HEL ?

Jag undrar vad som gör familjen hel.... eller är den hel då man bestämt sig för att NU är den det. Eller ska det kännas hel innan den är det...... eller ska man bara acceptera det faktum att den aldrig någonsin kommer att bli det.

 Min familj är väl hel... men är den inte det då jag känner att jag har mer kvar att ge? lilla syskonets plats är inte fylld, och visst .... jag har ett tomrum i hjärtat... fast jag inte tänker på det hela tiden. Det är bara så konstigt att jag inte heller känner mig färdig.... som mamma... märkligt.Jag är nöjd men inte färdig... märklig kombination.
Visst har vi möjlighet med adoption men efter långt och moget övervägande hade vi tidigt bestämt oss för att det inte var vår väg... Jag bara saknar.... någon.... min famn saknar någon.... vår familj saknar någon.
Vet inte i vilken form... vår älskade hund fyllde upp en del men är ändå inte det samma... ..... nåjaaa...

 Har inte hört något om fosterföräldraskapet heller... ingen ringer. Hörde häromdagen att en familj häromkring bara helt appropå blivit uppringd och erbjuden två små... och de hade inte ens lämnat in intresse... Då blir man lite ledsen i hjärtat. Inte för barnen ... de fick det bra... men vart har mitt papper tagit vägen kan man ju fråga sig. Vi hade också kunnat ta emot... Jag undrar vad det är vi faller på... varför ingen ringer.... till mig. Borde de inte ringa i första hand till de som lämnat in sitt intresse??...Tycker man ju. Jag bara känner att vi har en uppgift där. KAnske vi är för grön... oerfaren.... men man måste ju börja någonstans. Eller så måste man bara bida sin tid... det som är meningen att hända händer. Kanske inte det är rätt ögonblick ännu.

Min familj.... kan jag väl runda av med känns lika hel ... som ett pussel ungefär... alla bitar på plats och bilden synlig helt ok och fyller sin funktion där den hänger. .... Hörnbiten uppe i vänstra hörnet fattas men det ser ingen då jag ramat in pusslet, för det har jag målat över med blå tusch i exakt samma blå.... och ju längre tiden går minns inte ens vi som byggde pusslet att biten fortfarande fattas... en blå uppe i vänstra hörnet ..... För bilden synes hel... bara på riktigt nära håll upptäcker man hålet.

Kanske man inte borde tänka så mycket.
 Det är väl bara att måla och rama in skiten antar jag.

Eftertanke.... men förnöjsamhet...

Vi bevistade ett bröllop i helgen och det var såå vackert. Och det finns hur mycket man kunde säga om det för det var såå roligt att få vara med.

 ... men i och med detta dyker en massa tankar upp om just lööv och bröllop och man och hustru och allt det där.

Vi gifte oss i samband med vår dotters dop på -04.... Vi hade tänkt igenom det och ville ha det så. Avskalat, enkelt och ett löfte mellan oss två utan det där stooora fokuset som på ett stort bröllop har med sig . Vi är verkligen inte sådana människor överlag... eller hur ska man säga... Vi tycker inte om att stå i fokus och sen tillika vara jätte-gule gull med varandra på beställning  inför allt släkt och vänner, det  är såå inte vi.

Dagen jag gifte mig var så där stillsamt planerat och enkelt. Klänningen var en vacker linneklänning från Björks klädbutik i Nykarleby... Håret fixat vid frissan och vita blommor i, sminkad vid en skönhetssalong.  Jag var vacker den dagen....  och det var en dag som jag har gömt i mitt hjärta. Vi gifte oss efter dopet och flera av våra familjemedlemmar visste heller inte om det ens. Överaskningsmomentet var också lite typiskt oss... inte för att det var oväntat. Vi har kännt varandra sen -95 men ändå.

Vi... eller nåja... JAG hade inte riktigt pallat trycket med planering för en fest med 120 pers... dukning, programblad, menybestämning, hyrandet av catering, band som spelar, planering... planering... planering... hyperventilering i papperspåse... och sen när dagen äntligen kommit hade jag varit så nervös att jag inte riktigt kunnat ta in allt heller. ...  och sen festen... pussas på beställning bara för att folk ska fota , leka en massa lekar... allt detta är inte heller "Johan och Annika".... Och vi har så liten umgängeskrets att "vänner" listan hade blivit kort. Så visst vi gjorde det som var VI , vi gifte oss och dagen var vacker...Löftena ville vi ha som "våra" och dagen var egentligen Emmas.

.... men ändå... om vi ska vara riktigt ärlig...nu flera år äldre och en aning visare...
  Jag skulle så gärna ha tågat in i kyrkan i en vit siden klänning... dörrarna hade öppnats och vi hade fått tåga in i en kyrka med släkt och vänner på plats, kameror som blixtrar... hade fått ris kastat i håret och fått ha en fest där vi stod i centrum.  Jag hade också velat sitta vid ett honörsbord med en skylt ovanför mig " Annika & Johan" . Vi hade fått bröllopsgåvor och lyckönskningar.  Och man hade fått fira sin kärlek på något vis.... Johan och jag diskuterade detta häromdagen och han sa att vi borde kanske ha en "kärleksfest"... och bjuda lite folk... men hur normalt är det egentligen fast tanken är vacker.

och det jag kanske saknar mest... Jag hade så gärna fått ett tal av mamma.... ett eget tal... inför andra.... Det hade varit roligt.....

 När i livet annars får man ett eget tal... om inte på ens bröllop och sen på ens begravning och det hör man ju inte... jyst tyypiskt... när det är det enda tal jag kommer få.

Nåjaa... det var nog bäst för allas nerver att vi gjorde så här och vår kärlek är ju den samma med eller utan bröllopsfest....

 Jag hade bara velat .... EN dag... få vara den vackraste i rummet ..... med fin vit sidenklänning med pärlor på och blommor i håret ......

Carpe Diem.. Wow jag hör mig själv tänka... !

Denna sommar så helt olika från andra somrar har när jag riktigt tänker efter varit en gåva. Jag tackar inte mitt fall och sjukskrivningen för det gjorde så pass ont att jag inte önskar den smärtan åt min värsta fienden ens... men sommaren överlag och ledigheten som förlängdes ioch med sjukskrivingen och jag kan nu.... 5 veckor senare säga att jag är lugn i själen... jag har behövt vilan och tanka tålamod...

 Jag har sovit som en stock på nätterna precis som om jag haft underskott på sömn... och haft det länge. Jag har kunnat somna en stund på dagen och faktist somnat... wow!.

 Jag har på sätt och vis gripit ögonblicket ännu mera nu än mitt i vardagen... eftersom jag nästan ansett mig ha obegränsat med tid. Jag har tillåtit mig att stanna upp med vissa saker lite längre för att... jaa bara för att jag kunnat. Jag har unnat mig dagar i gungan med en bok eller sticksöm ... bara för att jag kunnat... ingen fara, det jag inte hinner idag hinner jag kanske imorgon... eller så får jag någon annan att göra det i övermorgon... Skämt åsido...

Jag stressar inte hela tiden och tittar på klockan som jag gjorde i våras. Jag hinner kamma mig på morgonen, hinner tänka efter vad jag ska ha innan jag går och handlar, har lista med mig och går länge och väljer innan jag är vid kassan. Kan t.om. unna mig att prata lite med folk när jag plockar tomater. Jag har närmare till ett Hej och ett Leende när jag är i stan... jag är mera närvarande i nuet..jag pratar länge med grannen på min promenad med hunden, hunden får nosa och ta all tid i världen på vår promenad, jag tänker inte hela tiden framåt.
 Jag tar dagen som den kommer och konstigt nog har jag fått dagarna att gå riktigt bra utan att sakna jobbet. När de ringde en dag från jobbet för att reda ut något om semesterdagarna kändes allt jobb-prat väldigt avlägset.... som om jag inte jobbade där längre.

Och jag hade lite lust att med en gång säga att " Duu.... jag tror inte att jag kommer tillbaka".
 Jag föreslog åt Johan när jag pratar klart i telefonen att kanske jag säger upp mig på jobbet och stannar hemma som hemmafru....
 "Jaa"... sa han..." Nog finns här att göra också varje dag" sa han bakom tidningen...
Men då sa jag att inte en sån hemmafru utan en lyxhustru du vet.. som dom på Tv Hollywoodfruarna... De är bara hemma och shoppar och ser vackra ut.. Jag sa att det skulle ju passa bra med min nya image...som "märkvärdig".
Tidningen kom fort ner och Johan tyckte nog att jag för allt i världen inte skulle säga upp mig... Inte kunde det ju vara för att jag då hade blivit dyr i drift...och en inkomst bort ur hushållet.. Njäää.... Jag tror mera på det där att jag hade nog börjat se så alldeles bra ut att han inte hade fått hålla mig för sig själv... Jaa så måste det ju vara:)

 När man jobbar har man ju en eller tvådagar max ledigt /vecka.... och i och med det bara MÅSTE det hända allt just då... tvätten. disken... ärenden i Jeppis.. att då unna sig en dag i hängmattan bara stressar då man vet vad allt man BORDE göra.
 I måndags unnade jag och Emma oss att hälsa på hos syrran i Vasa... och en tre tiden hittade vi plösligt på att fara på loppis... den tiden brukar jag stressa hem så alla hinner med mat och läxor. OCh det var hur kul som helst då man kunde leva under devisen: Jag kör hem då vi är klara... det får ta den tiden det tar och det är helt ok... Så borde man fortsätta att leva även efter att man börjat jobba... för man är gladare till sinnet, lättare till skrattet och lugn i själen... jaaa helt jävla lycklig!

 Jag bryr mig inte om vädret som inte varit så alldeles bra... det är ju som det är... inget att göra åt. Jag bryr mig inte om långsamma turister i butiken som bara pratar en massa r och sc... nånting.... (holländska tror jag det var idag)... tänkte t.om. börja hjälpa dem nere vid mjölkdisken när de försökte reda ut vilken skillnad de kunde vara på laktosfri och vanlig mjölk... ordet " laktosfri".... lät väldigt lustigt med holländsk brytning... by the way.
Jag stannar upp och ser folk i min omgivning och jag bara ser saker som jag annars inte ser. Livet har liksom stannat upp och jag lyssnar mera till mig själv... jag hör t.om. vad jag tänker... jag lyssnar mera på min dotter som har en hel massa att säga varje dag... Jag lyssnar mera PÅ RIKTIGT. Kanske det där med hemmafru verkligen skulle vara min grej... Johan sa ikväll att det är så roligt att ha mig hem på kvällarna och helgerna och att jag är så glad då han kommer från jobbet...

Tänk vad lite ledighet kan göra åt en människa. Det är bara synd... jag är ju en så förbaskat bra sjukskötare också så kanske jag borde återvända till jobbet i höst... inte för min skull men vad skulle de göra utan mig där.... nån måste ju bära upp stället.. ... ;) Hihi.... Men två veckor är kvar ännu att fånga dagen...

Jag har inte "bara " ett barn

Haft en trevlig dag med syrran idag.  Vi pratar med varandra om det mesta och vi ventlierar ämnet barn alltid nu och då. Jag ventilerar ämnet med min syrra helt fritt eftersom vi alltid varit väldigt öppna och djupa med varandra när det gäller just det. Har alltid varit skönt att prata med henne om det eftersom hon aldrig ansett sig behöva " tycka synd om mig". Mina systrar har tre barn vardera och jag har ett. Ett eget barn men förvisso inte utan barn...

Man behöver inte sätta huvudet på sned och säga "bara" ett... som om livet skulle ha orättvist gett mig mindre än någon annan, som om jag vore missbytt av livet självt för att jag har ett barn och inte tre-fyra men nu kommer sanningen här ... Håll i er: ... jag anser mig på riktigt ha fått den största gåvan i hela världen, då folk skulle veta vilken stor gåva jag fick av livet då jag fick min dotter. Hon var det barn jag inte trodde jag skulle få och när jag idag ser vilket utrymme hon fyllt i vårt liv och i vårt hem kan jag bara känna en varm tacksamhet för det livet gett mig. Att få följa med henne och se vilken personlighet hon får och vilka drag vi känner igen hos oss själva.... är en sådan rikedom.
 Visst sparar jag babykläder och visst behöver jag ett litet hopp om fler barn inne i hjärtat men jag är inte ledsen och besviken på livet mera. Man kan inte gå och vara ledsen hela sitt liv. Mitt liv blev så här, Emmas liv blev så här och jag är helt nöjd.
 Jag känner ibland att jag har så mycket kärlek och omsorg innuti mig så det skulle räcka för ett helt fotbollslag... men jag har ju barn runtomkring mig att ge det till . Jag har mina härliga syskonbarn, med härliga funderingar och enastående humor, jag har mina älskade fadderbarn som jag kan krama om, Emmas småkusin Axel som är mig så kär. Jag har ju barn runtomkring mig som jag bara kan tycka om och finnas till för.... så jag är ju inte alls missbytt.  Och får jag för mycket längtan tar jag bara flyget till Åland och kramar om mitt fadderbarn och hans underbara syskon där.  Kanske det är min plats i livet... att bara tycka om alla barn runtomkring mig...  kanske blir uppgiften som fosterförälder någongång min uppgift i livet eller kanske inte, kanske jag aldrig behövs... men då har jag ju i alla fall bjudit ut min famn och mitt hem och mitt överskott av kramar.

Vårt liv blev så här... vår familj blev så här... med lite extra kärlek som blev över från syskonet som aldrig kom ... all extra kärlek samlade vi i våra hjärtan så vi borde sätta annons eller skylt vid vägen:

" En kram och en tröstande famn bortskänkes GRATIS  om någon behövande finnes,
 mängd: obegränsad mängd i lager"

Hem ljuva hem!

Tänk... Jag fick vara till Nabben! Och jag är såå glad.  Eftersom vi bygger denna sommar har vi varken haft tid eller pengar att göra någon längre resa eller utflykt. Johan sa jag fick välja ett ställe söder om Kokkola och norr om Vasa så kommer han med.... Och ett förslag hade jag... Nabben i Maxmo. Hade hört av en granne att han varit dit och ätit världens godaste laxsoppa på just Nabben och att ska man ha bra mat och utsikt så skulle man fara till Nabben. Så sagt och gjort... Nabben blev det. Vi var allt som allt 1 / 3 som ville dit men när vi väl var där var de rätt nöjda.... Maten var supergod och jag fick min utflykt med lite nya vyer. Nåjaa... nya och nya... vi tog vägen genom Österö... och precis den vägen jag cyklade när jag var med i Botnialoppet.  Känns länge sedan. Det var roligt. Kanske någon gång sen.... när jag har cykel och fot i skick.

Vi kom upp från skären måndag och jag bara kände att jag måste upp... annars börjar jag simma... Jag älskar min ö... men efter tre intensiva veckor med byggande och dåligt väder tycker man sig ha sett varenda sten och hört på repriserna av dagens sommarpratare på radio många gånger. Att man sen lever väääligt tätt inpå varandra på ön hjälper inte till precis...

Men vi har kommit så långt så det har gått mycket bättre än vi först trott var möjligt. Vi har huset tätt.... och golvet in och lackat. Johan har jobbat upp hela sin semester fast jag försökt lugna ner honom lite.... visade sig vara lättare att stanna tåget i farten ... men men...jag är såå stolt över honom. Huset känns varmt och välkomnande redan... precis som om de gamla generationerna välkomnar oss. Vi ska inreda i gammal stil för att göra huset rätt. Inget modernt ska sticka i ögonen. Det kommer att bli såå bra.

Den här tavlan jag köpte måste jag bara hänga upp där på väggen... och där stannar den.

Emma hjälper med golvläggningen

Blev såå kär i dessa gångjärn som jag köpte på Gammaldagstorget i Jeppis... från Lundagård... inte sista uppköpet därifrån inte... I will be back!

Så här ser villan ut i detta nu... vi håller på att klä in den i vindskivor och det börjar se mer och mer ut som ett hus.. Tycker ni inte det?

En lite tråkig dag gjorde Emma och hennes Farfar en fågelholk åt en Skrake... vi har haft flera par i år som häckat vid stranden och då vi hittade måtten på en skrakeholk i en fågelbok skulle vi ju pröva på... bräder hade vi ju... Emma och jag har kallat en Skrake för Gertrud... så därför byggde vi en holk åt... just Gertrud... Därav texten på holken " Gertruds Hem"....


Jaa.... mitt ordspråk för denna vecka är.... : Hem ljuva hem.... Passande va?? 

Underskatta inte enkelheten!

Vecka 28 till ända. Det enda jag tänker säga om vädret var ... regnigt. Så finns det inte mer att säga om den saken..... Jaja....  Men sånt skrämmer ju inte oss som sagt. Vi var ute på ön ändå från tisdag till söndag. Ganska skönt ändå att vara där trots vädret. Lycka var faktist att vakna till regnsmatter på taket  och när man öppnar ögonen brinner en brasa i spisen.... och knastrar så där mysigt som öppna spisar gör.... Häärligt. Man bara myste ner under täcket igen och somnade om... inte bråttom någonstans. Det är det bästa med en gemensam "semester".... Man får vakna tillsammans varje dag och inte ha någon tid att passa... om man vandrar på i nattskjortan hela förmiddagen gör det inte så mycket alls.

Vi bygger vidare på stugan och det händer en hel del där också. Vi har golvet isolerat och golvbräder är på väg ut i detta nu. vi har jutit grunden för skorstenen och "vedahällon"... men dessa tar vi ut först nästa sommar. men grunden är färdig. Fönstrena är insatta och målade på utsidan. Insidan blir denna vecka. Jag har målandet på mig jag.... utom på de högre höjderna för då måste jag ha hjälp. Taket är "rotat"... dvs bräder spikat på taket.

Jag vet inte om det är inbillning men det känns mer och mer som om huset har en själ redan... som om de som bott där en gång i tiderna välkomnar en när man stiger in... konstig känsla faktist. Det börjar kännas mer och mer som ett hus, ett varm ombonat hus. I lööv it.

Foten är .... hmm... vad ska jag säga. Jag går rätt bra nu med skena. Lite känns det ont i foten när jag ska köra bil och trycka på kopplingen... men jag rör mig rätt obehiondrat med skenan på. Försökte häromdagen med att lämna bort skenan men fick nog lägga den på igen efter en timme. Foten är ostadig och sjuk när jag har den bort. Min sjukskrivning förlängdes en vecka. Sen är det meningen att skenan ska av och det ska vara bra... hoppas det.

Mitt ordspråk denna vecka blev.... " Det finns inget dåligt väder... bara dåliga kläder"..... och underrubriken..: Underskatta inte enkelheten! 

Vi var på skären trots dåligt väder... med regnkläder och paraply får man ändå gjort oväntat mycket. ... på holmen lever man enklare... och man inser hur lite man egentligen behöver av grejer och sånt. Dessa två dagar vi varit hem har vi uppskattat att man har el i väggen och rinnande vatten... och det bästa av allt: Man kan spola ner sitt Kiss och Bajs... WOW! Johan tyckte i morse när jag gladde mig åt just det... att jag är då glad över de småsakerna i livet.  ;)

Så gott folk... njut av att kunna spola kisset och tända en lampa... lite häftigt är det allt. Slluta inte med att förundras över livet.

Flodhästen i vattnet

Uppdatering från sommarön.... vi är hemma några dagar för att proviantera och betala räkningar och annat som är måste i det vardagliga livet. Sen behöver jag också hem ibland för att tanka lite tålamod.... varför... låter jag vara osagt.....

Vi har tillbringat en vecka ute på ön och vi har fått ha härligt väder med sol och värme. Och om ni undrar om jag kom mig ur båten kan jag ju säga att det gick rätt bra ändå. Johan "lastade" mig och ett lass brädor från lastbryggan... lättare att sätta sig på kanten där och rutcha ner i båten. Väl framme vid ön kröp jag så där "kvinnligt och smidigt" ur båten..... NOT! Såg säkert lite roligt ut men vadåå... hur många såg mig där ändå... ??Bildbevis finns ej.. tack och lov..
 Ur kom jag och veckan har gått rätt bra där ändå.

 Lite frustrerande har det varit att inte kunna vara igång som jag brukar. .... har inte kunnat alls vara med och bygga... gå därute på stenarna har jag heller inte kunnat.. *suck* men jag har kunnat sitta och sticka och läsa så det har förgyllt mina dagar.
 Jag tog tag i en utmaning jag och min vän hade ställt upp för oss själva under vår resa till garnbutiken i Kauhajoki. : Uppdrag " Köp ett garn som är såå INTE du"...sen gör något fint av det". Grönt och brått flammigt garn är såå inte jag. Men  jag tänkte som så att jag kombinerar det garnet med vitt för att få lite kontraster till det flammiga och "tadaa"...

jag stickade en tröja av bara farten denna vecka. Blev en tröja till min gudson storlek 6-9 mån, mönstret från garnstudios babysidor. Har beställt garn idag till en likadan tröja men i vitt och rött, till min efterlängtade systerdotter som min syster med familj hämtar från Thailand denna vecka. Vill så gärna sticka nåt till henne också.. så jag kan visa bild då den blir klar. . Rätt bra blev den här tröjan tycker jag faktist själv när jag fick den klar.
Läser en toppen rolig bok just nu som jag lånat av en god vän: Svinhugg av Marianne Cedervall. Den är tokbra! Har just läst ut den första... del 2 väntar på mig och den tredje beställde jag idag från adlibris. Rekommenderas om någon vill ha lite lätt sommarläsning. Stugan då... jaa det förlöper helt enligt planerna. Vi stolpade upp vindens lågsidor och högsidor.

Har satt upp takbalken... fast den proceduren vågade jag inte titta på.. jag var liksom fullt upptagen med att ha hjärtat i näven om man säger så. Det säger sig självt... något stort och tungt ska upp på en höjd där man måste balansera för att komma upp till önskad höjd.. och sen få något gjort som att spika och sånt. Hade jag varit däruppe hade jag bergis glömt bort att spika alldeles eftersom jag varit upptagen med att hålla i mig. Men jag har som tur är inte lika rädd man så det gick bra fast jag hade räknat med några brutna ben eller armar. Efter balken skulle takstolarna upp
 

och sen var det bara till att klä in taket och lågsidorna av vinden med vindpapper som stiftades fast. Sist kom "aluskate" på plats. En sorts plast som är tät som ska vara under plåten och för vår del fungerar som tak tills vi får ut plåt till stugan. Så nu börjar man se mera proportioner inne i stugan. Vi höll en liten "taklagsfest" inne i stugan den kvällen. Den "riktiga" festen tar vi senare.



Sen så var det ju det förargliga simmandet som retade mig hela veckan. Emma simmade så det stod härliga till men jag vågade inte riktigt med min skena på foten. Jag har fått börja gå utan kryckor vad smärtan tillåter men skenan måste vara på för att ledbandet ska växa ihop rätt längd så att säga.
Fredag måste jag erkänna att jag...*schysch** viskar*---- simmade ...litegrann... men om min läkare frågar mig så blånekar jag. Nåjaa..simmade och simmade... mest låg i vattnet.. foten tyckte inte om sparkande simtag så jag låg ju mest där ... som flodhästar brukar göra ni vet.. bara ligger där och blåser ut luft genom näsan. Detta gjorde mig till lovligt byte av de nyss komna bromsarna som gillade att jag inte kunde röra mig så fort och inte skvätta så mycket vatten. De andra var märkligt nog mycket mera skonade... märkligt!

 Imorgon fortsätter byggandet trots att de lovat regn... men lite regn skrämmer inte oss.. nej nej... jag har ju min bok och mina garnprojekt. Vi har fått ut fönsterkarmarna till våra T-fönster så snart sätter vi in dem. Ska bli roligt att se.
Tänkte jag skulle här på bloggen uttrycka min vecka i "veckans ord"... och denna veckans livsdomsord jag lärt mig är : "Lagom är bäst.... och för mycket och för lite skämer allt".. Såååå sant så sant! ...i flera avseenden.... ;)