel del där också. Vi har golvet isolerat och golvbräder är på väg ut i detta nu. vi har jutit grunden för skorstenen och "vedahällon"... men dessa tar vi ut först nästa sommar. men grunden är färdig. Fönstrena är insatta och målade på utsidan. Insidan blir denna vecka. Jag har målandet på mig jag.... utom på de högre höjderna för då måste jag ha hjälp. Taket är "rotat"... dvs bräder spikat på taket.

Jag vet inte om det är inbillning men det känns mer och mer som om huset har en själ redan... som om de som bott där en gång i tiderna välkomnar en när man stiger in... konstig känsla faktist. Det börjar kännas mer och mer som ett hus, ett varm ombonat hus. I lööv it.

Foten är .... hmm... vad ska jag säga. Jag går rätt bra nu med skena. Lite känns det ont i foten när jag ska köra bil och trycka på kopplingen... men jag rör mig rätt obehiondrat med skenan på. Försökte häromdagen med att lämna bort skenan men fick nog lägga den på igen efter en timme. Foten är ostadig och sjuk när jag har den bort. Min sjukskrivning förlängdes en vecka. Sen är det meningen att skenan ska av och det ska vara bra... hoppas det.

Mitt ordspråk denna vecka blev.... " Det finns inget dåligt väder... bara dåliga kläder"..... och underrubriken..: Underskatta inte enkelheten! 

Vi var på skären trots dåligt väder... med regnkläder och paraply får man ändå gjort oväntat mycket. ... på holmen lever man enklare... och man inser hur lite man egentligen behöver av grejer och sånt. Dessa två dagar vi varit hem har vi uppskattat att man har el i väggen och rinnande vatten... och det bästa av allt: Man kan spola ner sitt Kiss och Bajs... WOW! Johan tyckte i morse när jag gladde mig åt just det... att jag är då glad över de småsakerna i livet.  ;)

Så gott folk... njut av att kunna spola kisset och tända en lampa... lite häftigt är det allt. Slluta inte med att förundras över livet.

Flodhästen i vattnet

Uppdatering från sommarön.... vi är hemma några dagar för att proviantera och betala räkningar och annat som är måste i det vardagliga livet. Sen behöver jag också hem ibland för att tanka lite tålamod.... varför... låter jag vara osagt.....

Vi har tillbringat en vecka ute på ön och vi har fått ha härligt väder med sol och värme. Och om ni undrar om jag kom mig ur båten kan jag ju säga att det gick rätt bra ändå. Johan "lastade" mig och ett lass brädor från lastbryggan... lättare att sätta sig på kanten där och rutcha ner i båten. Väl framme vid ön kröp jag så där "kvinnligt och smidigt" ur båten..... NOT! Såg säkert lite roligt ut men vadåå... hur många såg mig där ändå... ??Bildbevis finns ej.. tack och lov..
 Ur kom jag och veckan har gått rätt bra där ändå.

 Lite frustrerande har det varit att inte kunna vara igång som jag brukar. .... har inte kunnat alls vara med och bygga... gå därute på stenarna har jag heller inte kunnat.. *suck* men jag har kunnat sitta och sticka och läsa så det har förgyllt mina dagar.
 Jag tog tag i en utmaning jag och min vän hade ställt upp för oss själva under vår resa till garnbutiken i Kauhajoki. : Uppdrag " Köp ett garn som är såå INTE du"...sen gör något fint av det". Grönt och brått flammigt garn är såå inte jag. Men  jag tänkte som så att jag kombinerar det garnet med vitt för att få lite kontraster till det flammiga och "tadaa"...

jag stickade en tröja av bara farten denna vecka. Blev en tröja till min gudson storlek 6-9 mån, mönstret från garnstudios babysidor. Har beställt garn idag till en likadan tröja men i vitt och rött, till min efterlängtade systerdotter som min syster med familj hämtar från Thailand denna vecka. Vill så gärna sticka nåt till henne också.. så jag kan visa bild då den blir klar. . Rätt bra blev den här tröjan tycker jag faktist själv när jag fick den klar.
Läser en toppen rolig bok just nu som jag lånat av en god vän: Svinhugg av Marianne Cedervall. Den är tokbra! Har just läst ut den första... del 2 väntar på mig och den tredje beställde jag idag från adlibris. Rekommenderas om någon vill ha lite lätt sommarläsning. Stugan då... jaa det förlöper helt enligt planerna. Vi stolpade upp vindens lågsidor och högsidor.

Har satt upp takbalken... fast den proceduren vågade jag inte titta på.. jag var liksom fullt upptagen med att ha hjärtat i näven om man säger så. Det säger sig självt... något stort och tungt ska upp på en höjd där man måste balansera för att komma upp till önskad höjd.. och sen få något gjort som att spika och sånt. Hade jag varit däruppe hade jag bergis glömt bort att spika alldeles eftersom jag varit upptagen med att hålla i mig. Men jag har som tur är inte lika rädd man så det gick bra fast jag hade räknat med några brutna ben eller armar. Efter balken skulle takstolarna upp
 

och sen var det bara till att klä in taket och lågsidorna av vinden med vindpapper som stiftades fast. Sist kom "aluskate" på plats. En sorts plast som är tät som ska vara under plåten och för vår del fungerar som tak tills vi får ut plåt till stugan. Så nu börjar man se mera proportioner inne i stugan. Vi höll en liten "taklagsfest" inne i stugan den kvällen. Den "riktiga" festen tar vi senare.



Sen så var det ju det förargliga simmandet som retade mig hela veckan. Emma simmade så det stod härliga till men jag vågade inte riktigt med min skena på foten. Jag har fått börja gå utan kryckor vad smärtan tillåter men skenan måste vara på för att ledbandet ska växa ihop rätt längd så att säga.
Fredag måste jag erkänna att jag...*schysch** viskar*---- simmade ...litegrann... men om min läkare frågar mig så blånekar jag. Nåjaa..simmade och simmade... mest låg i vattnet.. foten tyckte inte om sparkande simtag så jag låg ju mest där ... som flodhästar brukar göra ni vet.. bara ligger där och blåser ut luft genom näsan. Detta gjorde mig till lovligt byte av de nyss komna bromsarna som gillade att jag inte kunde röra mig så fort och inte skvätta så mycket vatten. De andra var märkligt nog mycket mera skonade... märkligt!

 Imorgon fortsätter byggandet trots att de lovat regn... men lite regn skrämmer inte oss.. nej nej... jag har ju min bok och mina garnprojekt. Vi har fått ut fönsterkarmarna till våra T-fönster så snart sätter vi in dem. Ska bli roligt att se.
Tänkte jag skulle här på bloggen uttrycka min vecka i "veckans ord"... och denna veckans livsdomsord jag lärt mig är : "Lagom är bäst.... och för mycket och för lite skämer allt".. Såååå sant så sant! ...i flera avseenden.... ;)

Baken har somnat

Ok.... två dagar har gått... aningens långsamt... Högläge rekommenderas men jag kan inte riktigt hålla mig när jag ser en massa som borde göras hemma.. Jag tänker för det mesta.. : Nog borde jag ju kunna:  fara ner i källaren och starta tvättmaskinen... bädda sängen... göra maten.. diska.. och allt annat vardagligt.

Men allt går mycket långsammare och bara att någon ringer tar det en evighet innan jag kommer mig fram till telefonen. Trappan ner till källaren är jag förbjuden att använda ännu och skulle heller inte våga använda. Så jag går ut en sväng ännu när jag har ärende ner i källaren. Men min kära familj hjälper mig med de saker som det visar sig vara svårt att klara av. Jag klarar mig inte utan kryckor så att få ner tvättkorgen uppifrån och ner till tvättmaskinen är svårt om jag då inte skulle kasta ner ett plagg ett och ett ner i trappan då jaa...
Att sitta mycket innebär också att baken somnar och blir styvare... det tar längre när man ska komma sig upp från sittandes...
Emma bär mina saker för kung och fosterland... tvättkorgar.. kaffekoppen... kläder från klädsträcket. Soppåsen tog jag ut själv idag. ... såg säkert lite roligt ut när jag hade den hängandes  i en ögla från kryckan. Det tog mig säkert en kvart innan jag var till soptunnan och tillbaka men jag klarade det och rätt stolt var jag.. Jag märker hur mycket jag tar för givet av min rörlighet och att jag inte riktigt tycker om min nya roll som hjälpbehövande. Det begränsar mig... och inte till det bättre tycker jag.
Min fot är större idag... kan man ju milt uttrycka sig... och blålila. Den är dubbelt större än den andra och tung. Jag tvingade på mig en stödstrumpa idag för att få ner svullnaden lite och det hjälpte lite men jisses vad ont det gjorde. Johan hämtade stölindor åt mig idag från apoteket så det måste jag prova imorgon. 

Jag vägrar låta detta hindra mig från att njuta av sommaren. Jag kommer attt göra ALLT som planerat... ALLT! Johan försöker säga åt mig att det kan vi ju inte göra ... om jag inte förstår det men det vägrar jag acceptera. Jag tycker inte om att folk tycker synd om mig och räknar bort mig för att jag inte "kan " göra det som andra gör. Jag tänker göra allt ändå... lite långsammare och med lite mera Burana... men jag tänker vara med... så det så. 
Allt fixar sig till slut.... Snart springer jag igen...

Tur att man hinner göra en rolig grej innan en sämre grej händer...

I tisdags var jag då äntligen på en länge planerad resa till Kauhajoki av alla ställen..... och jag har SETT  den... den som man bara inte trodde fanns "in real life"... Tapion lankakauppa... och jag bara trodde jag kommit till himlen när jag steg in i den butiken.

Det fanns garn .... garn och så fanns det GARN... alltså WOW! Det var klart den BÄSTA butiken jag har någonsin beskådat. Har beställt efter via nätet från butiken tidigare men att se den så här på riktigt vara då bara för häftigt. En massa inspiration bara började surra runt i huvudet på en gång.. Åhh.. det här kunde man ju göra vantar av... och sen det här är ju alldeles för härligt....Jag bara "nava" garnen hela dagen.  Jag kom hem med en... kasse... garn. Jag tillbringade dagen med en god väninna opch vi pratade och skrattade hela resan... sa jag skrattade...?
En resa jag riktigt behövde för kropp och själ. Kommer heller inte att resa någon annanstans denna sommar så jag njöt i fulla muggar. Nya projekt väntar så nu går stickorna röda här hos Johnsons.Besök den affären om ni vill få en "touch of heaven"...

Sen hände ju det här på Onsdag....

Mindre roligt! Jag har av ledbandet på yttersidan av vänster fot. Har air-cast skena minst i 3 veckor och går med kryckor. He va int naana tå!
 Och nu tänker ni då alla... vad som hänt.. och jag borde ju kunna berätta en spännade historia att jag föll av en ridande häst eller föll av en stege på vårt bygge eller nåt annat heroiskt .... men jag föll på mitt köksgolv... så det var det!... det är inte mer med det.
 Jag hade min goda vän på besök och vi satt vid köksbordet och pratade... jag satt med benet så där under det andra som jag brukar... benet domnar en aning men känns inte av direkt.. Emma kommer inrusande med andan i halsen att jag bara måste komma ut för vi har en räv på gården...Av hennes röst att dömma lät det som om nåt förskräckligt hänt... nån dött minst... Jag stiger hastigt upp och går från 0-100 på mindre än en sekund... och jag blev varse att med domnat ben så går inte det. Mitt andra ben springer men inte det andra... det fattar inte liksom vad som nänt om man säger så. Det domnade benet följer bevisligen inte med.... och jag blev lika förvånad som de andra i sällskapet då jag drattar i golvet som en fälld fura. Min vän vet sen inte om han ska hjälpa mig eller Emma... bevisligen behövde båda hjälp. Jag är tacksam för att han hjälpte Emma.
Jag kravlade mig upp och skulle gå till vardagsrummet.. gick "så där" kan jag ju säga. Jag började må jätte illa och tänkte tuppa av men jag klarade mig till sängen. Jag tänkte att det blir nog bra bara jag vilar ett tag. Noupp.... Foten blev en blålila limpa. Jag besinnade mig och tog doktorn och rtg och hela baletten.. Johans pappa skjutsade mig till poli och han insisterade på att ta rullstol från bilen men det deklarerade jag med det samma att det blir över min döda kropp... om det så vore det sista jag gjorde i livet så skulle jag GÅ in till min arbetsplats... SÅ DET SÅ!... så det gjorde jag, men jisses vad det gjorde ont. Rullstol hade varit ett bra alternativ men det gör jag bara inte!.

Skiit! Jag hade 2 dagar kvar till semestern. En semester jag sett fram emot då vi äntligen är lediga allihopa på samma gång. Nu haltar jag fram... långsamt. Jag är tacksam att vara osams med nu.... säg nåt och gå sen din väg... Jag hinner inte med om vi säger så. Vi bor inte heller så handikappvänlligt. Frysen, badrum och dusch finns i nedrevåningen med trappor branta som en stege... så jag måste gå utifrån och komma in den vägen sen. ... lite mer planering krävs men ingenting är omöjligt.
Så nu väntar högläge och vila i först en vecka... sen 2 till menade doktorn. He va int naana tå. Men jag klarar mig. Jag håller igång ändå.. med Jeppo envishet borde det gå.. och om någon tror att jag inte far till skären så får de långnäsa för i båten ska jag om jag så ska krypa hela bryggan. Johan som känner mig och vet att det är lättare att stanna tåget i farten än att få mig att ändra mig så i går sa han att han tänkte ändå lasta bräder från lastbryggan innan vi åker ut så han kan ju lasta bräder OCH fru på samma gång. Och vad gäller att komma ur båten där sen så är vi inte så oroliga... Jag har ju en månad på mig att komma ur den... sovplats finns där och mat skulle de komma med åt mig till båten så länge jag inte kommit mig ur den. Så vi kör som vanligt. .... fast lite långsammare. Som en arbetskamrat uttryckte det.... "Men vilken himla tur att du inte bröt armen ... för nu kan du sitta med benen upp... sticka...OCH kommendera"...  så jag får väl fortsätta som vanligt då jaa...

Så morbror Lasse... IDAG springer jag inte... som jag lovade.. men kanske imorgon.. eller övermorgon...

Bildbevis och Caprifoldoft....

Ok här är bildbevis..... Vi är på gång. Stugan är uppe. Den lodräta plankan som står rakt upp ( som Johan håller i) är höjden på vinden.... så när vi får semester far vi "uppåt i livet". Jag kan inte göra så mycket då har jag på känn  annat än att var rädd antar jag. Ställningar ska göras hela vägen runt för säkerhetsskull också.




Sen ska jag visa: HÅL.....i bakväggen...:




INTE  HÅL:


mellantaket är på gång också.... som ni ser.


Det här blir utsikten från vårt fönster i den nya stugan...
 


Jag har sovit efter en vaknatt idag... Midsommardagen till ära... så jag kom ut till ön först mot eftermiddagen. Hade en solig och skön dag där ute och jag hann faktist simma lite också.... man vill ju inte vara "fisin" om man säger så. Vi har ju en 8 åring som inte är sen att säga det annars.

De skjutsade hem mig igen till kvällen för jag jobbar imorgon... suck! Men thats life... Sista vecka i jobb väntar och visst tycker ni inte att det börjar vara lättare att andas redan..... tycker ni inte det??

 Är såå glad i hjärtat över min caprifol som blommar hemma upp efter ladan... borde ta en stol och bara lukta och njuta av den.. Fin va? Hoppas ni alla haft en skön Midsommar... det har jag i alla fall. Nästa år firas den i den nya villan.